Updates from teirdez RSS
-
01:47:28 e m on oktober 3, 2009 |
Jag hade reserverat mitt nästa inlägg för en kommentar om teknologiöverföring och patent, men idag när jag masade mig in på dn.se och svd.se hittar jag istället ett stort antal debattartiklar om telekompaketet.
Tre företagare skriver på svd.se att nätoperatörerna inte har så mycket att klaga om vad gäller IPRED och utelämnande av abonnentuppgifter till domstolar och industri, och menar också att de flesta operatörer redan förbehållt sig rätten att stänga av användare för de mest godtyckliga anledningar. De har rätt så till vida att alla nätoperatörer sannerligen utnyttjat sin rätt att avtala fritt, men fel i att det skulle vara hyckleri: IPRED-lagen innebär ju en inskränkning av deras avtalsfrihet gentemot deras kunder, eftersom de via lag fråntas möjligheten att själva avgöra hur de ska hantera uppgifterna. För internets slutgiltiga frihet kan det säkert vara på sin plats att titta närmare på exakt hur privata aktörer ska kunna begränsa tillgång till internet för användare, men statens roll i samhället är att se till samhällets bästa och samhällets bästa kan utan större problem anses vara en fri informationsinfrastruktur. Det innebär att alla juridiska begränsningar av operatörers rättigheter att avtala ska vara till användarnas fördel, inte tvärtom.
Det resonemanget hakar lyckligtvis in i Rickard Westerbergs kommentar om nätneutralitet. Han menar att staten (eller EU) inte kan gå in och reglera för att säkerställa nätneutralitet, eftersom det skulle snedvrida konkurrensen. På en fungerande marknad, menar Westerberg, sköter sig utsållningen av dåliga operatörer som begränsar tillgången till internet för användarna sig själv. Westerberg menar också att internet är fullständigt fantastiskt just för att det tidigare inte reglerats – men Westerberg har fel, i alla fall om man ser problemet ur ett europeiskt perspektiv.
I Sverige kan nog de flesta skriva under på att vi har en någorlunda väl fungerande konkurrens bland nätoperatörerna. Dessutom äger sällan operatörerna själva infrastrukturen (jag sitter till exempel själv på LKFs infrastruktur, men har Bahnhof som operatör). I många andra delar av Europa är dock infrastrukturägarna och operatörerna samma aktörer, och de begränsar andra operatörers tillträde till marknaden. Lite ironiskt kommer de undan med detta på precis samma sätt som upphovsrätts- eller patenträttsinnehavare: de behöver ju skydda sina investeringar i infrastrukturen! (som ett sidospår kan nämnas att Sveriges fantastiska avreglerade internetinfrastruktur byggts ut med hjälp av EU-pengar och statliga subventioner)
Att operatörer/nätverksägare kan försvåra och begränsa användares tillgång till andra operatörer snedvrider också konkurrensen, och i slutändan handlar det då om hur vi ska reglera för att minimera de skadliga effekterna av det. Ingen ekonom skulle idag med gott samvete hävda att det finns någon marknad med perfekt konkurrens, som Westerberg tycks vilja göra. Snarare är man plågsamt medveten om att den perfekta marknaden är en konstruktion som underlättar vidare analys av de imperfektioner som existerar på alla marknader. Frågan är alltså om vi kan reglera, eller låta bli, under förevändning att den perfekta marknaden existerar, eller om våra offentliga institutioner ska koppla sina regleringar till verkligheten.
Staten, men i förlängningen framför allt EU, har ett ansvar att se till att användares frihet på internet maximeras. Nätneutralitet är ett solklart exempel där en tydlig reglering av operatörers skyldigheter kan maximera användarnas frihet, men där en otydlig eller obefintlig reglering kan vara väldigt hämmande för flertalet europeiska användares tillgång till en fri infrastruktur. För mig är valet mellan reglering och icke-reglering självklart, och jag förbehåller mig rätten att hävda att jag nog är mer verklighetsförankrad än Westerberg i denna fråga.
-
01:33:12 f m on oktober 1, 2009 |
Message repeats in English.
