Våren 2006 blev jag valkretsledare i piratpartiet för Uppsala län. Vid ett tillfälle satt jag och Torbjörn (vice valkretsledare) som vanligt och försökte bygga upp tillräcklig aktivitet för att komma över 4% vid höstens val. Det från grunden och utan resurser att tala om. Jag tror att det var en kväll när vi satt och ringde runt till alla medlemmar i länet (det var färre på den tiden) för att se vad var och ville och kunde bidra med som vi fick ett mejl från en upprörd person som skrev om något lagstiftnings-hot mot internet som vi inte lyft (än). Jag hittar inte mejlet nu, men jag kommer ihåg att ”lata politiker” och ”ni gör inget” nämndes.

Första impulsen var att skriva ett sarkastiskt svar, men vi insåg att det var okonstruktivt så istället skrev vi ett svar där vi förklarade att vi med våra begränsade resurser hade svårigheter att agera på allt samtidigt och att lösningen var att gå med i partiet och därifrån tillsammans med andra agera i frågan.

Idag hade jag en liknande känsla när jag läste Isobels senaste bloggpost som i korthet går ut på att den som inte agerat runt polisens övergrepp i Köpenhamn håller med danska polisen. Tyvärr är jag inte lika klok idag som för tre år sedan och slängde iväg en sur, okonstruktiv kommentar.

Nu ska jag försöka vara konstruktiv istället. Ett svar på varför piratpartiet i Sverige agerat mycket mer runt FRA-lagen än lømmelpakken är att det ena är i Sverige och det andra i Danmark. Danska piratpartiet har föga förvånande omvända prioriteringar. Ett annat är att vi inte i god tid lyckades identifera hur vi effektivt skulle kunna agera i frågan (annat än att stödja våra danska medpirater alltså). Att vara effektiv – om inte i att ändra politiken så i alla fall i att ändra opinionen – är viktigt eftersom engagemang inte är outtömligt, även om det är förnybart. Resultatet blir lite spritt bloggande, men ingen massiv kampanj.

Så hur skulle en effektiv kampanj se ut runt en liknande händelse? För det första behöver man bygga upp medvetande om situationen i förväg, med research, bloggning och pressmeddelanden. För det andra så vore det kanon med en grupp på plats med kameror, snabb uppkoppling (obs, skaffa uppkoppling på landets eget 3g annars kan det bli snordyrt) och laptops man kan leva med att bi av med. De kan då mata ut lägesrapporter till en livesite, runt den kör man bloggning och pressmeddelanden. En stöddemonstration i Stockholm med en skrivelse till värdlandets ambassad vore heller inte dumt. Något sånt skulle kunna vara effektivt för att visa hur medborgerliga rättigheter sätts ur spel i vår närmiljö.

Det kräver dock lite pengar och en massa arbete. Partiet har lite pengar, så det kan vi nog ordna, men inget händer utan arbete. Isobel, vad skulle du vilja göra i en sådan kampanj? Vill du organisera, vara på plats med en kamera (och kanske en diskret hjälm mot batonger) eller något annat?

I och med att FRA kopplar in kablarna är mailhemligheten död. Nu återstår en kamp för det som borde vara självklart, rätt till hemlig kommunikation tills misstanke om brott föreligger. En av grundbultarna för det öppna samhället har slagits ur, kastats till marken och sparkats på.

När jag gick med i Piratpartiet 2006 var det nog aldrig tänkt som mer än ett kortsiktigt projekt. Jag tänkte mig att partierna snart var tvungna att bejaka den digitala revolutionen och dess möjligheter. Nu inser jag att jag aldrig varit annat än naiv.

Övriga partier är blinda för utvecklingen. De må göra avvägningar, men deras måttskålar är snedvridna av föråldrade inställningar. Om så tusen svenskar dör i terrordåd varje år är det inte värt att montera ner det öppna samhället. Jag har hellre terrorism än massövervakning. Jag utsätter hellre våra soldater för risker i Afghanistan än ger upp ett fundament av vår demokrati.

För min egen del stannar jag i Piratpartiet. Och jag hoppas att en dag få se FRA och inte mailhemligheten ligga på marken och blöda.

Till sist: ni som är anställda på FRA, jag hoppas ni skäms för det ni gör! Ni är precis lika ansvariga som alla andra.

