Här kommer den efterlängtade fortsättningen, jag förstår att alla är väldigt spända efter den spännande inledningen. Som vanligt är det inte Niklas Stenlås faktafel som är med i bloggposten, utan faktafel och icke-understödda slutsatser bjuder jag glatt på.

Del 2, svensk partihistorik fortsätter

Stadie två: Masspartiernas storhetstid
När masspartierna väl segrat som modell och alla partier blivit masspartier uppstår ett intressant läge. Att expandera mer blir svårt, ungdomsförbund och liknande sidoorganisationer har fullt upp med att rekrytera tillräckligt för att täcka det oundvikliga tapp som dödsfall skapar. Masspartiernas storhetstid karaktäriseras av medlemsmässigt stora partier som försöker expandera sin makt genom att suga upp nya organisationer och nya rörelser. Där elitpartierna rekryterade personer som börjat synas rekryterar masspartierna organisationer som börjar synas. Partierna fick folk och ekonomiska resurser, i utbyte får organisationerna en direkt plats vid det politiska förhandlingsbordet, inte sällan genom en företrädare som riksdagsman i rätt utskott.

För politiker innebär det här att en karriär gärna går genom någon av dessa organisationer, LO för socialdemokraterna, SAF och företagsvärlden för moderaterna, LRF för centern och så vidare. Man har sin hemmabas, sin organisation där man börjar och ofta slutar sin karriär och växlar med politiska uppdrag, egentligen för samma organisation men via ett parti.

För den enskilda medborgaren är både organisationer och själva partistrukturen viktig för att påverka. Jag läste för en tid sedan om socialdemokratiska kvinnoförbundets kampanj mot svenska kärnvapen. Här har vi en organisation, inom ett parti, därtill det makthavande partiet. Deras metod för att påverka politiken gick ut på att de – efter att noggrannt läst in sig på frågan – skickade representanter till varje möte där höga företrädare deltog och frågade varför det var socialdemokratisk politik att satsa resurser på att utveckla atombomber. Metoden var effektiv och atombombsprogrammet avvecklades (säkert beroende på fler faktorer också). Det här visar att partiets företrädare var beroende av ett gott anseende inom partiet, såväl som beroende av stöd av de organisationer partiet samarbetade med. (Jämför gärna med FRA-lagen.)

Stadie tre: Masspartiernas nedgång och omvandling
Inget varar för evigt, så icke heller masspartierna. I början på sjuttiotalet slog ett antal förändringar igenom.

Partiernas ekonomiska beroende av externa organisationer minskade genom att partistöd infördes. Samtidigt genomfördes kommunsammanslagningar som skapade nya politiskt kontrollerade byråkratier och nya poster som politiska sekreterare. Det ökade karriärvägarna för blivande politiker och ökade möjligheterna att främst röra sig inom ett partis maktsfär istället för att behöva växla till andra organisationer. Men den viktigaste förändringen var informationsteknologisk.

En ny teknik slog igenom som plattform för det politiska samtalet, en plattform som gjorde det möjligt att överträffa masspartiets effektivitet genom att snabbare få ut information till väldigt många personer. Teknologins karaktär var centraliserad vilket gynnade partier med centraliserad kontroll och snabba centrala beslutsvägar. Naturligtvis är det televisionen jag syftar på.

I tv blev en medietränad profil snabbare och därigenom effektivare än tusentals aktivister på gatorna. Partierna blev gradvis beroende av att kunna göra utspel utan att förankra i organisationen, gradvis gick det mot att partimedlemmarna fick se på tv att partiets linje ändrats. Medlemmarna svarade helt logiskt med att sluta vara medlemmar.

Där är vi framme vid dagsläget för de flesta svenska partier, en vittrande medlemsbas, en centraliserad partikultur och ett enormt beroende av tv för opinionsbildning. När nu historiken är avklarad kommer det bli dags för lite slutsatser och funderingar på vad det här betyder för piratpartiet som nytt massparti. Så det blir några bloggposter till i den här serien.

