Arkiv
Problem och lösning
Nu på morgonen läste jag en besynnerlig debattartikel. Besynnerlig eftersom den tar upp ett problem och presenterar en lösning, men lösningen och problemet är inte relaterade till varandra.
Kristdemokraternas ungdomsförbunds ordförande Aron Modig skrivit en artikel om hur man ska minska antalet proffspolitiker. Han menar att de flesta statsråd idag har relativt låg utbildningsnivå, liten eller ingen yrkeslivserfarenhet men däremot lång erfarenhet av politiskt heltidsarbete. Framväxandet av politikerklassen menar han kommer undergräva förtroendet för politiker.
Modigs reformförslag är helt obegripliga. Hans kritik riktar sig mot statsråd, det vill säga människor anställda i regeringens olika departement, medan hans reformförslag enbart rör riksdagen, som alltså inte är befolkad av statsråd utan av folkvalda politiker.
De riksdagsledamöter som är uppväxta i politikerklassen är företrädelsevis unga människor, medan människor som haft andra yrken företrädelsevis är lite äldre. Varför? Jag skulle gissa tidsbrist. Det tar tid att bygga upp förtroende hos sina medmänniskor och om man vid sidan av sitt politiska arbete ska ha ett heltidsjobb i en helt annan sektor måste man helt enkelt sprida ut den tiden över ett mycket större antal år än om man bereds möjligheten att på heltid jobba upp sitt förtroendekapital. Ett sådant förtroende förvärvar man dels hos partikamrater, och dels hos väljare och det bästa sättet att förvärva förtroende är att träffa folk i egen hög person. Sådant tar tid.
Jag får utgå ifrån att Aron Modig, likt resten av världen, tycker att det är bra att även unga människor kan bli representanter i folkvalda församlingar. Jag har i sådana fall ett motförslag: vi bör genast avstyra en stor mängd statliga forskningspengar till uppfinnandet av teleportörer. Medan mötet med medmänniskorna för den samhällsengagerade medborgaren naturligtvis fortfarande kommer att ta tid, kan vi när teleportörerna blivit samhällets huvudsakliga transportmedel i alla fall kraftigt begränsa den mängd tid människor behöver lägga på att transportera sig mellan sådana möten.
Drakar och demoner
!!! Den här posten kommer kanske vara lite spoiler för människor som ännu inte spelat Dragon Age II så ni borde se upp för det (längst ner, fram tills ”ipkitten”-stycket är det clean) !!!
Efter att ha sett Emma Opassandes gästblogg hos Anna Troberg fattar jag plötsligt varför Dagens Arenas Anna Hedberg skrivit om moraldomstolen och ”politiker [som förr] hängdes ut för vidlyftigt taxiåkande på skattebetalarnas bekostnad [har bytts ut av] kokain som i dag får kvällspressen att slösa med trycksvärtan. [D]en som inte delar moralpaniken indirekt gör sig skyldig till knarkliberalism.”
Eller…. Ondska!!
Drakar, i bemärkelsen tidningar och media, kan vara knepiga. Även om man kan ursäkta mycket av vad drakar skriver och rapporterar (om våld, om sex, om människors privatliv) med marknadsmekanismer (”vi publicerar vad folk vill läsa” och ”what’s in the public interest is not necessarily in the interest of the public” är två talande och ett smart citat om media, det senare hämtat från Terry Pratchetts bok The Truth där William de Worde far in i Ankh-Morpork med blottläggande av makten i sinnet) kan man säkert tänka sig att efterfrågan skulle se annorlunda ut om utbudet var annorlunda.
Medialagen i Ungern tidigare i år visar att medier är svåra att hantera politiskt – man vill inte förtrycka eller tysta någon, samtidigt som det är besvärligt och ett omak när någon sätter sig över rättssystemet genom att skapa ”moraldomstolar” eller på ett väldigt tydligt sätt markera att man inte alls respekterar någons lagstadgade rätt till privatliv. Eller, som de ungerska politikerna hävdade, ”orsaka rädsla genom snedvriden och överdriven rapportering om brottslighet och våld”. För så kan det ju visserligen vara, jfr Leif GW Perssons Sisyfoskamp mot våldsbrottsalarmismen.
