Jag är på Sheffield DocFest, en dokumentärfilmsfestival i Sheffield, UK. Eftersom jag inte anlände i staden förrän sent igår kväll har jag inte hunnit titta särskilt mycket närmare på själva festivalen än, men jag åker hem först imorgon kväll så jag räknar med att ha dagen och morgondagen på mig att insupa lite samtida dokumentärfilm innan jag åker hem.

En mindre lyckad aspekt av mitt besök är de brittiska vägguttagen. Jag har suttit strömlös och med urladdad mobil och laptop i nästan 12 timmar och varit mer än förgrymmad – inte minst för att jag fortfarande känner att jag har saker att berätta om Free Culture Forum som jag besökte förra helgen!

fcforum var ett sånt där evenemang där man kunde twittra en del under första dagen, men under andra och tredje dagen var det svårare: det vi gjorde var typ gruppdiskussioner kring olika teman som är relaterade till fri kultur eller nätverkssamhället. Personligen gillade jag dokumentet från hackergruppen mest, inte minst för att när jag pratade med en av deltagarna senare det visade sig att deras uppsatta gräns för marknadsandelar för operatörer var baserad på lyckade liknande begränsningar i Japan.

Tanken är så här: infrastruktur och operatörstjänster får inte tillhandahållas av samma ägare. Det gör att det blir lättare för andra operatörer att få tillgång till infrastrukturen, samtidigt som tillhandahållaren av infrastruktur har svårt att begränsa själva nätet eftersom det stör marknaden för operatörer. En operatör eller infrastrukturägare får sedan bara ha max 25% andel av den totala marknaden så at en ”artificiell” mångfald alltid finns. I Japan är gränsen 50%, men hackarna var visionärer. 25-30% är annars den gräns som EU:s konkurrenslagstiftning/riktlinjer har satt upp för bevakning av vertikala och horisontella avtal. Har man mer än 30% marknadsandel kan man räkna med att bli granskad (och kanske fälld) för att ha hindrat konkurrens (antingen genom kartell eller missbruk av dominerande ställning) om man inte sköter sig. Företag med mindre marknadsandel än 25% ses som allt för oviktiga för att kunna störa marknaden på något betydande sätt.

Går man till den här adressen kan man se resultatet av hela forumet. Jag tänkte sätta mitt namn på slutdeklarationen men inte Piratpartiets. Jag är övertygad om att eftersträvande av de punkter forumets deltagare kom fram till leder till ett hållbart kunskapssamhälle. Den piratpartist som håller med mig i den frågan kan skriva någon form av hurra-rop i kommentarerna :D

För övrigt hade jag turen att få tag på en bok Software Libre vilket gör att jag nu håller på att lära mig IT-termer på spanska. \o/ Man kan aldrig bli för kunnig, mm :) Nu måste jag hoppa iväg eller jag blir sen till min panel.

Jag har suttit i gruppdiskussion om undantag och begränsningar i upphovsrätten under förmiddagen och lunch. Syftet med mötet jag är på är nämligen att framta ett dokument med hållbara strategier för immaterialrätt, kunskap, information och nätverk. Första utkastet till framtidsstrategi är ett ideologiskt ambitiöst dokument, med starka undantag för icke-kommersiellt bruk, starka rättigheter för användande av information både för privatpersoner och icke-kommersiella institutioner och begränsningar i skyddstid samt åtgärder tillåtna för att säkerställa kvarstående efterlevnad av upphovsrätten.

Är man intresserad av det nuvarande juridiska läget i Europeiska unionen kan man läsa direktiv 2001/29/EC eller ”Infosoc-direktivet”, vars artikel 5 listar undantag medlemsländerna är tillåtna att införa i sin lagstiftning om upphovsrätt.

