Anders skrev: »om detta undantag skulle bidra till att legitimera DRM i Sverige, då är det redan grundligt legitimerat«

Ja precis. Att detta och annat nämns i 52 f § bidrar redan till att legitimera DRM. (Men visst finns den motverkande effekt som Anders nämner också, och jag tycker det är svårt att bedöma vilken effekt som är störst.)

Nu har jag i alla fall skummat igenom förslaget http://www.wipo.int/edocs/mdocs/copyright/en/sccr_18/sccr_18_5.pdf. En skillnad för Sverige skulle vara att här får nu »framställning av exemplar m.m. till personer med funktionshinder« i 17 § inte ske i förvärvssyfte, men det skulle det under vissa omständigheter få i detta förslag.

I vilka länder finns det inte regler i stil med vår 17 § redan? Dvs. var skulle det här förslaget märkas mest? USA, som tydligen har varit mot, har ju liknande regler t.ex. Vad är det som har gjort förslaget kontroversiellt? Är det att olika regler ska gälla för u-länder och i-länder? I kombination med reglerna om import och export av verk?

I Sverige handlar undantagen för personer med funktionshinder om rätten att framställa exemplar av offentliggjorda verk (17 §), alltså i princip samma typ av undantag som gäller för privat bruk (med den skillnaden att upphovsmannen har rätt till ersättning för exemplar som den funktionshindrade får behålla). Enligt 52 f § är den som har rätt att ta del av ett verk enligt bland annat 17 § oförhindrad att kringgå ett eventuellt kopieringsskydd, så om detta undantag skulle bidra till att legitimera DRM i Sverige, då är det redan grundligt legitimerat. Vad WIPO säger nu gör i Sverige varken från eller till i detta avseende.

Då tycker jag att man som rättshaverist bör ägna mer uppmärksamhet åt 52 e §, som synbarligen kriminaliserar också tillhandhållandet av hjälpmedel för sådant kringgående av kopieringsskydd som upphovsmannen själv har medgivit. Denna paragraf tar inte hänsyn till vad någon upphovsman tycker; tillhandahållandet av en viss typ av tekniska hjälpmedel är ett brott utan offer, som allmän åklagare kan åtala för.

Om jag anonymt skriver ett krypteringsprogram för att skydda digitala verk mot olovlig kopiering, krypterar krypteringsprogrammet och sprider dekrypteringsnyckeln via Pirate Bay så att vem som helst kan få tag i en kopia av krypteringsprogrammet, åker jag fast för brott mot 52 e § då?

I praktiken tror jag att undantagen på sikt underminerar användningen av DRM, för ju fler undantag det finns, desto oftare finns det legitim anledning att kringgå DRM, och då blir det svårt att hävda att blotta befattningen med ett hjälpmedel för att kringgå DRM är så allvarligt att det motiverar fängelse eller ens böter. Frågan måste ju snarare bli vad man i praktiken har använt hjälpmedlet till.

Om det var förbjudet för andra än funktionshindrade att använda rullstolar, skulle man då samtidigt kunna bestraffa människor för medhjälp till import av delar till rullstolar?

Kanske. Byt ut ”rullstolar” mot ”narkotika” i ovanstående och hör hur det låter. Ringa rullstolsbrott? :)

Förlåt att jag kapade tråden men jag vet inte ett dyft om det du skrev om i bloggen :)

De kommande fem åren i parlamentet kommer troligtvis varken förlängning eller förkortning av upphovsrättsskyddstiderna vara aktuella frågor i Europaparlamentet. Undantagen däremot kommer att vara det.

Man får göra det man kan, när man kan göra det. Vi måste skapa en debatt kring undantagen, och kanske också föra på tal att det faktiskt inte vore helt bisarrt om också fildelning inkluderades bland undantagen.

Det är redan så att »copyright law has gotten longer, more specific and harder to understand« av de många undantagen för att citera Jessica Litman som visar på hur det blivit så: http://www.msen.com/~litman/digital-copyright/ch2.html .

Visst förstår jag att flera av de rättigheter som vi alla borde ha är extra användbara för en del, och att undantag därför kan ha en positiv effekt, så jag säger inte att jag är emot, bara tveksam.