Lärdomar från kommun- och landstingsval

Jag sitter på Piratpartiets första Kommun och Landstingsdagar och tänkte ta och titta lite på kommun- och landstingsresultaten för Piratpartiet. I allmänhet gick det inget vidare, Piratpartiet tog inte mandat i någon församling.

Det finns vissa saker vi kan lära oss.

Vad vi kan lära av Älvsbyn

I Älvsbyn, en av Sveriges minsta kommuner var Piratpartiet med 2,0% fem röster ifrån en plats i kommunfullmäktige och större än moderaterna och miljöpartiet. Det var Piratpartiets bästa kommunvalsresultat 2010. Jag har diskuterat en del med Jonas Sandberg i Älsvbyn för att få reda på framgångsreceptet. Förutom att ta alla debatter de kunde och synas på stan så mycket som möjligt tog de också fram ett flygblad med vad de ville åstadkomma, tryckte upp det och lade i samtliga brevlådor i kommunen. Dessutom hade de ett program som inkluderade frågor om kommunal musikskola och partistöd, vilket blev stora frågor i den lokala debatten. Det hade kunnat gå ännu bättre om man hade haft möjlighet att göra ställningstaganden under valrörelsens gång, då frågan om en specifik tomt blev stor under valrörelsen.

Här lär vi oss att följande viktiga steg:
* Få ut information om vad man vill åstadkomma till alla kommuninvånare
* Ha relevanta lokala frågor
* Ha en lokal beslutstruktur som möjliggör snabba lokala ställningstaganden inom relevanta frågor.

Vad vi kan lära av Gällivare

Gällivare hade ett hyfsat resultat på 0,5%. Det Gällivare märker ut sig med är att man uppnådde detta trots att man inte hade några beställda valsedlar. Med det slog de flera kommuner som hade beställda valsedlar. Gällivare improviserade fram valsedlar baserade på blanka valsedlar. Vad det här lär oss är inte självklart, kanske att vilja och kampanj är centralt.

Vad vi kan lära av Uppsala län

Vårt bästa landstingsresultat var i Uppsala län. Som förstanamn på landstingslistan i Uppsala borde jag kunna svara på varför. Vår kampanj bestod av en debattartikel som också publicerats här på bloggen och ett flygblad som vi framförallt hade i valstugan och gav till intresserade. Det var inte den kampanj vi fokuserade mest på, men vi hade en stabil grund i att vi visste vad vi ville och visste vilka som fokuserat på dem.. Landstingsvalet gick sämre än kommunvalet i Uppsala och sämre än riksdagsvalsresultatet i Uppsala kommun och Uppsala län. Det jag tror vi ser här är att valen drar varandra och med en hyfsat seriös plattform i landstingsval kan vi plocka upp röster från väljare som röstar på oss i andra val. Det är alltså stor poäng att ställa upp i landstingsval där vi ställer upp i kommunval.

Vad vi kan lära av FI

FI ställde också upp i ett antal kommuner. De hade – i alla fall i torgtal i Uppsala – en väldigt lik argumentation varför det var viktigare att rösta på dem än de etablerade partierna, de hade också väldigt begränsade resurser och svårt att få gehör i media. Till skillnad från Piratpartiet har FI en tydlig blockidentitet. I allmänhet gick det inte så bra för FI heller, men de tog mandat i Gudrun Schymans hemkommun. Det ger dem en del inflytande, resurser och mediautrymme.

Jag ser två lärdomar här: den ena är att maximera effekten av kända profiler genom att ha med dem i kommunala val (eller om man så vill, ställa upp i kommunval där partiledaren bor).

Den andra är att blocktillhörighet inte är någon genväg till röster för ett nytt parti. Oavsett om man tillhör ett block eller inte måste man upp i en storleksordning som gör det troligt att man kan ta mandat innan väljare kan tänka sig att taktikrösta. I praktiken är det någon procentenhet under spärren till församlingen.

Så för att sammanfatta, för lyckade kommunval rekommenderas:

* Få ut information om vad man vill åstadkomma till alla kommuninvånare
* Ha relevanta lokala frågor
* Ha en lokal beslutstruktur som möjliggör snabba lokala ställningstaganden inom relevanta frågor
* Ställa upp i landstingsval där vi ställer upp i kommunval
* Maximera effekten av partiledare och andra högprofilerade personer genom att ha med dem på lokala listor (de behöver inte stå högst upp)

Däremot skulle blocktillhörighet inte hjälpa.