Jag och Mattias Bjärnemalm har varit i Geneve i tre dagar för ett besök på WTO Public Forum 2009, en sorts debattforum för olika aktörer inblandade i WTO-förhandlingarna. Ett av de större övergripande temana under forumet var klimat och handel, som också på ett smidigt sätt går in i Piratpartiets nya patent och klimat-kampanj. Vi träffade representanter för NGO:er och offentliga tjänstemän som verkar i IP-frågor i Geneve. Slutresultatet är förmodligen lyckat – vi har träffat en massa väldigt intressanta människor som kan supermycket om hur de övergripande strategierna för IPR sätts på global nivå. Jag har fått med mig en hel del att läsa hem och kanske fått fröna till nån form av strategi för att påverka EU:s handelspolitik i IPR!
Så varför åka till Geneve och göra sånt här? Varför berör den globala handelspolitiken Piratpartiet?
Ptja. Immaterialrätterna är ”elefanten i rummet [i handelsförhandligar]” (sagt under session). Alla vet att de är ett problem, de upprör många känslor och det finns behov av betydande förändring av globala IPR-strategier. Framför allt EU och USA driver väldigt hårda IPR-linjer, antingen inom ramen för WIPOs arbete, WTOs arbete, eller om de multilaterala forumens demokratiska ådra blir för mycket, i bilaterala handelsavtal. Att i alla fall undersöka och hålla sig uppdaterad med händelserna i internationella forum är nästan en förutsättning för att kunna kritisera immaterialrätterna seriöst.
Lyckligtvis har vi många vänner i Geneve! Vi har träffat folk från KEI, CIEL, ICTSD, Third World Network och IQSensato, varav alla har någon form av arbete kring IPR även om vissa av dem även sysslar med annat. Hur patent är ett potentiellt hinder för teknologiöverföring av industriella produkter (icke-läkemedel) är tydligen en ganska ny fråga som det inte skrivits särskilt mycket om – därför är Piratpartiets kampanj jätteviktig!
De här organisationerna är antingen tankesmedjor eller NGOer som arbetar för ökad transparens i systemet. De sitter med vid förhandlingar i WTO och WIPO, publicerar rapporter på sina hemsidor och e-postlistor om vad som sägs, och yttrar sig och kommer med förslag. Rapporternas inriktning skiljer sig från tankesmedja till tankesmedja, men ytterligare organisationer som vi inte träffade nu skulle kunna vara MSF eller TACD. KEI har också varit mycket aktiva i kampen för transparens kring ACTA-förhandlingarna.
Mitt intryck av Geneve är att det pratas mycket och görs mindre. Många av de officiella sessionerna under forumet innehöll inga slående nyheter, ens för mig. Däremot var det mycket givande att få träffa alla människor där. Vi hann kort förbi WIPO för att se en av de avslutande överläggningarna om särskilt skydd för traditionell kunskap, genetiska resurser och folklore och det var givande – skillnaderna i retorik mellan framför allt EU+Norge för sig, USA för sig och så resten av världen, var enorm. Men det går ju säkert långsamt för att insatserna är väldigt höga. Alla beslut där rör hela världen, och man tassar väldigt försiktigt.
Jag kommer alltså försöka snickra på ett sakpolitiskt förslag till PP enligt typ Simons modell här framöver. Min personliga åsikt är förstås att de här frågorna är jätteviktiga(!) och att Piratpartiet här fyller ett vakuum: genomgående för NGOerna är att de talar om en bristande politisk vilja. Den kan vi ha, och vi måste.
====================00
Me and Mattias Bjärnemalm have been in Geneve for three days visiting WTO Public Forum 2009, a sort of debate forum for different actors in the WTO negotiations. One of the larger themes during the forum was climate and trade, also snuggly fitting into the Piratpartiet patents and climate campaign. We met representatives from NGOs and public officials working with IPR-issues in Geneva. The end-result was probably good – we’ve met so many interesting persons who know a great deal about how the global IPR agenda is set every day. I have a mountain of things to read – most of which will also be interesting! I have the grains from which I will perhaps eventually reap a political strategy for altering EU trade policies in IPR!
So why go to Geneva and do things like this? Why does global trade politics concern the Pirate Party?
Well. Intellectual property rights are ”the elephant in the room [of trade talks]” (quote from session). Everyone knows they’re a problem, they stir up a lot of emotions and there’s a need for considerable changes in the global IPR strategies. Primarily the US and the EU have very hard IPR lines, either within WIPO, the WTO or, if the democratic tendencies of the multilateral fora become too much for them, in bilateral trade negotiations. To at least investigate and try to keep informed about the events in international fora is almost a pre-requisite for criticizing IPRs in a serious way.
