Stenskott

Updates from Simon Rosenqvist RSS

  • 08:49:28 e m on oktober 22, 2009 | 6 | # |

    Just nu pågår Piratpartiets extrainsatta medlemsmöte för fullt. Anledningen till mötet är dels att föregående styrelse missade att utföra en del av sitt uppdrag, att presentera godtagbar verksamhetsberättelse, ekonomisk berättelse och verksamhetsplan för årsmötet, dels att revisorer och valberedning inte valdes.

    Det sistnämnda berodde på att årsmötet för 2009 fungerade långt ifrån optimalt. Den modell som tidigare använts, där Rick själv modererade hela mötet under tre dagars tid, började spricka i fogarna med ett ökat engagemang och diskussionslystenhet. Rick gjorde ett storartat arbete i mina ögon, men det blev helt enkelt för mycket arbete för en enskild person under så kort tid.

    Medveten om problemen satte sig gruppen för organisationsutveckling ned i somras och började skissa på hur medlemsmötena kunde utvecklas, utan att samtidigt idén om alla medlemmars deltagande och e-demokrati behövde ges upp.

    Sammanfattningsvis kan det sägas att våra digitala möten försöker anpassa en mötesmodell för afk-arbete till en digital miljö. Afk-mötet är begränsat till en miljö där fokus endast kan hållas på en sak samtidigt, och där både tid och rum är begränsat.

    Det digitala mötet har andra förutsättningar. Det digitala är mer gränslöst där själva mötesrummet kan utvidgas snabbt och oberäkneligt. Samtidigt har mötesdeltagare ofta ett spritt och ojämnt fokus, eftersom man inte har avsatt en hel helg åt mötet, utan är online på olika tidpunkter.

    Allt detta gör att vi inte rakt av kan kopiera afk-mötet till digital form.

    Gruppen diskuterade bland annat följande idéer:
    1) Mötena förlängs.
    2) Diskussionerna särskiljs från voteringarna. Detta genom att placera all diskussion i början av mötet, sammanställa yrkanden i en voteringsordning som röstas igenom och slutligen avsluta mötet med en längre period av samlade voteringar.
    3) Ett större mötespresidie väljs där ett flertal aktiva ingår.

    När delegaterna inte behöver avsätta tid och resa bort för att hålla mötet finns det ingen anledning att begränsa mötet till en helg. När mötet inte längre behöver fokusera på en fråga i taget kan man föra parallella diskussioner, och därmed gå från ett ”seriellt” arbetssätt till ett ”parallellt”, ett arbetssätt där flera dussin diskussioner kan hållas samtidigt.

    En del av de idéer vi diskuterat har tagits i bruk på detta medlemsmöte (som får fungera som ”testplattform” för oss i gruppen). Förändringarna kommer också med all sannolikhet återkomma i vårt kommande förslag till stadgerevidering.

    Maila mig på simon.rosenqvist@piratpartiet.se om du vill delta i gruppens arbete, så bjuder jag in dig till vår Skype-chatt.

    Vi ses där!

     

  • 07:00:21 e m on september 27, 2009 | 22 | # |

    Piratpartiet saknar idag väl genomtänkta och fungerande processer för att revidera sin politik.

    Principprogram 3.0, fastställt 2006, har hittills klarat sig oskatt från större ingrepp. Inte på grund av dess kvalité eller innehåll – det finns gott om åsikter och förslag på hur partiets politik kan utvecklas – utan för att det saknas gemensamma arenor för att diskutera politik inom partiet. Det saknas helt enkelt en bra process för att förändra programmet. Den vitala diskussionen kring partiets politik på bloggar och chattar når därmed aldrig fram till partiprogrammet.

    Den enda formella möjligheten att förändra, att motionera till årsmötena, används alltför sällan. När den väl används riskerar förslag att bli nedskjutna i brist på diskussion och förankring. Föregående styrelse föreslog på förra mötet avslag på en rad principförändringar av den anledningen. Jag menar inte att styrelsen gjorde fel – det saknades sannerligen en diskussion – men jag menar däremot att detta är ett symptom på systemfel.

    Samtidigt som principprogrammet står still har vi ett annat problem, nämligen hur vårt program ska tolkas och hur det förhåller sig till de stadgeparagrafer som reglerar vårt politiska arbete. Det finns idag tre sådana paragrafer och inte sällan är det otydligt hur de förhåller sig till varandra. Vi har dels ”§3 Vision och ändanmål”, dels ”§4 Mål” och slutligen också ”§5 Grundläggande principer”. Exakt varför de tar upp vad de tar upp, eller varför det som tas upp ska stå i stadgan, är otydligt.

