Stenskott

Updates from teirdez RSS

• 09:43:21 e m on augusti 16, 2009 | 4 | # |
  
  

  Det dyker då och då upp kritik mot Piratpartiets förslag att ta bort patentsystemet. En stor grupp medlemmar som kommit in i partiet i samband med FRA-katastrofen och TPB-domen i våras, men även IPRED-vågen, ser helt enkelt inte någon särskild nytta med att jobba med patentfrågorna eller förändra patentsystemet på ett så drastiskt plan.

  Nedan är en liten sammanställning av mina tidigare kunskaper och nyförvärvade.

  Läkemedelspatent är i Sverige sedan 1970-talet ungefär produktpatent. Läkemedelspatent är också produktpatent med oinskränkt skydd här. Vad det innebär är att det som är patenterbart med läkemedel är den kemiska föreningen av vilken läkemedlet består, samt att patentet hindrar andra än patentinnehavaren från att använda föreningen utan tillstånd från rättighetsinnehavaren. Som motsats kan nämnas metodpatent, patent på en teknisk process som leder fram till den kemiska föreningen (fram till 2005 i indisk rätt tillämpbart på läkemedel), och inskränkt skydd, som enbart ger skydd för föreningen när den tillämpas på ett särskilt sätt (till exempel vid behandling av stroke).

  Läkemedelspatent gäller, likt alla andra patent, oftast 20 år från ansökningsdagen. Eftersom patentet för substansen oftast söks innan man påbörjat de kliniska testerna dröjer det ibland ett par år efter det att patentansökan lämnats in tills dess att produkten kommer ut på marknaden. Därför finns en EU-förordning om tilläggsskydd för läkemedel. Tilläggsskyddet kan vara mellan ett och fem år.

  En intressant förmildrande omständighet till det oinskränkta produktskyddet är experimentsundantaget. Det behandlas utförligt i SOU 2008:20, kap 9. Det innebär att en forskare kan använda en skyddad produkt utan tillstånd från rättighetsinnehavaren för att utföra experiment, enligt svensk praxis, på produkten i fråga. I bland annat Belgien gäller dock att man även får utföra experiment med produkten, om experimenten syftar till att öka det totala kunnandet och förståelsen om det tekniska området. Utredningskommittéen drar slutsatsen att den restriktiva svenska hållningen är bra och att vi behöver europeisk harmonisering av synen på experimentsundantag. Anledningen till detta är att de anser att licenssystemen fungerar bra, det vill säga, det är enkelt för forskare att betala för licenser att använda den skyddade produkten.

  Runt 15% av alla ansökningar som kommer in till EPO har med kemikalier, kemi och bioteknologi att göra. Notera att industriellt tillämpbara kemikalier är borttagna ur de siffrorna, men att inte alla nödvändigtvis är läkemedel. Andelen ansökningar som berör kemiska föreningar måste ändå kunna antas vara relativt hög. Som jämförelse kan sägas att 15-20% av alla ansökningar EPO hanterar rör datorrelaterade uppfinningar, läs mjukvara (se närmare kap 17 i Intellectual Property Law 3rd av Bently och Sherman). 8% rör ingenjörskap och termodynamik.

  I Immaterialrätt och otillbörlig konkurrens (9de upplagan 2005) av Bernitz et al kap. 4.4 framhålls viss kritik mot patentsystemet som rättsinstitut, men författarna landar i slutsatsen att patentsystemet främjat utveckling dels i i-länder under industrialiseringen på 1800-talet, och dels utveckling i länder som industrialiseras idag. De menar att patent vanligen utgör en god grund för tekniköverföring. I detta får de medhåll från utredningskommittéen till SOU 2008:20 samt Bently/Sherman.