Å andra sidan förbjöd Hugo Chavez bilder av döda kroppar i medier inför valet förra året och då verkade det ju som att Caracas med enkelhet var världens andra farligaste stad med ett mord per 1500 invånare.
IPKitten skrev här i veckan om utkomsten av fallet Mosley vs Media i Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter. Fallet gällde en ganska plågsam uthängning av en företagsledares sexuella experimenterande, och denne reagerade med att vilja ha ett notifieringstvång för tidningar som vill publicera grova saker om privatpersoner i strid mot deras rätt till privatliv. Det kommer även fortsättningsvis vara fullt möjligt för slingrande, vingklippta drakar att utan tillstånd publicera högst generande BDSM-videor, men
The conduct of The News of the World /…/ did come in for some ‘severe criticism’ from the Court (at [131]). In particular, the Court made reference to how the News of the World published photographs and video footage, obtained through clandestine recording, which undoubtedly had a far greater impact than the articles themselves. Further, the Court could see no possible additional contribution made by the video footage, which appeared to have been included merely to titillate the public and increase the embarrassment of Mr Mosley.
Själv har jag under ett par dagars spelande av Dragon Age II stött på ett annat infernaliskt problem som dock torde vara relaterat till någon form av demon: i ett av de första huvuduppdragen hittar man en statyett vars ursprung och egenskaper lämnas utan förklaring. Statyetten driver dvärgar till vansinne och har samma ursprung som världens förmodat enda Lugnade Dvärg. Den lugnade dvärgen är en självmotsägelse eftersom ”lugnandet” innebär bortkoppling från magivärlden som dvärgar av sin natur inte kan vara ihopkopplade med från början, men sitt lugn till trots lyckas han i samma underjordiska grotta som statyetten hittas förstena ett grottroll (jag vill minnas att någon kommenterade att försteningen inte kunnat åstadkommas med besvärjelseteknik).
Demoner tillhör magivärlden som dvärgar inte kan ha koppling till, men statyetten berör dvärgar så den lär ju inte vara demonisk. Hela statyettavsnittet i spelet är väldigt hastigt avverkat för att presenteras som en så pass central del av händelseförloppet och speluniversat (hela spelet är fyllt av små hintar och bitar av information, kommentarer från non-player characters, etc). Man hittar statyetten, dödar en stenmara, kommer hem. Pratar med en galen dvärg och upptäcker att övernaturlig ondska stannar i hans hus tills en sista bit statyett tagits därifrån. I slutstriden har statyetten, som till en början såg lite ut som ett horn, förvandlats till ett blodrött svärd som drivit en människa (<–!! människor också!!) till vansinne. Huvudkaraktären kommenterar på statyettens plötsliga skepnadsbyte men det utforskar inte närmare. Enligt en DA2-wikisida är det knight-commander Meredith själv som omformat statyetten till ett svärd.
Jag måste erkänna att jag blir lite irriterad på ett spel som presenterar en main plot utan att fullfölja den. Det är inte schyst. Små demoner vill jag också skicka till vem det än var som fick för sig att det är en bra idé att återanvända samma tre grottor i spelets samtliga grottuppdrag. Uppenbarligen är storyn tillräckligt bra för att jag ska bli lika statyettbesatt som dvärgar men… Nog känns det ganska taskigt att behöva peta sig igenom samma identiska kustlinjer 10 gånger, samma grottor ytterligare 25 och behöva använda samma fallucka 3 gånger fast under olika namn. Nejnejnej. Antingen leder den ned till kloakerna, eller till smugglarstranden eller är en hemlig passage till familjen Amells källare. Den kan inte vara alla tre på samma gång. Så svårt kan det inte vara att skapa tre falluckor på olika ställen.
Samlarböcker
I nederländska Cosmopolitan anno april 2011 berättar Lies Visschedijk, nederländsk skådespelerska och tillika huvudrollsinnehavare i filmen Gooische vrouwen: de film att hon för allt i livet inte kan begripa hur det kommer sig att hon inte läst klassikern Wuthering Heights av Emily Brontë.
