Arkiv

Arkiv för kategorin ‘Funderingar’

Berätta vad? Varför?

Det finns ett citat av någon filosofisk människa vars namn jag inte minns. Personen som delgav mig detta citat (som jag vill minnas var min mor) minns inte heller vem som sagt eller skrivit det:

Människor och samhällen i tidigare epoker har strävat framåt, mot någonting bättre. Liberalisterna ville mot någonting nytt och bättre. Socialisterna ville mot något nytt och bättre. Till och med de politiska strömningarna i början av 1900-talet kan ses som rörelser mot någonting nytt. Sedan andra världskriget har vår kultur präglats av en strävan bort från något. Vi försöker inte längre sträva mot något bättre, vi försöker springa ifrån något dåligt.

Mängden tid jag lägger på att läsa eller lyssna på folk som vill bevara klassiska liberala värden är mot den bakgrunden deprimerande. Strävan tillbaka till klassiska liberala värden kan visserligen generöst ses som en strävan mot någonting vi inte längre har, men inte är det väl en strävan mot nya värden och förnyelse? Snarare är det en strävan bort från det vi har idag, tillbaka till någonting vi uppfattar det som att vi haft.

Jag kan sympatisera med Rasmus Fleischers studier i realliberalism även om jag inte håller med om att Piratpartiet i sin helhet representeras av strävan från och tillbaka till.

Sen fick jag tidigare under dagen äran att konfronteras med grundskolans eviga mantra att vi ska lära av historien. Om detta må ni berätta. Nej. Varför det? Jag vet inget exempel på historiska epoker av elände vi tagit lärdom av för att slippa nytt elände. Snarare tycker jag att det verkar som att eländesmanifestationerna främlingsfientlighet och nationalromantik har dykt upp igen. Alltså trots vår envisa strävan bort från båda samhällsströmningarna sedan 1945. Ännu märkligare är att strömningarna gör sig påminda i USA där 1945-frånsträvandet om möjligt är ännu mer uttryckligt.

Alla tider har haft nya problem, men vanligtvis är det nya problem. Utom de problem med främlingsfientlighet och nationalromantik vi har idag. De är samma problem som vi hade i början av 1900-talet. Hur ska man tolka det? Inte vet jag. Jag vet inte ens om jag har rätt. Så intresserad är jag inte av historia eftersom jag ser lärdomarna som går att dra som ytterst ointressanta. Jag vill hellre veta vad jag kan lära mig nu, för att komma lite längre fram.

Jaja. Jag kan i och för sig prata länge om Newton, Leibniz, Abel, Euler, Gauss och Sophie Germaine. Thomas Young tycker jag är cool också. Wolfram. Feynman. Jag gillar inte Einstein så mycket som jag gillar Niels Bohr. Jag gillar inte Fermat lika mycket som jag gillar Georg Cantor. Schrödinger och Heisenberg går dock ned ganska väl. Fast jag dras till Heisenbergs fyrkantiga mer än Schrödingers platta, och Georg Cantors mängder mer än Newtons geometri. Det kanske säger någonting om min personlighet mer än om matematik som exakt filosofisk vetenskap.

Med det i minnet gillar jag inte filosofi så mycket, och orkar inte leta upp länkar om närvarande politiska strömningar i Europa och USA. Jag nöjer mig med att säga ”Sverigedemokraterna.”

Stackars grej

DISCLAIMER: Det kan vara så att jag har missförstått allt, för jag är till skillnad från alla andra som delgivit mig information om nedanstående inte på något sätt erfaren nätverksadministratör, eller ens oerfaren sådan.

Två saker har förföljt mig idag: min brist på snus och ett citat av en nätverksadministratör, alias pojkvän.

What right do you have to be able to ping their servers?

^det är den där biten som plågat mig egentligen. jag har lite svårt att på moraliska eller juridiska grunder hävda att ett privat företag har några obligationer gentemot mig alls, så vida jag inte är kund i vilket fall deras förpliktelser nästan garanterat inte innehåller ping.

Jag använder ping mot google.se för att kolla att min uppkoppling fungerar. Det är rätt praktiskt. Google är alltid uppe, så kan man pinga google har man garanterat uppkoppling. VISA och Mastercard är inte alltid uppe (tydligen) och är därför mycket sämre att pinga om det nu är uppkopplingens stabilitet man vill testa.