  Den kritiska läsaren har nog vid det här laget lagt märke till att ovan nämnda resonemang och tankar härrör direkt från immaterialrättsexperter, patentverk och gällande lag. Jag menar inte alls att informationen skulle vara uttömmande, eller på ett korrekt sätt ens avspegla någon av deras åsikter och tankar, bara att de vid första anblick inte verkar överensstämma med analyser gjord av erkända institut och tankesmedjor som South Centre, KEI eller Oxfam.

  Det är lätt att framhålla kostnad i pengar och tid med läkemedelsforskning, de tidskrävande kliniska studier som krävs för att få ut produkter på marknaden vilket minskar den effektiva skyddstiden samt hur EPO:s patentstatistik tyder på att läkemedelsindustrin tillhör en av de mest aktiva patentsökargrupperna i Europa. Läkemedelsindustrin själv hävdar uppenbarligen att den är beroende av patent. Trots det visar t’Hoen i Politics of Pharma Power att enbart 37% av forskningen inom läkemedel har gjorts i syfte att få patent eller med patent i åtanke. Visserligen högt i jämförelse med andra industrier (motsvarande för ”riktig” teknologi vill jag minnas låg på 10%) men fortfarande en låg siffra, mindre än hälften.

  Vid närmare betraktelse av SOU 2008:20 upptäcker man också en omfattande kritik av forskare och läkare på europeiska universitet och universitetssjukhus för att de sällan patenterar sina uppfinningar, utan prioriterar att snabbt publicera sina artiklar och offentliggöra materialet. Man rekommenderar att utbildning om patent läggs in på forskarutbildningar, för att stimulera patentsökandet. På EU-nivå sedan 2003 finns ett särskilt nätverk, ProtonEurope, ägnat helt åt att stimulera patenteringen på europeiska universitet.

  Vilket tycks ironiskt eftersom (särskilt den svenska) utredningskommittéen kommit fram till att licensiering och korslicensiering av patenterade produkter upplevs som ett problem av 10% av tillfrågade i en enkätundersökning. I en annan enkätundersökning från samma utredning visas också att runt av sådana forskningsprojekt som mottagit klagomål för patentintrång (19 av 65 svarare) i lite mindre än hälften av fallen antingen lades ned eller blev tvungna att ändra inriktning. Huruvida patenten, särskilt med ovan nämnda restriktiva svenska tolkning av experimentundantag, verkligen har en kunskapsgenererande effekt är alltså inte helt fastställt. Det verkar också spontant opraktiskt att alla universitet och högskolor som bedriver forskning också skulle behöva ha en patentavdelning för att hantera inkommande och utgående licenser. Högre kostnader och mindre utdelning, är min rent spontana reaktion (ej vetenskapligt belagd, så klart).

  Återgår man då till t’Hoens Politics of Pharma Power, och läser särskilt sista kapitlet, får man inspiration till en möjligt bättre approach: prize awards. KEI har också gjort en omfattande studie av tidigare lyckade prize awards för nydanande uppfinningar. t’Hoen menar att det nuvarande patentsystemet fungerar inadekvat när det gäller att stimulera nyforskning på läkemedelsområdet. Hennes resonemang är visserligen delvis annat än det jag presenterat ovan, och hennes bok innehåller en hel del matnyttig historik över läkemedelsforskningen de senaste 10 åren, men hennes slutsatser är beaktansvärda. Genom riktade ”prize awards” skulle man kunna erbjuda forskare att forska inom ett särskilt område under löfte om att de, när de uppnår önskat resultat, tilldelas en prissumma. KEI håller med. Förslaget är att man, istället för att förlita sig på ett patentsystem som mestadels leder till minsta möjliga förändring av redan existerande kemisk förening för att få nytt patent, helst på medicin riktad till i-landsbefolkningar, utlyser pristävlingar för utveckling av malariavaccin eller billiga bromsmediciner. Prissumman kan sedan mycket väl delas ut under lång tid, och KEI föreslår också att nya upptäckter som väsentligen bygger på någon annans upptäckt får en viss del av prissumman överförd till den ursprunglige upptäckaren.