Jag vet förstås varför hon inte läst boken: den är tråkig. Från första sidan till den trettionde (vilket är ungefär så långt jag någonsin orkat ta mig in) är det enda man lyckas se framför sig ett någorlunda tråkigt brungrått fotografi av ett 1900-talsengland utan förlåtande egenskaper. Jämför då med Herman Mellville’s Moby Dick, också en tråkig bok, som i alla fall håller läsarens intresse vid liv med löften om enorma och brutala vita valar djupt under havsytan (kapitel 21: Om valens vithet var en av mina milstolpar, äntligen val, tänkte jag, men det visade sig handla om vågskum, snö och andra vita saker som likt valar kan vara skräckinjagande).
Nej, ska man läsa Brontë-böcker finns det ju faktiskt två till att välja mellan och de är båda bättre och mer underhållande än Emily.
Mer underhållande än engelskspråkiga klassiker alla tider är däremot Kalle Anka. Under en orelaterad händelse igår påmindes jag om finska Piratpartiets Joonas Mäkinens imponerande Kalle Anka-samling. Serien är insamlad från och med årtal 1976 och det äldsta exemplaret således runt elva år(!) äldre än både mig och Joonas.
Det längsta jag hunnit samla på ungdomsböcker är nog Animorphsserien som jag innehar 27 delar av eller så. Animorphs är en typisk 9-12-år-gammal-serie och lätt att tappa intresset för (jag avancerade till fantasy-litteratur). Alla böcker utgör variationer av samma äventyr (idoiten Visser III har hittat på ofog och måste stoppas). Kalle Anka, däremot, är en varierad och äventyrlig hjälte som lyckas ta sig runt inte bara till de mest skiftande fienderna utan också en bred variation av gåtor och problem.
För mig är dock den spanska, post-franquistiska science fiction-kiosklitteraturen den största gåtan av dem alla. I en behandling om spanska ungdomsromaner på temat science fiction skriver José Carlos Canalda Cámara i kapitel sex om vad som hände med ungdomsböckernas erotiska element efter censurens fall. Texten fick mig först att fundera på någonting John-Henri Holmberg en gång skrev i en ledare för Nova Science Fiction-tidskrift: en bild av kvinnor som dugliga äventyrare i 1950-talets nordamerikanska science fiction, men vars slutgiltiga syfte och målsättning i livet var att bli gift, få barn och bli hemmafru. De spanska sf-ungdomsböckerna begåvades tydligen med ett äktenskap var – några av karaktärerna ur Aznarsagan verkar till och med ha få gifta om sig (mot slutet av Francos regim, då censuren börjat lättats upp).
Men efter 1975, när censuren slutgiltigt tagits bort, uppstod inte mindre än två Harlequin-novels-in-space-serier. Följande textstycke kommer ur boken ”Rymdens nekropolis” som gavs ut första (och förmodligen enda) gången 1980 inom ramen för serien Rymdens erövring:
-Jag står inte ut med att se honom lida på det här sättet. Mitt hjärta blöder. Låt oss älska med varandra så att vi blir av med lite stress innan vi gör avfärd mot det där underliga stället, sa Mauren och började ta av sig klänningen.
Hennes bröst var fasta och fylliga med kanelfärgade vårtgårdar och utstickande bröstvårtor. En frestelse så svår som någon att motstå, men Sandro Quarrie visste hur han skulle spjärna sig. Häftigt drog han upp dragkedjan på hennes klänning igen och utropade:
-Det får vara nog, doktorn!
Med gymnastiken i minnet
Och sen säger dom att sport inte hör ihop med politik…
–Michael Wiehe
Nikolaj Andrianov, 1976
Gymnasten Nikolaj Andrianov har efter en lång tids sjukdom avlidit. Han kommer att minnas som en av de mest prisbelönta gymnasterna genom historien och under åren 1971-1980 kom han att erövra sju guldmedaljer, fem silvermedaljer och tre bronsmedaljer bara i olympiska spel. Totalt fick han under sin karriär inte mindre än 45 utmärkelser. Gott sällskap hade han under 1970-talet av rumänskan Nadia Comănecis perfekta tia som ändock inte lyckades nå upp till samma nivå i mått av medaljer som sin ryska medgymnast Larisa Latynina (18 medaljer).
Nadia Comăneci, 1976
Shawn Johnson, 2008
Cătălina Ponor, 2004
Vissa kommer säkert lägga märke till att jag verkar ha en förkärlek till både rumänska gymnaster och damgrenen bom.