ICMP är det protokoll pinget går över. Jag har aldrig tänkt på det, eftersom ping bara finns där. Så ock pong. Går att göra en avsiktligt vilseledande manöver för att få internetoperatören eller slutmottagaren av paketet att tro att datan har sänts någon annanstans ifrån än den faktiskt har. Det kan man tydligen åtgärda med packet inspection som granskar paketets header (nota bene inte paketets innehåll: deep packet inspection).

Ovanstående är ett förenklat och ganska nedkortat utdrag ur en konversation vi hade om nätneutralitet för ett tag sedan. Det är ganska lockande att förespråka total nätneutralitet och att allt innehåll ska behandlas helt lika. Det är naturligtvis rätt om man utgår ifrån vad en slutanvändare föreställer om internet. Men att politiskt förespråka idéen i en parlamentarisk miljö riskerar att slå tillbaka i form av lobbyister anställda av stora telekombolag (vars ultimata ondska representeras av Telefónica och César Alitario) som kommer att förklara för alla potentiella allierade (eller icke-allierade) att detta utsätter internetoperatören och slutkonsumenten för stora säkerhetsrisker. Till exempel DoS-attacker som väl kan jämföras med Massive Multiplayer Online Radical Ping Gorge (MMORPG). Min nuvarande teori är att det är acceptabelt att ISP:ar bryr sig om OSI-lagrena 1-3 men inte 4-7 (är visserligen i konflikt med min ICMP-teori ovan).

Någon gång under eternal september visade det sig att de flesta användare inte hanterar mejlservrar särskilt bra, så port 25 (utgående mejl) blockeras ofta av internetoperatörer för att hindra att en kunds dator kapas och blir en spam-maskin. Blockeringen tas tydligen bort om man frågar operatören om detta, och någon invände en gång att spammare väl kan använda andra portar istället. I en perfekt värld skulle jag hitta en beskrivning av detta som resulterar i förkortning MOPP, men jag lämnar det som en övning till läsaren.

Om man nu så vill: mer bandbredd, bättre sammankopplad bandbredd och bättre internationella relationer mellan ISPar är önskvärt. Så ock fler Tier 1-providers i Europa. Men för varje extra Mbit som tillfaller konsumenter, tillfaller en extra Mbit också DoS:aren.

Det är uppenbart att nätverksadministrarörer, men också internetoperatörer, här tar ett ansvar för att ”upplevelsen” av internet för kunderna ska bli så bra som som möjligt. Kan man verkligen skära i det ansvaret? Det är en annan typ av ansvar än det Netopia förespråkar, men lite ansvarstagande är det väl ändå?

Det är ganska lätt att bygga ideologiska visioner för vad det är man vill uppnå, men någonstans i ideologin kommer också det praktiska genomförandet in. Vad är önskvärt att reglera? Nätneutralitet är uppenbarligen det. Hur är det önskvärt att reglera? Ptja. Det kan man visserligen hyra in experter för att veta (det är överlag farligt att anse sig vara partiet som kan allt, som förstår allt, mycket bättre än alla andra). Eller känna experter för att veta. Jag känner (uppenbarligen) min pojkvän. Han är en pålitlig källa med samma intressen som mig, som har samma mål som mig, och vars åsikter eller insikter jag inte har några problem med att lita på direkt.

Andra då? En telekomlobbyist känns ju inte som den man vill lita på mest.

Men i det här fallet (kanske bara i det här fallet, eller i flera, vad vet jag) vore det bäst att göra det. Det skulle orsaka förgrymmelse hos mina bästa allierade, aktivister, och vara ett svek(?) mot mina väljare (som jag förvisso aldrig lovat att inte lyssna på lobbyist). Jag samma mål som både aktivister och väljare men känner mig obenägen att bara därför förespråka en förmodligen ganska naiv ståndpunkt utan chans att vinna brett politiskt stöd.

De som inte har samma mål som aktivister och mina väljare utan istället anser att internet är en plågsam ondska? De har inte samma kontaktnät som mig. De träffar lobbyister litar mer på dem än på min pojkvän (knasigt, jag vet). Kostym och nyckelformad USB-sticka med information som ingen kommer läsa eller bry sig om ftw! De skulle säkert gärna inte bara se att regleringen uteblir utan att reglering skapas inom vilken Telefónica tillåts gå bärsärkagång med rödonda ögon och helvetets grymma svavelos bakom sig genom internetanvändarnas informationsflöden.