Debattmotstånd och problemformuleringsinitiativ

Debattmotstånd och problemformuleringsinitiativ
Det pågår just nu mycket diskussioner om varför det gick som det gick i valet. Jag vill bidra med en vinkel som också visar på en möjlighet.

I somras gjorde Piratpartiet utspel om att drifta Pirate Bay från riksdagshuset. Det blev knappt några reaktioner. Då konstaterade jag i en chattkanal att våra politiska motståndare lärt sig något från europaparlamentsvalet, nämligen att inte hugga tillbaka. Blir det ingen debatt så blir det mycket lägre intresse och vi får jobba mycket hårdare för att synas. Det fortsatte som regel under valkampanjen, våra utspel blev sällan bemötta. Läckt information säger att det fanns förhållningsorder inom aliansen att inte svara på våra utspel och samma sak gällde för sossarna, särskilt netroots. Det lämnade vänsterpartiet och miljöpartiet som mest svarade att de höll med, och i brist på uttalanden från socialdemokraterna fick läsaren lätt intryck av att detta också var de rödgrönas politik.

Sedan tidigare har vi kunnat konstatera att upphovsrättslobbyn lärt sig att inte debattera publikt, eftersom de bara förlorar. Istället har de fokuserat på att propagera direkt till beslutsfattare i slutna rum.

Strategin att inte prata med eller om oss var framgångsrik i det här valet, så vi får anta att de etablerade partierna fortsätter med den. Var lämnar det då oss? Jo, utan motståndare och oemotsagda. Ur kortsiktigt perspektiv är det negativt, det är bra med motståndare för att tydliggöra politiska skiljelinjer och mobilisera röster. Ur långsiktigt perspektiv är det positivt, det innebär att vi kan bygga opinion och övertyga om att vår politik är rätt. När sedan lagförslag kommer (och de kommer) visar det på att sittande politiker har fel och gradvis bygger vi så väljarbas. Så småningom når vi läget där det de etablerade förlorar om de inte debatterar med oss och förlorar om de debatterar med oss. Win-win för oss alltså.

Om miljöpartiet och vänsterpartiet vill fortsätta kunna säga ”det där tycker vi också” om allt vi säger så innebär det att vi under tiden styr ca 10% av riksdagens mandat, för det finns inget som hindrar oss att – om vi vill – gå längre i våra frågor och på så sätt driva mp och v framför oss.

”Säkrare system för patienter”

”Säkrare system för patienter”

Jag, Andreas Svensson i Enköping och Nicolas Miles i Tierp fick in en debattartikel i Uppsalatidningen (gratistidning, kommer på fredagar) om digitala journaler (eller brist på sådana). Eftersom jag tycker att den blev en synnerligen välartad debattartikel citerar jag den i sin helhet:

I UNT (7/8) kunde vi läsa om patientjournaler med känsliga sjukdomsuppgifter som faxats till fel mottagare. Det är naturligtvis upprörande, men man ska inte stanna vid upprördheten över det enstaka felet utan fråga sig vad som kan göras för att undvika fel i framtiden.

En sak är att sluta faxa journaler. Journalerna är vanligen digitala, och faxas i dag för att informationen inte kan överföras mellan olika system på ett bättre sätt. Det går oftast inte i dag att överföra information från ett system till ett annat eftersom gemensam standard för journaler saknas, och systemen är helt separat uppbyggda.

Vi vill att landstingen och staten utvecklar en gemensam standard för patientjournaler och säkra sätt att överföra journaler digitalt mellan olika landsting.

Alltid när man digitaliserar bör man dock fråga sig vad det innebär för skyddet av privatlivet. Vårdpersonal får i dag – precis som tidigare – bara läsa journaler för patienter de vårdar.

Tidigare när journaler var fysiska ting kunde personal i vården rent praktiskt inte heller läsa journaler för andra patienter än de vars journaler fanns på arbetsplatsen. I och med digitaliseringen finns fler journaler i samma system, vilket gör att fler personer kan läsa fler journaler. Det ger en ökad risk för missbruk.

