”Precis… Skit i Malaria. Satsa på efterträdare till Viagra och fler medel mot håravfall. Det är där pengarna finns. Och ingen bromsmedicin till de som inte kan betala för sig!”
Medicinforskning är förvisso ett problem, vad gäller patent. Men fullt så cyniskt fungerar det ju inte i praktiken! U-länder får faktiskt tillgång till mycket kraftigt subventionerade – eller i vissa fall gratis läkemedel. Ingen ansvarsfull person säger ”Skit i Malaria” osv.
HIV/AIDS hör till de sjukdomar det forskas allra mest om. Men utan utsikt att få igen de enorma beloppen genom ett patent, kan vi vara övertygade om att HIV/AIDS-forskningen skulle vara en rännil mot idag.

”En uppfinning som kan anses som säkert skyddad genom att vara “hemlig” skulle inte patenteras idag heller. Men det är ingen som tror att hemlighet är ett fungerande skydd”
Hemlighållande är ett mycket effektivt skydd i många fall. De flesta har det dock idag inte som metod, då det finns möjlighet att få patent istället. Avskaffar vi patent kan vi vara övertygade om att hemlighållande blir populärt igen. Vi får mindre öppenhet istället för mer. Vi får fler advokater som springer omkring med non-discolsure-avtal, civilstämningar m m.
Och i de fall inte hemlighållande kan skydda dyra forskningsinvesteringar, lär forskning och utveckling förtvina.

–Ahrvid

Jag förutsätter alltså att historiens uppgift om åtta miljarder kreatörer (eller om det var musiker) på sin höjd inkluderar kreatörernas barn, inte alla ännu ej arbetande barn och ungdomar som likväl kan traktera något musikinstrument. Deras försörjningsbörda ligger helt enkelt på deras anhöriga, som kan ha andra yrken. Att en viss andel av den ej arbetsföra befolkningen saknar anhöriga och därför i stället försörjs genom olika socialförsäkringssystem saknar betydelse för ekvationen som helhet; det är lika mycket pengar som flyttas runt.

Att vara barn, studerande, arbetslös eller pensionär är inte ”yrken” som någon annan betalar mig för att utöva, utan skeden i livet som de flesta någon gång passerar, och tanken är att jag under mina arbetsföra år skall tjäna ihop tillräckligt för att finansiera de övriga åren (av mitt eget liv, eller av någon annans). Om en utövande musiker har barn, då betalar hans publik indirekt även för barnens uppväxt, på samma sätt som tågresenären betalar för att lokförarens barn skall gå i skolan. Barnen kan och bör välja helt andra yrken än föräldrarna, vilket är en förutsättning för dynamik på arbetsmarknaden.

Den arbetslöse eller pensionären byter däremot inte yrkeskategori; om vi vill lyssna på musik, då går i praktiken en väsentlig del av betalningen för musiken till mat och husrum åt arbetslösa eller pensionerade musiker. Varje yrkeskår måste i det långa loppet vara självförsörjande, och inte parasitera på andra yrkeskårer (som exempelvis sker när skivbolagen kräver att datorindustrin täcker deras uteblivna försäljning med ”privatkopieringsersättning”).

Syftet med denna invändning är nu inte att kritisera Robinson i litterärt avseende, utan att ge Amelia tips om vad i denna sf-novell som är användbart i en diskussion med ekonomer eller jurister om upphovsrättens framtid.

Andra detaljer som författaren beskriver – lagförslag om oändlig skyddstid, systematisk kontroll av all musik gentemot redan registrerade verk, ackumulerandet av alla rättigheter i ett fåtal bolags ägo – är fullt realistiska och har i viss mån redan inträffat.

Idén om en värld där hälften av befolkningen yrkesmässigt underhåller den andra hälften med musik är däremot för mig surrealistisk och fullkomligt verklighetsfrämmande, och jag skulle inte nämna den för någon ekonom utan att omgående ta avstånd från den.

Amelia torde dock ha studerat mer ekonomi än jag har, så jag predikar nog för kören här…

”Så kanske man kan resonera kring småproblem av den typ som finns i just en trivial vardag (t ex ett nytt sätt att spika ihop en bokhylla).”

Jag vet inte vad du har för bakgrund… men kanske de största problem du funderar på till vardags är hur man spikar upp bokhyllor.(?)

”En bil som lätt välter har troligen dålig viktfördelning, och lösningen är oberoende av patent – att ändra viktfördelningen. Tanken att ändra viktfördelning kan inte patenteras.”

Nej, men att ändra konstruktionen av hjulaxlarna kan patenteras (Ford Explorer).

”Visst, man kan ju tänka sig statliga forskningsinstitut, men min uppfattning är att statlig verksamhet funkar ineffektivt.”

Precis… Skit i Malaria. Satsa på efterträdare till Viagra och fler medel mot håravfall. Det är där pengarna finns. Och ingen bromsmedicin till de som inte kan betala för sig!

”Ett annat problem, om vi helt skulle avskaffa alla patent, är att uppfinningar kan hemlighållas.”

En uppfinning som kan anses som säkert skyddad genom att vara ”hemlig” skulle inte patenteras idag heller. Men det är ingen som tror att hemlighet är ett fungerande skydd, utom möjligen kärnvapenteknik där det är lite svårt att komma över något att kopiera. ;-)

”Och om en biltillverkare har problem med att en bilmodell lätt voltar… så försöker de givetvis inte uppfinna något som motverkar detta om det inte skulle gå att patentera.”
Just det. Tveksamt om de satsar, säg, en miljard på problemet. (F ö ett dåligt exempel. En bil som lätt välter har troligen dålig viktfördelning, och lösningen är oberoende av patent – att ändra viktfördelningen. Tanken att ändra viktfördelning kan inte patenteras.)

