Jag har suttit i gruppdiskussion om undantag och begränsningar i upphovsrätten under förmiddagen och lunch. Syftet med mötet jag är på är nämligen att framta ett dokument med hållbara strategier för immaterialrätt, kunskap, information och nätverk. Första utkastet till framtidsstrategi är ett ideologiskt ambitiöst dokument, med starka undantag för icke-kommersiellt bruk, starka rättigheter för användande av information både för privatpersoner och icke-kommersiella institutioner och begränsningar i skyddstid samt åtgärder tillåtna för att säkerställa kvarstående efterlevnad av upphovsrätten.

Är man intresserad av det nuvarande juridiska läget i Europeiska unionen kan man läsa direktiv 2001/29/EC eller ”Infosoc-direktivet”, vars artikel 5 listar undantag medlemsländerna är tillåtna att införa i sin lagstiftning om upphovsrätt.

Det här skiljer Europa från USA, där man löst undantaget med en ”blanket exception” för fair use. Fair use kan vara nästan vad som helst som en domstol anser vara berättigat och har också visat sig tillåta ganska mycket (till exempel bilder på Wikipedia eller liberala citeringsrättigheter), men i Europa finns bara runt 20 fördefinierade situationer där undantag är tillåtna. Något värre är att 19 av dem är valfria för medlemsstaterna, samt att sättet de får implementeras på är helt valfritt också, vilket gör att undantagen är väldigt ojämnt applicerade över unionen och att även om två medlemsländer väljer att implementera samma undantag de ändå ser helt olika ut i olika länder. Stort problem!

En fågel har viskat i mitt öra att kommissionen är villig att titta närmare på förstärkning av undantag och begränsningar i upphovsrätten, så det ser jag fram emot med de kommande årens politiska verksamhet.

Välbehövlig sen update: regeringsrättens beslut påverkar inte tillämpningen av IPRED.

Idag skriver DN att regeringsrätten beslutat att ta inte upp ett fall rörandes bland annat Antipiratbyråns möjligheter att samla in IP-adresser för att identifiera enskilda fildelare.

Så vitt jag minns var det i ett fall från Borås som det för några år fastslogs att IP-adresser är personuppgifter eftersom de går att knyta till en särskild person och dess förehavanden. Beslutet från regeringsrätten att låta det stå fast är lovvärt och bådar gott inför framtiden.

För att få tillstånd att samla in personuppgifter om misstänkta på det här viset har jag vidare för mig att det krävs högre straffskalor än vad som nuvarande finns i upphovsrättslagen. Immaterialrätterna borde väl i teorin inte vara sammanblandade med straffrätt över huvud taget, men eftersom man gradvis har lagt över ansvaret för immaterialrätternas efterlevnad på staten istället för intressehavaren finns det naturligtvis redan förslag liggandes i EU som skulle råda bot på den prekära situation Antipiratbyrån befinner sig i nu.

IPRED2, eller kriminaliseringsdirektivet (kanske borde vara skärpta-straffskalor-direktivet egentligen), har så vitt jag minns redan behandlats i EU en gång, och kommer väl upp till behandling igen i den kommande mandatperioden.

Jag vill ju egentligen inte vara någon olyckskråka. Så jag tror nog jag tänker spendera dagen med att småle lite grann åt Antipiratbyråns misslyckanden.

Dessutom ska jag till Norge på science fiction-kongress! NorCon 23 går av stapeln i Oslo och jag är heders-fanne-gäst. Woosh!

Nyligen köpte jag ett premiumkonto på Spotify. Tillsammans med spelinköp genom Valves Steam och Gamersgate samt regelbundna biobesök har jag nu lyckats portionera ut min mediebudget på alla mina tre favoritintressen – musik, film och datorspel. Branchen är räddad!

Spotify stärker ytterligare min uppfattning att fri kommunikation, och alternativa affärsmodeller som bygger på annat mervärde än artificiella informationsmonopol, är framtiden. Utan att förändra mina mediautgifter nämnvärt har jag nu tillgång till all musik, film och spel – allt utan att kreatörernas totala inkomster från mig förändras. En win-win för mig och dem.