    Sammanfattningsvis: Principprogrammet är svårt att förändra och när det förändras görs det utan en helhetssyn. Det är otydligt hur programmet förhåller sig till stadgan och vem som tolkar principerna mellan medlemsmötena.

    Den kommande stadgerevideringen är ett utmärkt tillfälle att åtgärda detta.

    -

    Vad behöver göras?

    Det som regleras i stadgan bör vara det viktigaste och mest grundläggande. Mitt förslag är att vi där talar mindre om politik och mer om hur partiet är uppbyggt, för att sedan låta medlemsmötena i två olika program fastslå våra politiska ståndpunkter.

    Med andra ord föreslår jag att vi delar in vår politiska plattform i tre delar. (1) i stadgan där vi har en kort syftesparagraf och beskriver hur processen ser ut, (2) i ett idépolitiskt program som fungerar som en gemensam ”ideologi” för partiet och förklarar de breda principiella resonemangen bakom vår politik, samt (3) ett sakpolitiskt program som i praktiken fungerar som ett utvecklat principprogram med konkreta politiska förslag. Dessa förslag utgår från det vi slagit fast i det idépolitiska programmet. Dessa program kan sedan med fördel presenteras tillsammans som vårt ”partiprogram”.

    -

    Förslag: Syfte & mål i stadgan:

    • En kort syftesparagraf som reglerar några korta ord om vårt övergripande fokus (exempelvis informationspolitik, demokrati och mänskliga rättigheter).
    • Att vi arbetar parlamentariskt för att uppnå våra mål.
    • Att vi för att nå våra mål koncentrerar oss på ett antal övergripande principer och fokusfrågor, och att dessa regleras i ett idépolitiskt program.
    • Att fokusfrågorna i sin tur konkretiseras i ett sakpolitiskt program en gång per år.
    • Att partiet utöver dessa program inte tar ställning i politiska frågor.
    • Att medlemsmötena beslutar om programmen och partistyrelsen har tolkningsrätt efter medlemsmöte.

    -

    Förslag: Det idépolitiska programmet:

    • Består av dels en samling övergripande principer, dels ett antal fokusfrågor.
    • Programmet inleds först med en brödtext som beskriver partiets bakomliggande principer (exempelvis jämlikhet, demokrati, motstånd mot diskriminering och ställningstagande för ett öppet samhälle). Därefter följer ett antal rubriker som ställer upp fokusfrågor för partiets verksamhet, (exempelvis delad kultur, fri kunskap, skyddat privatliv, öppenhet och transparens etc). Under varje rubrik beskrivs i en kortare brödtext de grundläggande idéerna bakom frågorna, (exempelvis att övervakning utan brottsmisstanke är fel, att kulturspridning är positivt, att medborgarna ska kunna granska myndigheterna etc). Texterna ska vara av tidlös karaktär och inte behandla konkreta sakfrågor.
    • Programmet antas med 75% majoritet på medlemsmöte. Om förslag på revidering inte läggs tas programmet inte upp för behandling. Detta kommer leda till att programmet endast revideras när det nästan vuxit fram konsensus för förändring.
    • Programmet har tolkningföreträde framför det sakpolitiska. Dvs. ifall det finns motsägelser mellan de båda programmet gäller det idépolitiska.

    -

    Förslag: Det sakpolitiska programmet:

    • Partiet måste regelbundet revidera och föra en diskussion om det sakpolitiska programmet. Därför föreslår jag att styrelsen får i uppdrag att varje år i god tid lägga en proposition med förslag till reviderat sakpolitiskt program. Då har styrelsen möjlighet att antingen lägga samma förslag som ligger, eller föreslå en genomtänkt revidering med helhetssyn. Därmed har sedan andra debattörer och aktiva en chans att reagera och komma med egna förslag. Den politiska debatten hålls på så sätt levande och kvalitén på revideringarna höjs.
    • Antas med 50% majoritet på medlemsmöte som vanligt.
    • Programmet utgår från de rubriker som ställts upp i det idépolitiska programmet. Under rubriken ”Skyddat privatliv” kan det exempelvis i det idépolitiska stå om vikten av skydd mot övervakning utan brottsmisstanke, medan det sakpolitiska föreslår en integritetombudsman och att FRA-lagen och datalagringsdirektivet ska rivas upp.