”Och inte skulle man donera pengar till cancerforskning om en närstående dog i cancer… såvida man inte fick en andel i eventuella framtida vinster.”
Och vem skall cancerfonden ge pengarna till för cancerforskning? Visst, man kan ju tänka sig statliga forskningsinstitut, men min uppfattning är att statlig verksamhet funkar ineffektivt. Sköter staten/politikerna en verksamhet kan man räkna med att man bara får halv valuta för pengarna (eller ungefär det).

”Är det verkligen BARA pengar som motiverar till uppfinningar?”
Kanske inte bara, men det ingår som den kanske ledande komponenten.
Ett annat problem, om vi helt skulle avskaffa alla patent, är att uppfinningar kan hemlighållas. Det var ju alternativet till patent, innan de första patentliknande privilegierna började utfärdas i italienska handelsstäder under tidig renässans: en hantverkare som hade exempelvis en ny tillverkningsmetod såg till att hålla den hemlig. På så vis dör en uppfinning när den som bär på hemligheten försvinner. Det blir inte heller möjligt för andra att arbeta på teoretiska förbättringar (vilket man kan göra även om någon annan har ett patent).
Och den atmosfär av hemlighetsmakeri, non-disclosure-avtal och annat skräp, som skulle få en rejäl hausse om uppfinnare tvingas till sekretess istället, skulle göda en redan övergödd advokatkår ännu mer!

–Ahrvid

Det hela beror förstås på om författaren menar femtio procent av jordens hela befolkning eller femtio procent av den i klassisk mening vuxna och arbetsföra delen av befolkningen.

Om man tänker sig det förstnämnda så har vi ju jämförelsevis faktiskt redan i dag 2009 i Sverige ett system där cirka femtio procent av befolkningen försörjer den andra halvan; av drygt nio miljoner medborgare utgörs den skattebetalande/arbetande delen av ”bara” fyra till fem miljoner.

Den andra halvan uppbär olika former av ”medborgarlön” som av historiska och sociala kontextskäl inte kallas för det utan går under diverse olika namn som pension, arbetslöshetsersättning, studiebidrag, barnbidrag, och diverse olika löneformer under prefixet kultur eller någon synonym till detta.

Vi skulle kunna fastna i en off topic diskussion kring det sättet att räkna arbetande och ”arbetslösa” i dagens samhälle, det är ju inte den normala matematiska infallsvinkel man normalt använder och jag är den första att hålla med om t.ex den givna invändningen att nyfödda inte bör räknas som arbetslösa. För att återknyta till novellens tänkta framtid med åtta miljarder artister/arbetslösa så konstaterar jag bara att författaren undviker frågor om den sociala/tekniska utvecklingen i övrigt med matförsörjning, miljö, robitiserade arbeten, bostadsproblematik med mera (det hade ju tagit skärpan från kortnovellens fokuserade upphovsrättsproblematik) och att man därför även som läsare för den centrala frågeställningens skull kan välja att utgå från att dessa åtta miljarder i praktiken lever på någon form av ”medborgarlön” under artistiska yrkestitlar.

För att jag skall kunna tänka mig att avstå halva min lön till underhållning räcker det inte med att underhållningen är av toppkvalitet och tillgänglig för mig dygnet runt; min lön måste vara så hög (eller priserna så pass låga) att allt det andra jag behöver eller vill ha kan betalas med mindre än fyra timmars arbete om dagen (alternativt fyra minuters arbete, om normalarbetstiden nu sjunkit till åtta minuter per dag). Jag betalar idag en stor del av min lön till bostad, mat och service (resor, hälsovård och liknande), mycket läggs på hög för framtida bruk, medan kanske högst en procent går till underhållning (främst böcker).

Då inser jag också att merparten av det jag betalar för underhållningen inte går till artisterna och upphovsmännen, utan till mellanhänderna. Räknas musikdistributörerna till den halva av befolkningen som är bokförda som ”kreatörer”, eller till den arbetande halvan? Vad arbetar de med i praktiken, om det inte finns någon musik att distribuera?

Ur nationalekonomisk synvinkel spelar det inte så stor roll huruvida det faktiskt går åt tio manår för att komponera ett musikstycke, eller kompositören klarar av det på en dag och sedan lever på royalties/understöd resten av de tio åren. Om han däremot jobbar svart med att skura toaletter eller vända hamburgare för att få något utöver ”konstnärslönen” att leva på, då är förstås statistiken grovt missvisande och talet om ”halva befolkningen” meningslöst. Jag är också upphovsman, men det betyder inte att jag ägnar 100 procent av min arbetstid åt den rollen. I genomsnitt ägnar vi nog alla mindre tid åt att skapa kultur än åt att ta del av kultur, gratis eller ej. Det är därför som ett samhälle där över hälften av människorna skall försörja sig på kulturskapande blir så bisarrt. Det vore rimligare att tänka sig att de försörjde sig på prostitution; det har fungerat förr.

Jag tror att författaren menar det i framtida statistisk/arbetsmarknadspolitisk bemärkelse när det nämns att hälften av befolkningen är listade som artister hos myndigheterna/skatteverket, i stycket efter låter han senatorn berätta att han faktiskt bara känner till tre stycken sådana som fortfarande arbetar aktivt…

Inga ytterligare pluspoäng till författaren för den detaljen dock; politisk manipulation av arbetslöshetsstatistiken var inte sf utan verklighet i både USA och Sverige redan när novellen skrevs. :-(

Själv har jag gott om bra ideer på uppfinningar som jag struntar i att göra någonting (komersiellt) av eftersom jag som privatperson inte har möjlighet att granska alla patent som redan finns… och där ute sitter patenttrollen och väntar på att man ska börja tjäna stora pengar och därmed bli ett lämpligt byte för stämningar. :-(