För mig kom denna insikt våren 2006. Tidigare hade jag varit motståndare mot upphovsrättsbrott i principiell mening, även om jag så klart laddade ner material som alla mina vänner.

Efter att Piratpartiet bildades hängde jag därför på den nyupplagda hemsidan och läste in mig på immaterialrättspolitiken. Jag hittade aldrig några goda argument för mina tidigare åsikter. De visade sig vara grundade på inlärda dogmer snarare än genomtänkta resonemang.  Jag bytte därför gradvis åsikt och gick efter några månader med i partiet. Där engagerade jag mig senare i den jämtländska valrörelsen.

Alltför ofta hör jag att fildelningsfrågan är ”död”. Att det inte handlar om fildelning utan om medborgarrätt. Till viss del stämmer detta. Piratpartiet har ett gediget engagemang i integritets- och demokratifrågor. Däremot ser jag samtidigt en risk att medlemmar köper antipiraternas retorik om att fildelning är fel, och därmed implicit medger att fildelning gärna får förbjudas om det bara vore praktiskt möjligt.

Det är farligt. Vi i partiet får aldrig låta fildelningen förvandlas till endast en integritetsfråga. För det handlar faktiskt om just fildelning, vad än piratbyrån må säga om saken.

Fri informationsspridning säkerställer maximal distribution av information, vilket maximerar samhällsnytta, demokratiserar det offentliga rummet och jämnar ut ekonomiska klyftor. Ett fritt informationssamhälle är ett samhälle där information flyter som vatten mellan medborgare, där kostnaden för kunskap och ettor och nollor är just noll.

Ett sådant samhälle förutsätter ett massivt decentraliserat internet, bredbandsstruktur av mästerklass och, inte minst, en total kommunikationsfrihet med meddelarskydd.

Immaterialrätten är det fria informationssamhällets främsta fiende. Det går inte att kombinera fri kunskaps- och informationsspridning med ensamrätter till block av information, må det sedan vara ideell som ekonomisk upphovsrätt eller patent. Antingen är våra ettor och nollor fria, eller så är de låsta och kontrollerade av centrala noder.

Immaterialrätten hotar även äganderätten. Information finns inte i materiell mening. Information är ett mänskligt koncept som manifesterar sig inristade i mänskliga artefakter såsom CD-skivor eller pappersbrickor kallade målningar och fotografier. När vi kopierar skapar vi egentligen helt nya föremål, och när immaterialrätten ger andra inflytande över dessa, av oss ägda och nyss skapade, föremål hotas också vår äganderätt till dem.

Detta är vad som händer när du får veta att musiken på din hårddisk inte är din – de försöker säga att du inte äger disken fullt ut, trots att all kod är inristade på din egen fysiska egendom. Att de har rätt att bestämma vad du ska göra med dina ettor och nollor. Immateriellt ägande är lika absurt som det är overkligt!

Kreatörer talas det ofta om. Men kreatören kan inte äga någon information. Att vara kreatör är inte att skapa något nytt. Det är att utifrån de intryck samhället och naturen gett en omformulera och mixa information i nya former och i nya artefakter. Transformatörer är i sanning ett lämpligare ord!

När Per Gessle skapar en låt remixar han endast de musikupplevelser och erfarenheter han samlat på sig, den popmusik han hört som ung, de ackord han tränat på utifrån en sångbok. När han skriver låtar inspireras han kanske av vad en man sagt på en bar, eller vad han läst i tidningen, eller vad han sett på nyheterna.

Äger sångboken, mannen på baren eller tidningen delar av Gessles mix? Nej, det vore absurt. Det skulle leda till en oändlig rättighetskedja tusentals år tillbaka i tiden. Gessle kan därför inte ha någon rätt att hindra andra att göra samma sak som honom, dvs. mixa vidare på verket. När immaterialrätten delar ut ensamrätter till vissa att förfoga över vad den, på ett nästan sjukt sätt, utser till ”den slutliga remixen” leder det till att man kväser den nästan genetiskt inprogrammerade remixkultur som frodas i mänskligt skapande och kreativitet.

Immaterialrätten behövs inte. De delar som fungerar bra kan flyttas över till annan lagstiftning. Piratpartiet får inte glömma att det är ensamrätterna till information som är den verkliga boven, och att vi så länge dessa rättigheter består aldrig kommer leva i ett fritt informationssamhälle.