Det här skiljer Europa från USA, där man löst undantaget med en ”blanket exception” för fair use. Fair use kan vara nästan vad som helst som en domstol anser vara berättigat och har också visat sig tillåta ganska mycket (till exempel bilder på Wikipedia eller liberala citeringsrättigheter), men i Europa finns bara runt 20 fördefinierade situationer där undantag är tillåtna. Något värre är att 19 av dem är valfria för medlemsstaterna, samt att sättet de får implementeras på är helt valfritt också, vilket gör att undantagen är väldigt ojämnt applicerade över unionen och att även om två medlemsländer väljer att implementera samma undantag de ändå ser helt olika ut i olika länder. Stort problem!

En fågel har viskat i mitt öra att kommissionen är villig att titta närmare på förstärkning av undantag och begränsningar i upphovsrätten, så det ser jag fram emot med de kommande årens politiska verksamhet.

Via Montserrat Boix fick jag möjlighetene att åka på ett evenemang i Baeza, Andalusien anordnat av Instituto Andaluz de la Mujer som handlade om kvinnors roll i ekonomin, relaterat till IKT och också hur kvinnor kan stärkas socialt. De var intresserade av hur Piratpartiet arbetat politiskt med internet, hur internet fungerar som plattform för en rörelse och ett parti med stor geografisk spridning men också hur vi jobbar för att få med kvinnor (det gör vi ju egentligen inte, vilket jag sa ungefär så här ”kvinnor verkar mer benägna att gå med i NGOer än att gå med i partier, och bryr sig dessutom mer om rättvisefrågor. Vi jobbar med patent och teknologiöverföring nu, så det kanske hjälper”).

Under fredagen och lördagen var jag på Paris Accord II i Paris. Paris Accord II är ett dokument sammanställt av upphovspersonsorganisationer och konsumentorganisationer (”mellanhänder” och ”distributörer” är inte inblandade) om en hållbar kunskapsstrategi för framtiden. Dokumentet finns att läsa här, och vill man veta vad som sades kan man gå igenom twitter-loggen, som faktiskt innehåller en hel del direktcitat från mötet.

I Paris fick jag två böcker. En om tidigare europaparlamentarikern David Hammersteins verk. Han är en supercool snubbe som bland annat tycker som oss om patent och klimat, men han har också varit en ständig allierad till internationella IPR-kritiska organisationer i parlamentet. I övrigt verkar han ha sysslat med djurrätt och kemikalier, två politikområden som också är extremt drabbade av penningtunga industriers lobbyism (särskilt kemikalier: kemikalieindustrin är för övrigt ett problem också, när det gäller IPR, där de också är aktiva).

Fick också en bok av Gerd Leonhard som jag läste på flyget hem. Jag är rätt imponerad: alltid när jag får frågan om hur skivbolag och artister ska tjäna pengar, brukar jag svara undvikande med ”jag är bara 22 år och ekonomistuderande, och nu vill skivbolagen att jag gratis ska tänka ut en marknadsstrategi åt dem när de själva rimligtvis borde ha tillräckligt med pengar för att anställa en marknadsstrateg?” Så icke Leonhard: hans bok är över 200 sidor lång och innehåller massor med konkreta tips på hur man kan tjäna pengar i den digitala miljön. Han är, likt mig, inte heller anställd av ett skivbolag utan delar med sig av sin vishet gratis. Inte för att det hjälpt något: alla konsumentorganisationer på plats i Paris (tre amerikanska och massor med europeiska) var rörande överens om att den affärsmetod som går ut på att stämma konsumenterna i vilket fall var oönskvärd. Upphovspersonsorganisationerna höll också i mångt om mycket med: de tyckte inte det var så kul att konsumenterna blev arga på dem, när de inte själva ställer sig bakom affärsmetoden.