  Förslaget har redan varit uppe i amerikanska kongressen, men inte röstats igenom. I Europa och Sverige håller man olyckligtvis hårt fast i idéen om tvångslicenser (ett annat intressant område, visserligen), vilket kan stödjas av all ovan citerad litteratur.

   

• 02:06:54 f m on juli 21, 2009 | 18 | # |
  
  

  Väldigt sällan blir jag uppriktigt överraskad av uppmaningar till skärpning av upphovsrättslagstiftningen. Det finns någon form av moraliskt imperativ som rättfärdigar att de som förespråkar gamla tiders upphovsrätter ständigt drar upp antingen påstådda förlorade inkomster (rätt till frukten av sitt arbete, även om det är sinnligt), samt rätten att själv kunna kontrollera distributionskanalerna för ett verk (på samma sätt som man har rätt att välja vem man säljer sin stol till eller genom vilken typ av återförsäljare).

  Men nu såg jag just det här: Fler tidningar med WAN i spetsen vill lagstifta mot sökmotorernas möjligheter att indexera tidningsinnehåll på nätet.

  Jag förstår inte syftet med att förespråka en sån regeländring alls.

  Vad jag lurar på är dessutom om det inte föreligger så, att mediaföretagsägare i Europa inte kan åberopa någon generell vägran att låta visst tidningsstoff publiceras på nätet. Snarare ligger rätten att vägra på varje enskild upphovsperson till en artikel. Där lär Europa skilja sig från USA som mycket vidlyftigare tillåter att man avskriver sig all upphovsrätt när man producerar verket som del av en anställning hos arbetsgivare. I USA skulle man alltså kunna tänka sig någon form av förlängd moralisk rätt för mediakoncernsägarna att vägra viss form av distribution. Men i Europa borde det falla på den enskilde upphovspersonen.

  Så vad är poängen? Det verkar inte finnas någon moralisk rätt att åberopa i Europa, och de ekonomiska vinsterna av att undslippa indexering torde vara obefintliga.

  En av förespråkarna av lagändringen, EPC, verkar vara en sammanslutning av mediaföretagsägare och enligt egen utsago på intet sätt en branschorganisation. Den andra förespråkaren, WAN har som enda svenska medlem, Tidningsutgivareföreningen, är en sammanslutning av tidningar (och alltså inte tidningarnas moderbolag, eller ägare).

  Både EPC och WAN säger sig stå för så få restriktioner på reklam och annonsering som möjligt. Tidningarnas webbredaktioner släpper ju in så många annonser att man knappt kan läsa artiklarna!

  Jag är lite förvirrad. Även om det vore så att det finns både moraliska och ekonomiska incitament för ett sånt här regelverk, förstår jag inte varför det skulle behövas en regel på EU-nivå. Eller ens nationell. Det känns som en situation som bäst skulle kunna regleras mellan de berörda parterna, som i fallet sökmotorer och mediaföretag båda är privata. Och EU torde ju vara förpliktigat att bevara den fria marknaden fri enligt ramfördragen.

   

• 09:22:22 e m on juli 15, 2009 | 4 | # |
  
  

  Om man tycker Stockholmsprogrammet låter lite otäckt, lite dumt, kanske man blir glad över att det snickras på ett alternativ. Direkt från de skånska djunglerna: Malmöprogrammet!

  Varför är Malmöprogrammet så bra? Malmöprogrammet kommer från oss, från människor, och växer sig upp genom samhällsasfalten med sprängkraft större än dynamit.

  Vilka värderingar har Malmöprogrammet? Vi är en massa människor som bygger en europeisk gemenskap där alla kan känna sig hemma.

   

• 02:34:49 e m on juli 15, 2009 | 7 | # |
  
  

  Sånt här ska man ju egentligen reagera mot mycket tidigare (typ igår), men innan alarmismen slår sin rot vill jag bara poängtera att Rick Falkvinge med samma resonemang också är emot lagen om hets mot folkgrupp.