Jag är alldeles säker på att det sitter någon annan nätverksadministratör där ute som kommer att rätta mig obönhörligt om jag misslyckats med någon teknisk detalj här. Link layer är för övrigt den lägsta nivån i TCP/IP-stacken, och motsvarar ungefär de tre lästa lagren i OSI-modellen (som är physical layer (massa saker), data link layer (PPP/Ethernet?) och network layer (IP); TCP, UDP, ICMP=transport layer; lagret mellan session layer (???) och application layer (HTML) heter presentation layer och har… SSL och TSL? Repetition är kunskapens moder, etc.).

Mobile I

Inspired Anna Troberg: these are things that have concerned me tonight:

There is apparently a Sonera/Telefónica consortium meaning, because Telia and Sonera are now the same, that there is a consortium that Telia and Telefónica are both a part of.

China has their own synchronous code division multiple access standard to avoid intellectual property rights(!). Which patents are they avoiding? Because otherwise there is an intellectual property right on some standard which seems stupid and also something that standard setting organisations (ETSI, ISO, ITU) are currently worried about which insinuates it hasn’t been a problem before.

The theoretical maximum speed for UMTS is 45Mit/s. Yet we are getting 7.2Mbit/s, or, in Belgium not very many bits at all. Why? I suspect Belgacom but I wouldn’t say it out loud. Oh. I suddenly notice I would.

If a standard has not been approved (yet) but the user of such an attempted standard is still in the process of trying to make it a standard (OOXML), can the non-standard non-standard still be used in applications according to the Kroes ambitions of interoperability? Why? Does it have to be open during the application process, when it is not a standard? Kroes mentions neither openness of standards nor pre-standard standardness.

Why were the 3G and 4G auctions for spectrums ending up in such ridiculously high prices? It would appear to me that most of them were won by incumbents anyway (although, for 4G frequencies I am no longer sure because of this comment on my blog which showed me otherwise).

Recently I was on a GSMA meeting in Brussels where commissioner Kroes addressed the issue of roaming. Not once was it mentioned tht roaming costs between UMTS and GMS are ridiculously high. Since Belgium appears to be very behind in deployment of UMTS I find it upsetting that this was not addressed. It appears to be more complicated to roam backwards in time, than forwards (standardwise), but this is not an excuse for extra roaming fees(?) unless it incurs and extra cost on the operator, which it appears not to do other than the extra investment on UMTS infrastructure which perhaps could have been avoided if we didn’t have such a stupid auction system in the first place.

As Commissioner Kroes so amptly stated at the GSMA meeting, the roaming fees for consumers, roaming that costs the operators nothing at all, are still very high for consumers travelling in the union. I have unpleasant experiences with this from a number of occasions and worse, after Commissioner Kroes speech at the event, do not feel at all that this is likely to change at any time soon, or indeed ever.

Is the MAC of UMTS phones the same MACs as with computer hardware? Are they as easy to change? How?

If anyone tries to provide me answers that were not already in the UMTS article on Wikipedia or virtually any of the associated links to that article, please don’t.

Förflyttning

Information in transit är sårbar. Är det någonting jag tagit med mig från det senaste året så är det att information som flttas från ett ställe till ett annat är utsatt för risk. Finns det någon möjlighet att låta bli att flytta känslig information ska detta göras. Och i den mån förflyttning måste ske är det bäst om detta görs analogt.

Känslig information ska heller inte ligga på ett medium som är kopplat mot ett nätverk. Det ska inte ligga på ett medium som är kopplat till ett nätverk som i någon del av kedjan är kopplat mot internet. Alldeles särskilt ska mediet inte vara kopplat mot internet, för är det det utsätts informationen för risk även om den är stationär. GSM-nätet ska hållas borta från känslig information.

Betalningssystem har i och för sig varit en informationsdebatt. Men betalningssystem och deras förgänglighet är ändå inte alltför beklämmande. Pengar kommer och går, så ock koldioxidrätter.

Patientjournaler och brottsregister bekymrar mig i sådana fall mer. Om man frågar mig kan jag säkert ge en bra sammanfattning av vad som står i min (analoga och förhoppningsvis säkert bevarade) journal, men jag vill ju gärna själv vara källan till sammanfattningen. När jag flyttade till Lund tror jag att jag skrev på ett papper om att min journal fick överföras till det nya landstinget. Eller så glömde jag bort det. Journalen hade i vilket fall behövts skickas i sin analoga form.