Med den patientdatalag som kom 2008 har vi som patienter rätt att spärra delar eller hela vår journal från åtkomst. Men det räcker inte med att man har rätt att göra det, man måste också praktiskt kunna spärra sin journal. Då måste det inte bara gå att göra, utan också vara enkelt. Men vi som patienter borde inte behöva slentrianmässigt spärra journaler.

Tillgången till patientjournaler borde vara spärrad så att bara den som vårdar en patient har tillgång till dennes journal. Det minskar också risken att göra fel för stressad vårdpersonal.

Nu kanske någon oroas över risken att spärrade uppgifter inte finns tillgängliga om man medvetslös förs in på akuten. Det är en relevant oro, men lyckligtvis är detta redan täckt i patientdatalagen och akutpersonalen kan då häva spärren.

Vi i Piratpartiet är övertygade om att tillgången till journaler går att hantera bättre och vill driva frågan i landstinget. Detta är informationspolitik, vilket inte verkar vara de etablerade partiernas starka sida. Därför ställer vi upp i landstingsvalet. Vi vill använda tekniken för att underlätta vården och förbättra skyddet för privatlivet. Det ska vara lätt att göra rätt i kunskapssamhället!

Kandidater till landstinget för Piratpartiet
Mårten Fjällström, Uppsala
Andreas Svensson, Enköping
Nicholas Miles, Tierp

Vad tycks?

Det möjligas konst

Piratpartiets styrelsen hade möte förra helgen och beslöt bland annat:

2010-05-29 Styrelsemöte

2. Medlemsmöte om sjökorten

Styrelsen beslutar ATT

Kalla till medlemsmöte 17-18 juli med en omröstning där valplattformen röstas om i sin helhet.

Styrelsen vill påminna sjökortsansvariga om att förankra sjökorten hos medlemmarna kontinuerligt innan partiledning och styrelse färdigställer dessa inför medlemsmötet.

Det här är en uppföljning på tidigare beslut från medlemsmötet i höstas. Medlemsmötet gav styrelsen i uppdrag att utse en grupp – styrelsen utsåg partiledningen – som tar fram förslag till ett medlemsmöte. Tydligare än så var inte beslutet vad gäller formerna.

Diskussionen på mötet gick fram och tillbaka, men landade i att styrelsen vill ha en valplattform som utgår från principprogrammet och har punkter som har brett stöd i partiet. Det fanns ingen konkret idé om hur man kan säkerställa brett stöd givet ordinarie mötesformer. Därmed avser styrelsen alltså att kalla till ett möte med en punkt – votering om valplattform.

Eftersom allt mötet kan göra är att rösta ner förslaget ligger formuleringen i huvudsak hos styrelsen. Men förslaget till styrelsen skrivs i forumet just nu, och styrelsen har också passat på att påminna om vikten av att ”förankra sjökorten hos medlemmarna kontinuerligt”. 8:e juni ska utkasten vara klara.

Så summan av kardemumman är att om du vill påverka piratpartiets valplattform ska du inte vänta till medlemsmötet, du ska idag eller under helgen gå in i forumet, diskutera och lämna förslag.

Om vikten av dimensioner

”För jag har läst matte och läran om statsvetenskap”

Efter att under dagen följt Mikaels arbete med att vidareutveckla sin version av Stig-Björn Ljunggrens dekonstruerade valkompass, så infinner sig en del frågor. Den första är hur Ljunggren egentligen tänkte när han producerade sin modell. Är det någon som vet var Ljunggren och co brukar publicera sina artiklar? (Jag blir positivt överraskad om den finns online, annars är det ett exempel på varför det är så viktigt med Open Access. Piratpartiet är för övrigt ”helt för” Open Access, om någon vill använda det i ett test.)

Men låt oss lämna Ljunggrens modell och titta på Nilssons modell. Den mäter helt enkelt avståndet mellan den punkt dina svar skapar i ett 25-dimensionellt rum och de olika punkter som partiernas svar skapar. Intressantare än din punkt anser jag partiernas inbördes punkter vara.