Ser inte, får inte, läsa
Jag väljer att hålla mig lite utanför diskussionerna om datalagringsdirektivet, som ju ändå i vilket fall bordlags ett år nu. Det känns som FRA 2008! Ja!
I Europakommissionen tycker kommissionären för den inre marknaden herr Michel Barnier inte att blinda ska få läsa. Världsorganisationen för blinda har tillsammans med Knowledge Ecology International och Trans-Atlantic Consumer Dialogue arbetat i flera år, i Geneve, i Bryssel och i Washington för att få till ett avtal om undantag i licensrätterna för blinda så att tillgängligheten för böcker anpassade för synskadade ska bli mer lättillgängliga. USA och EU har vägrat i sten, gruppen av afrikanska länder i WIPO har varit skeptiska eftersom de tycker att undantagen borde utsträckas till alla former av licenser, och den 26 februari har så Världsorganisationen för blinda slutligen dragit sig ur diskussionerna efter de inte kommer någon vart.
Europaparlamentet har visserligen försökt gå till kamp för blindas rättigheter. David Hammerstein från TACD har arbetat länge med avtalet och anordnat flera konferenser om vikten av tillgång till böcker för blinda. Världsorganisationen för blinda säger att de kommer att fortsätta kämpa för ett avtal som stödjer deras medlemmars rätt till kultur.
Det är lite deprimerande, hela det här boktillgänglighetsprojektet. En man vid namn Mopski [sic!] anser att Google i sin digitalisering av världskulturen inte tar vara på visuella artisters intressen. Vidare är Googles digitaliseringsprojekt inte uppskattat i Frankrike.
Men, materialet går i alla fall att få tag på. Jag läste någonstans, någon gång, att blinda i Uruguay har totalt 19 böcker de kan läsa. I Nicaragua har de 48 böcker. Att dela med sig av böckerna över nationsgränserna går inte för då får man licenseringsproblem. Vill minnas att Norge inte var lika dogmatiska som Europeiska unionen, och EU var i sin tur inte lika dogmatiska som USA. Många länder lät bli att stödja Treaty for the Blind av principskäl för de tycker de har väldigt stora problem med upphovsrätt överlag och behöver bredare undantag. Det är förvisso sant, men det ska man inte använda som skäl att missgynna blinda. BRIC-länderna har i alla fall inte ställt sig helt ogina till avtalet, vilket alltid är nåt, men de är inte ensamma kapabla att driva igenom avtalet. Europaparlamentets ställningstagande kan förhoppningsvis leda till en förändring av EU:s ståndpunkt. Vi får se.
Religiösa upplevelser
Ibland är mitt liv lite bättre än jag tror.
Jag har just läst ikapp på min El Reg-feed som jag i en månad noggrannt hållit mig borta ifrån. Med min nyfunna energi upptäckte jag omedelbart att det ökända hackerkollektivet Anonymous har hacketihackat Westboro Baptists. Tydligen misstänker nu några av medlemmarna att aktionen egentligen var en fälla uppsatt av församlingen i syfte att spåra IP-adresser som har använts av bedrägliga individer som brukat det likaledes ökända LOIC-verktyget. Ironiskt nog har den portugisiska regeringen nyligen brukat liknande tarvliga fällor för att spåra användare av den jävulusiska fildelningsteknologin. Åtminstone, får man anta, IP-adresser till användare som inte anonymiserar sitt ondsinta uppsåt.
Medan den luriga busen Jester tar åt sig äran för denna illvilliga antibaptistiska handling kan jag inte hjälpa att undra om det här är ett nogsamt planerat ironiskt skämt. I ljuset av mina skriverier om Jesu nekande av demonen Legions frestelser med åtföljande förening med heliga ande under ett dop utfört av Johannes Döparen, väljer jag att leva i tro. Givet att Kristdemokraterna är Sveriges mesta upphovsrättsförespråkare förstärks mitt hopp än mer.
Jag tycker dock fortfarande att Piratpartiet och dess nya evangelistiska linje kräver en baptistisk motvikt. Har man någon som pratar behöver man någon som agerar. Och ja, jag tycker att IT-industrins användning av ordet ”evangelist” för att beskriva en industrisponsrad reklamare är olämplig. Och ja, jag tycker att det är olämpligt att ordet inkluderas i politiken som benämning för politiska förespråkare.