Piratpartiet saknar idag väl genomtänkta och fungerande processer för att revidera sin politik.

Principprogram 3.0, fastställt 2006, har hittills klarat sig oskatt från större ingrepp. Inte på grund av dess kvalité eller innehåll – det finns gott om åsikter och förslag på hur partiets politik kan utvecklas – utan för att det saknas gemensamma arenor för att diskutera politik inom partiet. Det saknas helt enkelt en bra process för att förändra programmet. Den vitala diskussionen kring partiets politik på bloggar och chattar når därmed aldrig fram till partiprogrammet.

Den enda formella möjligheten att förändra, att motionera till årsmötena, används alltför sällan. När den väl används riskerar förslag att bli nedskjutna i brist på diskussion och förankring. Föregående styrelse föreslog på förra mötet avslag på en rad principförändringar av den anledningen. Jag menar inte att styrelsen gjorde fel – det saknades sannerligen en diskussion – men jag menar däremot att detta är ett symptom på systemfel.

Samtidigt som principprogrammet står still har vi ett annat problem, nämligen hur vårt program ska tolkas och hur det förhåller sig till de stadgeparagrafer som reglerar vårt politiska arbete. Det finns idag tre sådana paragrafer och inte sällan är det otydligt hur de förhåller sig till varandra. Vi har dels ”§3 Vision och ändanmål”, dels ”§4 Mål” och slutligen också ”§5 Grundläggande principer”. Exakt varför de tar upp vad de tar upp, eller varför det som tas upp ska stå i stadgan, är otydligt.

Sammanfattningsvis: Principprogrammet är svårt att förändra och när det förändras görs det utan en helhetssyn. Det är otydligt hur programmet förhåller sig till stadgan och vem som tolkar principerna mellan medlemsmötena.

Den kommande stadgerevideringen är ett utmärkt tillfälle att åtgärda detta.

-

Vad behöver göras?

Det som regleras i stadgan bör vara det viktigaste och mest grundläggande. Mitt förslag är att vi där talar mindre om politik och mer om hur partiet är uppbyggt, för att sedan låta medlemsmötena i två olika program fastslå våra politiska ståndpunkter.

Med andra ord föreslår jag att vi delar in vår politiska plattform i tre delar. (1) i stadgan där vi har en kort syftesparagraf och beskriver hur processen ser ut, (2) i ett idépolitiskt program som fungerar som en gemensam ”ideologi” för partiet och förklarar de breda principiella resonemangen bakom vår politik, samt (3) ett sakpolitiskt program som i praktiken fungerar som ett utvecklat principprogram med konkreta politiska förslag. Dessa förslag utgår från det vi slagit fast i det idépolitiska programmet. Dessa program kan sedan med fördel presenteras tillsammans som vårt ”partiprogram”.

-

Förslag: Syfte & mål i stadgan:

• En kort syftesparagraf som reglerar några korta ord om vårt övergripande fokus (exempelvis informationspolitik, demokrati och mänskliga rättigheter).
• Att vi arbetar parlamentariskt för att uppnå våra mål.
• Att vi för att nå våra mål koncentrerar oss på ett antal övergripande principer och fokusfrågor, och att dessa regleras i ett idépolitiskt program.
• Att fokusfrågorna i sin tur konkretiseras i ett sakpolitiskt program en gång per år.
• Att partiet utöver dessa program inte tar ställning i politiska frågor.
• Att medlemsmötena beslutar om programmen och partistyrelsen har tolkningsrätt efter medlemsmöte.