Den här tabellen presenteras tillsammans med resultatet:

	v	s	mp	kd	c	m	fp	sd	fi	pp
v	0.0	6.6	6.6	16.8	15.2	17.3	17.5	14.8	2.5	10.2
s	6.6	0.0	8.0	13.3	12.4	13.6	13.7	12.3	5.9	8.9
mp	6.6	8.0	0.0	14.4	12.5	15.3	15.1	12.7	6.0	8.8
kd	16.8	13.3	14.4	0.0	5.3	4.9	5.3	10.1	15.4	10.1
c	15.2	12.4	12.5	5.3	0.0	6.6	7.5	10.5	13.8	8.7
m	17.3	13.6	15.3	4.9	6.6	0.0	3.1	11.2	15.9	9.4
fp	17.5	13.7	15.1	5.3	7.5	3.1	0.0	11.7	16.0	9.7
sd	14.8	12.3	12.7	10.1	10.5	11.2	11.7	0.0	13.8	9.6
fi	2.5	5.9	6.0	15.4	13.8	15.9	16.0	13.8	0.0	8.9
pp	10.2	8.9	8.8	10.1	8.7	9.4	9.7	9.6	8.9	0.0

Som jag nyss skrev i en kommentar på Staffan Danielssons blogg så kan man här tydligt se ett vänsterblock och ett högerblock (med inbördes positioner). Piratpartiet och sverigedemokraterna placerar sig rätt långt från båda blocken och från varandra, medan Fi landar i vänsterblocket.

En fråga som inställer sig är hur många dimensioner som skulle krävas för att placera partierna på de inbördes avstånd tabellen anger. Vi vet att det går att göra i 25 dimensioner. men hur många är nödvändiga? En följdfråga är om man tillåter en liten felmarginal i avstånden mellan partierna – säg +-0,5 i tabellens siffror – hur många dimensioner är då nödvändiga? Hur stor felmarginal är nödvändig för att kunna placera partierna i tre dimensioner (så de kan ritas)? Två dimensioner? En höger-vänster-skala?

Kort sagt – givet att vi antar att de frågor och svar testet använder både är relevanta och korrekta – hur många dimensioner har egentligen svensk politik? Någon som känner för att räkna på det?

Edit: Mikael har efter diskussionerna i tråden uppdaterat valkompassen med en grafisk presentation. Den är tjusig.

Reglering och oreglering

MP och V backar om datalagring | Inrikes | SvD

Thomas Bodström tror dock inte att de nya beskeden från V och MP kommer att påverka en svensk implementering av direktivet. Beskedet är att Sverige är tvingat att införa det och att det är bättre med en reglerad datalagring än en oreglerad.

– Datalagring har vi redan. Det här är en fråga om vi vill reglera den eller inte, och det tror jag att de andra partierna vill, säger han till SvD.se.

Någon som känner igen argumentationslinjen? Oreglerad signalspaning kanske klingar bekant?

Men telekommunikation är inte oreglerat, det är väldigt reglerat. Låt oss se vad som står i lagen.

Lag (2003:389) om elektronisk kommunikation

Säkerhet 3 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst skall vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att behandlade uppgifter skyddas. Den som tillhandahåller ett allmänt kommunikationsnät skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att upprätthålla detta skydd i nätet. Åtgärderna skall vara ägnade att säkerställa en säkerhetsnivå som, med beaktande av tillgänglig teknik och kostnaderna för att genomföra åtgärderna, är anpassad till risken för integritetsintrång.

Så information ska skyddas från utomstående. Låt oss se vad den som tillhandahåller en kommunikationstjänst får lagra:

Lag (2003:389) om elektronisk kommunikation

Behandling av trafikuppgifter 5 § Trafikuppgifter som avser användare som är fysiska personer eller avser abonnenter och som lagras eller behandlas på annat sätt av den som bedriver verksamhet som är anmälningspliktig enligt 2 kap. 1 §, skall utplånas eller avidentifieras när de inte längre behövs för att överföra ett elektroniskt meddelande, om de inte får sparas för sådan behandling som anges i 6 eller 13 §.