    -

    Fördelarna med denna modell:

    1. Vi får en tydlig process som låter oss ständigt föra en diskussion om sakpolitiken samtidigt som de grundläggande principerna blir mer trögföränderliga. På så sätt kan vi snabbare uppdatera vår politik (vilket idag går för långsamt) och samtidigt förhindra att det sker drastiska förändringar av vår principiella hållning (som idag riskerar gå för snabbt).
    2. Vi samlar alla principer på ett ställe och slipper den svårtydda uppbyggnaden med tre stadgeparagrafer + principprogram som vi har idag.
    3. Vi får en ideologisk grund som kan förankra partiet och hindra snabba ryck. Sådana ryck är, som jag ser det, ett problem för många partier idag. Eftersom det inte finns tydligt utskrivet hur partiets ideologi ser ut kan man med sakfrågor skicka ett parti åt helt olika håll. Tänk Centerpartiets ständiga svängningar i för deras medlemmar viktiga frågor, Moderaternas färd mot vänstern, Folkpartiets identitetsskifte från snällliberaler till kravliberaler och Miljöpartiets skifte i EU-frågan. Med dessa förändringar minskar risken för att på så sätt ”förlora vår själ”.
    4. Vi slår tydligt fast att vi är ett parti med ett tydligt fokus som inte tar ställning i alla frågor.
    5. Vi gör det tydligt hur tolkningsföreträdet ser ut (styrelsen tolkar när inte medlemsmöte har beslutat, idépolitiken går före sakpolitiken).

    -

    Kommentera gärna med egna förslag & idéer. Om ni orkat läsa. ;-)

     

  • 06:07:00 e m on augusti 20, 2009 | 13 | # |

    Jämställdhetens Sverige arbetar vidare, men vad hände egentligen med mansrollen?

    Kvinnors jämställdhetssträvan har blivit så dominerande att den andra sidan av könsgränsen ofta känns bortglömd. För min egen del började jag inte reflektera över mansrollens förändring förrän jag för något år sedan läste Peter Erikssons utmärkta ”På Y-fronten inget nytt”. Den är för övrigt rekommenderad läsning till alla killar.

    Jag ogillar att fatta mig onödigt kort, så är ni lässugna – se till att ha någon kall dryck och en bekväm stol. Med det sagt, låt oss börja vid början, låt oss se om vi kan lista ut vad som hände med mansrollen!

    -

    Kvinnorollen

    Tidigare byggde det västerländska samhället på en sträng könsindelning som växt fram ur de biologiska skillnaderna mellan könen. Denna kulturella programmering ledde till att män och kvinnor uppfostrades radikalt annorlunda, med olika arbetsuppgifter.

    I och med industrialiseringen förändrades de förutsättningar som tidigare gjort denna arbetsindelning evolutionärt gynnsam. Den tidigare samhällsstrukturen blev allt mer ineffektiv, samhället betalade ett överpris för att behålla de gamla rollerna.Trots detta höll sig dock skillnaderna kvar i kraft av det mänskliga samhällets naturliga tröghet inför förändringar, samtidigt som strukturerna sakta vittrades ner av en växande kvinnorörelse och diverse ideologiska och sociala ingenjörsprojekt.

    Andra världskriget blev ett genombrott i detta avskaffande av den preindustriella kvinnosynen. Krig har en både förstörande och utvecklande kraft, förstörande i den död och meningslösa resursslöseri som följer, utvecklande i den drivkraft den innebär för samhällen att förändras. När männen krigade bortifrån hemmet, och nationerna behövde maximera sin industriproduktion, fanns det inte utrymme till den ineffektiva lyx som den gamla kvinnorollen utgjorde.

    Kvinnor tog sig ut på de löpande bandens logik, okänslig för könsskillnader, och därmed också steget in yrkesliv och männens samhällssfär.

    Efter andra världskriget fortsatte den gamla kvinnorollen att vittra bort. I länder som tillämpade massproduktionens logik på ting som barnauppfostran (allmän barnomsorg, föräldraledighet) och hushållsarbete (diskmaskiner, tvättmaskiner) accelererade söndervittringen snabbare.

    Progressiva reformer och ett starkt socialt ansvar från statens sida påskyndade utvecklingen. Detta är varför Sverige är ett av de mest jämställda länderna i världen idag.

    En stor del av kvinnorollens förändring består i att överge traditionella kvinnliga värderingar och skapa en mer industriellt anpassat roll, ofta med männen som förebild. Den nya kvinnan är ambitiös, karriärsdriven, sexuellt aktiv, självförverkligande. Egenskaper som mycket bättre passar i industrisamhället till skillnad från det gamla agrara bondesamhället.