Information wants to be free!

De senaste dagarna har det hänt så mycket att det är svårt att veta var man ska börja. Europaparlamentets utskott för den inre marknaden har röstat för Telekompaketet inför andra läsningen i parlamentet utan tillägg 166 (art 32a) som skulle ha garanterat proportionalitet i tillämpningen av straff mot bland andra fildelare.

Dessutom har IPRED trätt i kraft. Från och med igår ser vår upphovsrättslag betydligt annorlunda ut än den gjorde bara i tisdags. Jag gissar att det skrivits tusentals spaltmeter om IPRED redan och ger därför en länk till en sammanställning av dessa. Värt att notera är idéen om de öppna nätverken Ipredia som spånades fram på opassande.se. Den har verkligen fastnat.

Mitt inlägg drar dock snarare mot G20-mötet som äger rum idag och imorgon i London. I höstas träffades ledarna från världens 20 starkaste ekonomier för att försöka koordinera sina ansträngningar att ta sig ur den största ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Mötet gick väl rätt bra. Man kan bland annat fram till att det vore viktigt att på något sätt nå fram till en preliminär lösning i förhandlingarna i Doha-rundan [den senaste förhandlingsrundan i WTO, min anm.]. Den som hängt med lite i turerna kring WTO-förhandlingarna vet att det inte gick så bra. En strid mellan å ena sidan Indien och Brasilien, som hävdar att reglerna kring patent på mediciner, mat och genmodifierade grödor måste förändras, och å andra sidan EU och USA, som säger att de håller med men tycker Indiens och Brasiliens lösning är dålig, har gjort att förhandlingarna stått stilla i nästan 8 år (det finns andra strider också, jag nämner bara en).

WTO-förhandlingarna står fortfarande på agendan under G20-ledarnas nuvarande agenda. Dessutom vill man förändra och skjuta till pengar till IMF, allt enligt EUObserver. EUObserver berättar också att skatteparadis finns på dagordningen.

Och hur passande blir inte då att DN inom ramen för sitt EU-tema 2009 hade en presentation av Luxemburg i måndags? Luxemburg, Österrike och Schweiz motsätter sig att lossa på sin banksekretess för att komma åt skattesmitare enligt El País.

Banksekretess är, kanske något oväntat, en fråga vi har pratat om i Piratpartiet tidigare, i samband med att dokument till Wikileaks som påvisade en tysk borgmästares storskaliga skatteflykt läckts från en bank i Liechenstein. Banksekretess är visserligen till viss del bra, och självklart är ens egna bankaffärer ens egna och ingenting staten normalt har med att göra. Utom när det begås brott. Jag har ingen dogmatisk tro till privatlivet, och enligt Piratpartiets principprogram är Piratpartiet egentligen inte det heller (”När staten övervakar invånare som inte är misstänkta för brott utgör det en kränkning av den enskildes privatliv”, 2 delen, 2 stycket).

Jag skulle gärna se starkare åtgärder mot skatteflykt från den svenska regeringens sida. Man kan inte sitta och jaga enskilda sjuka för att de tagit ut en (1) sjukdag för mycket, samtidigt som man låter bland andra läkemedelsföretag, med mängder av skadliga och medborgarfientliga patent, sitta och undanhålla flera miljarder i skatt varje år.

Och det är mitt lite torra bidrag till varför vi, i vissa situationer, behöver mer övervakning.

Enligt Svenska dagbladet idag visar en Sifo-undersökning att det finns ett starkt motstånd mot IPRED-lagen, som är störst bland unga män och lite äldre män. Dessutom märks tydligt att motståndet är stort hos (S), (V) och (MP).

Slutsatserna kulturministern och näringsutskottsmoderaten drar av undersökningen är att debatten varit snedvriden och felaktig. Johan Linander, (C), som visserligen kritiserar lagen, pekar på några brister i argumentationen kring lagen innan den förs igenom. Enbart IPRED-kritiske Lage Rahm, (MP), får uttala sig om den rättmätiga oro som rör sig bland – framför allt unga.