Trafikuppgifterna skall alltså utplånas eller avidentifieras när de inte längre tekniskt behövs. Tydligt nog. Men det finns undantag, så låt oss tittaa på dem:

Lag (2003:389) om elektronisk kommunikation

6 § Trafikuppgifter som krävs för abonnentfakturering och betalning av avgifter för samtrafik får behandlas till dess att fordran är betald eller preskription inträtt och det inte längre lagligen går att göra invändningar mot faktureringen eller avgiften.
   Om den som uppgifterna rör har samtyckt till det, får den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst behandla de uppgifter som avses i för att marknadsföra elektroniska kommunikationstjänster eller för att tillhandahålla andra tjänster där uppgifterna behövs, i den utsträckning och under den tid som är nödvändig för tjänsten eller marknadsföringen. Ett samtycke kan när som helst återkallas.
   Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst skall informera den uppgiften rör om vilken typ av trafikuppgifter som behandlas och hur länge uppgifterna behandlas för sådana ändamål som anges i första och andra stycket. Informationen skall lämnas innan samtycke inhämtas.

Utan samtycke kan alltså information som rör räkningar sparas till räkningen betalts. Inga större konstigheter där. Men paragraf 13 då?

Lag (2003:389) om elektronisk kommunikation

Undantag som gäller nummerpresentation och lokaliseringsuppgifter

13 § Den som tillhandahåller ett allmänt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst får
1. på begäran av en abonnent temporärt åsidosätta skydd mot nummerpresentation för att kunna identifiera störande samtal samt lagra sådana uppgifter som identifierar den anropande abonnenten och hålla dem tillgängliga för abonnenten på begäran, samt
2. för Polisen eller en regional alarmeringscentral som avses i lagen (1981:1104) om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler åsidosätta skydd mot nummerpresentation och tillhandahålla sådan organisation lokaliseringsuppgifter vid nödsamtal, utan samtycke eller trots vägran från abonnenten eller användaren.

Den som får samtal kan spåra avsändaren och alarmcentraler kan spåra den som ringer och även få ut lokaliseringsuppgifter. Ingen generell datalagring tillåten där. Så lagen tillåter inte operatörer att lagra information idag – med datalagringsdirektivet skulle de bli skylidga att göra det.

Om det finns oreglerad – dvs olaglig – datalagring idag så är det antingen någon som begår dataintrång elelr operatörerna som inte följer lagen. Då borde Bodström väl föreslå åtgärder för att få fast dessa brottslingarna? Nu tror jag att Bodström pratar strunt, men det vore kul om någon journalist nästa gång argumentet upprepas ställer lite följdfrågor som vem det är som datalagrar oreglerat och varför de inte dragits inför rätta.

För den som trodde att socialdemokratisk och borgerlig övervakning skiljde sig i något avseende kan det vara intressant att notera att även struntpratet är detsamma.

Organisation, politik och internet, del 3

Organisation, politik och internet, del 3 – Piratpartiet som massparti

Då har vi nått den slutsats jag kom fram till på det där seminariet hösten 2008 – piratpartiet är ett massparti. Som jag uttryckte det då var vi ett litet massparti, vi var nästan 6000 medlemmar. Året som följde växte vi en hel del, men poängen är att massparti är en struktur, inte ett antal.

2006, när piratpartiet blev ett massparti
Jag gick med i partiet rätt tidigt och blev valkretsledare i Uppsala län efter att jag dragit ihop första mötet på café Linné. I stort sett har jag varit med hela tiden så jag tror att jag är lämpad att skriva ihop partiets tidiga historia.

Den tidiga strukturen var väldigt lös, stadgan var skriven som till vilken liten förening som helst och gav föga stadga. Genom att gå igenom en del av historien från första året kan vi se vilka faktorer som bidrog till att piratpartiet blev ett massparti.

Den första större aktionen var insamlingen av namnunderskrifter för att registrera partinamnet. Den gjordes distribuerat, med resultat redovisade på hemsidan valkrets för valkrets. Det var lätt att delta genom att skriva ut en sida, samla ihop namnunderskrifter och skicka in. Jag var ännu inte medlem, men intresserad av att ha piratpartiet som alternativ att rösta på så jag skrev ut en sida eller två och samlade ihop lite underskrifter från vänner. Det var lätt, det var en tydlig uppgift med ett rimligt och meningsfullt mål. Insamlingen gick synnerligen bra och partinamnet blev registrerat.

Ungefär samtidigt med att jag blev valkretsledare ställdes det upp ett insamlingsmål. Jag lyckas inte hitta det exakta beloppet nu, men kommer ihåg att vi snabbt konstaterade i Uppsala att vi varken hade så pass med pengar eller kontakter med så pass med pengar. Sedan gjorde vi annat.