  När vi tänker oss ”terroristprat” i falkvingsk tappning får vi också bilden av någon liten imam som sitter och ondgör sig över västlänningarnas otrogenhet. Men den absoluta majoriteten terroristbrott i Europa begås, enligt Europols TESAT-rapporter, av separatister i norra Spanien och södra Frankrike. ETA har till exempel skjutit ihjäl politiker i de två senaste valen i Baskien. Kanske behöver man en lag om hets mot folkgrupp även när hetsen drabbar valda politiker?

  Samtidigt får man förstås vara försiktig. Jag varken tror eller gör anspråk på att veta hur man bäst ska skydda valda politiker i Baskien, eller bäst ska ta tillvara polska bögars mänskliga rättighet att inte bli utsatta för våld av uppeggade horder homofober. Jag har heller inga siffror på hur pass mycket svenska homosexuellas (den mest våldsutsatta gruppen i Sverige idag) situation har förbättras sedan lagen om hets mot folkgrupp trätt i kraft.

  Om hets mot folkgruppslagen varit effektiv kanske man kan anta att det som skett i Stockholmsprogrammet är ett erfarenhetsutbyte? ”Det funkade här, så det kanske funkar hos er också.”?

  Men det är klart, en stor brist i EU:s hantering av terroristbrott är att man behandlar dem separat från andra våldsbrott. Varje terroristbrott är ett våldsbrott, och bör i lagen vara jämställt med sådana. Det kan inte vara så att man får värre och hårdare straff för att man t ex begått ett brott utan vinstsyfte (men potentiellt med politiskt) än om man hade vinstsyfte (detta är fallet vid t ex dataintrångsbrott i Storbritannien idag). Det kan heller inte vara så att förberedande för planering av (terrorist)brott ger hårdare straff än förberedelse av vanliga våldsbrott. Sådana saker bör vi få Stockholmsprogrammet att ta avstånd från. Vi är inte längre i panik efter 11 september. Vi kan börja växa upp nu, liksom.

  I vilket fall känns behandlingen av resenärer vid EU:s gränser mycket mer fel för mig. Hela bilden av in- och utvandring som det främsta och viktigaste hotet att bekämpa känns främmande och icke-konstruktivt. Dessutom resulterar det i att vansinniga mängder data samlas in om varje resenär för att sedan spridas vind för våg mellan resecentraler och nationalstaters säkerhetstjänster. Nej, nej, nej, liksom.

  Att motverka att flera länder inom Schengen dessutom håller på att flytta sina gränser, så att dessa blir allstädes närvarande, är någonting som EU och ministerrådet via Stockholmsprogrammet borde ta sig an att motverka. Yes? För man ska få vara inne i ett land efter att man passerat gränsen. Gränsen är något man ska kunna ta sig förbi. Därför ska Tyskland, Nederländerna och Grekland inte utföra godtyckliga identitetskontroller på människor som bara råkar stå på en gata. För även om tanken är att man ska skydda landet mot externa, fientliga element, är det som egentligen händer en ökad osäkerhetsfaktor för de medborgare som råkar stå ut från mängden. Och enligt vad jag hört, så fungerar det i alla fall i Grekland så att polisen till och med kan ta denna sin befogenhet som ursäkt för att trakassera folk de tycker illa om.

  Förresten ska vi bygga Malmöprogrammet idag på Gustav Adolfs torg i Malmö 17:00!! Där kan du vara med och skapa din egen europeiska säkerhets- och gränspolitik! Komsi :))

   

• 01:30:00 e m on juli 13, 2009 | 10 | # |
  
  

  Jag har haft lite svårt att kontextualisera Stockholmsprogrammet. Som jag förstår är Stockholmsprogrammet en massa målsättningar unionen ska sträva efter de kommande fem åren. Programmet ska alltså omsättas i konkreta förslag först senare. Detta anmodar några frågor: Hur har programpunkter och lagstiftning följts åt under tidigare program? Vilka huvudsakliga skillnader har funnits mellan tidigare program, och vilka skillnader bör man därför kunna vänta sig nu?