I Baeza fick jag också en bok om jämlikhetslagstiftning i Andalusien. Jämlikhetslagstiftning är ju inte direkt drabbat av någon tung lobbyism, men däremot sociala konventioner. Det var mycket intressant att läsa igenom EU-direktiven på området: i slutet av 1990-talet definierade man jämlikhet som en förutsättning för de fyra friheterna men att man måste göra undantag ibland. I början av 2000-talet hette det istället att jämlikhet inte var ett mål i sig men att det ibland kunde vara bra (vi pratar alltså om syftesförklaringarna här). Så kan det gå när man försvagar ambitionerna med lagstiftning :)

uppdaterat: med hjälp av tips från hängiven läsare har jag lyckats åtgärda en lite smått pinsam felskrivning i inlägget. -_-;; Tack! :)

Tidigare i veckan råkade jag se att en polsk statssekreterare lite skämtsamt berättat för media att Polen minsann skulle utnyttja hetsen kring ratificering av Lissabonfördraget för att tillskansa sig lite extra strukturbidrag eller kanske en och annan tjänst från kommissionen.

När man har ett fördrag med uppenbara och tydliga brister, kan det inte vara tecken på annat än småsint nationalism när man spottar på Europatanken för att man tänker sig vilja tillskansa sig fördelar för egen del. Det går liksom emot hela unionens strävan, och hela unionens historia. Föreställningen om att vi, i Europa, arbetar tillsammans för att skapa en så bra värld som möjligt både för oss själva och för andra, torde ju vara ett rekvisit för medlemskap i unionen.

Några av den europeiska integrationen och samarbetets största förespråkare är vanligtvis EU-kommissionen. De får sitt tydliga mandat från grundfördragen (det vill säga, det som nu är Nicefördraget men det man vill ska bli Lissabonfördraget) med integration, samarbete och välstånd som uttryckliga mål.

Därför blev jag lite mipplig när jag såg kommissionens förslag till förlikning i art 3a ramverksdirektivet (telekompaketet). Kommissionens förslag tillmötesgår nämligen ministerrådet, som är präglade av ett nationalistiskt självhävdelsebehov, och går tvärsemot Europaparlamentet, visserligen en överstatlig instans men den enda folkvalda och också den enda som går i linje med den europeiska integrationstanken.

Det ministerrådet vill ha ut av kommissionens förslag är möjligheten att skapa särskilda myndigheter för att hantera vissa typer av brottsmål. Eftersom upphovsrättslagen numera är straffrättslig innebär det en direkt sanktionering från kommissionens sida av HADOPI-liknande lagar. Europaparlamentet har tidigare sagt att de inte tycker att sådana åtgärder är okej och att de via direktiv uttryckligen borde förbjudas, och franska konstitutionsdomstolen är benägen att hålla med.

Innan Lissabonfördraget faktiskt trätt i kraft kan jag tänka mig att det är svårt att argumentera att EU är juridiskt bundet till någon konvention om mänskliga rättigheter och åtföljande rätt till rättvis prövning, men hela Brysselmaskineriet suktar tydligen efter ikraftträdande redan vid årsskiftet vilket betyder att Telekompaketet knappt skulle hinnas klubbas igenom förrän EU:s egen stadga om mänskliga rättigheter, innehållandes ett sådant krav, skulle träda i kraft och göra direktivet direkt okonstitutionellt. Jag undrar alltså vad i helvete kommissionen håller på med: att helt åsidosätta önskemålen från det europeiskt integrerande, demokratiskt valda parlamentet till fördel för medlemsstaternas regeringars önskan om att förbehålla sig rätten att bryta mot EU:s stadga om mänskliga rättigheter känns ju inte som att det ingår i kommissionens uppdrag, varken under Nice eller Lissabon.

Jag noterade för en eller ett par dagar sedan en tråd på Piratpartiets forum om en artikel i Dagens industri där jag uttalat mig om vilka frågor jag vill driva i parlamentet. Jag minns intervjun ganska väl: jag satt ungefär vid mitt soffbord och hade precis knaprat i mig ett chokladkex, och försökte förmedla till journalisten min oro för att åtgärder mot immaterialrättsintrång vid EU:s gränser kan utgöra ett hot mot konkurrensen på den inre marknaden. Det explicita exempel jag hade i tankarna var en erfarenhet en god vän till mig gjorde när han för ett par år sedan försökte importera öppen källkods-telefoner från Kina (det är ju billigare att producera där), men istället åkte dit på licensavgifter för mp3-spelare – trots att telefonen i fråga inte kunde spela mediafiler alls.

