Piratpartiet och parlamentet

Piratpartiet ställer upp i EU-valet den sjunde juni.

För oss partiaktiva kommer valet bli ett intyg på hur väl vi lyckats med vårt arbete sedan riksdagsvalet 2006. Vi går in i denna valrörelsen med fler medlemmar, förbättrad organisation och slipade strategier. Utmaningen består dock inte endast i att vinna valet, utan också av att bygga inför framtiden.

Följande pekar för ett positivt valresultat:

1. EU-parlamentet är bättre anpassad än riksdagen för en fokuspolitik med ställningstaganden inom ett fåtal områden.
2. Färre röstar i EU-valet. Förra valet röstade endast 37,9%. Om vi mobiliserar våra väljare i högre grad än övriga partier kan vi öka våra chanser dramatiskt.
3. PPs frågor har stått i fokus för den politiska debatten under mer än ett års tid. FRA-lagen, datalagringsdirektivet, IPRED är alla förslag som berört vår kärna av informationspolitik och integritet. Det är rätt tid för ett fokusparti med begränsad agenda.
4. Vi har en stabil lista med mediatränade kandidater. Flera av dessa förväntas driva personliga valkampanjer.
5. Ett stort antal av våra sympatisörer 2006 har nu fyllt 18 och blivit väljare.

Följande pekar mot ett negativt valresultat:

1. Antal medlemmar. Det lovade stort i förra valet men höll tunt. Det har visat sig att antal medlemmar i partiet inte kan föras över till antal röster i samma proportion som övriga partier.  Med samma proportion mellan medlemmar/röster som 2006, och förutsatt att medlemsantalet inte ökar dramatiskt från dagens 12500, skulle vi knappt nå halvvägs till de 100 000 röster som krävs.

2. Opinionsundersökningar. Inför valet 2006 pågick en intern diskussion om anledningen till att partiet inte syntes i undersökningar. En vanlig förklaring var att vår huvudsakliga väljargrupp, ungdomarna, ofta inte hade fast telefon. Därmed skulle undersökningarna missa en stor portion av våra väljare.

Ser vi på SIFO:s undersökningar tillsammans med valresultatet från 2006 verkar detta dock inte stämma. SIFO visade för övriga partier: 3,8% i juni 2006, 3,4% i augusti samt 5,5% strax innan valet. I dessa siffror trängs bland annat SD, PP och FI. I valet fick övriga partier 5,67%. 0,63% av samtliga röster tillföll PP.

Enligt SCB:s partisympatiundersökning från november 2008 uppger 1,4% att de kommer rösta på ett övrigt parti. Av dem 1,4% utgör Sverigedemokraterna 1,1%. Detta talat emot ett positivt valresultat för PP.

Valresultatet är därför svårt att sia om

Vi måste så klart vara positivt inställda till valet och vara fokuserade på att vinna. Som jag visat finns det också flera tecken som pekar på ett bra resultat. Samtidigt får vi inte förlora det långsiktiga målet ur siktet – vi får inte glömma att bygga inför framtiden. Ett problem 2006 var att vi byggde upp för stora förhoppningar. När dessa sedan smulades sönder förlorade många hoppet. Vissa kände sig lurade av group-think och överoptimistiska kalkyler.

Låt oss därför vara försiktigt positiva och satsa allt, men inte så positiva att vi inte kan se 80 000 röster som en seger. Det farliga med strategin ”vinna eller försvinna” är att den inte kan hantera förluster. Att ta sig in i lagstiftande församlingar är inte lätt, och kräver idogt och kanske även mångårigt arbete. Vi måste försöka finna även ett värde i ett PP som inte har mandat. Bara genom att finnas påverkar vi, och varje år utvecklas vi.

Internet och censur

Läste precis SVDs artikel om utredningsförslaget att censurera spelsajter. I kommentarsfältet läser jag följande intressanta kommentar av ”Juristerna”:

[självklart]..ska det till lagar som styr över kriminella sajter, om nu dessa spelsajter är olagliga vill säga. Andra sajter som måste blockeras är barnpornografiska sajter, sajter där människor hängs ut som till exempel brottslingar. Absolut ska detta till! Varför ska internet vara ett forum där man fritt kan göra vad man vill?? Det får man ju inte i verkliga livet. Det är av största vikt att man nu änligen börjar rensa upp på internet så att det blir ett forum där alla ska trivas.

Jag tror detta är ett vanligt synsätt som ofta får rättfärdiga mycket lagstiftning på internet. FRA-lagen, IPRED och lagförslag mot barnpornografi eller spelcensur blir därmed endast naturliga anpassningar av lagstiftningen till en ny plats. Vi låter inte folk råna butiker, därför bör vi inte låta folk råna genom att kopiera musik. Vi låter inte folk spela på casinon, därför bör vi inte låta folk ha tillgång till spelsajter.