Politik, vidareutveckling av
Blev tipsad om det här inlägget som är ett förslag på utveckling av just Vänsterpartiets informationspolitik Jag har ganska många åsikter om just politikutveckling så jag tänkte copy-pasta mitt svar. Det här helt länkfritt för jag är lat, och vill man ifrågasätta det kan man slå på mig i kommentarerna, leta igenom min länksamling eller helt enkelt rota runt bland inläggen här på bloggen (de är delvis dåligt taggade, jag ber om ursäkt för det också).
Hejhej. Kul att se en sån här post! Jag har kommenterat på var rubrik för sig, så som den tagit upp frgåro och lagt till frågaställningar där jag tyckte att det behövts. Jag har ofta ett europeiskt perspektiv på frågorna vilket gör att mina ansatser till problemen är annorlunda än vad de varit om jag varit Sverigefokuserad (det vill jag understryka eftersom det gör att min inställning avviker från vad som borde eller kan diskuteras i Sverige). Den är tyvärr lite lång :( Förlåt.
Tre samlande begrepp
· AnvändarfrihetKonsumenträtt: konsumenträtten som den ser ut idag är inte särskilt dålig, men det man borde trycka på (tycker jag) är nog att den starka konsumenträtt vi har i Sverige (och hela EU) måste a) tillämpas och b) är tillräcklig för att ifrågasätta de egendomsstrukturer som uppstår kring varumärken (<— jag tror att det är jätteviktigt, för eftersom varumärken "tillhör" företag kan företag trakassera konsumenter med egendomsrätt istället för att hjälpa konsumenter uppfatta deras varor som högkvalitativa).
Information är flyktig, men klibbig: att få fullständig datakontroll för användare som användarna själva valt att lägga ut offentligt (alltså där andra användare kan få tag på den, jfr Facebook, Twitter, bloggar, etc) är i princip omöjligt. Däremot kan man vara proaktiv för skydd från kommersiella aktörer, icke-offentlig information, och möjligheten till privata rum (t ex via kryptering som borde införas i datorkunskapen i skolan :P ).
· Artificiell fattigdom
Som jag uppfattar artificiell egendom är den en direkt konsekvens av att vi behöver tillväxt men inte har ”tillräckligt” med egendom inom t ex Europa eller USA för att skapa sådan tillväxt. Man har det dåligt ställt med egendom i andra delar av världen också. Till exempel i Mexiko, Afrika och Latinamerika. Särskilt Afrika har några av världens främsta skräckexempel på immaterialrätt, vilket säkert kommer som en överraskning för många.
· Fri information
Ingen kommentar :)
Sakfrågor·
EU beslagtar läkemedel producerade i t ex Indien, i strid med internationell rätt. Jordbruksutvecklingen hejdas av helt orimliga patent.
Varumärkesrätt och växtförädlingsskydd är här större problem. Faktiskt. De flesta länder erkännar inte patent på jordbruksprodukter men är bundna av WIPO:s avtal om växtförädling (UPOV). Att beslagta mediciner ”in-transit”, det vill säga när varor mellanlandar vid en europeisk hamn eller flygplats utan att vara ämnad för den europeiska marknaden är en konsekvens av varumärkesrätten. Patenträtten innebär främst ett problem (så vitt jag sett från de fall som rapporterats av diverse intresseorgansationer, även sådana som inte jobbar med läkemedel!!) när produkten är tänkt att marknadsföras inom unionen.
· Acta-avtalet
Bilaterala avtal!!! Med Sydkora, Indien, Karibien, Colombia, Peru, Argentina, Australien, Vietnam, Kanada, Kina och 60 andra länder. Investeringsavtal!! <– det där borde någon med stor ekonomisk kännedom och juridik titta närmare på i förhållande till immaterialrätt. Jag har gjort några försök men lider av någon anledning av tidsbrist för ett sånt stort uppdrag :-\\
· Fri forskning
Här tycker jag nog att man kan lägga till public-private partnerships. Det är offentligt finansierad privat företagsamhet gömt under rubriken forskningsprojekt som därför inte ligger under nuvarande konsumenträtt eller företagsrätt. Det innebär också att den privata partnern i forskningssyfte kan skapa en affärsmodell som till exempel strider mot dataskyddslagar, antifiltreringslagar eller nätneutralitetsskydd med motiveringen ”forskning”, och när forskningsprojektet sedan avslutats har man ju redan en etablerad afärsmodell som därför blir mycket svår att bli av med. Projekten finansieras av DG Infso i unionen (oftast), och bör vara av mycket hög prioritet. Öppenhet hjälper nämligen inte här, eftersom forskningsarbetet per definition redan är riktar och marknadsfört till allmänheten.