RUTROS verkade förstå ungefär vad jag var ute och fiskade efter på en gång, trots att vi haft våra meningsskiljaktigheter kring nyttan av patentsystemet i stort, men annars rådde det ganska stor förvirring. Den av Mattias P Andersson citerade DN-artikeln var kanske något tydligare, men ganska luddig och okonkret för att beskriva vilket enormt handelshinder på EU:s interna marknad de här tullåtgärderna kan innebära.

Mitt eget svar längre ned i tråden är kanske inte så välformulerat och konkret som man skulle kunna önska, och framför allt framgår inte min växande oro för att tullpolitiken skadar konkurrensen på den inre marknaden. För att förtydliga min politiska ambition i ämnet kanske kan nämnas att jag inte nämnvärt bryr mig om att driva konkurrensrättsliga frågor politiskt, annat än när de som i de här fallen uppenbart påverkas av immaterialrätter eller när de, som i telekompaketsdebatten, får en påtaglig inverkan på användning av och möjligheter för informationsteknologi. Jag kan nog också utan problem stå för att jag tycker att Piratpartiet behöver verka för genomgående hållbara och godtagbara informationsstrategier, även när de skär in i andra politikområden med den avgränsningen att politiken i vilket fall ska vara budgetneutral.

Men jag skulle vilja ha lite hjälp av intresserade läsare.

Om man ska koka ned bekymren med EU:s tullpolitik relaterat till immaterialrätt till en eller två meningar, hur ska de meningarna vara formulerade? Jag känner inte att jag själv har något bra svar just nu: problemen är många och separata, och införsel av varor på marknaden eller varutransport via europeiska mellanhamnar som båda påverkas av tullpolitiken skapar helt olika problem. Kan någon driftig läsare hjälpa mig få rätsida på det här?

uppdatering: Nu med länk till den faktiska artikeln också

uppdatering igen: Jag inser nu att ovanstående text kanske förutsätter i allt för hög grad att man kan något om internationella handelsförhandlingar på IPR-området. ”Varutransport via europeiska mellanhamnar” refererar till varor som aldrig faktiskt passerar gränsen, men som stoppas av tullmyndigheterna för att de befaras inkräkta på europeisk varumärkes- eller patenträtt. Det här har uppmärksammats av Läkare utan gränser som ett problem vid tillgång till medicin, men har också sedan Balikonferensen om klimat (COP14?) uppmärksammats som ett potentiellt problem vid överföring av framför allt miljövänlig teknologi. ”Införsel av varor på den inre marknaden” refererar främst till situationer så som den jag exemplifierade längst upp i min bloggpostning: det vill säga, när patenttroll bett tullmyndigheter att hålla utkik efter alla typer av varor som ens kan misstänkas för att potentiellt utgöra intrång, med resultat att företagare, oftast de små eller medelstora företagen dessutom, blir nödtvungna att teckna licenser de inte behöver eftersom det ändå är skonsammare än att invänta en rättsprocess.

I en kommentar till den här posten (#3) har jag också refererat till ”välrenommerade tankesmedjor”. För den som är intresserad av att veta mer om dessa och deras arbete kan man läsa min bloggpost om besöket i Geneve. Bara en snabb koll genom de flesta hemsidor som listas där visar att immaterialrätten är en ständigt närvarande förhandlingspunkt i nästan alla internationella fora. Piratpartiet kan ställa sig utanför sådana diskussioner, men så vitt jag kan se innebär det att t ex ACTA-avtalet ligger lite utanför vår politik.

Jag hade reserverat mitt nästa inlägg för en kommentar om teknologiöverföring och patent, men idag när jag masade mig in på dn.se och svd.se hittar jag istället ett stort antal debattartiklar om telekompaketet.