    Kvinnor brände sina BH:s och började styrketräna, den nya karriärsdrivna logiken fick dem att i ökande grad organisera sig för att öka sin makt i samhället, en ny kvinnoroll var född.

    Så långt känner vi igen oss. Den nya kvinnorollen verkar behålla vissa gamla egenskaper, och kombinera detta med koncept tagna direkt från mansrollen. Exakt vad som kommer överleva från den gamla kvinnorollen återstår att se. Klart är dock att kvinnorollen utvecklas, och att kvinnorna i hög grad är medvetna om förändringen.

    Låt oss då vända oss till mansrollen, vad hände med den?

    -
    Mansrollen

    När industrialiseringen inleddes blev det männen som tog på sig de nya arbetsuppgifterna. Den jagande, självsäkra, styrande, krigande familjefadern fortsatte försörja familjen. Nu i stålverk, gruvor, senare även på de långa och tröttande löpande banden. Militären och politiken hade varit traditionella manliga områden och fortsatte vara det.

    Första världskriget massarméer bestod främst av män, rösträtt i Sverige tillföll främst män (fram till 1921).

    Medan industrialiseringen krympte det kvinnliga rummet växte det manliga rummet och kvinnorna började, som vi sett, i den senare delen av 1900-talet att alltmer ta sig in på manliga områden. I och med att det suveräna kvinnliga ”hemmet” demonterades kom den karriärsdrivna kvinnan att värdera nya egenskaper i mansrollen: enkla saker som att vara ett stöd för henne efter jobbet, hjälpa till med kvarvarande hushållsarbete (ställa in disken, städa) och uppfostra barnen (som hon nu behövde hjälp med).

    Därmed förändrades mansrollen, men det var en reaktiv förändring, och en som skedde i samhällets skugga, i osynlighet. Anledningen var att männen varit bäst anpassade till industrisamhället till att börja med, och att det var kvinnorna som var i störst behov av att omdefiniera sig.

    Kanske spelade det även in att den gamla kvinnorollen, med sin större sociala kompetens, var mer flexibel och bättre kunde diskutera sitt innehåll. Mansrollen har i kontrast traditionellt byggts på den självsäkerhet som krävs för krigar- och ledarskapsidealet, en roll inte så värst lämpad för att hysa tvivel om sin egen uppbyggnad!

    För oss killar som växt upp på 90 och 00-talet har denna förändring tagit sig väldigt konkreta uttryck. Vi förväntas diska, laga mat i hemmet, gilla barn etc. Detta samtidigt som vi förväntas vara självsäkra, kunna allt om teknik, vara händiga. Mansrollen verkar idag vara en röra och ett kaos, medan kvinnornas förändring har ett (mer) tydligt mål så verkar männen famla i blindo.

    -
    Den nya mannen?

    Kvinnan har behövt lösgöra sig från gamla egenskaper och förklara dem ointressanta,  tidigare dygder såsom lydnad inför sin make och klädsam blyghet är inte längre uppskattade i samma utsträckning. Den nya kvinnorollen är mer utåtriktad och tar för sig i samhället. På samma sätt behöver männen se över sitt bagage. Vad behövs i den nya mansrollen, och vad kan kastas ut?

    Män är inte uppfostrade att prata känslor, skriver SvD i en intressant artikel. Behöver den nya mansrollen kunna prata om känslor och inte bara ytliga diskussionsämnen som hobbies, fotboll och hur ”läget är” just idag? Om så är fallet, hur gör vid det? Studiecirklar? Mansträffar?

    Kvinnor kvoteras in där de missgynnas av traditionella förutsättningar. Behöver vi kanske också kvoteras in? Vem slåss för det, gör du som kille det? Hur många män är egentligen sjuksköterskor och förskolelärare? Är lönen för låg kanske den behöver höjas för att attrahera fler män.

    Vill vi män skilja oss från kvinnor på något särskilt sätt – ska det finnas några specifikt manliga egenskaper? Den gamla machomannen känns utdaterad – hur ser det ut med den klassiske gentlemannen? Ska vi killar verkligen öppna dörrar för tjejerna (och kommer vi ens att få lov till det i framtiden)? Alternativet är kanske en total jämlikhetsvariant där de enda skillnaderna mellan könen är de biologiska och sexuella (om ens det!).

    Omdefinieringen av mansrollen sker mycket långsammare än kvinnorollens omvandling, en förändring utan stöd från mansrörelser eller en omfattande manslitteratur. Detta ledde till att kvinnorna i övergången, och förmodligen fortfarande i viss utsträckning också idag, förväntas både ta hand om familj och hem samtidigt som de gör karriär.