Luckily, we have many friends in Geneva! We’ve met people from KEI, CIEL, ICTSD, Third World Network and IQSensato, out of which each one of them have some kind of work around IPR, even if some of them also work with other things. How patents are a potential problem for tech transfer of industrial products (non-pharma) is apparently a rather recent issue (originating, as far as i ca determine in the WIPO development agenda and the bali talks of 2007) so there’s not really a lot of reports about it yet – that’s why the Pirate Party campaign is really important!!
My impression of Geneva is there’s a lot of talk and less doing. Many of the official sessions of the forum didn’t contain any news, even for me. But it was very rewarding to meet all the people there. We were at WIPO briefly attending one of the closing deliberations on protection for traditional knowledge, genetic resources and folklore and it was rewarding – the differences in rhetorics beteen EU+Norway on the one hand, the US on the other and the thirdly the rest of the world (literally!) are enormous! No one except the previous two really like IPR. But it’s probably slow because the stakes are high. Every decision there concerns the entire world, ad everyone’s treading real careful.
I’ll try to put together an agenda for the PP according to Simon’s model. Things we could perhaps work for in parliament. My private opinion is obviously that these issues are very important (!) and that the Pirate Party are filling a vacuum here: all the NGOs talk about a lack of political will in these issues. We can have that, and we must.
-
08:30:21 e m on september 23, 2009 |
Jag inser förstås att det vore bra om jag bloggade oftare. Under valrörelsen försökte jag tömma ut de insikter jag trodde jag hade vid tillfället genom att blogga väldigt oftare. Under sommaren och hösten har det varit sämre.
Just nu arbetar jag mycket med patent. Piratpartiet kommer under hösten driva en patentkampanj med särskilt slutmål i Köpenhamnsmötet – den största klimatkonferensen i världen sedan Kyotoprotokollet skrevs under 1999 – i december. Det är ett ganska stort evenemang, och Piratpartiet har en naturlig nisch i patent- och teknologiöverföringsfrågorna. De har dels uppmärksammats av UNFCCC ett antal gånger, och dessutom framkommit vid UNFCCCs kommittéemöten. Likt UNDESA tycker man att det behövs tvångslicenser på miljövänlig teknologi, men man tar också upp saker som patentpooler och olika ekonomiska styrmedel i-länder kan använda för att öka och förbättra möjligheterna till kunskapsöverföring. En kort sammanfattning finns i kap. 6, s. 15, box 2 i det här dokumentet, som också tar upp finansieringssvårigheter i forskning och utveckling.
Jag tycker också att jag har försökt gå igenom en avsevärd mängd gamla Trade Policy Review Reports från WTO (vid TRIPS-avtalets undertecknande hade Sverige t ex bara kvar att lägga till straffrättsliga bestämmelser i varumärkeslagen, men uppfyllde i allt övrigt avtalets kriterier). När jag känner mig lite mer pigg än idag ska jag lista dem, med några generella hållpunkter. Jag tar också tacksamt emot alla möjliga FN-rapporter och oberoende rapporter som berör patent i u-länder. Hittills har jag U.N. Doc. No.
TD/B/AC.11/19 (1974), Jorge M Katz (1973) och nigerianska lagreformskommittéens rapport om patent (1990). Nigerias lagreformskommittée utvärderade under 1980-talets senare del all nigeriansk immaterialrättslagstiftning så den som är intresserad kan ju kolla bland deras publikationer om de hittar något av intresse.När jag får tid vill jag skriva mer om upphovsrätt och telekompaketet också. Kanske inte det senare så mycket (det finns ett antal e-brevslistor man kan gå med i om man vill hålla sig ordentligt uppdaterad). Men jag kände just hur luften gick ur mig. Back to reality.
-
12:29:53 f m on september 5, 2009 |
Jag kom precis på vad som är fel i Prärietankars resonemang.
Han menar ju att det faktum att småföretag (=patentinnehavare) får pengar och blir uppköpta av att de via patentet kan bli uppköpta av större företag. Att patenten är viktiga just för att det ger små företag möjligheten att visa att de är värda att bli köpta.
Ett väldigt vitt och löst patentsystem premierar bildandet av ett antal väldigt stora aktörer på marknaden. Ett lite mindre patentsystem eller hel avsaknad av patentsystem skulle förmodligen i störrre grad premiera utvecklingen av en flora av små företag.