En grupp ställde upp som Piratstudenterna i kårvalet, en annan gjorde en flotte till forsränningen – återigen som Piratstudenterna – och en tredje gjorde flyers att dela ut längs ån på sista april (samtidigt som flotten majestätiskt gled ner längs ån). Så vitt jag vet var det de första flyers som gjordes i partiet. I alla fall hittade vi inga då så vi satte ihop flyer och en större folder (copy-paste text från forum och hemsida, lite editering, lite design), skickade runt en hatt på ett möte och kopierade upp så många som pengarna räckte till.

Flyern:

Flyern byggde vidare på en affisch som vi gjort för Piratstudenternas kårvalskampanj:

Enligt rapporten på forumet delade vi ut 2000 flyers och ett okänt antal större informationsfoldrar under sista april.

Informationsfoldern (åtta gånger så stor och åtta gånger så dyr som flyern):

Naturligtvis delade vi online med oss av båda material och erfarenheter, vilket plockades upp, förbättrades och användes av aktivister på andra ställen för att göra flyersutdelningar där.

Här kan vara värt att notera några egenskaper i partiets begynnelsefas. Det var många försök att kopiera de existerande partiernas metoder. Själva grundtanken bakom insamlingmålet var att kunna finansiera en klassisk kampanj, jag kommer till exempel ihåg en del diskussioner om möjligheten att köpa annonser. Utan tillgång till mediautrymme eller den nivå på finansiering som kan köpa tillgång till mediautrymme var vi dock tvungna att använda de vägar som finns. Eftersom partiet har en grundprincip om att tuta och köra hellre än att fråga om lov fanns det inga hinder mot att pröva sig fram. Tekniken gav möjlighet att direkt kommunicera effektiva metoder, och de effektivaste metoderna – flyersutdelningar, torgmöten, affischering – visade sig vara de som använder sig av ett stort antal aktivister och kostar lite i form av pengar. Det vill säga de metoder som ligger till grund för ett massparti. Samtidigt etablerades att de direkt kommunikationsvägarna – hemsida, mejl, forum och så småningom bloggar – som snabbare (och därmed bättre) än gammelmedia.

För att sammanfatta blev piratpartiet ett massparti inte för att det var planerat, inte för att det ens fanns som vision utan för att givet den tekniska grunden så var det effektivtast. Partiet hade naturligtvis kunnat misslyckas med det genom att lägga hinder för lokal aktivitet för att ha starkare central kontroll över budskapet (som tex F! gjorde under sin första sommar som parti), men hade istället en explicit tillåtande attityd till all aktivitet.

Att utvecklas som massparti
Det är inte lätt att bygga ett parti där tusentals kan delta på ett vettigt sätt, med allt vad det innebär av att visa var man kan aktiviera sig och hur man kan påverka politiken, och piratpartiet är långt ifrån färdigt (om färdigt ens existerar). Men vi blir steg för steg bättre på det och eftersom deltagandet är nyckeln till vår framgång hyser jag inga tvivel på att vi kommer fortsätta bli bättre. Och även om vi tycker att vår struktur är bristfällig och att det går långsamt är det värt att tänka på att vi i partiet lätt kan bli insnöade på våra brister. När personer kommer in från andra partier brukar de först notera vår öppenhet och direktkommunikation.

Och där kommer nästa intressant fråga, hur kommer de andra partierna påverkas av teknikskiftet? Räcker det (som de verkar tro) med att ändra sin marknadsföringsstrategi?

Det är dock en fråga som får vänta till senare delar, den här är lång nog som den är.

Att inte gjort allt (än)

Våren 2006 blev jag valkretsledare i piratpartiet för Uppsala län. Vid ett tillfälle satt jag och Torbjörn (vice valkretsledare) som vanligt och försökte bygga upp tillräcklig aktivitet för att komma över 4% vid höstens val. Det från grunden och utan resurser att tala om. Jag tror att det var en kväll när vi satt och ringde runt till alla medlemmar i länet (det var färre på den tiden) för att se vad var och ville och kunde bidra med som vi fick ett mejl från en upprörd person som skrev om något lagstiftnings-hot mot internet som vi inte lyft (än). Jag hittar inte mejlet nu, men jag kommer ihåg att ”lata politiker” och ”ni gör inget” nämndes.