    När denna tendens dessutom förstärks av ett konservativt samhällsskick, som i exempelvis Tyskland, så ser vi också en sjunkande nativitet i samhället, med potentiellt svåra konsekvenser för framtidens befolkningstillväxt.

    Det krävs en vital samhällsdebatt inte endast om kvinnans nya roll, utan också om mannens, och hur de båda ska förhålla sig till varandra. En samhällsdebatt som i ett första skede behöver inledas av genusdebattörer såväl som jämställdhetsförespråkare men kanske, framför allt, av män.

    Skriv gärna dina tankar om mansrollen och dess utveckling i kommentarsfältet.

    -

    / Simon

     

  • 10:39:05 f m on augusti 13, 2009 | 6 | # |

    Morgon har guld i mun, och så även i dag. Partistyrelsen gick nyligen ut med att Piratpartiet kommer ställa upp i kommun- och landstingsval 2010, men endast där vi är väl förberedda. På DN Debatt skriver Rick Falkvinge:

    Det betyder nu inte att Piratpartiet kommer att ställa upp i alla 290 kommuner och 20 landsting. Vi är fortfarande en ung organisation. Därför är det viktigt för Pirat­partiet att det är våra allra skarpaste representanter som banar vägen för lokal politik: partiets styrelse kommer att ställa mycket hårda krav på de lokala organisationer som vill ställa upp i lokala val, och bara låta de mest kvalificerade gå vidare till att skaffa landstingsblå och kommunalvita valsedlar i september 2010 bredvid de riksdagsgula. [...]

    Utmärkt! Vi undviker därmed Sverigedemokraternas problem: SD ställde upp i kommuner utan att samtidigt säkerställa att man hade en lokal organisation och lokala kandidater, vilket ledde till tomma stolar, stolliga representanter och negativ press.

    Samtidigt är det viktigt att vi ställer upp. Jag ser följande anledningar som avgörande:

    (1) Det finns en vilja från många håll av organisationen att ställa upp. Att helt förbjuda folk från att delta i lokalval skulle skapa konflikter och interna debatter, samt sänka graden av engagemang i partiet hos många av de aktiva. När vi istället har en hög ribba på deltagande så blir det dels enklare för de som inte uppfyller kraven att acceptera situationen (dvs. att de inte får ställa upp trots allt), dels inspireras de lokala eldsjälarna till ett hårdare arbete för att skapa bra och trovärdiga lokala alternativ.

    (2) Kommuner och landsting är en utmärkt plattform för att bygga vidare organisationen inför valet 2014, om vi inte skulle komma in i rikdagen. Det ger möjlighet till lokala partistöd, utbildar lokalt aktiva i politiskt arbete och hjälper oss att skapa starka lokala organisationer inför framtiden.

    (3) Lokalval ger oss nationell och, framför allt, lokal exponering i media. Framgångsrika lokala kampanjer kommer spilla över på det nationella riksdagsresultat och stärka vårt varumärke och trovärdighet nationellt.Det innebär helt enkelt fler platser att synas på i media inför 2010.

    Protokollet från styrelsemötet finns här.
    Nyhetsbrevet till medlemmarna finns här.
    Diskussionsforum för lokalval (för partimedlemmar) finns här.

     

  • 03:57:18 e m on augusti 12, 2009 | 1 | # |

    Efter en tids semester har det så blivit dags att ladda för en ny blogghöst. Sverige må gå på semester, men 24-timmarspartiet vilar inte, och för Piratpartiet har sommaren varit hektisk som alltid. Som tur är verkar dock ett flertal ledande partiföreträdare, och andra funktionärer för den delen, vilat ut och åtminstone delvis ha laddat batterierna. Det kommer behövas, för under lite mer än ett år framöver står vi inom partiet inför vår hittills största utmaning: den svenska riksdagen.

    Vad har då hänt i sommar? Eftersom mitt främsta intresse inom partiet är internpolitiskt tänkte jag ägna det första inlägget åt att kort försöka sammanfatta utvecklingen där. Främst för att ge en indikation över vilka ämnen som jag tänker försöka bevaka framöver, och om inte annat så för att underlätta för er som nyvakna reser er ur vilstolen inför ett nytt år av politiskt arbete för integritet och upphovsrätt. :)

    Lokalval
    I partiet har det förts diskussioner om kommunal- och landstingspolitik, hurudvida partiet bör ställa upp i lokalval 2010, och vilka krav som i så fall bör ställas på lokalt deltagande. Frågan har diskuterats på bloggar, på forumet (och här, och här!) samt i styrelsen. Styrelsens beslut kommer offentliggöras imorgon, varefter frågan utan tvekan kommer ta ytterligare intressanta vändningar. Stay tuned!