· Fria offentliga data
Diskutera hur det går att stödja Creative Commons politiskt.
Det här tycker jag är en dålig idé. Istället borde Vänsterpartiet satsa på Telekommunistens Copyfarleft-licens. Återfinns på telekommunisten.net (alt telekomunisten.net för jag inns inte hur det stavas på tyska och är överlag i denna kommentar lat med länkning. man kan ju hata mig lite på min egen blogg stenskott.wordpress.com om man känner sig upprörd över detta).
· Öppna trådlösa nätverk
Fantastisk idé. Inspireras av guifi.net, feuerfunk, freifunk och inte minst det av österrikiska socialdemokrater offentligsponsrade projektet i Linz!!
· Filterfrågan
Analysen av det läckta svenska barnporrfiltret visar att det behövs en kritisk översyn.
Inget land med barnpornografifilter har någonsin rapporterats uppdaga en barnpornografihärva på egen hand. Det sker istället konskevent med hjälp av tips från icke-filtrerande länder.
· Konsumenträtt
DRM-frågan: Jag tror att det behövs fokus också på kontraktsrätten. En brist på teknologiska skyddsmekanismer innebär inte att man som slutkonsument (eller företag) inte kan hållas ansvarig i rättstvister vid eventuellt kontraktsbrott. Kontraktsrätt är över huvud taget ett problem också inom upphovsrätt, licensiering osv
· Integritet i arbetslivet
\o/ :) Ja! Men det här är bättre som en facklig konflikt än som en partipolitisk konflikt (tror jag). Kontakt med TCO, SACO, LO, SAC osv (särskilt LO, faktiskt, och Handels) vore mycket bra.
· Digitala bibliotek
Här kan det finnas anledning att titta närmare på de redan befintliga modellerna förespråkade av internationella bibliotekarie/arkivarie-förbund. EFLA/IFLA vill t ex ha utökade kollektivalicenser på europeisk nivå för att förhindra storskaliga stämningar. Det här är ju inte en debatt på svensk nivå, eftersom vi dels redan har de här licenserna, men också faktiskt har en väldigt mogen allmänlicensieringsdebatt. I många länder i Europa är situationen mer kritisk och kräver (tror jag) en annorlunda approach (vilket man måste vara öppen med!!) eller annars riskera att resten av Europa faller i onda klor, och därmed också Sverige (via harmonisering). Detta är en verklighet man får leva med.
Lärdomar från kommun- och landstingsval
Jag sitter på Piratpartiets första Kommun och Landstingsdagar och tänkte ta och titta lite på kommun- och landstingsresultaten för Piratpartiet. I allmänhet gick det inget vidare, Piratpartiet tog inte mandat i någon församling.
Det finns vissa saker vi kan lära oss.
Vad vi kan lära av Älvsbyn
I Älvsbyn, en av Sveriges minsta kommuner var Piratpartiet med 2,0% fem röster ifrån en plats i kommunfullmäktige och större än moderaterna och miljöpartiet. Det var Piratpartiets bästa kommunvalsresultat 2010. Jag har diskuterat en del med Jonas Sandberg i Älsvbyn för att få reda på framgångsreceptet. Förutom att ta alla debatter de kunde och synas på stan så mycket som möjligt tog de också fram ett flygblad med vad de ville åstadkomma, tryckte upp det och lade i samtliga brevlådor i kommunen. Dessutom hade de ett program som inkluderade frågor om kommunal musikskola och partistöd, vilket blev stora frågor i den lokala debatten. Det hade kunnat gå ännu bättre om man hade haft möjlighet att göra ställningstaganden under valrörelsens gång, då frågan om en specifik tomt blev stor under valrörelsen.
Här lär vi oss att följande viktiga steg:
* Få ut information om vad man vill åstadkomma till alla kommuninvånare
* Ha relevanta lokala frågor
* Ha en lokal beslutstruktur som möjliggör snabba lokala ställningstaganden inom relevanta frågor.