Jag har suttit i gruppdiskussion om undantag och begränsningar i upphovsrätten under förmiddagen och lunch. Syftet med mötet jag är på är nämligen att framta ett dokument med hållbara strategier för immaterialrätt, kunskap, information och nätverk. Första utkastet till framtidsstrategi är ett ideologiskt ambitiöst dokument, med starka undantag för icke-kommersiellt bruk, starka rättigheter för användande av information både för privatpersoner och icke-kommersiella institutioner och begränsningar i skyddstid samt åtgärder tillåtna för att säkerställa kvarstående efterlevnad av upphovsrätten.

Är man intresserad av det nuvarande juridiska läget i Europeiska unionen kan man läsa direktiv 2001/29/EC eller ”Infosoc-direktivet”, vars artikel 5 listar undantag medlemsländerna är tillåtna att införa i sin lagstiftning om upphovsrätt.

Det här skiljer Europa från USA, där man löst undantaget med en ”blanket exception” för fair use. Fair use kan vara nästan vad som helst som en domstol anser vara berättigat och har också visat sig tillåta ganska mycket (till exempel bilder på Wikipedia eller liberala citeringsrättigheter), men i Europa finns bara runt 20 fördefinierade situationer där undantag är tillåtna. Något värre är att 19 av dem är valfria för medlemsstaterna, samt att sättet de får implementeras på är helt valfritt också, vilket gör att undantagen är väldigt ojämnt applicerade över unionen och att även om två medlemsländer väljer att implementera samma undantag de ändå ser helt olika ut i olika länder. Stort problem!

En fågel har viskat i mitt öra att kommissionen är villig att titta närmare på förstärkning av undantag och begränsningar i upphovsrätten, så det ser jag fram emot med de kommande årens politiska verksamhet.

En klassisk distinktion inom den politisk-filosofiska frihetsdiskussionen är den mellan negativ och positiv frihet. Negativ frihet är att vara fri från att tvingas göra vissa saker, exempel fri från skatt, fri att yttra sig, fri att gå vart man vill. Positiv frihet innebär att vara fri att göra saker, exempelvis fri att kunna gå i skolan, att ha tillräckligt med pengar för att leva ett normalt liv, att ha fritid för sport och umgänge med barnen.

Denna typiska indelning genomsyrar höger/vänster-skalan. Negativ frihet associeras i Sverige oftast med högern och liberalerna. Positiv frihet med vänstern och socialisterna. I verkligheten är inte indelningen så skarp, och i realiteten omfattar båda sidor en blandning av positiva och negativa friheter, något som inte minst gäller för den enorma socialliberala mittenfåran. Det finns dock en skillnad i vart man lägger tyngdpunkten, och därmed även vart ens mentala kartor visar vägen.

Rent metafysiskt bygger frihetsdiskussionen på hurudvida man accepterar tanken på att människan har en fri vilja, eller om hon istället är determinerad och bestämd av sina omständigheter. Om inte människan har fri vilja, och därmed inte fria val, då leder negativ frihet endast till att andra omständigheter tillåts dominera hennes liv. I ett samhälle där alla ges samma negativa friheter, enligt principen om alla människors lika värde, kan ett samhälle vara såväl ojämlikt som ofritt. Ett positivt frihetsbegrepp fokuserar istället mer på omständigheter och faktiska situationer än valmöjligheter och fri vilja. ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”, som marxisterna skulle säga.

Utan att i detalj gå in på kontroversen kring determinism och fri vilja kan man notera att vi åtminstone till viss del är determinerade av vår omgivning. Din fria vilja ger dig inte utbildning där utbildningen kostar mer än din årslön, din fria vilja ger dig inte mat på bordet där du är arbetslös och utan skyddsnät. Med denna insikt skapas också den legitimitet som existerar för ett positivt frihetsbegrepp. Det finns också idag i Sverige en allmän minimisyn på att det krävs någon sorts balans där inte endast negativa utan även positiva friheter räknas som nödvändiga.

Frihetsbegreppet i svensk politik används oftast som en klumpig och massiv slägga i skattepolitiska frågor och i den eviga debatten kring ekonomisk utjämning och vårt socialförsäkringssystem. När det gäller frihetliga frågor som yttrandefrihet tycks istället libertarianernas nästan fundamentalistiska frihetsperspektiv helt äga frågan.  Yttrandefrihet innebär därmed endast att vara fri att yttra sig var som helst, när som helst, om vad som helst – frihet från.