Förmodligen reagerade du inte ens att jag skrev ”på internet” i förra stycket. Vårt språkbruk är uppbyggt kring internet som en fysisk plats. Vi ser visserligen internet som något skilt från den övriga fysiska verkligheten, men genom den åtskillnaden ger vi också internet status som just en plats, om än en overklig sådan. Precis som ett stycke mark i en värld nyligen koloniserad av mänskligheten.

Problemet är bara att den här bilden av internet som ”en plats” är missvisande. Internet är inte fysiskt överhuvudtaget. En bättre liknelse är med ett oerhört avancerat telefonsamtal. Internet är kommunikation – människor och maskiner som utbyter information.

Detta betyder inte att internet bör stå utanför reglering, endast att vi måste reglera det enligt vad det är. Vi bör påminna oss om att vi i detta samhället kommit överens om yttrandefrihet och tryckfrihet är värderingar och rättigheter som ska tillfalla alla. All reglering bör göras med den utgångspunkten.

E-tillgänglighet i EU

För inte allt för länge sedan hamnade jag i en diskussion om huruvida svenska medier rapporterar tillräckligt om Europaunionen. Kanske lämnar deras rapportering fortfarande mycket att önska, men jag tycker mig i alla fall se en bättring jämfört med föregående år. Både DN och SvD har tillägnat en hel sektion av sina webbtidningar enbart åt det stundande EU-valet och, kanske egentligen mer, det stundande ordförandeskapet i höst. 2009 är ett EU:s år i Sverige.

Valet som sådant, argumenterade jag, är inte så spännande att bevaka. En debattartikel om okunnigheten kring valet har visserligen nyhetsvärde, men bara en gång. Att valet kommer att äga rum har också nyhetsvärde, men även det bara en gång. Det som istället främst bevakas kring valen är valrörelserna.

Och de har inte riktigt kommit igång än. I alla fall inte på mediaplats.

Men för den som inte orkar sitta och vänta på att medierna självmant ska börja pumpa ur sig information om vad som händer nere i Bryssel? Och för oss som tror att Rolf Gustavsson, i all sin klokhet, kanske ändå inte ger en så vidare värst nyanserad bild av vad som händer där nere i sin enda spalt i veckan?

Misströsta icke!

För inför ministermötet som kommer upp nu nästa vecka faller det sig så väl att man ska diskutera ”e-accessibility” och ”e-inclusion”. Termerna innebär inte mindre än att man planerar att tillgängliggöra ännu mer av Europaunionens byråkratialster online. Förhoppningsvis tänker man i detta också inkludera tjänster som möjliggör kort och samlad information om vad som händer (EU Direkt är förresten ett ganska bra nyhetsbrev för den tidsnödgade lekmannen, EUObserver.com god nyhetskälla för den som inte har någonting emot ”blommiga” nyhetsskildringar med förkärlek för komman istället för punkt).

På IT-fronten kan man utöver det, och knappast ens där, inte förvänta sig så mycket spännande diskussioner. Man kommer ta upp hur ICT kan underlätta arbetet med att stävja den ekonomiska krisen. ICT ska också användas för en smidig övergång till ett mer miljömässigt hållbart samhälle. Dessutom pågår en översyn av EU:s regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, om vilken rådsmedlemmarna ska uppdateras.

Det sista kanske håller ett uns av intressanta korn i sig. Men jag får be att återkomma om det.

Dagens citat: Acta om Rosengård

Acta är det bolag som äger fastigheterna i Herrgården i Malmö. Men se här, ett citat från ordföranden i Actas svenska fastighetsbolag:

[Underhåll av sina fastigheter] är inte något som en privat fastighetsägare har råd med.

Min abort, din abort, vår abort

En till piratpolitiska spörsmål helt orelaterad fråga som trots det står mig nära är abort och framför allt rätten till abort. Två nyligen uppmärksammade fall i Sverige är kvinnan som gjorde abort på grund av fel kön på fostret, och det fall där en nioårig flicka gjorde abort efter en våldtäkt.

Sverige är ett av 58 länder där abort är fritt tillgänglig så fort kvinnan ber om det. Brasilien är ett av 69 länder där abort är tillgängligt i stort sett bara om kvinnan blivit våldtagen eller om kvinnans liv är i fara om hon slutför graviditeten.

Abortmotstånd har klart religiösa övertoner. I Brasilien var det en katolsk biskop som ville exkommunicera flickan som genomgått aborten, i Sverige är det Göran Hägglund som går i taket (jämförelsen kan vara lite orättvis, eftersom det också ingår i hans uppgifter som socialminister att representera hela regeringskoalitionens åsikter – visserligen snarare skrämmande än tvärtom).