Stordrift ger visserligen många fördelar, men en mångfald torde i Prärietankars liberala marknadssyn främja konkurrensen och därmed vara mer önskvärd.
Ett utmärkt exempel på hur patentmonopol skapat ett antal stora aktörer istället för en mångfald av små är för övrigt mjukvarubranschen: även om vi har möjlighet att ta patent på datorprogram i Europa idag, har det tidigare varit väldigt restriktivt med mjukvarupatent här. Det har gjort att den europeiska mjukvaruindustrin har fullt med små och medelstora aktörer på marknaden. Jämförelsemarknaden USA har däremot haft goda möjligheter till mjukvarupatent under en väldigt lång tid (i alla fall sedan slutet av 70-talet) och har därmed också fått sin industri begränsad till ett fåtal stora aktörer.
Det vore för övrigt intressant att se statistik på andra sektorer. Kanske finns det någon jämförelse mellan antal och storlek på aktörer under den tid uppfinningshöjdskravet sattes relativt högt mot hur antal och storlek på aktörer ser ut idag på bilmarknaden till exempel?
-
09:42:51 e m on september 4, 2009 |
Prärietankar fortsätter patentdebatten och jag ska försöka att återigen bemöta hans funderingar.
Jag tycker hans diskussionsunderlag är både intressant och utmanande. Jag kan också erkänna att han i mångt om mycket har rätt: stora läkemedelsföretag köper inte företag så mycket som patenträttigheter, stora läkemedelsföretag betalar också stora summor pengar för kliniska tester.
Jag erkänner mig inte så gärna feltolkad, men har egentligen inte motsagt något av det. Jag har däremot uttryckt mig slarvigt:
Läkemedelsföretag köper upp patent (läs småföretag) som därför blir en inkomstkälla för småföretagen. Patent utgör idag främst ett investeringsincitament för investerare, vilket naturligtvis inte vore så problematiskt om inte patentsystemet var utformat för pionjäruppfinningar snarare än som handelsmedelskapare. Läkemedelsföretag överskattar sedan värdet på vad som krävs för att utföra de kliniska testerna för att kunna öka budgetposten R&D i sin budgetrevision, och överskottet stoppas sedan tillbaka i Big Pharmas egen ficka.
Överskattningen som sker i samband med kliniska tester är naturligtvis inte direkt kopplad till patentfrågan, utan belyser snarare dessa storföretags mycket tveksamma inställning till moral och trovärdighet.
Den återkopplar dock till Prärietankars argument om kostsamma kliniska tester: Prärietankar förnekar inte att patienter behåller sina husläkare, som huvudsakligen måste antas försörja sig på andra sätt än genom läkemedelsföretag. Att kostnaden för kliniska tester är överskattad ser jag inte förnekas, och mitt stöd för påståendet är Peter Rosts bok Sjuka pengar och en artikel jag läste för ett par år sedan och som jag den här diskussionen till ära försökt spåra. Jag har glömt både författare och tidskrift så det har visat sig svårt, vilket stör mig. Någon läsare med bättre minne än mig kanske kan hjälpa till, även om jag inser att min beskrivning är något luddig.
Förfarandepatent har, som Prärietankar konstaterar, nackdelen att intrång i förfarandet är svårt att bevisa om inträngaren skyddar sig bakom lagen om företagshemligheter. Förfarandepatent istället för produktpatent torde också innebära att fler företag väljer att skydda sig bakom företagshemlighetslagen (ej tidsbegränsad) istället för att offentliggöra sitt förfarande via patentregistrering (tidsgräns på 20 år). Men eftersom tanken med förfarandepatent är att alternativa förfaranden att framställa produkten ska premieras från dag ett utgör inte det något större problem med förfarandepatenten. Snarare borde förfarandepatent uppmuntra innovation och nytänkande i läkemedelsbranschen.
Tidigare svenska avgöranden visar förstås också att man som ägare av förfarandepatent kan få rätt mot svarande genom att kräva att förfarandet hos konkurrenten undersöks av oberoende expert som gör ett utlåtande, utan att metoden hos konkurrenten som sådan offentliggörs.