Denna negativa yttrandefrihet kontrasteras sällan mot en mer positiv yttrandefrihet.  Sällan åberopas möjligheten att faktiskt reglera samhället i yttrandefrihetens namn.

En mer balanserad syn skulle inbjuda till det vissa skulle kalla begränsningar av yttrandefriheten. Med den negativa yttrandefriheten blir exempelvis förtal och hets mot folkgrupp absurt och en styggelse, men med ett positivt yttrandefrihetsbegrepp måste man även ta hänsyn till hur extrema personangrepp och öppen rasism förgiftar det öppna samtalet och hindrar människors möjlighet att kommunicera. Det betyder inte att lagstiftningen i sig är positiv, den är fortfarande som alltid föremål för diskussion (är den effektiv, gynnar den samhället?), men det introducerar en ny variabel att bedöma lagstiftningen utifrån ett yttrandefrihetsperspektiv.

Frågan om yttrandefrihet har, inte minst i Piratpartiet, ofta tillåtits fokusera ensidigt på frånvaron av regleringar, vad staten inte ska göra, men inte  vad den kan göra för att gynna folks möjligheter att göra sig hörda och nyttja sin yttrandefrihet. Exempel på sådana positiva insatser skulle kunna vara investeringar i fiberbredband, ett utvecklat biblioteksväsende, nationellt arbete mot spam och botnets, och utbildning i IT och kommunikation i tidig ålder.

Piratpartiet har allt att vinna på att diskutera dessa frågor. Ett fokus på inte enbart friheten att kommunicera, utan även de praktiska möjligheterna och förutsättningarna att göra det. En mer fullständig syn på kommunikation – en mer utvecklad syn på yttrandefrihet som en positiv yttranderätt för var och en – tror jag skulle hjälpa partiet att nå en bättre balans och större intellektuellt djup i frågorna.

Jag har haft lite svårt att kontextualisera Stockholmsprogrammet. Som jag förstår är Stockholmsprogrammet en massa målsättningar unionen ska sträva efter de kommande fem åren. Programmet ska alltså omsättas i konkreta förslag först senare. Detta anmodar några frågor: Hur har programpunkter och lagstiftning följts åt under tidigare program? Vilka huvudsakliga skillnader har funnits mellan tidigare program, och vilka skillnader bör man därför kunna vänta sig nu?

EU:s generella rörelseriktning är mot något som liknar en federal struktur. Det har två anledningar: samarbetet fördjupas, vilket i Stockholmskontexten blir särskilt relevant i kontrast till Schengenområdet och dess fria rörlighet för personer; fördjupat samarbete kräver starkare demokratiska strukturer på EU-nivå.

Men för att svara på andra frågan först. Enligt en CEPS-rapport ska en skillnad mellan de tidigare programmen Tampere och Haag vara att ”frihet och säkerhet” gick hand i hand i den förra, medan de ställdes som motpoler i den senare (se sek. C1). I en kommunikation från DC Justice ser det ut som att EU försöker röra sig tillbaka till Tampere (se sek. 4.1.3). IKT och nätverk omnämns särskilt som något som ska byggas ut och nyttjas men utan att det inkräktar på varesig frihet eller säkerhet, implicit (som jag förstår det) innebärandes att privatpersoners säkerhet också kan mätas i hur IKT inte nyttjas för att samla data om dem. Samtidigt verkar det här inte gälla när det gäller resor över Schengens gränser (se sek. 4.2.3.1). Så det finns en anledning att asyl- och immigrationsorganisationer blir oroliga.

Stockholmsprogrammet innebär samtidigt ett skapande av parallella kompetenser på EU-nivå, som tidigare legat primärt på medlemsstaterna. Jag ser det så här: om vi ska ha en integrerad ekonomisk zon, med gemensam gräns, fri rörlighet för personer, och fri handel är det rimligt att vi på EU-nivå skapar verktyg för att hantera det. Bland annat genom gemensamma asylprocesser, gemensamma gränskontroller och underlättade domstolsförfaranden vid händelse av civilrättsliga och straffrättsliga konflikter inom den integrerade zonen. Emellertid är vissa kompetenser lättare att skapa på EU-nivå än andra.