  EU:s generella rörelseriktning är mot något som liknar en federal struktur. Det har två anledningar: samarbetet fördjupas, vilket i Stockholmskontexten blir särskilt relevant i kontrast till Schengenområdet och dess fria rörlighet för personer; fördjupat samarbete kräver starkare demokratiska strukturer på EU-nivå.

  Men för att svara på andra frågan först. Enligt en CEPS-rapport ska en skillnad mellan de tidigare programmen Tampere och Haag vara att ”frihet och säkerhet” gick hand i hand i den förra, medan de ställdes som motpoler i den senare (se sek. C1). I en kommunikation från DC Justice ser det ut som att EU försöker röra sig tillbaka till Tampere (se sek. 4.1.3). IKT och nätverk omnämns särskilt som något som ska byggas ut och nyttjas men utan att det inkräktar på varesig frihet eller säkerhet, implicit (som jag förstår det) innebärandes att privatpersoners säkerhet också kan mätas i hur IKT inte nyttjas för att samla data om dem. Samtidigt verkar det här inte gälla när det gäller resor över Schengens gränser (se sek. 4.2.3.1). Så det finns en anledning att asyl- och immigrationsorganisationer blir oroliga.

  Stockholmsprogrammet innebär samtidigt ett skapande av parallella kompetenser på EU-nivå, som tidigare legat primärt på medlemsstaterna. Jag ser det så här: om vi ska ha en integrerad ekonomisk zon, med gemensam gräns, fri rörlighet för personer, och fri handel är det rimligt att vi på EU-nivå skapar verktyg för att hantera det. Bland annat genom gemensamma asylprocesser, gemensamma gränskontroller och underlättade domstolsförfaranden vid händelse av civilrättsliga och straffrättsliga konflikter inom den integrerade zonen. Emellertid är vissa kompetenser lättare att skapa på EU-nivå än andra.

  Det europeiska advokatsamfundet kritiserar bristande rättssäkerhet inom Stockholmsprogrammet, trots att det för mig som lekman ser ut som att man har väldigt många målsättningar om utökat samarbete. Grunden kan tänkas vara att det spontant känns olustigt för medlemsstater som vill bevara suveränitet att flytta över en så pass definierande del av nationalstaten till EU-nivå.

  Gränsövervakningen är en svår nöt att knäcka. Å ena sidan är det helt rimligt att vi koordinerar på det området, mot bakgrund av vår integrerade zon. Å andra sidan visar erfarenheter från Kanada och USA att försvårade asylsökningsprocesser och hårdare kontroll av resenärer och invandrare snarare skapar större illegal invandring än mindre. De hittillsvarande resultaten av gränsövervakningsprojektet FRONTEX (konstruerat under Haag) är också svåra att tolka, troligtvis givet den sparsamma informationsdelningen innan FRONTEX.

  Klart torde i alla fall vara att man både under Haag och Stockholm lär uttrycka en önskan om att koordinera fler gränsövervakningsprocedurer (tullförfaranden, gränspatrullering) under samma flagg, FRONTEX. Många för privatpersoner gällande tullbestämmelser om IPR- eller IT-relaterad brottslighet är dock oberoende av Stockholmsprogrammet, jämför närmast ACTA. Antingen piratkopiering eller sjöröveri omnämns i kommunikationen bara flyktigt som en viktig del av gränsbevakningen.

  Så vitt jag kan se ligger huvudproblemet i Stockholmsprogrammet kring det extensiva programmet kring in- och utresor ur unionen. Så rimligt det än kan vara att vi i högre utsträckning koordinerar sådan bevakning på supranationell nivå, är det fortfarande viktigt att vi inte lämnar privatliv och integritet därhän. Och förutsatt att man ser det som rimligt att koordinera dessa saker på supranationell nivå, är det också rimligt att man, likt advokatsamfundet förespråkar, skapar bättre och fördjupade samarbeten kring gränsöverskridande rättssäkerhet.