I mångt om mycket kan jag hålla med om att läkemedelspatenten till stor del kantas av moraliska problem snarare än ekonomiska. Det hör till sakens natur att det affärssystem som är anpassat efter patentsystemet också fungerar ihop med patentsystemet. Med lite mer fantasi skulle jag kanske snarare behöva beskriva hur ett affärssystem anpassat till ett samhälle utan läkemedelspatent skulle kunna se ut. Men jag måste be om att få återkomma med detta.
-
10:30:01 e m on september 3, 2009 |
Jag skriver om patent och klimat på Newsmill idag. Anledningen att jag haft tillfälle att återbesöka ämnet är en ny rapport släppt av FN-organet DESA som föreslår nya reformer av det globala patentskyddet.
-
10:57:40 f m on september 2, 2009 |
Prärietankar har svarat! Han tycker att jag tagit alldeles för lång tid på mig att bemöda mig knåpa ihop ett svar, och att jag därtill mest brukar mig av intetsägande plattityder.
Här är mina svar i bekväm punktform med källförteckning så att Prärietanken själv kan avgöra om det är han själv mot resten av världen, eller om det kan vara dags att bli kritisk.
-Grundforskningen är den viktiga forskningen, den banbrytande forskningen och den som når resultat (jfr SOU 2008:20). I praktiken köps förstås resultat av grundforskning utförd på små och medelstora företag samt vid offentligt finansierade forskningsinstitut ofta upp av stora läkemedelsbolag, bland annat för att de kliniska testfaserna är besvärliga och långdragna. Hur sådana uppköp redovisas i läkemedelsbolagens bokföring är ett kapitel för sig jag för närvarande låter vara oskrivet (jrf Sjuka pengar av Peter Rost).
-Prärietankar verkar antyda att kliniska tester utförs av läkemedelsbolagets egna läkare. Så är naturligtvis inte fallet. Huntingtons syndrom är visserligen ett mycket säreget fall, men jag kan inte tänka mig att man vid experimentell influensabehandling låter någon annan än patientens egen läkare stå för den medicinska administrationen. Huruvida mina tankar faller på sin egen orimlighet får man väl avgöra själv, men jag tycker mig ändå ha visst stöd från amerikanska sjukhus- och advokat-tv-serier.
-Brist på nyhetsvärde är ett problem.
-Tilläggsskyddet på 5 år snedvrider konkurrensen.
-Vi kanske borde leta efter alternativ till patent.
Jag menar inte att ett avskaffande av patent nödvändigtvis är det enda eller bästa alternativet. Men min helt privata bedömning är att immaterialrätterna är så förvridna i dagsläget att det kommer vara svårt att hitta en balanserad mellanväg. Det som är säkert är att ingen utom patentjurister på läkemedelsföretagen argumenterar att patent och tilläggsskydd är strikt nödvändiga för industrin. Minimalism kontra maximalism.
Egentligen ville jag skriva om något helt annat: World Economic and Social Survey 2009 föreslår att vi kanske borde införa ett undantag för miljövänlig teknologi likt det vi har för mediciner! Dessutom finns hjälpfulla rutor med specialinformation om miljötekniksläget i Indien, Brasilien och Kina (det går framåt men långsamt och är dyrt).
Ganska mycket är välkänt blaj, typ ”Rika länder har patent och fattiga länder har inte patent, därför kan patent vara en faktor som ger utveckling. Men det är svårt att säga eftersom de rika länderna ofta var rika redan innan, och de fattiga länderna fattiga.”
Ett undantag för miljöteknik betyder att ett land kan utfärda en tvångslicens på miljövänlig teknologi, och sedan få teknologin producerad i ett tredje land (som då också utfärdar en tvångslicens). Tvånget i det hela kommer från att patentinnehavaren inte behöver vara villig att licensiera ut sin teknologi: staten tvingar henom, och behöver heller inte få den ersättning hen vill ha. Däremot ska ersättningen till patentinnehavaren alltid vara ”skälig”.
Tanken med undantagstillståndet är att teknologiöverföring ska fungera snabbare och bättre.
-
11:54:30 f m on augusti 31, 2009 |
Idag har jag postat det första inlägget i en kurs på runt tio delar om patenträtt förr och idag. Det är huvudsakligen en genomgång av olika patentsystem, hur de utvecklats, hur läget ser ut idag. Jag hoppas att jag lämnat så mycket som möjligt för läsarna att dra egna slutsatser, och tycker egentligen inte heller om att se mig själv som en politisk agitator.