    Piratkvinnor
    Efter att nätverket Nätstrumporna bildades under våren, och med bakgrund av en stark intern vilja att brottas med den skeva könsfördelningen och de konsekvenser den fört med sig inom partiet, har det nu tagits initiativ till ett kvinnoförbund: Piratkvinnor. Precis som Ung Pirat kommer de vara formellt och organisatoriskt fristående från Piratpartiet, och precis som Ung Pirat är jag personligen övertygad om förbundet kommer tillföra både partiet och rörelsen mycket engagemang. All lycka till det projektet, och räkna med fler artiklar om jämställdhet, kvotering och uppföljning på Piratkvinnor under hösten här på Stenskott.

    Stadgerevidering
    Ett ganska osynligt arbete som pågår inom främst arbetsgruppen för organisationsutveckling, där jag själv sitter med. Inom arbetsgruppen diskuterar vi hur partiets nuvarande stadgar och organisation kan utvecklas för att göra vårt parti till ett värdigt riksdagsalternativ. Diskussionerna har pågått under hela sommaren och förhoppningvis kan vi presentera ett färdigt förslag nu till hösten.

    Rikdagslistor
    I chattar, på forum och mellan aktiva har det, sedan valrörelsen inför EP09 avslutades, pågått en livlig diskussion kring hur riksdagslistorna ska se ut. Två av de mest debatterade varianterna är dels (1) fem distriktslistor med tio gemensamma nationella toppnamn och därefter lokala namn från distriktet, och dels (2) fem distriktslistor med helt egna sammansättningar, eventuellt med toppnamnen reserverade för distrikten. En annan viktig fråga är den om hur listorna ska tas fram. Är det styrelsens eller medlemmarnas uppgift? Delta gärna själv i diskussionen här. Styrelsen väntas komma med beslut i frågan imorgon.

    Anställningar
    Med mandat i EU-parlamentet och ökande inkomster från Guldpirat börjar det nu bli aktuellt med anställningar i partiet. Därmed påbörjas den svåra vandringen mellan en helt ideellt arbetande organisation till en med heltidsanställda administratörer och politiker. Utmaningen blir att ha kvar vårt starka gräsrotsstöd och massengagemang samtidigt som vi komplettererar och förstärkar genom att anställa nyckelaktiva. Detta  arbete (och potentiella drama) lär finnas med partiet under hela hösten.

    Vi ses på chattarna!
    Sommarhälsningar,
    Simon

    http://forum.piratpartiet.se/Forum464-1.aspx

     

  • 07:40:08 e m on juli 23, 2009 | 19 | # |

    1800-talet var en period av fred för Europa, och därmed också fred för världen. Efter Napoleonkrigens slut följde ett oöverträffat välstånd och en tro på den eviga freden. En värld där handel, internationellt utbyte och en kommunikationell revolution skulle hindra alla framtida krig, och där stormakter som samarbetar i fred var källan till stabilitet. Inte olikt hur vi tänker på världen idag.

    Första världskriget får sällan samma uppmärksamhet som sin efterföljare, men är på många sätt betydligt mer skrämmande. Medan det andra världskriget hade sina grunder i parlamentarismens misslyckande, och därmed en stärkt militarism, i Tyskland, Italien och Japan, vilket i sin tur ledde till de galenskaper vi idag förknippar med fascism och nazim, så var det första världskriget betydligt friare från onda och goda aktörer.

    Varje folk sköter sig själv. Tanken på en maktbalans mellan självständiga folk som källan till fred har alltid varit lockande, men alltid lika förrädisk. När folk idag hyllar varje folks suveränitet, även på bekostnad av enskilda individers lycka och livsprojekt, så glömmer de bort att det var just denna suveränitet och exkluderande nationalism som ledde till miljoner döda i skyttegravarna.

    När Kol- och stålunionen bildades efter andra världskrigets slut, med mål att hindra framtida krig mellan Frankrike och Tysklnad, var det förmodligen få som trodde att Europa någonsin skulle enas. Fred var det bästa man kunde hoppas på, en dröm nog svår att fånga efter fyllda kyrkogårdar och en värld skakad i spillror.