Sifo drar också slutsatsen att runt en fjärdedel av fildelarna kommer att sluta fildela upphovsrättsskyddat material. Men kommer de verkligen det? Med de nya befogenheter lagen ger är det mycket mer troligt att människor blir benägna att ljuga om frågan i opinionsundersökningar i framtiden. Klart är att en privatägd industri får tillgång till våra personuppgifter för småföreteelser, med endast marginell inblandning av rättssystemet. Klart är också att skadeståndsbestämmelser i och med IPRED ändras på ett sätt som minst sagt ligger i opposition till tidigare praxis i svensk rättstradition. Hur ska man då veta vad som händer med konfidentiella uppgifter från ett opinionsmätningsorgan? Kanske blir nästa lagförslag att även dessa, retroaktivt så klart, ska behöva lämna ut uppgifter om vilka som erkänner lagöverträdelser.

Kulturministern menar att politiker måste fatta även ”obekväma” beslut. Men ett obekvämt beslut är till exempel att höja skatterna för de rika för att slippa ett kraftigt underskott i en finanskris, inte att gå emot det allmänna rättsmedvetandet. Framför allt handlar det inte om att beröva rättsväsendet dess rätt till myndighetsutövande.

Så bedrövande.

Läste nyligen att priset på nätet är noll. Detta är enligt mig ett tydligt exempel på hur en alltför snäv definition av pris och kostnader kan skapa problem i samhällsanalyser. Just i fildelningssammanhang brukar det framställas att fildelning är gratis, medan skivor kostar. Faktum är dock att det finns betydande kostnader förknippade med även fildelning. För att nämna några:

• Tekniska kunskaper, kostnader för att lära sig hantera fildelningsverktyg. Bör lämpligen fördelas över samtliga nedladdningar, varför kostnaden/fil också sjunker med antalet nedladdade filer.

• Sajtinformation & tillgänglighet, kostnader för att ta reda på bra nedladdningssidor. Modifieras med hur bra kontaktnätverk man har – generellt så leder ett nätverk med mycket kunskap om fildelning till lägre informationskostnader.

• Tidsåtgång, kostnaden som uppstår i och med att du lägger tid på själva nedladdningsproceduren. I vissa fall rör det sig om sekunder, i andra fall kan tekniska komplikationer öka kostnaderna betydligt.

• Moral, kostnader som uppstår i och med att du anser fildelning vara moraliskt fel. Grad av moraliskt fel -> större kostnader.

• Sociala kostnader, om dina vänner/famliljemedlemmar anser det fel att fildela ökar stigmatiseringen och de sociala kostnaderna för dig.

När människor fildelar är det för att skivinköp har högre kostnader än fildelning, och när människor köper skivor är det för att fildelning har högre kostnader. Genom att kartlägga de kostnader som är förknippade med olika distributioner är det möjligt att konkurrera även med en rent ekonomiskt gratis produkt. Det kan handla om tradition (folk köper skivor för att de alltid har gjort det), tillgänglighet (enkelt att besöka skivaffären) eller mervärde (du är bara ett riktigt ”fan” om du köper skivan).

Tyvärr verkar skivbranschen inte ha förstått detta. Torrentsajterna är inte odödliga. Erbjud lägre kostnader än dem på andra områden än det rent ekonomiska så kommer folk överge The Pirate Bay. Det går utmärkt att konkurrera mot ”gratis”.

Piratpartiet rapporterar live under hela rättegången (följ den på vår sajt). De åtalade rubriceras  som ”The Pirate Bay”-pojkarna och inte ”männen”, vilket synliggör en generationsklyfta som inte utgår från ålder utan istället teknisk kompetens. Båda generationerna står på dörrtrappan till informationssamhället – men den ena har öppnat dörren samtidigt som den andra sitter och tjurar i snön.

Internet har fört med sig en revolution av nya kommunikationsmöjligheter. Med detta följer blixtsnabbt opinionsbildande som både revitaliserar och skakar om demokratin. Kontrollen över information, och därmed över människors handlande, kontrolleras inte längre främst av kapital utan istället av status och nätverkande. Makthierarkierna darrar när de mals till grus, omvandlas och utvecklas. Nya hierarkier uppkommer när informationsflöden leds om. Ett samhälle skapas där vem som helst kan styra världens informationsflöden med en enkel uppkopplad dator, och där antalet länkar till ens blogg, snarare än antal mediaframträdande, avgör ens position i samhället.