Därför vill jag nu förvåna alla genom att återigen hoppa tillbaka till varumärkesdebatten.
Jag har tidigare hävdat att varumärkeslagen är onödig, och att den är fullt utbytbar med marknadsföringslagen som jag hävdat vid behov till och med skulle kunna utökas om detta krävdes för att spara de positiva effekterna av varumärkeslagen samtidigt som vi gör oss av med en immaterialrätt.
Förstå då min förvåning när jag läser kapitel 13 ur boken Immaterialrätt och otillbörlig konkurrens av Bernitz et al (ISBN:9172232366) där det står att marknadsföringsrätten i stort sett redan uppfyller mina krav! Jag citerar (s. 290):
[I fråga om bedömning av vilseledande efterbildning av kännetecken kan m]arknadsrättslig praxis … knappast vara mer restriktiv än den varumärkesrättsliga.
s. 291
I praktiken är det vanligt att en efterbildning som är vilseledande och kan förbjudas enlig markandsföringslagen samtidigt utgör ett immaterialrättsintrång. Rättihetsinnehavaren /…/ kan [då] antingen gå den immaterialrättsliga vägen och stämma för immaterialrättsintråg eller den marknadsrättsliga vägen och få privat och det föreligger en vilseledande efterbildning och/eller vilseledande om kommersiellt ursprung. Det marknadsrättsliga alternativet kan många gånger vara attraktivt.
En av anledningarna till att marknadsrätten är attraktivare än varumärkesrätten i fråga om intrång är helt enkelt att marknadsrätten innehåller skarpare och bättre möjligheter till sanktioner mot intrånget. Ur marknadsrättslig synpunkt kan man heller inte hävda att man precis lagt sig utanför ett varumärkes skyddsomfång: två logotyper eller kännetecknande förpackningar som inte är helt lika, men som en konsument ändå skulle kunna tänkas bland ihop om hen såg dessa vid två olika tillfällen, utgör fortfarande ett marknadsrättsligt ofog. Marknadsrätten är således ett attraktivare processuellt alternativ för konflikter både mellan näringsidkare och i sammanhang då man rent ut vill skydda en konsument.
Givet att Bernitz et al av detta drar slutsatsen att man borde tillåta samtidiga talan ur marknadsrättsligt och varumärkesrättsligt perspektiv (vilket inte var möjligt iaf 2005 då boken skrevs – jag har inte kollat upp efterkommande revideringar av varumärkeslagen (än)) kanske man inte ska bli för exalterad av det här. Själv tycker jag det verkar som att Bernitz et al istället för att dra den uppenbara slutsatsen att det finns ett mer än fullgott alternativ som a) ger bättre skydd än varumärken och b) ger vidare skydd än varumärken och att detta därför skulle kunna användas som grund för att ifrågasätta effektiviteten av att ha ett register över immateriella rättigheter som enbart skapar betungande administration för staten och inblandade varumärkesinnehavare, medvetet väljer linjen att den immateriella rättigheten är värd att skyddas och bevaras enbart i egenskap av sig själv.
Jag kan inte tänka mig en mer konsument- och näringsidkarefientlig inställning.
-
08:15:55 e m on augusti 28, 2009 |
Jag läste tidigare i somras en summarisk genomgång till fördel för läkemedelspatent, och minns att jag tyckte det var ambitiöst utfört med grafer, kostnadskalkyler och mångtaliga ord. Nu har jag hittat länken till detta inlägg: Prärietankar om varför läkemedelspatenten behövs.
När jag läste inlägget tänkte jag att det inte någon större idé att kasta sig ut i polemik så snart man läst inlägget. Trots att inlägget börjar med att lite surt avfärda motstånd mot läkemedelspatent som Leninfetischism och kommunism innehåller det trots allt många argument som kan förtjäna att bemötas på ett bättre sätt än att genom en kontra-idiot-förklaring.
I framställningen nedan bortser jag från Prärietankars missförstånd att patent bara tas på kemiska föreningar som genomgår kliniska prövningar: i själva verket är hundra tusentals kemiska föreningar, gener, proteiner och processer för att ta fram dessa patenterade utan att användas alls. De oinskränkt skyddande patenten på kemiska föreningar är nämligen en rätt att hindra andra från att använda den kemiska föreningen, som ju är extra rolig ifall man vill hindra andras forskning, vilket också är syftet med att okynnespatentera allt man tror sig upptäcka.