I Nederländerna har politikerna i ett slag av tekniknaivitet infört elektroniska patientjournaler. Dessa ska gå att utvinna information från genom inloggning på ett nätverk (via internet) eller via SMS (GSM-nätet). Det hade ju kunnat vara upprörande nog att dessa journaler föreslås förvaras och hanteras av sjukvårdsförsäkringsbolagen, men att någon tror att denna information i framtiden kommer vara säker är i bästa fall begråtansvärt.

Ja. Halleluja. Det är kul att vara upplyst. Eller begråtansvärt.

Begråtansvärt är för övrigt ett ord som togs bort ur Svenska akademiens ordbok 2006 eller 2007. Jag har sedan dess väntat på ett tillfälle jag berättigat kunnat använda ordet. Varje dag har sina framgångar.

Philanthropy

Noted earlier that the philanthropic organisation Telluriad Foundation from Colorado, USA (or actually Brazilian collecting society ECAD), has made trademark infringement claims against the Brazilian Olympic Games hosts for having designed a logo that is, apparently, in its symbolisation of friendly handshakes and camaraderie too similar to the distinctive traits of the foundation’s own logo.

After yet another successful implementation of the Indian Patent Act Section 3(d) my thoughts are invariably drawn to innovation and charity, perhaps best represented by the largest private foundation in the world: The Bill and Melinda Gates Foundation. This philanthropic endeavour pushes loads of money into research projects that in the end, hopefully, benefits the less fortunate*, perhaps in the shape of AIDS drugs, research in forgotten diseases and better (or more) food.

A less known part of the foundation’s activities is probably its CEOs explicit acknowledgement of intellectual property rights as an important and productive consequence of the research results promoted by the foundation (quote: “Microsoft is all about intellectual property and so is the Gates Foundation.”). In a less inspired moment a realistic friend of mine also decided to share that the real reason IT millionaires seem to be the most charitable group of entrepreneurs in the world is because they’re good at taking advantage of the tax cuts available for people with foundations.

* We have in Swedish a word that alludes specifically to the concept of not having money, rather than describing a state of being out of luck (less fortunate). Is there an equivalent English expression?

Filantropi

Lägger märke till att den filantropiska organisationen Telluride Foundation från Colorado, USA (eller egentligen den brasilianska intresseorganisationen ECAD), har stämt det brasilianska OS-värdskapet för att ha inkräktat på deras varumärke, en logotyp som tydligen likt den brasilianska vill förmedla enighet och handslag.

Efter ännu en lyckad tillämpning av Indiens Patent Act Section 3(d) kopplas mina tankar också osökt till innovation och välgörenhet representerad allra bäst av världens största privata välgörenhetsfond, The Bill and Melinda Gates Foundation. Denna filantropiska verksamhet grundar sig i massor av pengar som ges till forskningsprojekt som, förhoppningsvis, på någon höger gynnar världens mindre bemedlade människor i form av AIDS-mediciner, forskning på bortglömda sjukdomar och bättre mat.

En lite mindre känd aspekt av fonden kanske är att dess verksamhetsledare i allra högsta grad erkänner immateriella egendomar som en viktig och produktiv konsekvens av forskningsprojekten (citat: “Microsoft is all about intellectual property and so is the Gates Foundation.”). I ett mindre inspirerat ögonblick lyckades någon av mina realistiska bekanta också påtala för mig att IT-miljonärer med känsla för åtgärder mot lidande i själva verket mest drar nytta av för verksamheten gynnsamma skatteregler.

Apropå filantroper är jag på jakt efter en sång som kanske går ”han var filatelist” i någon del av refrängen. Någon som vet?

Företagsamhet

december 24, 2010 1 kommentar

Så här på vintern är det lätt att fundera över företag och deras roll i politiken. Det är relativt klart att småföretag i politikers tankar utgör en stor del av samtidsdebatten. Också större företag utgör en ganska stor del, men kanske av lite andra skäl och framför allt med annorlunda effekter än småföretagande.

För två dagar sedan eller så framkom det att de övergrepp som skett mot vitryska invånares rättigheter under valet, i alla fall digitalt, utförts med teknologi från Ericsson. Det får mig osökt (eller egentligen inte alls osökt) att tänka på Nokia Siemens och Iran. Jag är förmodligen milt nationalistisk eftersom jag direkt tänker på att vi inte lägger epitetet ”amerikanska bolaget” framför historien om Google och Kina.