Den här kartan visar hur abortlagstiftning är spridd i världen efter restriktionsgrad. Sverige håller sällskap med större delen av västvärlden, samt de stater som i någon mån har en historia av att försöka slå ifrån sig, eller utrota, religion. När religionens inflytande minskar är det helt enkelt inte relevant att inte låta kvinnan själv bestämma.

I EU har Irland, Malta, Polen, Spanien, Storbritannien och Finland mer restriktiv lagstiftning än att kvinnan själv får bestämma. I det djupt katolska Irland gäller i princip samma villkor som Brasilien. I Polen, likaledes djupt katolskt, tillåts abort om det finns risk för kvinnans hälsa med fullföljande. I Spanien, tidigare med tillåten abort om det riskerar moderns psykiska hälsa finns sedan 2004 planer på uppluckring, så att kvinnor själva får bestämma upp till 12 eller 13 veckan. Storbritannien och Finland tillåter i princip alla aborter, men kräver läkares tillstånd.

Skiljelinjen i frågan verkar, både europeiskt och globalt, stå mellan de länder där religion har en avsevärd påverkan på lagstiftningen i landet, och de länder där den inte har det.

Men trots den ganska frihetliga (sekulära?) abortlagstiftningen i merparten av europeiska unionens medlemländer, har EU en splittrad syn i frågan. Europeiska ledare vågar inte ta ställning för någon enhetlig rätt till kvinnor att, i alla fall under lag, utöva självbestämmande. Inom ramen för FN-organet UNIFEM:s verksamhet är kvinnors rätt till sin egen kropp, i denna fråga, inte ens på agendan. Befolkningsorganet UNFPA lider av att deras (hårt kritiserade) inblandning i abortfrågan sammanförs med familjeplanering, istället för någon form av rätt för kvinnor att bestämma vad som händer med dem.

Torbjörn Tennsjö försvarar rätten att välja kön på sitt barn på Newsmill. Han menar bland annat att möjligheten redan finns, till och med innan konceptionen, och att det snuddar på larvigt att försöka reglera bort den. Frågan är om det ens är rimligt att försöka motivera grunderna på vilka kvinnan önskar abortera fostret. Rimligtvis är det upp till kvinnan. Om man nu ska tro Ja till livets påstående att kvinnor är mer restriktiva till aborter än män, torde det inte föreligga särskilda anledningar att tro att kvinnor inte gör de val som är bäst för dem själva.

Och mot bakgrund av läget i Europa idag, finns all anledning att stödja Carina Häggs uppmaning till regeringen inför svenska ordförandeskapet i höst, att då som ett land som stödjer kvinnors fria vilja driva frågan mot ett europeiskt enande.

Sifo bekräftar hårt motstånd mot IPRED

Enligt Svenska dagbladet idag visar en Sifo-undersökning att det finns ett starkt motstånd mot IPRED-lagen, som är störst bland unga män och lite äldre män. Dessutom märks tydligt att motståndet är stort hos (S), (V) och (MP).

Slutsatserna kulturministern och näringsutskottsmoderaten drar av undersökningen är att debatten varit snedvriden och felaktig. Johan Linander, (C), som visserligen kritiserar lagen, pekar på några brister i argumentationen kring lagen innan den förs igenom. Enbart IPRED-kritiske Lage Rahm, (MP), får uttala sig om den rättmätiga oro som rör sig bland – framför allt unga.

Sifo drar också slutsatsen att runt en fjärdedel av fildelarna kommer att sluta fildela upphovsrättsskyddat material. Men kommer de verkligen det? Med de nya befogenheter lagen ger är det mycket mer troligt att människor blir benägna att ljuga om frågan i opinionsundersökningar i framtiden. Klart är att en privatägd industri får tillgång till våra personuppgifter för småföreteelser, med endast marginell inblandning av rättssystemet. Klart är också att skadeståndsbestämmelser i och med IPRED ändras på ett sätt som minst sagt ligger i opposition till tidigare praxis i svensk rättstradition. Hur ska man då veta vad som händer med konfidentiella uppgifter från ett opinionsmätningsorgan? Kanske blir nästa lagförslag att även dessa, retroaktivt så klart, ska behöva lämna ut uppgifter om vilka som erkänner lagöverträdelser.

Kulturministern menar att politiker måste fatta även ”obekväma” beslut. Men ett obekvämt beslut är till exempel att höja skatterna för de rika för att slippa ett kraftigt underskott i en finanskris, inte att gå emot det allmänna rättsmedvetandet. Framför allt handlar det inte om att beröva rättsväsendet dess rätt till myndighetsutövande.

Så bedrövande.