Grundforskning v läkemedelsforskning
Prärietankar hävdar att dessa företeelser är väsenskilda och att man inte kan jämföra dem. Det är bara sant i den bemärkelse att uppfinningshöjd på patenverken idag räknas mycket generöst. På grundforskningsnivå ägnar man sig oftast åt banbrytande nyskapande, medan man inom läkemedelsforskning satsar på s k ”me too”-forskning. ”Me too”-mediciner kallas sådana mediciner som till sammansättning och egenskaper är i stort sett identiska med andra mediciner, men har minsta möjliga differens för att kvalificera sig för ett nytt patent.
Uppfinningshöjden i europeisk patentlagstiftning är mycket generös: det kan räcka med att skapa en spegelisomer av en befintlig molekyl för att kunna ta ett nytt patent, eller byta ut en kloratom mot en fosforatom i en kemisk förening. I TRIPS-drabbade u-länder har man också oroat sig för denna inflationsbenägna generösa uppfinningshöjden, vilket föranledde att när man till slut blev tvungen att anpassa sin inhemska patentlagstiftning till TRIPS i Indien man skapade en sektion 3(d) vars enda syfte är att sammankoppla uppfinningshöjden med ett krav på avsevärd differens i effekt av den kemiska föreningen, utöver det krav på föreningens molekylära sammansättning som naturligtvis också är närvarande.
Ett annat sätt på vilket grundforskningen skiljer sig från läkemedelsforskningen är att grundforskningen oftast inte är patentdriven. Den är till och med så pass lite patentdriven att både EU och svenska statliga offentliga utredningar ser det som ett problem: man vill ha patentutbildningar på forskningsnivån för att höja den europeiska innovationen!(?) (SOU 2008:20, ProtonEurope)
Sett som incitament för forskning är nog också de flesta bedömare överens om att patent idag inte främst fungerar som uppfinningsincitament. Det framgår också av preambeln till TRIPS-avtalet, som skrevs redan 1995: patentsystemet och immaterialrätterna i övrigt är förutsättningar och verktyg i frihandel (se också Peter Drahos: Information Feudalism). Deras funktion är att vara handelsverktyg, säkerhet för framtida handel och bytes- samt korslicensieringsvaror. I mindre än 2/5 av läkemedelsforskningsfallen är patentmöjligheten en pådrivande faktor för forskningen: den skulle ske ändå (t’Hoen 2005).
Kliniska tester
Kliniska tester är säkert till sin natur kostsamma. Man ska identifiera den eller de grupper som ska fungera som testgrupp och referensgrupp och ha kontinuerlig utvärdering av dessa. I testfas 1 brukar man testa medicinen på friska, unga män. I testfas 2 ingår så vitt jag minns ett fåtal sjuka personer. Testfas 3 är ett storskaligt test med många sjuka personer och en referensgrupp med sjuka personer som inte får medicinen.
Vi tittar närmare på Huntingtons syndrom, en sjukdom som stod i rampljuset 2007 eller 2008: en ung man som vårdades för Huntingtons syndrom stod under uppsikt av läkare på Karolinska sjukhuset som till honom administrerade en medicin som var i testfas 3 hos ett större internationellt läkemedelsbolag. När testperioden tog slut ökade medicinkostnaderna till 10 miljoner kronor per år.
Den medicinska utvärderingen av patienten under testfas 3 utfördes och administrerades av Karolinska sjukhusets personal, betalda av Stockholms landsting. Läkemedelsbolaget hade ingen egen personal på plats. Det läkemedelsbolaget framför allt gick miste om var de 10 miljoner kronor per år de skulle ha utkrävt av Stockholms landsting om medicinen inte varit i testfasen. Icke en föraktvärd summa, men att den skulle ha att göra med det faktiska testet finns ingen rimlig indikation på.
Frågan blir då istället vad tillverkningskostnaden för medicinen är: läkemedelsföretaget kan inte ta betalt för medicinen så länge den inte officiellt släppts på marknaden, det vill säga efter testfaserna. Här kan man visserligen tänka sig att ett visst återbetalningsskydd kan behövas, men det finns ingen anledning att tro att detta återbetalningsskydd på praktiskaste sätt sköts via läkemedelspatent.