   

• 07:25:47 e m on juli 6, 2009 | 5 | # |
  
  

  Jag satt och klurade lite på vem som skulle bli ny chef för EPO för några veckor. Lite förvånande, mot bakgrund av att jag då på basis av ett amicus curiae brief till EPO från polska patentverket rekommenderade en polack att söka, har det nu dumpit ned en polsk kandidat: Alicja Adamczak, nuvarande chef för polska patentverket.

  Vem är hon?

  Hon kandiderade till posten som generaldirektör för WIPO förra året (den post som sedermera gick till redan sittande direktör Gurry). Man kan läsa hennes och de andra kandidaternas svar på ett antal frågor om internationell IPRs framtiden på IP-Watch. Adamczak säger bland annat

  The most immediate action to take is to get back the correct balance in the intellectual property system between private and public interests. The efficiency of the IP system has always been based on the kind of balance which is built between two elements of a trade-off: providing a means for the inventor/creator to capture the benefits of its effort whilst maximising the social dissemination of knowledge. Therefore it is important to find appropriate ways to solve the tension between the maximisation of private interests of the creators and inventors on one side and the socially optimal use of knowledge on the other side.

  Det låter väl inte så tokigt? Vi kanske borde skicka fan-brev till henne?

   

• 04:27:55 e m on juli 5, 2009 | 28 | # |
  
  

  Idag verkar jag bli överöst av information om patent. Johanna Nylander skriver om mjukvarupatent på Expressens ledarblogg. Hennes inlägg handlar om planerna på gemenskapspatent, och behovet av att klart markera att mjukvarupatent i alla fall inte är någonting vi vill ha här (av uppenbara skäl: mjukvarupatent är ett hinder mot mångfald i IT-industrin och av filosofiska skäl är de förkastliga; de är inte bra någonstans).

  Det är helt enkelt en fråga för det svenska ordförandeskapet att ta allvarligt på, och göra motstånd mot.

  Samtidigt som jag läser Nylanders krönika, får jag ett mejl från en semestrare i Danmark som hittat en artikel i Politiken.dk om hur patent hindrar sunda investeringar i grön teknik.

  Artikeln grundar sig i en rapport från Folkekirkens Nødhjælp (medlemmar i Concord tillsammans med bl a svenska Diakonia) som handlar om immaterialrätternas negativa inverkan på teknologiöverföring till framför allt fattiga länder.

  Rapporten är nu inte bara en kritik mot överföring av miljövänlig teknologi, utan ser den immaterialrättsliga lagstiftning som ingår i internationella avtal som ett generellt problem. Patent har inte ökat innovation eller ens dissemination av teknologi till u-länder, framför allt minst utvecklade länder. De länder som emottagit mest foreign direct investment har i många fall visat sig vara länder utan stark immaterialrättslig lagstiftning. Patent används som ett sätt att förhindra och bortmota inhemska försök till innovation och investering (en fråga jag själv funderat på ett tag!).

  Framför allt gör patenten att alla former av teknologi, i dagarna mest notervärt den miljövänliga, fastnar i värdepapper, snarare än sunda investeringar. Och vi bör vid det här laget ha lärt oss från både Bali-konferensen 2005 och andra klimatkonferenser sedan dess att det är i u-länderna den största viljan att investera i klimatsmarta lösningar finns. Vårt patentsystem är ett klimathot!

  Det bör svenska ordförandeskapet ta med sig in i förberedelserna för Köpenhamnsmötet i höst.

   

• 01:27:32 e m on juli 5, 2009 | 6 | # |
  
  

  Efter det förvånansvärt höga intresset för ordföranden av kommissionen, tänkte jag också breda ut mig lite över ett annat val som (antar jag) kommer äga rum under första plenum i Strasbourg 14 juli. Det rör parlamentets president.