Det är spännande att vara med i ett parti som diskuterar dagens och framtidens informationspolitik.

Jag fick en pik här om dagen. Någon sa till mig att det vore bra ifall jag betalade till upphovspersoner som vill ta betalt för sin musik.

Under förutsättning att Sveriges radio P2 och P3 betalar sina STIM-avgifter och allt vad det kan vara, så är jag i det avseendet en väldigt ärlig människa. Jag har inte en alltför hög tro på civil olydnad, eftersom den lätt kan slå tillbaka. Om jag inte behöver följa reglerna, varför skulle skivindustrin behöva följa reglerna? Bofors tänjer uppenbart på reglerna då och då, och det tycker jag är förfärligt.

Samtidigt är civil olydnad inte någon opopulär metod att markera avstånd mot någonting man politiskt har en aversion emot. Cecilia Stegö Chiló, Thomas Billström och Maria Borelius gjorde namn för sig 2006 genom att inte ha betalt TV-licensen i uppenbart brott mot lagen. Ingen av de här människorna har under tiden för sitt smusslande varit i ekonomiskt trångmål eller rent praktiskt förhindrade att betala TV-licensen, utan det kan anses vara ett ideologiskt val. De gillar antingen inte SVT, eller så gillar de inte TV-avgiften, eller både och.

Stegö Chiló och Borelius har också haft svart hemhjälp, för att inte tala om Anders Borg. En kort tid efter valet införde regeringen så skattelättnader på hushållsnära tjänster.

Att protestera mot vad man uppfattar som dumma lagar är således ingen som enbart pirater ägnar sig åt.

Jag tror, som jag skrev ovan, att metoden lätt kan slå fel. Det visade sig i mediauppbådet kring den tillsatta regeringen 2006. Men det är frågan om det egentligen är så illa att pirater bryter mot den lagstiftning de vill reformera. Vi har redan alldeles uppenbarligen kvar folk i maktpositioner som har brutit mot lagar de inte ansåg var så produktiva för samhället.

Lyckligtvis har Ung Pirat visat att vi är ett demokratiskt ungdomsförbund som bedriver hälsosam debatt kring immaterialrättsfrågor. I valet 2009 kommer också Piratpartiet ta sina chanser att bjuda upp till seriös offentlig debatt om frågorna och göra ett bra resultat. Kanske blir vi då, som del av det lite finare etablissemanget, inte sedda alltför snett på när vi, likt ministrarna, är civilt olydiga.

(del 2 av 2 i min brevserie till folkpartiets riksdagsledamöter)

Spring hasn’t really arrived until you are awakened by the first lawn mower.

- Okänd

/…/ om någon går och tar hans gräsklippare så skulle han ha rätt att gå till domstol.

- Johan Pehrson

Samhällsdebatten går hög om det lagförslag som regeringen väntas lägga fram, i folkmun kallad gräsklippningslagen. Lagen kommer i sin tur från EU:s direktiv, IKLIPP2, ett direktiv som regeringen väntas överimplementera, dvs man vill föra in mer av lagstiftningen i svensk lag än vad EU kräver. Hur hamnade vi här?

Problemet började redan för tio år sedan då en ny uppfinning gjorde det möjligt att skapa kopior av gräsklippare hemma i sitt eget garage. Uppfinningen blev vida uppskattad och ledde till en explosionsartad ökning av antalet maskiner i landet.

Gräsklipparförsäljarna blev förskräckta. Om alla kunde kopiera grannens gräsklippare skulle det ju inte längre behövas några återförsäljare. Rasande anklagade de därför folk för stöld av gräsklipparna; varenda maskin som skapades i hemmets lugna vrå var ju en mindre som man själv kunde sälja. Genom att skapa sina egna gräsklippare stal man därför indirekt försäljarnas inkomster!

Gräsklipparproducenterna var mer osäkra. Deras egentliga affärsidé var ju, resonerade många, aldrig att sälja gräsklippare utan att få folks gräs klippt, något som inte förändrades av den nya uppfinningen. Snarare visade det sig att folk, när de inte behövde köpa sin gräsklippare, hade mer pengar för att hyra in producenternas tjänster. Många producenter ökade också sina inkomster från dessa tjänster och lade helt den gamla tiden bakom sig.