Tvärtom verkar det för mig som att staten står för stora delar av grundforskningen, som i sin tur står för majoriteten av viktig läkemedelsforskning och att kliniska tester sedan utförs och administreras av kompetent personal i offentlig tjänst på landstingsfinansierade sjukhus. Läkemedelsföretagen och deras forskning är å andra sidan ”me too”-forskning som gör få eller inga banbrytande samhällsnyttiga genombrott och sedan lämpar ut sina testrundor på det allmännas bekostnad. Den förlust som uppkommer är det försäljningspris man under 5 år av kliniska tester inte kan ta ut.
Varför inte bara lägga detta uteblivande försäljningspris som en engångsåterbetalning? Som en prisfond?
Prärietankar lider av delusionen att all statlig inblandning på läkemedelsmarknaden är dålig, men kan samtidigt argumentera sig blå för av statsmakt och regeringen sanktionerade produktmonopol. Prärietankar tycker att när staten ändå ägnar sig åt att dela ut och administrera produktmonopol ska de göra det i sån omfattning och för så många saker att det resulterande systemet blir högst ineffektivt och ett minfält för de som vill bedriva vidare forskning. Prärietankar bortser från att stat och landsting redan i hög utsträckning är ekonomiskt inblandade i läkemedelsforskning.
Jag tycker det verkar som att Prärietankars tankar likt den amerikanska mellanvästerns prärier för länge sedan utarmats av storskalig buffeljakt och pesticider.
-
02:14:01 e m on augusti 19, 2009 |
Jag skrev om kvinnor i rymden igår på Newsmill. Jag är inte helt missnöjd själv, utan tycker att jag fått med kulturella aspekter (science fiction, böcker, Star Trek) och statistiska rådata (andelen kvinnliga astronauter, rymdstyrelsens styrelse, och unga kvinnliga aspiranter på rymdfararjobbet).
Olyckligtvis verkar vissa ha tolkat det som att jag uttrycker en politisk åsikt. När jag skrev artikeln tyckte i alla fall jag själv att jag nogsamt undvek att göra politiska åtaganden. Jag beskriver läget som det är idag, och gör det i egenskap av att själv vara särdeles intresserad av just rymdfärder, science fiction och teknik. Den som lusläser artikeln kommer säkerligen märka att där finns en massa fakta, men ingen politik.
Det innebär dock inte att jag inte privat kan se behov av politiska åtgärder för att främja rymdforskningen i allmänhet, och tillgängligheten till den för kvinnor.
Vill man ha en mer omfattande kritik av t ex mängden pengar som fördelas på rymdforskning kan man läsa John-Henri Holmbergs ledare i Nova – tidskrift för science fiction #14. Säkerligen kan man säkert också utröna ett och annat genom att mer ingående titta på Rymdstyrelsens mandat, mål och budget. EU och ESA har ett samarbete som säkert kan förbättras.
Privat kan jag tycka att ESA borde satsa på att alliera sig med sin kinesiska motsvarighet i framtiden. Om man undantar det faktum att kineserna förmodligen kommer vara villiga att satsa på sin rymdforskning, skulle forskningen också underlättas storligen av att de som använder ett standardiserat måttsystem (nämligen SI-enheterna) kunde utföra arbete utan att betungas av dem som håller fast vid helt aparta, gammelmodiga system (imperial units). Tänk så mycket tid man kunde spara på att behöva konvertera varandras ritningar! Och så mycket lättare det blir att samarbeta när alla har en intuitiv känsla för måtten utan att de finns i två system! Utförandet av ”Ge mig en fem cm-skruv” skulle inte behöva försenas av en tyst konvertering i huvudet på den tillfrågade.
Kanske borde Esrange också, likt Andøya Rocket Range, öppna upp sig för ungdomsläger. De är Europas näst nordligaste raketbas, med något annorlunda förhållanden än den kustbelägna ARR.
Galileo-projektet borde påskyndas och slutföras. Ariane-projektet behöver mer pengar. Vi behöver fler rymdingenjörsutbildningar vid landets högskolor! Trycket på Luleå TH är enormt och intagningspoängen tokigt höga. Givetvis är det bra med fortsatta satsningar på att få kvinnor att söka till landets ingenjörsutbildningar (utvecklingen går trögt). Såna här kurser borde vara obligatoriska på grundskolan. Raketkunskap och rymdforskning till folket!
Simon Rosenqvist
teirdez
Mårten Fjällström