  Den konservativa gruppens kandidat heter Jerzy Buzek, en polsk MEP. Han är väldigt engagerad i demokratifrågor i Ukraina. Utan att vara särskilt insatt i hur framställandet av en rapport egentligen går till, var hans rapport om samarbete i innovationsfrågor för utskottet för industri, forskning och energi intressant: i artikel 12 vill han utöka skyddet för IPR, i artikel 13 satsa mer fokus på forskning på icke-lönsamma sjukdomar (superbra!), i ett antal artiklar utökar han sen ramen för vilken forskning vi ska hjälpa tredje-länder med, men är också positiv till ett djupare samarbete kring ICT ur säkerhetsaspekt. Inom ramen för samma utskott har han också lagt ett förslag om bättre samarbete kring hantering av lungsjukdomar. Om någon har lust får de gärna kolla igenom hans andra rapporter också.

  Den liberala gruppens kandidat heter Graham Watson, från Storbritannien. Han har inte släppt några rapporter senaste mandatperioden, förmodligen för att han varit gruppledare i liberala gruppen(?), men har i gengäld 174 fler frågor i parlamentet. Han verkar ha funderat över hur europeiska medborgares privatliv ska skyddas mot USA och huruvida det inte vore bra om IT-utrustning för utbildning ska vara skattefri. Dömer man efter hans övriga frågor verkar det som att Afrikafrågor ligger honom ganska nära, i alla fall föregående verksamhetsår.

  Helt krasst är det troligaste att Jerzy Buzek vinner det här valet, om inte liberala gruppen lyckas alliera sig med samtliga andra grupper. Det susade i säven att det inte blir så.

  För pirater blir bedömningen kanske lite ojämn: Buzek har kunnat verka politiskt i parlamentet på det sätt han gjort för att han suttit i ett utskott snarare än varit ledare för en grupp. Är det någon som har mer information om det här, som kan uttala sig?

   

• 04:47:53 f m on juli 4, 2009 | 22 | # |
  
  

  Jag frågade mig igår kväll hur man ska ställa sig till Barroso som ordförande för kommissionen.

  Jag har nu utbenat lite mer av det gytter som är presidentposten i kommissionen.

  Barroso representerar allt kommissionen står för, och stakar ut riktningen för kommissionens ansträngningar. Det gör emellertid också ramfördragen, men jag antar att Barroso kan pusha det framåt lite till, så att säga.

  Här är rapporten om vad Barroso anser att kommissionen åstadkommit mellan 2004 och 2009.

  Barroso om internationella relationer
  *EU är en pålitlig partner för uppväxande stormakter som Indien och Brasilien. EU har verkat för en hållbar politik som stöd för utveckling i Afrika.

  Ur piratpolitisk synvinkel: EC har under Barroso satt käppar i hjulen för handel med läkemedel i och mellan u-länder. EU har dessutom konsekvent varit emot förslag i Doha-rundan från Indien och Brasilien att luckra upp avtalen om immaterialrätt för att motverka och förhindra patentering av växter, traditionell kunskap, mat och liv, även när de hävdar de är för! EC har varit pådrivande för starkt immaterialrättsligt skydd i länder i Afrika, Karibbien och Sydostasien, med hot om att vägran skulle innebära högre tullar och bibehållna jordbrukssubventioner i EU-området.

  Barroso om säkerhet i EU-området
  *EU har vidareutvecklat sin hantering av gränserna för större säkerhet och mer laglig invandring. Kommissionen har fortsatt utveckla arbetet mot internationell brottslighet. Kommissionen har skjutit till stora summor pengar för att stävja terrorism.