Andra digitalt politiserade företag i samtiden är förstås VISA, Mastercard, PayPal, Amazon och EveryDNS.

Jag undrar lite hur det hör ihop med politiseringen av webbhotellet Rix Port 80 (nuvarande Phonera), en inte obetydande telekomaktör för svenska små- och medelstora företag, och åtföljande dom mot Carl Lundström. Och så funderar jag på hur det hänger ihop med allmän själv-reglering, eller avtal mellan företag, istället för lagstiftning (i det citerade fallet för att andra lösningsmodeller gör väljarna upprörda).

Politisering av företag i informationsbranschen, numera ofta dold under beteckningen självreglering, dyker upp lite varstans och är inte direkt någon ny fråga. Många tjänster som tidigare utvecklats för privatanvändare (jag räknar in anställda på företag, som ju i någon mån fått stå som måttstock på hur produkter ska utvecklas för affärsvärlden jfr MS Word) utvecklas nu för tredjeparter och informationssystem skyddar idag oftare företagen från kunderna än människor i allmänhet från ondska.

Det kanske är bra att ha i åtanke, som informationsekonomiskt perspektiv.

Privata företag har ju viss handlingsfrihet när det gäller avtalsslutande, och helt riktigt kan, kanske till och med bör, man som konsument ifrågasätta oetiskt nyttjande av den friheten. Det kan det ju faktiskt landa i någon form av corporate-responsibility-policy hos företaget som felat. I vissa industrier gör det ju förstås inte det, så jag skulle nog i alla fall tippa på att den informationsteknologiska industrin fortfarande kan utvecklas till något bra. I alla fall från ett våldsperspektiv. Om man med våld enbart menar handlingar utförda av en part för att orsaka en annan part fysisk smärta.

Korea II (sv)

december 14, 2010 1 kommentar

Sydkoreas kommunikationsdepartement har, i ett överraskande slag för privatlivet, beslutat att Facebook inte får tillhandahålla tjänster i Sydkorea eftersom de kränker medborgares rätt till integritet.

Jag höjde lite på ögonbrynen när jag läste det. När jag besökte Korea tidigare i höstas höjde ungdomarna där likaledes på ögonbrynen när jag inte förstod hur en myndighet kunde kräva hemadress, fullständigt namn och personnummer för att användaren ska tillåtas delta i ett socialt nätverk (för att stoppa cybermobbingen, så klart!).

Bloggande, socialt nätverkande, mikrobloggande eller allmänt web2.0-engagemang kräver i Korea att man till hemsideunderhållaren uppger sina persondata så att dessa sedan kan lämnas till myndigheter. YouTube är ett företag som av den anledningen helt blockerat koreanska internetanvändares möjligheter att lägga ut innehåll. Men det finns möjligheter att ta sig runt spärrarna. Jag tror att den här bloggen är ett exempel på matnyttiga tips för användandesugna koreaner.

Eftersom jag var så förvånad skrev jag till professor Keechang Kim från South Korea University, som också ägnat sig åt att bekämpa koreanska offentliga(!) institutioners lock-in på Microsoft, och frågade. Han svarade (översatt av mig):

KCC gör sig bara fåniga. De begriper inte att Facebook inte ”kräver” att användare lämnar någon särskild information som kan peka på en offline-identitet. Den enda ”nödvändiga” informationen för att bli medlem på Facebook är ett e-postkonto och det torde vara upp till e-posttjänsten och dess tillhandahållare hur bra de skyddar privata data från deras kunders.

KCC lever i, och föreställer sig, en värld där varje tillhandahållare av tjänster utan undantag samlar in användares bostadsadress och personnummer. KCC förstår inte vad ”anomymitet” innebär!

Ännu löjligare är att KCC försöker agera polis på nätet. KCC hävdar någon form av ”universell jurisdiktion”. Bara föreställ dig en värld där alla operatörer är underkastade lagar från länder som Korea, Kina, Singapore, Burma, etc, etc.

Patetiskt. Dessa idiotiska byråkrater….

Ord men sannerligen inga visor, kan man säga.