Tre företagare skriver på svd.se att nätoperatörerna inte har så mycket att klaga om vad gäller IPRED och utelämnande av abonnentuppgifter till domstolar och industri, och menar också att de flesta operatörer redan förbehållt sig rätten att stänga av användare för de mest godtyckliga anledningar. De har rätt så till vida att alla nätoperatörer sannerligen utnyttjat sin rätt att avtala fritt, men fel i att det skulle vara hyckleri: IPRED-lagen innebär ju en inskränkning av deras avtalsfrihet gentemot deras kunder, eftersom de via lag fråntas möjligheten att själva avgöra hur de ska hantera uppgifterna. För internets slutgiltiga frihet kan det säkert vara på sin plats att titta närmare på exakt hur privata aktörer ska kunna begränsa tillgång till internet för användare, men statens roll i samhället är att se till samhällets bästa och samhällets bästa kan utan större problem anses vara en fri informationsinfrastruktur. Det innebär att alla juridiska begränsningar av operatörers rättigheter att avtala ska vara till användarnas fördel, inte tvärtom.

Det resonemanget hakar lyckligtvis in i Rickard Westerbergs kommentar om nätneutralitet. Han menar att staten (eller EU) inte kan gå in och reglera för att säkerställa nätneutralitet, eftersom det skulle snedvrida konkurrensen. På en fungerande marknad, menar Westerberg, sköter sig utsållningen av dåliga operatörer som begränsar tillgången till internet för användarna sig själv. Westerberg menar också att internet är fullständigt fantastiskt just för att det tidigare inte reglerats – men Westerberg har fel, i alla fall om man ser problemet ur ett europeiskt perspektiv.

I Sverige kan nog de flesta skriva under på att vi har en någorlunda väl fungerande konkurrens bland nätoperatörerna. Dessutom äger sällan operatörerna själva infrastrukturen (jag sitter till exempel själv på LKFs infrastruktur, men har Bahnhof som operatör). I många andra delar av Europa är dock infrastrukturägarna och operatörerna samma aktörer, och de begränsar andra operatörers tillträde till marknaden. Lite ironiskt kommer de undan med detta på precis samma sätt som upphovsrätts- eller patenträttsinnehavare: de behöver ju skydda sina investeringar i infrastrukturen! (som ett sidospår kan nämnas att Sveriges fantastiska avreglerade internetinfrastruktur byggts ut med hjälp av EU-pengar och statliga subventioner)

Att operatörer/nätverksägare kan försvåra och begränsa användares tillgång till andra operatörer snedvrider också konkurrensen, och i slutändan handlar det då om hur vi ska reglera för att minimera de skadliga effekterna av det. Ingen ekonom skulle idag med gott samvete hävda att det finns någon marknad med perfekt konkurrens, som Westerberg tycks vilja göra. Snarare är man plågsamt medveten om att den perfekta marknaden är en konstruktion som underlättar vidare analys av de imperfektioner som existerar på alla marknader. Frågan är alltså om vi kan reglera, eller låta bli, under förevändning att den perfekta marknaden existerar, eller om våra offentliga institutioner ska koppla sina regleringar till verkligheten.

Staten, men i förlängningen framför allt EU, har ett ansvar att se till att användares frihet på internet maximeras. Nätneutralitet är ett solklart exempel där en tydlig reglering av operatörers skyldigheter kan maximera användarnas frihet, men där en otydlig eller obefintlig reglering kan vara väldigt hämmande för flertalet europeiska användares tillgång till en fri infrastruktur. För mig är valet mellan reglering och icke-reglering självklart, och jag förbehåller mig rätten att hävda att jag nog är mer verklighetsförankrad än Westerberg i denna fråga.

Jag inser förstås att det vore bra om jag bloggade oftare. Under valrörelsen försökte jag tömma ut de insikter jag trodde jag hade vid tillfället genom att blogga väldigt oftare. Under sommaren och hösten har det varit sämre.