Första impulsen var att skriva ett sarkastiskt svar, men vi insåg att det var okonstruktivt så istället skrev vi ett svar där vi förklarade att vi med våra begränsade resurser hade svårigheter att agera på allt samtidigt och att lösningen var att gå med i partiet och därifrån tillsammans med andra agera i frågan.

Idag hade jag en liknande känsla när jag läste Isobels senaste bloggpost som i korthet går ut på att den som inte agerat runt polisens övergrepp i Köpenhamn håller med danska polisen. Tyvärr är jag inte lika klok idag som för tre år sedan och slängde iväg en sur, okonstruktiv kommentar.

Nu ska jag försöka vara konstruktiv istället. Ett svar på varför piratpartiet i Sverige agerat mycket mer runt FRA-lagen än lømmelpakken är att det ena är i Sverige och det andra i Danmark. Danska piratpartiet har föga förvånande omvända prioriteringar. Ett annat är att vi inte i god tid lyckades identifera hur vi effektivt skulle kunna agera i frågan (annat än att stödja våra danska medpirater alltså). Att vara effektiv – om inte i att ändra politiken så i alla fall i att ändra opinionen – är viktigt eftersom engagemang inte är outtömligt, även om det är förnybart. Resultatet blir lite spritt bloggande, men ingen massiv kampanj.

Så hur skulle en effektiv kampanj se ut runt en liknande händelse? För det första behöver man bygga upp medvetande om situationen i förväg, med research, bloggning och pressmeddelanden. För det andra så vore det kanon med en grupp på plats med kameror, snabb uppkoppling (obs, skaffa uppkoppling på landets eget 3g annars kan det bli snordyrt) och laptops man kan leva med att bi av med. De kan då mata ut lägesrapporter till en livesite, runt den kör man bloggning och pressmeddelanden. En stöddemonstration i Stockholm med en skrivelse till värdlandets ambassad vore heller inte dumt. Något sånt skulle kunna vara effektivt för att visa hur medborgerliga rättigheter sätts ur spel i vår närmiljö.

Det kräver dock lite pengar och en massa arbete. Partiet har lite pengar, så det kan vi nog ordna, men inget händer utan arbete. Isobel, vad skulle du vilja göra i en sådan kampanj? Vill du organisera, vara på plats med en kamera (och kanske en diskret hjälm mot batonger) eller något annat?

Organisation, politik och internet, del 2

Här kommer den efterlängtade fortsättningen, jag förstår att alla är väldigt spända efter den spännande inledningen. Som vanligt är det inte Niklas Stenlås faktafel som är med i bloggposten, utan faktafel och icke-understödda slutsatser bjuder jag glatt på.

Del 2, svensk partihistorik fortsätter

Stadie två: Masspartiernas storhetstid
När masspartierna väl segrat som modell och alla partier blivit masspartier uppstår ett intressant läge. Att expandera mer blir svårt, ungdomsförbund och liknande sidoorganisationer har fullt upp med att rekrytera tillräckligt för att täcka det oundvikliga tapp som dödsfall skapar. Masspartiernas storhetstid karaktäriseras av medlemsmässigt stora partier som försöker expandera sin makt genom att suga upp nya organisationer och nya rörelser. Där elitpartierna rekryterade personer som börjat synas rekryterar masspartierna organisationer som börjar synas. Partierna fick folk och ekonomiska resurser, i utbyte får organisationerna en direkt plats vid det politiska förhandlingsbordet, inte sällan genom en företrädare som riksdagsman i rätt utskott.

För politiker innebär det här att en karriär gärna går genom någon av dessa organisationer, LO för socialdemokraterna, SAF och företagsvärlden för moderaterna, LRF för centern och så vidare. Man har sin hemmabas, sin organisation där man börjar och ofta slutar sin karriär och växlar med politiska uppdrag, egentligen för samma organisation men via ett parti.