-

Förslag: Det idépolitiska programmet:

• Består av dels en samling övergripande principer, dels ett antal fokusfrågor.
• Programmet inleds först med en brödtext som beskriver partiets bakomliggande principer (exempelvis jämlikhet, demokrati, motstånd mot diskriminering och ställningstagande för ett öppet samhälle). Därefter följer ett antal rubriker som ställer upp fokusfrågor för partiets verksamhet, (exempelvis delad kultur, fri kunskap, skyddat privatliv, öppenhet och transparens etc). Under varje rubrik beskrivs i en kortare brödtext de grundläggande idéerna bakom frågorna, (exempelvis att övervakning utan brottsmisstanke är fel, att kulturspridning är positivt, att medborgarna ska kunna granska myndigheterna etc). Texterna ska vara av tidlös karaktär och inte behandla konkreta sakfrågor.
• Programmet antas med 75% majoritet på medlemsmöte. Om förslag på revidering inte läggs tas programmet inte upp för behandling. Detta kommer leda till att programmet endast revideras när det nästan vuxit fram konsensus för förändring.
• Programmet har tolkningföreträde framför det sakpolitiska. Dvs. ifall det finns motsägelser mellan de båda programmet gäller det idépolitiska.

-

Förslag: Det sakpolitiska programmet:

• Partiet måste regelbundet revidera och föra en diskussion om det sakpolitiska programmet. Därför föreslår jag att styrelsen får i uppdrag att varje år i god tid lägga en proposition med förslag till reviderat sakpolitiskt program. Då har styrelsen möjlighet att antingen lägga samma förslag som ligger, eller föreslå en genomtänkt revidering med helhetssyn. Därmed har sedan andra debattörer och aktiva en chans att reagera och komma med egna förslag. Den politiska debatten hålls på så sätt levande och kvalitén på revideringarna höjs.
• Antas med 50% majoritet på medlemsmöte som vanligt.
• Programmet utgår från de rubriker som ställts upp i det idépolitiska programmet. Under rubriken ”Skyddat privatliv” kan det exempelvis i det idépolitiska stå om vikten av skydd mot övervakning utan brottsmisstanke, medan det sakpolitiska föreslår en integritetombudsman och att FRA-lagen och datalagringsdirektivet ska rivas upp.

-

Fördelarna med denna modell:

1. Vi får en tydlig process som låter oss ständigt föra en diskussion om sakpolitiken samtidigt som de grundläggande principerna blir mer trögföränderliga. På så sätt kan vi snabbare uppdatera vår politik (vilket idag går för långsamt) och samtidigt förhindra att det sker drastiska förändringar av vår principiella hållning (som idag riskerar gå för snabbt).
2. Vi samlar alla principer på ett ställe och slipper den svårtydda uppbyggnaden med tre stadgeparagrafer + principprogram som vi har idag.
3. Vi får en ideologisk grund som kan förankra partiet och hindra snabba ryck. Sådana ryck är, som jag ser det, ett problem för många partier idag. Eftersom det inte finns tydligt utskrivet hur partiets ideologi ser ut kan man med sakfrågor skicka ett parti åt helt olika håll. Tänk Centerpartiets ständiga svängningar i för deras medlemmar viktiga frågor, Moderaternas färd mot vänstern, Folkpartiets identitetsskifte från snällliberaler till kravliberaler och Miljöpartiets skifte i EU-frågan. Med dessa förändringar minskar risken för att på så sätt ”förlora vår själ”.
4. Vi slår tydligt fast att vi är ett parti med ett tydligt fokus som inte tar ställning i alla frågor.
5. Vi gör det tydligt hur tolkningsföreträdet ser ut (styrelsen tolkar när inte medlemsmöte har beslutat, idépolitiken går före sakpolitiken).

-

Kommentera gärna med egna förslag & idéer. Om ni orkat läsa. ;-)

Jag skriver om patent och klimat på Newsmill idag. Anledningen att jag haft tillfälle att återbesöka ämnet är en ny rapport släppt av FN-organet DESA som föreslår nya reformer av det globala patentskyddet.

Prärietankar har svarat! Han tycker att jag tagit alldeles för lång tid på mig att bemöda mig knåpa ihop ett svar, och att jag därtill mest brukar mig av intetsägande plattityder.

Här är mina svar i bekväm punktform med källförteckning så att Prärietanken själv kan avgöra om det är han själv mot resten av världen, eller om det kan vara dags att bli kritisk.