Men ja. KCC:s oro orsakas säkert av integritetsdebatterna vi har haft i Europa och USA. Det är möjligt att ha en för Facebook anonym Facebook-identitet, men bland annat den här studien visar att användare av Facebook snarare oroar sig för andra användare än för företaget. Det visar också att användare är väldigt bra på att hitta andra användares information, även när de andra användarna använt sig av Facebook-funktionaliteter för att dölja den. I Sverige har Facebook-befrändandet skapat lite dilemman för chefer och medarbetare, men återigen är det de andra användarna som är problemet, snarare än företaget. Facebook ägnar sig åt omfattande profilering av användare av annonseringsskäl, tydligen inte utan framgång vad gäller views (och köp?). Men jag undrade tidigare under hösten, och undrar fortfarande, hur de här annonserna genererar pengar. Vem klickar? Vem köper? Hur bestäms värdet på klicket?

Martyrer

Politiker får inte vara politiskt inkorrekta. Att stödja civil olydnad är dock, i alla fall i Sverige, inte någonting onormalt. Vänstern gör det, Miljöpartiet gör det, LUF gör det, många socialdemokrater och moderater, även om konservativa element och SSU båda ställt sig emot företeelsen.

Hackare till stöd för Wikileaks blir fler. 16-årig nätaktivist häktad för att ha deltagit i ddos-attacker. Pubba killens namn, skapa en martyr. 16 bast, liksom. SEX-TON ÅR GAM-MAL. En alltid klarsynt säkerhetsexpert och klok talesman i säkerhetsfrågor får i Wall Street Journal uttala sig: Bruce Schneier, a cyber-security expert, said it was a common type of attack, ”and not a particularly interesting one at that…It’s kids playing politics, no threat whatsoever.” Var är Sveriges kriminologkår och Leif GW Persson när vi behöver honom? Kan inte han få sitta i en morgonsoffa och säga liknande kloka saker?

Är det rätt att ta avstånd? Eller att över huvud taget bry sig?

Jag sparar länkar ibland, eller ganska ofta. Den här artikel om ”cyberattacken” mot Estland för några år sedan menar t ex att anledning att Estland som land drabbades särskilt hårt av attackerna var att deras infrastruktur var kass, och att Estland hade en kabel. Ungefär som Belgien fram till 2001. Deras internetoperatörer hade få eller inga kontakter med omvärlden, och politikerna hade inte varit handlingskraftiga nog att åtgärda problemet. I en artikel på sin hemsida skriver Bruce Schneier att det bästa man kan göra är att skydda sin dator mot trojaner och andra datorvirus som gör en dator till en ”zombie”. Microsoft håller med och ger lite matnyttiga tips om hur man kan skydda sin Windows-dator (varför man nu har en sånt, men vi kan lämna det till senare).

Får man utnyttja Twitter för sina äventyr? Ptja. Varför inte? Under några timmar? Det viktiga är inte att göra saker länge eller med många personer, utan att synas i media. Jag lyssnade en gång på en föreläsning om Qatar-baserade al-Jazira, där en amerikansk professor förklarade att egyptiska människorättsaktivister, av vilka det behövs många, hade gjort korta filmer med kassa mobiltelefonkamerar och sänt dem till al-Jazira innan de puttade iväg från protestplatsen med gevär och batonger. De var kanske 50 pers, men fick rejält med uppmärksamhet för sina goda gärningar.

Superpuckade Svenska dagbladet skriver att ddos blir viktigare och viktigare som cyberattackmedel. Testa Cult of the Dead Cow, aktiva sedan 1984 och upphovsmän till termen ”hacktivism”. Lägg märke till hur de inte stämmer andra människor som använder termen.

Snarare är det väl så att ddos tappar i värde. Verktyget LOIC, skapat för att enkelt koordinera DDoS-attacker, är en sån uppenbar liten knippe kod att säkerhetstjänster inte ens bryr sig om att häkta skaparna: skapare av cyberattackverktyg är liksom inte värda att bry sig om kodarna inte är så bra att de kan användas inom säkerhetstjänsten. Användare och kodare av LOIC-verktyg, har jag hört, skulle kunna vara helt igenom oskickliga amatörer.

Jag blir hysterisk på hysterin.