För den enskilda medborgaren är både organisationer och själva partistrukturen viktig för att påverka. Jag läste för en tid sedan om socialdemokratiska kvinnoförbundets kampanj mot svenska kärnvapen. Här har vi en organisation, inom ett parti, därtill det makthavande partiet. Deras metod för att påverka politiken gick ut på att de – efter att noggrannt läst in sig på frågan – skickade representanter till varje möte där höga företrädare deltog och frågade varför det var socialdemokratisk politik att satsa resurser på att utveckla atombomber. Metoden var effektiv och atombombsprogrammet avvecklades (säkert beroende på fler faktorer också). Det här visar att partiets företrädare var beroende av ett gott anseende inom partiet, såväl som beroende av stöd av de organisationer partiet samarbetade med. (Jämför gärna med FRA-lagen.)

Stadie tre: Masspartiernas nedgång och omvandling
Inget varar för evigt, så icke heller masspartierna. I början på sjuttiotalet slog ett antal förändringar igenom.

Partiernas ekonomiska beroende av externa organisationer minskade genom att partistöd infördes. Samtidigt genomfördes kommunsammanslagningar som skapade nya politiskt kontrollerade byråkratier och nya poster som politiska sekreterare. Det ökade karriärvägarna för blivande politiker och ökade möjligheterna att främst röra sig inom ett partis maktsfär istället för att behöva växla till andra organisationer. Men den viktigaste förändringen var informationsteknologisk.

En ny teknik slog igenom som plattform för det politiska samtalet, en plattform som gjorde det möjligt att överträffa masspartiets effektivitet genom att snabbare få ut information till väldigt många personer. Teknologins karaktär var centraliserad vilket gynnade partier med centraliserad kontroll och snabba centrala beslutsvägar. Naturligtvis är det televisionen jag syftar på.

I tv blev en medietränad profil snabbare och därigenom effektivare än tusentals aktivister på gatorna. Partierna blev gradvis beroende av att kunna göra utspel utan att förankra i organisationen, gradvis gick det mot att partimedlemmarna fick se på tv att partiets linje ändrats. Medlemmarna svarade helt logiskt med att sluta vara medlemmar.

Där är vi framme vid dagsläget för de flesta svenska partier, en vittrande medlemsbas, en centraliserad partikultur och ett enormt beroende av tv för opinionsbildning. När nu historiken är avklarad kommer det bli dags för lite slutsatser och funderingar på vad det här betyder för piratpartiet som nytt massparti. Så det blir några bloggposter till i den här serien.

En partisekreterares vardag

Mab försöker lära mig hur man bloggar. Han hävdar att nyckeln till framgångsrikt bloggande är ständiga uppdateringar. Min replik om att det mesta jag gör är ganska ointressant, bemöttes med att nyckeln till bloggande är att mata ur sig även det man finner ointressant.

Så jag har idag hjälpt journalister, studenter och föreläsningsanordnare att hitta vem de ska prata med. Och noterat att sidan för pressontakter behöver bli ännu bättre, där ska man kunna hitta vem man ska prata med, helst utan att ringa mig. (Hm, Emma drog igång en lista med kunniga personer att intervjua, tror den är så gott som klar, undrar om det inte är Richie som har den just nu, men det får bli en senare fråga.)

Jag har betalt en del räkningar och utlägg. Scannat in ett synnerligen krångligt kvitto. Pulat med buggiga utbetalningar som kommit fel i den automatiska redovisningen (allt kommer vara klart till bokslutet). Haft kontakt med ett företag som vi råkade betala en räkning till två gånger (vi fakturerar dem beloppet för ena betalningen så blir det rätt). Ordnat en del med formalia runt tjänsterna som assistenter på hemmaplan åt europaparlamentariker.

Det blir också en hel del allmän kommunikation i forum/chatt/mejl/telefon/offline för att ha en allmän överblick och över hur saker funkar och använda den överblicken till att hjälpa andra att hitta rätt. Gjorde lite uppföljning på utskicket om ny budgetprocess och såg att forumgruppen följt instruktionerna förträffligt. Plus till Nils .

Jag har också skrivit denna bloggpost. Roligare än så här är det inte (fast det är ganska kul ändå, för information, struktur, budgetar och kommunikation är viktigt och det är roligt att göra viktiga saker för en organisation vars mål är synnerligen viktiga). När jag får litet tid över ska jag skriva fortsättning på den svenska partihistoriken, men det blir inte idag.