    Idag tog Sverige emot Islands ansökan att gå med i EU. En historisk dag för islänningarna, men likväl en historisk dag för Europa. Vi har sannerligen kommit en lång väg, cynikerna och nationalisternas varningar till trots. En bättre värld får vi genom en mer enad värld, där varje människa, varje familj, varje kommun och land och folk, ser på sig själva som medlemmar i en rad grupper, subkulturer och sammanhang, men likväl  som en stor, samlad mänsklighet.

    En samlad mänsklighet, och en enad värld.

     

  • 12:48:28 f m on juli 17, 2009 | 6 | # |

    En klassisk distinktion inom den politisk-filosofiska frihetsdiskussionen är den mellan negativ och positiv frihet. Negativ frihet är att vara fri från att tvingas göra vissa saker, exempel fri från skatt, fri att yttra sig, fri att gå vart man vill. Positiv frihet innebär att vara fri att göra saker, exempelvis fri att kunna gå i skolan, att ha tillräckligt med pengar för att leva ett normalt liv, att ha fritid för sport och umgänge med barnen.

    Denna typiska indelning genomsyrar höger/vänster-skalan. Negativ frihet associeras i Sverige oftast med högern och liberalerna. Positiv frihet med vänstern och socialisterna. I verkligheten är inte indelningen så skarp, och i realiteten omfattar båda sidor en blandning av positiva och negativa friheter, något som inte minst gäller för den enorma socialliberala mittenfåran. Det finns dock en skillnad i vart man lägger tyngdpunkten, och därmed även vart ens mentala kartor visar vägen.

    Rent metafysiskt bygger frihetsdiskussionen på hurudvida man accepterar tanken på att människan har en fri vilja, eller om hon istället är determinerad och bestämd av sina omständigheter. Om inte människan har fri vilja, och därmed inte fria val, då leder negativ frihet endast till att andra omständigheter tillåts dominera hennes liv. I ett samhälle där alla ges samma negativa friheter, enligt principen om alla människors lika värde, kan ett samhälle vara såväl ojämlikt som ofritt. Ett positivt frihetsbegrepp fokuserar istället mer på omständigheter och faktiska situationer än valmöjligheter och fri vilja. ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”, som marxisterna skulle säga.

    Utan att i detalj gå in på kontroversen kring determinism och fri vilja kan man notera att vi åtminstone till viss del är determinerade av vår omgivning. Din fria vilja ger dig inte utbildning där utbildningen kostar mer än din årslön, din fria vilja ger dig inte mat på bordet där du är arbetslös och utan skyddsnät. Med denna insikt skapas också den legitimitet som existerar för ett positivt frihetsbegrepp. Det finns också idag i Sverige en allmän minimisyn på att det krävs någon sorts balans där inte endast negativa utan även positiva friheter räknas som nödvändiga.

    Frihetsbegreppet i svensk politik används oftast som en klumpig och massiv slägga i skattepolitiska frågor och i den eviga debatten kring ekonomisk utjämning och vårt socialförsäkringssystem. När det gäller frihetliga frågor som yttrandefrihet tycks istället libertarianernas nästan fundamentalistiska frihetsperspektiv helt äga frågan.  Yttrandefrihet innebär därmed endast att vara fri att yttra sig var som helst, när som helst, om vad som helst – frihet från.

    Denna negativa yttrandefrihet kontrasteras sällan mot en mer positiv yttrandefrihet.  Sällan åberopas möjligheten att faktiskt reglera samhället i yttrandefrihetens namn.

    En mer balanserad syn skulle inbjuda till det vissa skulle kalla begränsningar av yttrandefriheten. Med den negativa yttrandefriheten blir exempelvis förtal och hets mot folkgrupp absurt och en styggelse, men med ett positivt yttrandefrihetsbegrepp måste man även ta hänsyn till hur extrema personangrepp och öppen rasism förgiftar det öppna samtalet och hindrar människors möjlighet att kommunicera. Det betyder inte att lagstiftningen i sig är positiv, den är fortfarande som alltid föremål för diskussion (är den effektiv, gynnar den samhället?), men det introducerar en ny variabel att bedöma lagstiftningen utifrån ett yttrandefrihetsperspektiv.

    Frågan om yttrandefrihet har, inte minst i Piratpartiet, ofta tillåtits fokusera ensidigt på frånvaron av regleringar, vad staten inte ska göra, men inte  vad den kan göra för att gynna folks möjligheter att göra sig hörda och nyttja sin yttrandefrihet. Exempel på sådana positiva insatser skulle kunna vara investeringar i fiberbredband, ett utvecklat biblioteksväsende, nationellt arbete mot spam och botnets, och utbildning i IT och kommunikation i tidig ålder.