Alla var dock inte lika framsynta. Vissa producenter vägrade acceptera att det inte skulle gå att sälja gräsklippare i framtiden. Man ansåg att man inte bara hade rätt till de maskiner man producerat, utan även till alla kopior som folk skapade.

Problemet var dock att det inte räckte med att förbjuda folk från att skapa kopior av gräsklippare, man var även tvungen att få polisen att agera mot dem, något polisen själva var tveksamma till. Många poliser ansåg det dessutom löjligt att jaga folk för att de skapade sina egna gräsklippare, även om dessa var kopior av producenternas gräsklippare.

Det nybildade kopiatorpartiet gav sig nu in i debatten. De sade: ”Vi kan inte förbjuda folk från att kopiera sin egna gräsklippare, och det är inte heller ett brott mot någon rättighet att kopiera. Låt oss hålla polisen utanför medborgarnas garagen och endast förbjuda kopiering när syftet är att sälja maskinerna kommersiellt”.

Försäljarna, och även en del producenter, blev dock allt mer förskräckta. De såg sina affärsidéer falla samman och ett organiserat motstånd byggas upp bland de nu över 1 miljon brottslingarna. De gick till regeringen och bad att lägga till en sak till implementeringen av IKLIPP2: nämligen att ge försäljarna rätt att själva spana på hem och garage. Genom sin intresseorganisation GRÄS* erbjöd man sig på så sätt att underlätta polisens arbete.

När man såg något misstänkt skulle man ha laglig rätt att gå till de som sålde den nya uppfinningen och kräva att de skickade ut kravbrev till kunden. Betalades inte kravet skulle man sedan kräva ett ännu högre skadestånd i domstol. Skadeståndet skulle inte endast bygga på vad den kopierade gräsklipparen annars skulle kostat, utan även på alla möjliga gräsklippare som skulle kunna ha kopierats.

Det smarta, resonerade GRÄS, var att de flesta skulle betala det första kravbrevet och aldrig gå till domstol. Riskerna med att förlora ett mål, även för oskyldiga, skulle vara för höga. På så sätt skulle man kunna stoppa kopieringen utan att behöva driva mer än en handfull processer.

Regeringen köpte argumentet om äganderätten till andras kopior och beslöt att försöka implementera GRÄS förslag med IKLIPP2. Nu var man tvungen att agera snabbt för att alla skulle kunna tjäna pengar på att bygga gräsklippare. Folkpartiets rättspolitiska talesman Johan Pehrson jämställde stöld och den illegala kopieringen i TV och debatten tog fart.

Företagen som sålde den nya uppfinningen blev rädda att de enligt lag skulle behöva hota sina egna kunder med skadestånd. Fast de vågade inte säga något, för nu var debatten så infekterad av tal om äganderätt till imaginära och kopierade gräsklippare att de enda som hördes var aktivisterna och lobbyisterna på båda sidorna.

Vem skulle få sista ordet?

—

Debatten om kopieringen kan vara vår tids största samhällsfråga. Kanske rör frågan hela vår framtid som informationsnation. Oavsett din åsikt ber jag dig att sätta dig in i så många aspekter som möjligt. Varken riksdagsledamöter eller medborgare har råd att vara oinformerade.

Tack,

Simon Rosenqvist (utan gräsklippare men likväl en liten del av en mycket stor kriminaliserad ungdomsgeneration)

(del 1 av 2 i min brevserie till folkpartiets riksdagsledamöter)

Kära ledamot från folkpartiet.

Just nu håller du tillsammans med regeringen på att överimplementera IPRED2 med mål att Antipiratbyrån ska få jaga mig och en stor del av min generation. Ni har säkert fått höra att det bara är en liten klick ungdomar, kanske några tusen, som på allvar laddar upp film och musik. Detta stämmer inte. Vi är många, många fler.