Just nu arbetar jag mycket med patent. Piratpartiet kommer under hösten driva en patentkampanj med särskilt slutmål i Köpenhamnsmötet – den största klimatkonferensen i världen sedan Kyotoprotokollet skrevs under 1999 – i december. Det är ett ganska stort evenemang, och Piratpartiet har en naturlig nisch i patent- och teknologiöverföringsfrågorna. De har dels uppmärksammats av UNFCCC ett antal gånger, och dessutom framkommit vid UNFCCCs kommittéemöten. Likt UNDESA tycker man att det behövs tvångslicenser på miljövänlig teknologi, men man tar också upp saker som patentpooler och olika ekonomiska styrmedel i-länder kan använda för att öka och förbättra möjligheterna till kunskapsöverföring. En kort sammanfattning finns i kap. 6, s. 15, box 2 i det här dokumentet, som också tar upp finansieringssvårigheter i forskning och utveckling.

Jag tycker också att jag har försökt gå igenom en avsevärd mängd gamla Trade Policy Review Reports från WTO (vid TRIPS-avtalets undertecknande hade Sverige t ex bara kvar att lägga till straffrättsliga bestämmelser i varumärkeslagen, men uppfyllde i allt övrigt avtalets kriterier). När jag känner mig lite mer pigg än idag ska jag lista dem, med några generella hållpunkter. Jag tar också tacksamt emot alla möjliga FN-rapporter och oberoende rapporter som berör patent i u-länder. Hittills har jag U.N. Doc. No.
TD/B/AC.11/19 (1974), Jorge M Katz (1973) och nigerianska lagreformskommittéens rapport om patent (1990). Nigerias lagreformskommittée utvärderade under 1980-talets senare del all nigeriansk immaterialrättslagstiftning så den som är intresserad kan ju kolla bland deras publikationer om de hittar något av intresse.

När jag får tid vill jag skriva mer om upphovsrätt och telekompaketet också. Kanske inte det senare så mycket (det finns ett antal e-brevslistor man kan gå med i om man vill hålla sig ordentligt uppdaterad). Men jag kände just hur luften gick ur mig. Back to reality.

Det dyker då och då upp kritik mot Piratpartiets förslag att ta bort patentsystemet. En stor grupp medlemmar som kommit in i partiet i samband med FRA-katastrofen och TPB-domen i våras, men även IPRED-vågen, ser helt enkelt inte någon särskild nytta med att jobba med patentfrågorna eller förändra patentsystemet på ett så drastiskt plan.

Nedan är en liten sammanställning av mina tidigare kunskaper och nyförvärvade.

Läkemedelspatent är i Sverige sedan 1970-talet ungefär produktpatent. Läkemedelspatent är också produktpatent med oinskränkt skydd här. Vad det innebär är att det som är patenterbart med läkemedel är den kemiska föreningen av vilken läkemedlet består, samt att patentet hindrar andra än patentinnehavaren från att använda föreningen utan tillstånd från rättighetsinnehavaren. Som motsats kan nämnas metodpatent, patent på en teknisk process som leder fram till den kemiska föreningen (fram till 2005 i indisk rätt tillämpbart på läkemedel), och inskränkt skydd, som enbart ger skydd för föreningen när den tillämpas på ett särskilt sätt (till exempel vid behandling av stroke).

Läkemedelspatent gäller, likt alla andra patent, oftast 20 år från ansökningsdagen. Eftersom patentet för substansen oftast söks innan man påbörjat de kliniska testerna dröjer det ibland ett par år efter det att patentansökan lämnats in tills dess att produkten kommer ut på marknaden. Därför finns en EU-förordning om tilläggsskydd för läkemedel. Tilläggsskyddet kan vara mellan ett och fem år.

En intressant förmildrande omständighet till det oinskränkta produktskyddet är experimentsundantaget. Det behandlas utförligt i SOU 2008:20, kap 9. Det innebär att en forskare kan använda en skyddad produkt utan tillstånd från rättighetsinnehavaren för att utföra experiment, enligt svensk praxis, på produkten i fråga. I bland annat Belgien gäller dock att man även får utföra experiment med produkten, om experimenten syftar till att öka det totala kunnandet och förståelsen om det tekniska området. Utredningskommittéen drar slutsatsen att den restriktiva svenska hållningen är bra och att vi behöver europeisk harmonisering av synen på experimentsundantag. Anledningen till detta är att de anser att licenssystemen fungerar bra, det vill säga, det är enkelt för forskare att betala för licenser att använda den skyddade produkten.