    Piratpartiet har allt att vinna på att diskutera dessa frågor. Ett fokus på inte enbart friheten att kommunicera, utan även de praktiska möjligheterna och förutsättningarna att göra det. En mer fullständig syn på kommunikation – en mer utvecklad syn på yttrandefrihet som en positiv yttranderätt för var och en – tror jag skulle hjälpa partiet att nå en bättre balans och större intellektuellt djup i frågorna.

     

  • 09:43:08 f m on juli 16, 2009 | 4 | # |

    Litauen har nyligen stiftat en morallag som förbjuder att ge en positiv bild av homosexuella. Jag insåg precis, bland annat efter att ha läst Mattias Bjärnemalms utmärkta kommentar, att jag har svårt att uppmana min ilska kring händelsen. Upprördheten finns där, men den är trött. En trött och sliten idealism.  Snarare är det som en nära person gått bort, det lämnar ett tomrum och en nästan förlamande tystnad.

    Och något har sannerligen dött när det i europa 2009 stiftas repressiv lagstiftning mot homosexuella. När det i europa 2009 inte ses som acceptabelt med homosex. Det var inte så här det skulle bli, var är upplystheten, och i brist på den, åtminstone toleransen? Var är glädjen över människors kärlek till varandra?

    För den som tycker att alla länder ska ”ta hand om sig själva”, för vänsterisolationisterna, för de nationalistiska liberalerna – låt detta bli en varning. För de som anser EU endast är en ekonomisk plattform som inte ska syssla med lagstiftning – glöm inte de homo- och bisexuella i Litauen. Det finns ingen rättighet för länder att förtrycka sina invånare. Övernationell lagstiftning kan vara ett av få verktyg vi i slutändan har för att hjälpa dem, att upprätthålla människovärldet även i andra länder.

    Själv hoppas jag Europadomstolen kommer slå ned på Litauen. Samt att Sverige officiellt och formellt visar att man inte tolererar sådant här beteende hos sina grannländer, och att det kommer få diplomatiska konsekvenser.

     

  • 02:08:08 e m on juli 9, 2009 | 3 | # |

    ”A veteran of New York’s anti-folk scene, Regina Spektor makes quirky, highly eclectic, but always personal music. Born and raised in Moscow until age nine, Spektor listened to her father’s bootleg tapes of Western pop and rock as a young child and also learned to play piano. ”
    - Från Spotifys beskrivning av Regina Spektors karriär.

    Är det bara jag som är trött på att höra hur det enda som skapar artister är mängden pengar inom branschen? Jag tillhör inte de idealister som tror att musikbranschen är något som endast kan och bör ägas av den ideella och ofta gratisarbetande sektorn, men det är enligt mig lika naivt att tro att det endast är pengahögen som skapar framgångar.

    Att höra musik i tidig ålder, att tidigt utsättas för toner i alla dess former, det är en god början på varje kreatör. Med internet som ett öppet bibliotek där musik flödar fritt inspirerar och utbildar vi fler artister.

    På ett seminarie om upphovsrätt på Almedalsveckan hörde jag en deltagare uttrycka att han ”piratkopierade spel” när han var yngre, men nu insett att han gjort fel och sökt upp och betalat tillbaka artisten. Den fascinerande historien åsido, jag kan inte låta bli att tänka på hur många av våra främsta datorprogrammerare, spelutvecklare, tekniker och andra som fick sitt intresse av datorer just från datorspelande i tidig ålder. Och hur dessa aldrig skulle haft råd eller möjlighet att spela dessa spel utan piratkopiering.

    I sanning, det är svårt att tänka sig svensk datorspelsindustri så framgångsrik utan denna piratkopiering.

    Föräldrarna kan visserligen åläggas att köpa dessa spel till barnen. Men då får vi även komma ihåg att endast de resursstarka familjerna kommer kunna ge sina barn sådana möjligheter, och allt på grund av ett av oss artificiellt skapat upphovsrättsmonopol – ett monopol som gör informationen till en bristvara.

    Fri tillgång till information skapar fler kreatörer – ökad kulturspridning leder till ökat kulturskapande. Vi behöver vända utvecklingen och istället fundera på hur mer information kan göras tillgänglig för medborgare i alla åldrar – exempelvis genom att öppna SVTs och SRs arkiv för allmänheten.

    Blogged with the Flock Browser

     
Nästa sida »