-Grundforskningen är den viktiga forskningen, den banbrytande forskningen och den som når resultat (jfr SOU 2008:20). I praktiken köps förstås resultat av grundforskning utförd på små och medelstora företag samt vid offentligt finansierade forskningsinstitut ofta upp av stora läkemedelsbolag, bland annat för att de kliniska testfaserna är besvärliga och långdragna. Hur sådana uppköp redovisas i läkemedelsbolagens bokföring är ett kapitel för sig jag för närvarande låter vara oskrivet (jrf Sjuka pengar av Peter Rost).

-Prärietankar verkar antyda att kliniska tester utförs av läkemedelsbolagets egna läkare. Så är naturligtvis inte fallet. Huntingtons syndrom är visserligen ett mycket säreget fall, men jag kan inte tänka mig att man vid experimentell influensabehandling låter någon annan än patientens egen läkare stå för den medicinska administrationen. Huruvida mina tankar faller på sin egen orimlighet får man väl avgöra själv, men jag tycker mig ändå ha visst stöd från amerikanska sjukhus- och advokat-tv-serier.

-Brist på nyhetsvärde är ett problem.

-Tilläggsskyddet på 5 år snedvrider konkurrensen.

-Vi kanske borde leta efter alternativ till patent.

Jag menar inte att ett avskaffande av patent nödvändigtvis är det enda eller bästa alternativet. Men min helt privata bedömning är att immaterialrätterna är så förvridna i dagsläget att det kommer vara svårt att hitta en balanserad mellanväg. Det som är säkert är att ingen utom patentjurister på läkemedelsföretagen argumenterar att patent och tilläggsskydd är strikt nödvändiga för industrin. Minimalism kontra maximalism.

Egentligen ville jag skriva om något helt annat: World Economic and Social Survey 2009 föreslår att vi kanske borde införa ett undantag för miljövänlig teknologi likt det vi har för mediciner! Dessutom finns hjälpfulla rutor med specialinformation om miljötekniksläget i Indien, Brasilien och Kina (det går framåt men långsamt och är dyrt).

Ganska mycket är välkänt blaj, typ ”Rika länder har patent och fattiga länder har inte patent, därför kan patent vara en faktor som ger utveckling. Men det är svårt att säga eftersom de rika länderna ofta var rika redan innan, och de fattiga länderna fattiga.”

Ett undantag för miljöteknik betyder att ett land kan utfärda en tvångslicens på miljövänlig teknologi, och sedan få teknologin producerad i ett tredje land (som då också utfärdar en tvångslicens). Tvånget i det hela kommer från att patentinnehavaren inte behöver vara villig att licensiera ut sin teknologi: staten tvingar henom, och behöver heller inte få den ersättning hen vill ha. Däremot ska ersättningen till patentinnehavaren alltid vara ”skälig”.

Tanken med undantagstillståndet är att teknologiöverföring ska fungera snabbare och bättre.

Acta är det bolag som äger fastigheterna i Herrgården i Malmö. Men se här, ett citat från ordföranden i Actas svenska fastighetsbolag:

[Underhåll av sina fastigheter] är inte något som en privat fastighetsägare har råd med.

Enligt Svenska dagbladet idag visar en Sifo-undersökning att det finns ett starkt motstånd mot IPRED-lagen, som är störst bland unga män och lite äldre män. Dessutom märks tydligt att motståndet är stort hos (S), (V) och (MP).

Slutsatserna kulturministern och näringsutskottsmoderaten drar av undersökningen är att debatten varit snedvriden och felaktig. Johan Linander, (C), som visserligen kritiserar lagen, pekar på några brister i argumentationen kring lagen innan den förs igenom. Enbart IPRED-kritiske Lage Rahm, (MP), får uttala sig om den rättmätiga oro som rör sig bland – framför allt unga.