  Ur piratpolitisk synvinkel: Enheten FRONTEX och nya regler om biometriska data i pass, samt registrering och samarbete med bl a USA om PNR (passenger name records) gör att integriteten har fått på skam av kommissionens ansträngningar. Det innebär integritet både som i rätten att slippa få godtycklig data registrerad och utdelad, och integritet som i rätten att slippa bli utsatt för våld eller häktad under lång tid utan rättegång.

  Barroso om innovation
  *Innovationen har ökat i unionen.

  Ur piratpolitisk synvinkel: Vad Barroso menar är att mängden patent beviljade i EU-området har gått upp i jämförelse med mängden patent som beviljas i andra, jämförbara ekonomier (USA, Japan). Tveksam inställning till kunskap.

  Men kommissionen under Barroso har också, representerad av Margot Wallström sagt att

  frågor om individuella rättigheter, upphovsrätt, konsumentaspekter och brottsbekämpning på internet behöver angripas på ett nytt och bredare sätt.

  Dessutom har kommissionären Viviane Reding mer eller mindre velat ha öppenhet och transparens i styret av internet (läs för övrigt fler pressmeddelanden från Reding för en bättre bild av hennes telekom-policies).

  I slutändan ska man hålla Barroso ansvarig för allt som är bra, men också allt som är dåligt.

  Gröna gruppen skriver:

  Barroso made a promising start on the issue of fundamental rights, declaring the Commission would be human rights ”champions” and committing to create a Working Group of Commissioners on Human Rights. So far no such group has materialised

   

• 12:08:47 f m on juli 4, 2009 | 2 | # |
  
  

  Här borde jag skriva något om hur spännande Almedalsveckan var (det var den!) och vilka intressanta seminarier jag var på (en del!), men en nyhet på EUObserver har istället fångat min uppmärksamhet.

  Omröstningen om ny kommissionär skjuts upp!. Richard Laming kommenterar på samma sida det preliminära valet av kommissionsordförande: det finns a) ingen annan kandidate, och han menar b) att Barroso som ordförande innebär en tillräckligt svag och blek ordförande för att ministerrådet ska vara nöjda med att kommissionen hålls i schack.

  Barroso är högerkonservativ från Portugal. Socialdemokratiska, liberala, gröna och rödgröna grupperna i parlamentet är skeptiska till hans kandidatur till posten. Den konservativa gruppen är positiv. Kommissionärer tenderar att utses av den styrande koalitionen i kommissionärens hemland, med undantag för Catherine Ashton (Tories) som under Labourstyre utseddes till den nya kommissionären för DG Trade efter Peter Mandelson (Labour) och Günter Verheugen från tyska socialdemokraterna som jag tror utseddes under kristdemokratiskt styre (Angela Merkel).

  Jag funderar dock lite på vilken inverkan Barrosos politiska hållning i hemlandet har på uppdraget som ordförande. Hela kommissionen tenderar överlag att inta en väldigt nyliberal hållning. Mandelson drev till exempel en mycket hårdnackat nyliberal linje gentemot ACP-länder i de bilaterala EPA-förhandlingarna, innefattade till och med hot om högre importtullar om ACP-länderna inte gav vika (se OxFam-kommentarer här). Günter Verheugen har varit väldigt involverad i projektet ProtonEurope som syftar till ökad patentering av europeiska universitets uppfinningar, trots att universiteten tidigare varit präglade av en hållning att offentligt finansierad forskning ska komma offentligheten till gagn.

  Är det en produkt av Barrosos ledarskap? Knappast. Jag har uppfattat det som att varje direktorat styr sin egen verksamhet. Det märks tydligt i (bristen på) koordinering mellan DG Development och DG Trade.

  För att vara helt ärlig vet jag inte riktigt vad en kommissionsordförande ska göra annat än representera kommissionen som helhet. För piratpolitiken lär det väl knappast göra till eller från, eftersom vi till största del kommer behöva bry oss om kommissionärerna för infrastruktur, handel och frihet, rättvisa och säkerhet. Är det någon annan som vet?