Det europeiska advokatsamfundet kritiserar bristande rättssäkerhet inom Stockholmsprogrammet, trots att det för mig som lekman ser ut som att man har väldigt många målsättningar om utökat samarbete. Grunden kan tänkas vara att det spontant känns olustigt för medlemsstater som vill bevara suveränitet att flytta över en så pass definierande del av nationalstaten till EU-nivå.

Gränsövervakningen är en svår nöt att knäcka. Å ena sidan är det helt rimligt att vi koordinerar på det området, mot bakgrund av vår integrerade zon. Å andra sidan visar erfarenheter från Kanada och USA att försvårade asylsökningsprocesser och hårdare kontroll av resenärer och invandrare snarare skapar större illegal invandring än mindre. De hittillsvarande resultaten av gränsövervakningsprojektet FRONTEX (konstruerat under Haag) är också svåra att tolka, troligtvis givet den sparsamma informationsdelningen innan FRONTEX.

Klart torde i alla fall vara att man både under Haag och Stockholm lär uttrycka en önskan om att koordinera fler gränsövervakningsprocedurer (tullförfaranden, gränspatrullering) under samma flagg, FRONTEX. Många för privatpersoner gällande tullbestämmelser om IPR- eller IT-relaterad brottslighet är dock oberoende av Stockholmsprogrammet, jämför närmast ACTA. Antingen piratkopiering eller sjöröveri omnämns i kommunikationen bara flyktigt som en viktig del av gränsbevakningen.

Så vitt jag kan se ligger huvudproblemet i Stockholmsprogrammet kring det extensiva programmet kring in- och utresor ur unionen. Så rimligt det än kan vara att vi i högre utsträckning koordinerar sådan bevakning på supranationell nivå, är det fortfarande viktigt att vi inte lämnar privatliv och integritet därhän. Och förutsatt att man ser det som rimligt att koordinera dessa saker på supranationell nivå, är det också rimligt att man, likt advokatsamfundet förespråkar, skapar bättre och fördjupade samarbeten kring gränsöverskridande rättssäkerhet.

Idag fick jag ett tips om en DN-artikel om godtyckliga kränkningar av muslimer i syfte att förebygga terroristbrott. Det är Sveriges Unga muslimer som har slagit larm. Bakgrunden är att Säkerhetspolisen, för att snabbt komma till rätta med potentiella terroristenklaver i Sverige, kallar in ungdomsledare, religiösa ledare och ungdomar på förhör där de bland annat frågar om inställning till våld och jihad, vilka muslimska aktiviteter man bedriver och om det finns någon i dessa personers närhet som de misstänker har något fuffens för sig.

Förebyggande verksamhet är inte i sig något dåligt, men genomförandet här är katastrofalt. Man kallar in människor till samtal och förhör, inte för att utreda någon misstänkt eller existerande brottslighet, utan för att personerna i fråga tillhör en grupp i samhället där man tror att det kan börja spira möjliga tankar om att potentiellt begå något brott. Osäkerhetsadjektiven bara staplas på varandra.

Särbehandlingen av terroristbrott är ett problem på Europanivå. I flera EU-länder, däribland Grekland, Tyskland och Nederländerna, har alla medborgare en skyldighet att alltid kunna identifiera sig när de rör sig i det offentliga rummet. I praktiken innebär det att människor med utländsk bakgrund eller fel kläder/frisyr blir trakasserade av polisen när de rör sig. I Sverige skulle man kanske behöva vara både blond och blåögd för att slippa bli stoppad av farbror polisen.

I Storbritannien kan terrorism vara att hacka en dator utan att ha som mål att vinna på det ekonomiskt (lyssna t ex på Andy Jones i Radio UPF:s inslag om cyberterrorism från 11 mars iår).

I Sverige definierar terroristlagstiftningen (som kommer från EU) 19 brott som, trots att de redan ingår i vår brottsbalk, tydligen ska särbehandlas när vi tror att någon haft ett ”terroristiskt motiv”. Hur dumt är det inte?

Jag hoppas, och tror, att Piratpartiet kommer att verka i Bryssel för att terroristbekämpning dels inte ska leda till onödig lagstiftning – brotten finns ju redan, och har redan straffskalor! – samt att EU behåller en viss mån av reson när man utarbetar den nya säkerhetsagendan för de kommande fem åren.

Det här borde egentligen bli två separata inlägg, men jag ska se om jag kan lite kortfattat ge ett perspektiv över två integritetsfrågor som Piratpartiet hittills har missat i sin offentliga retorik.