Vad vi kan lära av Gällivare
Gällivare hade ett hyfsat resultat på 0,5%. Det Gällivare märker ut sig med är att man uppnådde detta trots att man inte hade några beställda valsedlar. Med det slog de flera kommuner som hade beställda valsedlar. Gällivare improviserade fram valsedlar baserade på blanka valsedlar. Vad det här lär oss är inte självklart, kanske att vilja och kampanj är centralt.
Vad vi kan lära av Uppsala län
Vårt bästa landstingsresultat var i Uppsala län. Som förstanamn på landstingslistan i Uppsala borde jag kunna svara på varför. Vår kampanj bestod av en debattartikel som också publicerats här på bloggen och ett flygblad som vi framförallt hade i valstugan och gav till intresserade. Det var inte den kampanj vi fokuserade mest på, men vi hade en stabil grund i att vi visste vad vi ville och visste vilka som fokuserat på dem.. Landstingsvalet gick sämre än kommunvalet i Uppsala och sämre än riksdagsvalsresultatet i Uppsala kommun och Uppsala län. Det jag tror vi ser här är att valen drar varandra och med en hyfsat seriös plattform i landstingsval kan vi plocka upp röster från väljare som röstar på oss i andra val. Det är alltså stor poäng att ställa upp i landstingsval där vi ställer upp i kommunval.
Vad vi kan lära av FI
FI ställde också upp i ett antal kommuner. De hade – i alla fall i torgtal i Uppsala – en väldigt lik argumentation varför det var viktigare att rösta på dem än de etablerade partierna, de hade också väldigt begränsade resurser och svårt att få gehör i media. Till skillnad från Piratpartiet har FI en tydlig blockidentitet. I allmänhet gick det inte så bra för FI heller, men de tog mandat i Gudrun Schymans hemkommun. Det ger dem en del inflytande, resurser och mediautrymme.
Jag ser två lärdomar här: den ena är att maximera effekten av kända profiler genom att ha med dem i kommunala val (eller om man så vill, ställa upp i kommunval där partiledaren bor).
Den andra är att blocktillhörighet inte är någon genväg till röster för ett nytt parti. Oavsett om man tillhör ett block eller inte måste man upp i en storleksordning som gör det troligt att man kan ta mandat innan väljare kan tänka sig att taktikrösta. I praktiken är det någon procentenhet under spärren till församlingen.
Så för att sammanfatta, för lyckade kommunval rekommenderas:
* Få ut information om vad man vill åstadkomma till alla kommuninvånare
* Ha relevanta lokala frågor
* Ha en lokal beslutstruktur som möjliggör snabba lokala ställningstaganden inom relevanta frågor
* Ställa upp i landstingsval där vi ställer upp i kommunval
* Maximera effekten av partiledare och andra högprofilerade personer genom att ha med dem på lokala listor (de behöver inte stå högst upp)
Däremot skulle blocktillhörighet inte hjälpa.
Färgade listor
er att Anna Troberg blockerats från arbetsplatser på grund av sin sex appeal. Jag förstår visserligen var anklagelsen kommer ifrån men påminns också om något jag velat skriva ett tag.
För inte så länge sedan skrev Bruce Schneier om konsumenten som hot mot företaget. Det stora problemet för Apple är inte att folk hotar företaget utifrån. Tvärtom har dominerar de sin marknad mer än vad som rimligtvis kan vara önskvärt. Hotet kommer istället från de egna konsumenterna som kan införskaffa till exempel skruvmejslar.
Schneier fortsätter med vitlistor vs svartlistor. På en arbetsplats eller skola kan det vara rimligt att använda vitlistor istället för svartlistor för att i största möjliga mån skydda sin infrastruktur. Det lär inte skydda mot när vanligtvis pålitliga sidor drabbas av hackattacker (till exempel Sourceforge(!!)) men man kan i alla fall minska risken att råka ut för något (antar jag).
Ett större problem är när nationalstater vill skydda sin inrastruktur eller ekonomi genom att blockera till exempel domäner eller IP ranges. Ett sådant förslag verkar finnas i Österrike, och jag vet att kommissionen har nosat på tanken i Stockholmsprogrammet. Jag tror att reds under the bed kan vara en bov i dramat. Sveriges utrikesminister är ganska rädd för monster under sängen och lägger gärna in små nålstick mot vår stora granne i öst på sin blogg.