Sifo drar också slutsatsen att runt en fjärdedel av fildelarna kommer att sluta fildela upphovsrättsskyddat material. Men kommer de verkligen det? Med de nya befogenheter lagen ger är det mycket mer troligt att människor blir benägna att ljuga om frågan i opinionsundersökningar i framtiden. Klart är att en privatägd industri får tillgång till våra personuppgifter för småföreteelser, med endast marginell inblandning av rättssystemet. Klart är också att skadeståndsbestämmelser i och med IPRED ändras på ett sätt som minst sagt ligger i opposition till tidigare praxis i svensk rättstradition. Hur ska man då veta vad som händer med konfidentiella uppgifter från ett opinionsmätningsorgan? Kanske blir nästa lagförslag att även dessa, retroaktivt så klart, ska behöva lämna ut uppgifter om vilka som erkänner lagöverträdelser.

Kulturministern menar att politiker måste fatta även ”obekväma” beslut. Men ett obekvämt beslut är till exempel att höja skatterna för de rika för att slippa ett kraftigt underskott i en finanskris, inte att gå emot det allmänna rättsmedvetandet. Framför allt handlar det inte om att beröva rättsväsendet dess rätt till myndighetsutövande.

Så bedrövande.

Om ni dödar mig 2000 gånger kommer jag att komma tillbaka. Ni kan aldrig besegra mig, för jag är de goda männens moder. –Caótica Ana, Julio Medém, 2007

Citatet ovan kommer från en stark och tämligen bra film av den spanske regissören Julio Medém. De goda männen i stycket refererar till de män som inte startar krig, och som inte utsätter kvinnor för våld. Hoppet om att den kvinna, eller de kvinnor, ska finnas som lyckas med konststycket att föda män som senare i livet inte ska dra ut i strid (ofta på kvinnornas bekostnad) gör sig väl extra påmint i dessa tider.

Israel har slutat bomba Gaza. Krigsoffrena återvänder till de spillror som var deras hem fram tills för någon månad sedan. Barack Obama har tillträtt som amerikansk president. Han förväntas stänga Guantánamo och dra trupperna tillbaka från Irak.

Och i samma veva som Ung Pirats förbundssekreterare Mattias Bjärnemalm säger att nationalstaterna har fått för stor vikt i världspolitiken, erinrar sig Dagens Arena om ett citat av Kofi Annan: ”Dagens gränser går inte mellan olika nationer. De går mellan de maktlösa och de maktfulla. mellan fria och fängslade, mellan privilegierade och förtryckta.”

Ett så oerhört passande citat när det gäller det palestinska folket utan land, Irak som knappast kan benämnas stat i någon relevant mening, Afrika där stora obebodda landområden i privat ägo innebär att befolkningen ändå blir trångbodd i slumområden, eller för den delen en växande skara västerländska konsumenter som finner sig extremt missgynnade av multinationella företags ambitioner att kontrollera deras liv.

I vidare bemärkelse kan man också tala om World Trade Organisation (WTO), Internationella Valutafonden, Världsbanken och Europeiska unionen som arenor där nationalstatens makt har fått stå tillbaka för skumma processer involverandes horder av tjänstemän och informella avtal slutna mellan makthavare. Visserligen makthavare i nationalstater, men ett inte alltför ovanligt inslag är lobbyism av och med internationella konglomerats högdjur. I praktiken, om än inte i teorin, medverkar de i de beslut som fattas.

Jag ser, ur flera aspekter, snarare problem med att nationalstaterna har åsidosatts i den pågående internationaliseringen av framför allt handel. I FN, där varje land är en röst, fattas i stort sett inga viktiga beslut. Ett tecken på det är att resolutionerna antagna i plena ofta åsidosätts, och att WIPO blir en alltmer oviktig del av immaterialrättens reglering. Snarare finns det flera tendenser på att de maktfulla (inom människorätts- och biståndsorganisationer ofta refererade till som ”Nord” eftersom de maktfulla oftast befinner sig eller kommer ifrån länder i norra hemisfären, men också storföretag kan inkluderas här) flyttar maktcentra till ställen där de maktlösa (”Syd” samt NGO:er) inte kan komma åt dem. Det har bland annat varit ett problem när NGO:er försökt få tillgång till dokument om ACTA-förhandlingarna.