Jag är en av dem som fildelar i vad man tänker sig som ”stor” skala, och vi är inte tusen eller tvåtusen ungdomar. Till skillnad från 2000-talets början så laddar de flesta fildelare både upp och ned idag. Detta är viktigt att förstå; att ladda ner är att ladda upp. Av Pirate Bays 24 miljoner anslutna så laddar nästan 10 miljoner endast upp. Det må så vara att detta inte är endast svenska användare, men applicera samma förhållanden på den miljon svenskar som fildelar och pratet om några få tusen uppladdare ter sig plötsligt löjeväckande.

Jag är varken snattare eller nihilistisk samhällsparasit. Jag är en hyfsat respektabel student, ostraffad, med respekt inför lag och ordning. Jag studerar flitigt och kastar skräp i papperskorgar. Jag drömmer om att få jobba med skolfrågor, att bli politiker och att skriva en bok. Att så smpningom träffa en trevlig tjej och uppfostra en familj.

Samtidigt är jag alltså en storskalig fildelare. På min hårddisk har jag, med en hel del hårt arbete, samlat ihop en respektabel samling med ett hundratal kvalitétsfilmer. Mina köpta DVD-skivor i hyllan har jag ersatt med digitala kopior, och kommer snart slänga dem. Jag har varken TV eller stereo i min lägenhet, så att behålla dem vore meningslöst. Enligt de argument som förs fram i debatten har denna filmsamling lett till att kreatörer över fått lida och förlorat sin inkomst.

Fattigdom (jag är student) är i sig ett dåligt argument att bryta mot lagen. Fast, om jag ändå inte har några pengar att lägga ut på att köpa skivorna och filmerna – hur skadas då någon av att jag laddar ner dem?

Även om jag prioriterat om, lagt mindre pengar på böcker (kurslitteratur, science fiction, fantasy samt intressant samhällslitteratur som ”I trygghetsnarkomanernas land” – den rekommenderas!) och mat, hade det gynnat kreatörerna? Hade jag lagt pengarna på filmer istället för böcker hade väl författare och matvaruhandlare fått mindre inkomster?

Faktum är att själva nedladdningen – distributionen av musik, film, spel – är helt kostnadsfri. Att därför inte låta alla medborgare fritt dela material mellan sig ter sig som ett slöseri. Upphovsrätten som den ser ut idag slutar här vara en rättighet utan blir istället en inskränkning av äganderätten – en ineffektiv metod att försöka skapa en brist på vissa varor. Det kanske kunde fungerat väl för 80 år sedan, men med dagens blixtsnabba kopiering har rätten istället blivit ett hot och en belastning.

Hur ska kreatörerna då få in pengar för att kunna fortsätta skapa film och musik? Här har vi rimligen två sätt att lösa problemet, antingen gå in och sponsra kulturproducenterna, som vi gör i så mycket annat, eller låta marknaden styra. Det sistnämnda sker redan idag i och med att producenter finner nya sätt att tjäna pengar på produkter. Exempel är livekonserter, fanklubbar som köper extramaterial för att stödja artisterna etc.

Det är dessa lösningar som ni behöver diskutera. Inte hur ni ska försöka stoppa fildelningen. Internet innebär per definition fildelning. En mycket stor del av all trafik består av den så kallade illegala fildelningen. När minneutrymmet på USB-minnen och mobiltelefoner växer i dagens takt kommer dessutom fildelningen snart vara lika omfattande utanför internet som på internet, men helt utan möjlighet till reglering.

Försöker ni stoppa fildelningen kommer ni tvinga den under jorden och slå isönder det öppna nätet. Detta nät kommer istället tvingas krypteras ned och fildelarna kommer fortsätta fildela anonymt. Samtidigt skapar man infrastruktur för grov brottslighet och pedofiler som behöver välkända och enkla anonymiseringslösningar.

Det måste diskuteras hur man förändrar upphovsrätten så den åter igen står i samklang med medborgarna, blir effektiv och återfår sin numera förlorade respekt. Kanske behöver den helt göras om för att passa det framväxande informationssamhället. Detta är dock en fråga för framtiden. Dagens politiker behöver bara ta ställning i en fråga – att inte driva igenom IPRED och ge Antipiratbyrån möjlighet att skicka hotbrev till hundratusentals människor.

Tack för din tid,

Simon Rosenqvist,
en väldigt liten del av en väldigt stor, snart inte bara kriminaliserad utan även jagad och utpressad, ungdomsgeneration.