Piratpartiets årsmöte 2009 (och pikar)

I helgen har Piratpartiet haft årsmöte med tillhörande lite kaotiska online-metod, mångtaliga diskussioner och spännande beslut. Överlag har årsmötet fungerat bra. Mötesordföranden gjorde ett bra jobb med ordningsfrågor, och trots att många tycker att voteringarna har gått snabbt fram har det ändå varit bra med ett ganska högt tempo. Speciellt har det varit roligt att se att det blev så hög uppslutning kring årsmötet!

Extra tråkigt blir det då förstås när partiledaren säger att årsmötet är till för mötesformaliamänniskor, och aktivism för aktivister, som om att dessa grupper vore helt åtskilda. Lyckligtvis kom det en snabb ursäkt till oss som både gillar att aktivera oss och utöva demokratiskt inflytande i partiet.

Men uttalandet är knappast ensamt i sitt slag. Med begynnelse i ett tidigare inlägg här på bloggen har det förts en intensiv debatt kring Piratpartiets demokratiska strukturer. Simon Rosenqvist har skrivit flera insiktsfulla inlägg om bland annat föreningsdemokratins verktyg. Bemötandet av kritiken från partistyrelsens håll har varit sådär, vilket uppmärksammades tidigast för en månad sedan.

Med början ungefär här och fortsättning här, här, här och här har Piratpartiets nuvarande arbetssätt ”kodifierats” eller slagits in i medlemsbasen som det enda rätta. Mötesformalia och annat tjosan är sådant man konspirerar om i Skypekanaler för att förstöra Piratpartiets effektivitet. Piratpartiet är en linjeorganisation och protokoll är sånt som användes för 60 år sedan. Djärvhet och tillit ersätter ansvarsutkrävande funktioner. Framför allt dras tilliten till sin spets när en motionär under årsmötet vill binda upp en betydande mängd av partiets framtida pengar för en privat angelägenhet utan att tillåta granskning av samma angelägenhet.

Det kom en ljusning runt 23 februari. Den tidigare ganska hätska debatten utmynnade i den här tråden och bara på någon dag hade det uppstått sämja kring frågan. Partiledaren är sakligt diplomatisk och visar prov på Piratpartiets arbetssätt i sitt essä. De mest tongivande debattörerna blir lättade och glada över att de värsta problemen verkar vara lösta.

Så varför fortsätter pikarna hagla? 3 dagar efter konsensus om att föreningsdemokrati kan vara värt att testa blir 1200 nya pirater tillsagda att sånt är inget vi pysslar med. Och nu närmast ett avfärdande av årsmötesdeltagarna. Det börjar bli gammalt. Och drygt.

Kostnader för fildelning

Läste nyligen att priset på nätet är noll. Detta är enligt mig ett tydligt exempel på hur en alltför snäv definition av pris och kostnader kan skapa problem i samhällsanalyser. Just i fildelningssammanhang brukar det framställas att fildelning är gratis, medan skivor kostar. Faktum är dock att det finns betydande kostnader förknippade med även fildelning. För att nämna några:

• Tekniska kunskaper, kostnader för att lära sig hantera fildelningsverktyg. Bör lämpligen fördelas över samtliga nedladdningar, varför kostnaden/fil också sjunker med antalet nedladdade filer.

• Sajtinformation & tillgänglighet, kostnader för att ta reda på bra nedladdningssidor. Modifieras med hur bra kontaktnätverk man har – generellt så leder ett nätverk med mycket kunskap om fildelning till lägre informationskostnader.

• Tidsåtgång, kostnaden som uppstår i och med att du lägger tid på själva nedladdningsproceduren. I vissa fall rör det sig om sekunder, i andra fall kan tekniska komplikationer öka kostnaderna betydligt.

• Moral, kostnader som uppstår i och med att du anser fildelning vara moraliskt fel. Grad av moraliskt fel -> större kostnader.

• Sociala kostnader, om dina vänner/famliljemedlemmar anser det fel att fildela ökar stigmatiseringen och de sociala kostnaderna för dig.

När människor fildelar är det för att skivinköp har högre kostnader än fildelning, och när människor köper skivor är det för att fildelning har högre kostnader. Genom att kartlägga de kostnader som är förknippade med olika distributioner är det möjligt att konkurrera även med en rent ekonomiskt gratis produkt. Det kan handla om tradition (folk köper skivor för att de alltid har gjort det), tillgänglighet (enkelt att besöka skivaffären) eller mervärde (du är bara ett riktigt ”fan” om du köper skivan).

Tyvärr verkar skivbranschen inte ha förstått detta. Torrentsajterna är inte odödliga. Erbjud lägre kostnader än dem på andra områden än det rent ekonomiska så kommer folk överge The Pirate Bay. Det går utmärkt att konkurrera mot ”gratis”.