Runt 15% av alla ansökningar som kommer in till EPO har med kemikalier, kemi och bioteknologi att göra. Notera att industriellt tillämpbara kemikalier är borttagna ur de siffrorna, men att inte alla nödvändigtvis är läkemedel. Andelen ansökningar som berör kemiska föreningar måste ändå kunna antas vara relativt hög. Som jämförelse kan sägas att 15-20% av alla ansökningar EPO hanterar rör datorrelaterade uppfinningar, läs mjukvara (se närmare kap 17 i Intellectual Property Law 3rd av Bently och Sherman). 8% rör ingenjörskap och termodynamik.

I Immaterialrätt och otillbörlig konkurrens (9de upplagan 2005) av Bernitz et al kap. 4.4 framhålls viss kritik mot patentsystemet som rättsinstitut, men författarna landar i slutsatsen att patentsystemet främjat utveckling dels i i-länder under industrialiseringen på 1800-talet, och dels utveckling i länder som industrialiseras idag. De menar att patent vanligen utgör en god grund för tekniköverföring. I detta får de medhåll från utredningskommittéen till SOU 2008:20 samt Bently/Sherman.

Den kritiska läsaren har nog vid det här laget lagt märke till att ovan nämnda resonemang och tankar härrör direkt från immaterialrättsexperter, patentverk och gällande lag. Jag menar inte alls att informationen skulle vara uttömmande, eller på ett korrekt sätt ens avspegla någon av deras åsikter och tankar, bara att de vid första anblick inte verkar överensstämma med analyser gjord av erkända institut och tankesmedjor som South Centre, KEI eller Oxfam.

Det är lätt att framhålla kostnad i pengar och tid med läkemedelsforskning, de tidskrävande kliniska studier som krävs för att få ut produkter på marknaden vilket minskar den effektiva skyddstiden samt hur EPO:s patentstatistik tyder på att läkemedelsindustrin tillhör en av de mest aktiva patentsökargrupperna i Europa. Läkemedelsindustrin själv hävdar uppenbarligen att den är beroende av patent. Trots det visar t’Hoen i Politics of Pharma Power att enbart 37% av forskningen inom läkemedel har gjorts i syfte att få patent eller med patent i åtanke. Visserligen högt i jämförelse med andra industrier (motsvarande för ”riktig” teknologi vill jag minnas låg på 10%) men fortfarande en låg siffra, mindre än hälften.

Vid närmare betraktelse av SOU 2008:20 upptäcker man också en omfattande kritik av forskare och läkare på europeiska universitet och universitetssjukhus för att de sällan patenterar sina uppfinningar, utan prioriterar att snabbt publicera sina artiklar och offentliggöra materialet. Man rekommenderar att utbildning om patent läggs in på forskarutbildningar, för att stimulera patentsökandet. På EU-nivå sedan 2003 finns ett särskilt nätverk, ProtonEurope, ägnat helt åt att stimulera patenteringen på europeiska universitet.

Vilket tycks ironiskt eftersom (särskilt den svenska) utredningskommittéen kommit fram till att licensiering och korslicensiering av patenterade produkter upplevs som ett problem av 10% av tillfrågade i en enkätundersökning. I en annan enkätundersökning från samma utredning visas också att runt av sådana forskningsprojekt som mottagit klagomål för patentintrång (19 av 65 svarare) i lite mindre än hälften av fallen antingen lades ned eller blev tvungna att ändra inriktning. Huruvida patenten, särskilt med ovan nämnda restriktiva svenska tolkning av experimentundantag, verkligen har en kunskapsgenererande effekt är alltså inte helt fastställt. Det verkar också spontant opraktiskt att alla universitet och högskolor som bedriver forskning också skulle behöva ha en patentavdelning för att hantera inkommande och utgående licenser. Högre kostnader och mindre utdelning, är min rent spontana reaktion (ej vetenskapligt belagd, så klart).