Jag är lite osäker på hur man tänker sig blocka bort Ryssland från internetkartan efter att Ryssland gått med i Världshandelsorganisationen, vilket ser ut som att det är relativt snart. Men vi kan ju i alla fall roa oss med Iran eller Zimbabwe. Varför vi nu skulle vilja göra det när internet är källa till så mycket demokratisk aktivism i båda länderna.
Spanska Asociación de Internautas har för övrigt lämnat över ett kritiskt brev till USA:s ambassadör i Spanien och likställt Sindelagen (som jag skrivit om här, här och här) med den censur som Spanien utsattes för under Franco-regimen. Nu är det lite svårt att avgöra vilken tyngd Franco-referenser innebär för nya generationer av spanjorer, men lägg märke till att El País och El Mundo fortfarande rapporterar om varje massgrav från inbördeskriget som hittas.
För att återkoppla till Annas skönhet har The Register också publicerat en utmärkt text om det sanna användningsområdet för Comic Sans.
Konkurrenskraft
Om datalagring har jag tidigare skrivit att det är exceptionellt dumt av regeringen att inte invänta kommissionens förmodat kritiska rapport som kommer att släppas i mars (efter att ha skjutits upp två gånger tidigare) av Cecilia Malmströms direktorat.
Det finns andra aspekter av datalagringsdirektivet man kan kritisera. Bahnhof säger att det kommer kosta extra för kunderna att bli datalagrade efter att, eller om, lagen träder i kraft. Bahnhof har tidigare kritiserat datalagringsdirektivet för att skapa extra kostnader för internetoperatörer. Så jag undrar vilken effekt det här har på nyuppstartade internetoperatörer (lägger märke till att ingen av operatörerna jag aldrig hört talas om inte har billigare specialerbjudanden)? Det kostar extra för mig att få en VPN-tunnel, hur är det för internetoperatörer?
Idag har Sverige med sina stadsnät en utmärkt grogrund för nya internetoperatörer och har därför också en av Europas mest konkurrensmässiga telekommarknader. Den enda telekommarknad som egentligen är hårt utsatt för oligopol är mobilbranschen där de flesta nät (så klart) ägs av stora företag och de flesta virtuella operatörer (så klart) också ägs av någon av de företag som äger näten. Sverige är det europeiska land som klarat avregleringen av telekommonopolet bäst. Den som tänker klaga på Telia nu, uppskattar inte tillräckligt PTS och Konkurrensverkets mycket ambitiösa försök att hålla Telias konkurrensbegränsande åtgärder i schack.
Kan det vara därför Labs2 experimenterar med Europas snabbaste wifi-nätverk (världens?) i Lund? Eller att PirateISP kunde starta sin verksamhet i Lund förra året? Det kan vara anledningen att Bahnhof kunde starta sin verksamhet 1994. Fler exempel på Sveriges allmänna överlägsenhet mottas gärna!
Jag har inte alls undersökt hur direktivet påverkar webbhotell, men det susar i säven att de drabbades negativt i Nederländerna. Duktigt, EU. Här skapar vi lagstiftning som gynnar Telefónica och Belgacom.
Värre för nätanvändare än att deras politiker försöker bekämpa någon form av luddig ondska, som dessutom går att bekämpa ganska bra utan datalagring (titta på det här terroristspårandeexemplet från Schweiz) är att låsta marknader inte ger varken operatörer eller användare något annat alternativ än att lägga sig platt. Jag känner till ett exempel i Europa där data hade lyckats försvinna från British Telecoms servrar innan advokater (utan att förfoga över upphovsrätten?) lyckades kräva ut abonnentuppgifter 90 dagar efter att de tagit sig för att anmäla brottet. Ett. Inga andra fall. Och det räknas knappast ens som brottsbekämpning, definitivt inte som brottsförebyggande.
Så duktiga är försvarsadvokater, ekonomer och statsvetare på att analysera brottsbekämpning. Duktigt.
Nej, jag har fortfarande inte läst mineralrapporterna. Jag får återkomma. :P
Mårten Fjällström
Amelia Andersdotter
Kommentarer