För det första är konsumenters situation idag utsatt gentemot näringsidkare. Det kan handla om allt ifrån att man blir övervakad av en kamera när man går in i en butik, till vilka data som sparas om konsumenten när den köper någonting. Den tidigare situationen är reglerad: butiker måste tydligt tala om när vi är övervakade (detsamma gäller olyckligtvis inte alltid för övervakning i det offentliga rummet, men det hör inte till den här diskussionen). Den senare situationen omgärdas också av ett gediget regelverk, men vi utsätts ändå för övervakningen.

Europaunionen har en dataskyddsombudsman vars enda uppgift är att se över hur reglerna om skydd för konsumenters integritet efterlevs. Bland andra Google har fått kritik för att de sparar allt för information om sina användare mycket längre än vad EU-direktiven tillåter. I stort finns det alltså ett fungerande regelverk kring konsumenträttigheter och integritet. Men tekniken ligger alltid ett steg före.

Jag har skrivit lite om RFID-chip och de nya rekommendationer om reglering som kom från Europakommissionen i våras (19 maj). Men jag tror att det är ett område som skulle gynnas av lite tydligare paneuropeisk lagstiftning. Dels har EU tidigare visat sig mer benägna att skydda konsumenter än många av medlemsländerna, dels är det enklare för både konsumenter och företag att veta vad de ska förvänta sig för regler i varje medlemsland. Jag hoppas att det är något vi kommer kunna diskutera nästa mandatperiod.

Anställdas rättigheter är lite mer bekymmersamma. Här saknas helt ett gemensamt europeiskt regelverk, och det leder inte alltid till något gott. Får kameror i butiker användas för att kontrollera att anställda inte pratar med varandra under arbetstid? I Sverige är det förmodligen inte så, men i en fransk matbutik?

Hur pass enkelt ska det få vara att ta reda på vad arbetstagare kommunicerar om under arbetstid? Om det ska vara mycket enkelt, finns det då inte en risk att till exempel fackligt aktiva råkar illa ut eller till och med sparkas om de råkar yppa något om sitt fackliga engagemang på ett företags intranät? I Sverige är det en omöjlighet eftersom vi har klart reglerad rätt att vara fackligt aktiva, men hur är det i Italien? Utan en gemensam lagstiftning för hur pass väl arbetstagare ska vara skyddade mot integritetsintrång och arbetsgivares godtyckliga negativism mot arbetstagarnas fackliga engagemang är det svårt att se någon större trovärdighet i EU:s ambitiösa mål om rörlighet för personer på den europeiska arbetsmarknaden.

Nu kan man tycka att det är inte är en fråga som behöver avgöras på EU-nivå. Kanske bör arbetsrätten även fortsättningsvis vara nationell. Men har vi inte de facto redan förflyttat arbetsrätten till EU-nivå via Rüffert- och Laval-domarna? Så vitt jag kan förstå har vi det i alla fall till viss mån. Och det gör att diskussionen blir aktuell att ta också på EU-nivå. Det hoppas jag vi får tillfälle att göra under nästa mandatperiod.

Vi spenderar nästan hela vår vakna tid som arbetstagare och konsumenter. Därför hoppas jag att Piratpartiet under nästa principprogramsrevidering kommer att inkludera tydliga formuleringar som skyddar integriteten inte bara gentemot staten, utan också gentemot aktörer som vi egentligen interagerar med mycket mer.

I en perfekt värld skulle jag också snart försöka pula ihop något som handlar om svar på tal från piratpolitiskt perspektiv i andra frågor än de jag redan nämnt. Informationspolitiken måste genomsyra varje beslut. Det är där Piratpartiets styrka kommer ligga. Vi kommer att eftersträva en god kunskapshantering inom varje politiskt område.

Imorse fick jag ett telefonsamtal från en medlem som undrade hur EU-lagstiftningen ser ut kring chip. Jag tänker, och förmodligen han också, på RFID-chip och deras diverse applikationer i försäljning, som identifikation eller på arbetsplatser som övervakning av anställda.