Återgår man då till t’Hoens Politics of Pharma Power, och läser särskilt sista kapitlet, får man inspiration till en möjligt bättre approach: prize awards. KEI har också gjort en omfattande studie av tidigare lyckade prize awards för nydanande uppfinningar. t’Hoen menar att det nuvarande patentsystemet fungerar inadekvat när det gäller att stimulera nyforskning på läkemedelsområdet. Hennes resonemang är visserligen delvis annat än det jag presenterat ovan, och hennes bok innehåller en hel del matnyttig historik över läkemedelsforskningen de senaste 10 åren, men hennes slutsatser är beaktansvärda. Genom riktade ”prize awards” skulle man kunna erbjuda forskare att forska inom ett särskilt område under löfte om att de, när de uppnår önskat resultat, tilldelas en prissumma. KEI håller med. Förslaget är att man, istället för att förlita sig på ett patentsystem som mestadels leder till minsta möjliga förändring av redan existerande kemisk förening för att få nytt patent, helst på medicin riktad till i-landsbefolkningar, utlyser pristävlingar för utveckling av malariavaccin eller billiga bromsmediciner. Prissumman kan sedan mycket väl delas ut under lång tid, och KEI föreslår också att nya upptäckter som väsentligen bygger på någon annans upptäckt får en viss del av prissumman överförd till den ursprunglige upptäckaren.

Förslaget har redan varit uppe i amerikanska kongressen, men inte röstats igenom. I Europa och Sverige håller man olyckligtvis hårt fast i idéen om tvångslicenser (ett annat intressant område, visserligen), vilket kan stödjas av all ovan citerad litteratur.

1800-talet var en period av fred för Europa, och därmed också fred för världen. Efter Napoleonkrigens slut följde ett oöverträffat välstånd och en tro på den eviga freden. En värld där handel, internationellt utbyte och en kommunikationell revolution skulle hindra alla framtida krig, och där stormakter som samarbetar i fred var källan till stabilitet. Inte olikt hur vi tänker på världen idag.

Första världskriget får sällan samma uppmärksamhet som sin efterföljare, men är på många sätt betydligt mer skrämmande. Medan det andra världskriget hade sina grunder i parlamentarismens misslyckande, och därmed en stärkt militarism, i Tyskland, Italien och Japan, vilket i sin tur ledde till de galenskaper vi idag förknippar med fascism och nazim, så var det första världskriget betydligt friare från onda och goda aktörer.

Varje folk sköter sig själv. Tanken på en maktbalans mellan självständiga folk som källan till fred har alltid varit lockande, men alltid lika förrädisk. När folk idag hyllar varje folks suveränitet, även på bekostnad av enskilda individers lycka och livsprojekt, så glömmer de bort att det var just denna suveränitet och exkluderande nationalism som ledde till miljoner döda i skyttegravarna.

När Kol- och stålunionen bildades efter andra världskrigets slut, med mål att hindra framtida krig mellan Frankrike och Tysklnad, var det förmodligen få som trodde att Europa någonsin skulle enas. Fred var det bästa man kunde hoppas på, en dröm nog svår att fånga efter fyllda kyrkogårdar och en värld skakad i spillror.

Idag tog Sverige emot Islands ansökan att gå med i EU. En historisk dag för islänningarna, men likväl en historisk dag för Europa. Vi har sannerligen kommit en lång väg, cynikerna och nationalisternas varningar till trots. En bättre värld får vi genom en mer enad värld, där varje människa, varje familj, varje kommun och land och folk, ser på sig själva som medlemmar i en rad grupper, subkulturer och sammanhang, men likväl  som en stor, samlad mänsklighet.

En samlad mänsklighet, och en enad värld.

Riv upp, lägg ner, glöm bort.

Dags att sluta med tramset.