Använd krypteringsmedel, skrev några i kommentarerna till mitt blogginlägg igår. Företaget jag hatar kanske mest i hela världen, Telefónica, har beslutat sig för att peruanska nätanvändare bara ska få ladda ned 20GB per månad och max ha 200 samtidiga TCP/IP-uppkopplingar. Sådana begränsningar gör det svårt att kryptera och anonymisera sin trafik. I sin storhet och godhet har Telefónica också beslutat att användarna måste använda Windows och max ha fem datorer per hushåll. I ett land där de håller nästan 50% av marknaden är det inte som att peruanerna har några realistiska val att använda andra operatörer: Telefónica äger nämligen infrastrukturen och tjänstetillhandahållandet och Peru har efter ganska många år av militärstyre inte några adekvata konkurrenslagar. Vem skriver om det här? Det är jävelskap. Rent, ondskefullt jävelskap.

Istället har svensk media valt att rapportera om en argentinsk Fritzl. Två jävla gånger! Kom igen! Telefónica. Konkurrens. Telefónica äger halva marknaden i Argentina i ISP-branschen. Andra halvan ägs av Telecom Italia. De utgör nästan halva marknaden i Brasilien. De utgör nästan 80% av marknaden i Spanien, och är i mobiltelefonibranschen dominerande aktör i sex EU-länder. Sex!

De vill ha bort nätneutraliteten, de vill ha priser baserade på mängd nedladdat material för att inte förmår att sälja kapacitet de faktiskt har, utan kapacitet de tror att konsumenter vill läsa om i reklamannonser. Det är ondska.

Vem bryr sig om det här? Piratpartiet? Tydligen inte. Inte ett omnämnande. Svensk media? Nej, de bryr sig om sexbrott eftersom det är roligare att skriva om folk som våldtar döttrar än om bolag som hotar miljoner människor världen över. Det här är konsekvensen av Svensk Näringsliv jävla mediemonopol. De är ju så dumma att de inte ens begriper att svenska stavningsregler inte innefattar stor bokstav i andra ordet i egennamn – varför i helvete får de diktera vilken information medborgarna får ta del av?

Gah. Jag kan skriva om Telefónica tusen gånger om. Jag blir alltid lika förbannad. Kan någon, snälla, strypa deras VD på något stort torg i Madrid och streama online?

Istället får jag nöja mig med att Spaniens kommissionär, konkurrensansvarige Joaquín Almunia, i alla fall verkar vettig: Ha inget tvivel om att Kommissionen kommer att agera mot restriktiva företagspolicys som försvårar uppkomsten av nya tjänser. På denna punkt görs ingen skillnad mellan traditionella marknader och den digitala världen. Våra utredningar mot karteller kommer fortsatt vaka över digitala världen och vi kommer agera när operatörer sluter olagliga avtal för att exkludera andra tjänster eller operatörer. Kom ihåg att ageranden som utgör missbruk av marknaden i medveten, koordinerad form, och som är dominerande aktörer, bryter mot grundfördragen. (fritt översatt av mig)

UPPDATERING: Belgacom höjer priserna i Belgien för telefoni och internetuppkopplingar eftersom Belgien inte redan har en av Europas sämsta telekommunikationsmarknader. Fanfanfanfan.

Osannolik tvångsförflyttningshistoria

Vanligtvis skriver jag (inte alls), men särskilt inte om tvångsförflyttningar. Nu är dock Frankrikes företag att förpassa romer (eller zigenare) från Frankrike till Bulgarien och Rumänien så spektakulärt att det förtjänar några rader:

Italien har sparat romers fingeravtryck sedan 2008. Anledningen hävdas vara en vilja att stävja kriminalitet.

För några veckor sedan kläckte Sarkoszy idéen att kasta ut romer ur Frankrike. De stör ordningen, har illegala bosättningar och ägnar sig åt kriminalitet.

Kommissionären för säkerhet, rättvisa och frihet, Viviane Reding från Luxemburgs liberala parti, kommer hålla ett öga på förpassningarna så att de inte bryter mot några EU-regler (till exempel principen om fri rörlighet för personer).

I franska UPC, Sarkoszys konservativa parti, hörs nu mummel om att Sarkoszy faktiskt går för långt med dessa åtgärder. Samtidigt prisar den italienske inrikesministern företaget och säger att Italien minsann varit föregångarland och redan för flera år sedan velat göra något liknande.

De fick då nej av dåvarande kommissionären för säkerhet, rättvisa och frihet, Jacques Barrot, från Sarkoszys konservativa parti, eftersom åtgärden bryter mot EU:s regler.

Jag fattar inte.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.