Det här är en av flera områden där det behövs stark och tydlig reglering. EU har redan släppt en konsultation om RFID-chip och deras användning för ett par år sedan. Våren 2008 hade man ytterligare en konsultation där man bad om åsikter på det förslag man arbetat fram baserat på den första konsultationen. Jag såg de förslag man lämnade fram då, och tänkte väl kanske att medborgarorganisationer fick för lite att säga till om i regleringsprocessen i förhållande till företag. Annars var det hyfsat vettiga saker, som att det ska finnas regler för hur lätt det ska vara för en konsument att välja bort identifiering (mycket lätt), och i vilka situationer det inte ska anses vara acceptabelt med RFID-identifikation (några stycken). För den som är intresserad av vilka riktlinjer kommissionen till slut antog 19 maj 2009, finns en hemsida på kommissionen avdelning för informationssamhället.

Nästan precis när vi lagt på, kom jag att tänka på en statlig offentlig utredning jag hörde talas om förra sommaren. Integritetsskyddet för arbetstagare och arbetssökande har hittills varit obefintlig i svensk lagstiftning. De rättsfall där det varit fråga om integritetskränkningar har snarare fått bedömas analogt med annan lagstiftning, som diskrimineringslagarna. Utredningen skulle ursprungligen ha publicerats 31 oktober 2008, men har dröjt på sig till 5 maj 2009. Nu är den äntligen här!

Utredningen presenterar ett antal förslag som är rätt uppenbara: arbetsgivare bör inte få kräva att få se utdrag ur straffregistret om de inte i lag är berättigade att få ut utdragen själva (vilket är fallet när man söker jobb inom barnvården). Den innehåller också ett antal förslag om hur arbetsgivare får behandla personuppgifter, eller när arbetsgivare får kräva t ex medicinska undersökningar av anställda.

Den stora vinsten är kanske att integritetsskyddet utökas till arbetssökande. Tidigare har arbetsrätten i stort sett uteslutande reglerat arbetstagares situation, och de som söker arbete har varit i mycket svag position relativt arbetsgivaren. Jag hoppas att regeringen i denna fråga tar ställning för integritet i arbetslivet, och inte agerar som de i allmänhet gjort med sällan skådad respekt för medborgare och deras privatliv.

Igår fick jag ett ganska stressigt samtal på eftermiddagen. Rösträkningen i parlamentet var färdigt efter sista plenaomröstningen i andra läsningen av Telekompaketet i Europaparlamentet. Jag kommenterade sedan utvecklingen Newsmill.

Det som hände var alltså att Europaparlamentet sa nej till det kompromissförslag ministerrådet hade tagit fram. Ministerrådet hade i sin tur, till skillnad från parlamentet, drivit en regleringsovillig linje. Det innebär att det förslag som ligger nu kräver domstolsprövning innan avstängning. Ministerrådets kompromissförslag hette istället att domstolsprövning innan avstängning rekommenderas.

Enligt DN var det liberalernas ”sidbyte” som som gjorde så att parlamentet nu på riktigt satt sig upp mot ministerrådets inflytande. Det är ett modigt beslut, som ska ha all heder. Nu går nämligen förslaget delvis till förlikningsprocess (tredjebehandling) i höst, och det är inte nödvändigtvis en förutsägbar process. Att trots det hotet kunna ställa sig upp för det man tror på är hedervärt!

Som vissa kanske redan vet har jag tänkt mycket på ministerrådets ageranden i frågan. Jag kan se det rationella i deras linje, men tror att den är ett uttryck för en regleringsovilja som ingen tjänar på. Ibland måste man kunna se att vissa regleringar är tillräckligt viktiga för att man måste lägga sin regleringsminimalism åt sidan. Det hade ministerrådet behövt göra i det här fallet.

Jag ser ju på intet sätt den här striden som över. Nu har vi snarare runt 6 månader till på oss att förankra en god inställning till det nya kunskapssamhället hos politiker och makthavare. Det måste väl vara bra?

Efter lite funderingar över helgen har jag gjort en ansats till offentlig debatt.

Det finns en rationalitet i Näringsdepartementets linje i frågan som inte går att komma ifrån. Vi behöver telekomdirektivet, och vi behöver det så snart som möjligt.

Samtidigt drar sig Näringsdepartementet på ett beklagligt sätt för att reglera både tillgång till internet och nätneutralitet.

Därför skulle jag vilja uppmana samtliga läsare av den här bloggen att skicka brev till Näringsdepartementet, ringa, föra offentlig debatt, där man uppmanar Näringsdepartementet att ta sig ifrån sin regleringsminimalistiska syn på telekomdirektivet, och istället verkar för en sund, förnuftig reglering som gynnar samhället.