För oss som befinner oss på europeiskt territorium uppstår ytterligare ett problem, när våra makthavare delegerar sin makt till en överstatlig organisation som sedan representerar oss i maktundanhållandet på global nivå.

Så vad gör man åt alla dessa olyckliga omständigheter med krig, dålig maktfördelning och ekonomi som vapen mot de redan utslagna?

Ett sympatiskt sätt om man ändå går i avelstankar är att skapa en armé av goda män. Ett annat kan vara att helt enkelt kringgå männen och istället rösta in några av de fantastiska kvinnor som kandiderar till Europaparlamentsvalet iår.

Idag skriver EUObserver att Decan Ganley, ledaren för kampanjen mot Lissabonfördraget på Irland, har hållit ett anförande inför det irländska parlamentet om hur den irländska regeringen gör sitt folk en björntjänst genom att inte respektera utfallet i den rådgivande omröstningen i somras.

Men Europaparlamentets kommittée för konstitutionella frågor har, enligt samma artikel, samtidigt publicerat ett dokument där man yrkar på en snabb lösning på Irlands dilemma. Dessutom vill man att Sverige och Tjeckien snarast ska ratificera dokumentet.

Det är för att Lissabonfördraget, trots nackdelar med medbeslutandeprocessen, ändå skulle gynna Europaparlamentet och stärka dess position gentemot övriga EU-institutioner.

För den som är nyfiken på vad som sades och vad jag gjorde under UN-HABITAT-konferensen World Urban Forum 2008, så har jag bloggat på LSU:s blogg för sina FN-delegater (länk).

Förmodligen kommer det också senare en rapport, för den är intresserad av lite mer översvepande information.

EU Direkt 29 oktober rapporterar att det nu finns en enighet mellan parlamentet, rådet, och kommissionen att de tillsammans med medlemsländerna måste kommunicera bättre om EU-frågor gentemot medborgarna (länk).

Det har naturligtvis att göra med den smått krisartade situation som uppstod när Irland röstade ned Lissabonfördraget tidigare i somras. Jag har skrivit lite om det förrut.

Det är egentligen en snarlik plan som den som lanserades 2005, Plan D. Inte ett dåligt initiativ i sig, men det fick ju ett nesligt magplask.

Skillnaden är att samtliga EU-institutioner nu har enats bakom att medlemsländerna måste bli bättre på att informera medborgarna om vad EU faktiskt gör. Tidigare har det mest varit Europakommissionen som uppmärksammat att medlemsländerna gärna tar på sig äran när EU gör något bra, men också skyller på EU när det händer något dåligt.

Är det en förbättring att samtliga delar av EU:s byråkrati nu tycker att medborgarna ska informeras? Tja. Om rådet och parlamentarikerna ville informera medborgarna, har de haft den möjligheten jämt. Formuleringen att det är medlemsländerna själva som ska informera medborgarna om vad EU gör är också lite skev. Det sa kommissionen 2005, och det gick inte då.

I SIEPS rapport 2008:7epa av Joakim Nergelius kan man för den delen läsa mer, men kortfattat, om vad som hände när EU:s arbete skulle öppnas för insyn och deltagande i samband med utarbetandet av det konstitutionella fördraget 1999-2004.

Själv är jag i Frankfurt, använtandes ett anslutande flyg till Nanjing, Kina, där jag ska representera Sveriges ungdomsorganisationer på World Urban Forum VI. Konferensen anordnas av UN-HABITAT och är ett forum för att utarbeta strategier och diskussionspunkter inför Habitat-konferensen nästa år. Den har länge mest varit en träffpunkt för fackfolk, men det finns stora möjligheter att påverka vad som kommer på agendan om man deltar.

I stort spännande, och jag ser många möjligheter till förbättring, förståelse och säkerligen också lite förvirring. :)