Jag noterade för en eller ett par dagar sedan en tråd på Piratpartiets forum om en artikel i Dagens industri där jag uttalat mig om vilka frågor jag vill driva i parlamentet. Jag minns intervjun ganska väl: jag satt ungefär vid mitt soffbord och hade precis knaprat i mig ett chokladkex, och försökte förmedla till journalisten min oro för att åtgärder mot immaterialrättsintrång vid EU:s gränser kan utgöra ett hot mot konkurrensen på den inre marknaden. Det explicita exempel jag hade i tankarna var en erfarenhet en god vän till mig gjorde när han för ett par år sedan försökte importera öppen källkods-telefoner från Kina (det är ju billigare att producera där), men istället åkte dit på licensavgifter för mp3-spelare – trots att telefonen i fråga inte kunde spela mediafiler alls.

RUTROS verkade förstå ungefär vad jag var ute och fiskade efter på en gång, trots att vi haft våra meningsskiljaktigheter kring nyttan av patentsystemet i stort, men annars rådde det ganska stor förvirring. Den av Mattias P Andersson citerade DN-artikeln var kanske något tydligare, men ganska luddig och okonkret för att beskriva vilket enormt handelshinder på EU:s interna marknad de här tullåtgärderna kan innebära.

Mitt eget svar längre ned i tråden är kanske inte så välformulerat och konkret som man skulle kunna önska, och framför allt framgår inte min växande oro för att tullpolitiken skadar konkurrensen på den inre marknaden. För att förtydliga min politiska ambition i ämnet kanske kan nämnas att jag inte nämnvärt bryr mig om att driva konkurrensrättsliga frågor politiskt, annat än när de som i de här fallen uppenbart påverkas av immaterialrätter eller när de, som i telekompaketsdebatten, får en påtaglig inverkan på användning av och möjligheter för informationsteknologi. Jag kan nog också utan problem stå för att jag tycker att Piratpartiet behöver verka för genomgående hållbara och godtagbara informationsstrategier, även när de skär in i andra politikområden med den avgränsningen att politiken i vilket fall ska vara budgetneutral.

Men jag skulle vilja ha lite hjälp av intresserade läsare.

Om man ska koka ned bekymren med EU:s tullpolitik relaterat till immaterialrätt till en eller två meningar, hur ska de meningarna vara formulerade? Jag känner inte att jag själv har något bra svar just nu: problemen är många och separata, och införsel av varor på marknaden eller varutransport via europeiska mellanhamnar som båda påverkas av tullpolitiken skapar helt olika problem. Kan någon driftig läsare hjälpa mig få rätsida på det här?

uppdatering: Nu med länk till den faktiska artikeln också

uppdatering igen: Jag inser nu att ovanstående text kanske förutsätter i allt för hög grad att man kan något om internationella handelsförhandlingar på IPR-området. ”Varutransport via europeiska mellanhamnar” refererar till varor som aldrig faktiskt passerar gränsen, men som stoppas av tullmyndigheterna för att de befaras inkräkta på europeisk varumärkes- eller patenträtt. Det här har uppmärksammats av Läkare utan gränser som ett problem vid tillgång till medicin, men har också sedan Balikonferensen om klimat (COP14?) uppmärksammats som ett potentiellt problem vid överföring av framför allt miljövänlig teknologi. ”Införsel av varor på den inre marknaden” refererar främst till situationer så som den jag exemplifierade längst upp i min bloggpostning: det vill säga, när patenttroll bett tullmyndigheter att hålla utkik efter alla typer av varor som ens kan misstänkas för att potentiellt utgöra intrång, med resultat att företagare, oftast de små eller medelstora företagen dessutom, blir nödtvungna att teckna licenser de inte behöver eftersom det ändå är skonsammare än att invänta en rättsprocess.

I en kommentar till den här posten (#3) har jag också refererat till ”välrenommerade tankesmedjor”. För den som är intresserad av att veta mer om dessa och deras arbete kan man läsa min bloggpost om besöket i Geneve. Bara en snabb koll genom de flesta hemsidor som listas där visar att immaterialrätten är en ständigt närvarande förhandlingspunkt i nästan alla internationella fora. Piratpartiet kan ställa sig utanför sådana diskussioner, men så vitt jag kan se innebär det att t ex ACTA-avtalet ligger lite utanför vår politik.

Message repeats in English.

Jag och Mattias Bjärnemalm har varit i Geneve i tre dagar för ett besök på WTO Public Forum 2009, en sorts debattforum för olika aktörer inblandade i WTO-förhandlingarna. Ett av de större övergripande temana under forumet var klimat och handel, som också på ett smidigt sätt går in i Piratpartiets nya patent och klimat-kampanj. Vi träffade representanter för NGO:er och offentliga tjänstemän som verkar i IP-frågor i Geneve. Slutresultatet är förmodligen lyckat – vi har träffat en massa väldigt intressanta människor som kan supermycket om hur de övergripande strategierna för IPR sätts på global nivå. Jag har fått med mig en hel del att läsa hem och kanske fått fröna till nån form av strategi för att påverka EU:s handelspolitik i IPR!

Så varför åka till Geneve och göra sånt här? Varför berör den globala handelspolitiken Piratpartiet?

Ptja. Immaterialrätterna är ”elefanten i rummet [i handelsförhandligar]” (sagt under session). Alla vet att de är ett problem, de upprör många känslor och det finns behov av betydande förändring av globala IPR-strategier. Framför allt EU och USA driver väldigt hårda IPR-linjer, antingen inom ramen för WIPOs arbete, WTOs arbete, eller om de multilaterala forumens demokratiska ådra blir för mycket, i bilaterala handelsavtal. Att i alla fall undersöka och hålla sig uppdaterad med händelserna i internationella forum är nästan en förutsättning för att kunna kritisera immaterialrätterna seriöst.

Lyckligtvis har vi många vänner i Geneve! Vi har träffat folk från KEI, CIEL, ICTSD, Third World Network och IQSensato, varav alla har någon form av arbete kring IPR även om vissa av dem även sysslar med annat. Hur patent är ett potentiellt hinder för teknologiöverföring av industriella produkter (icke-läkemedel) är tydligen en ganska ny fråga som det inte skrivits särskilt mycket om – därför är Piratpartiets kampanj jätteviktig!

De här organisationerna är antingen tankesmedjor eller NGOer som arbetar för ökad transparens i systemet. De sitter med vid förhandlingar i WTO och WIPO, publicerar rapporter på sina hemsidor och e-postlistor om vad som sägs, och yttrar sig och kommer med förslag. Rapporternas inriktning skiljer sig från tankesmedja till tankesmedja, men ytterligare organisationer som vi inte träffade nu skulle kunna vara MSF eller TACD. KEI har också varit mycket aktiva i kampen för transparens kring ACTA-förhandlingarna.

Mitt intryck av Geneve är att det pratas mycket och görs mindre. Många av de officiella sessionerna under forumet innehöll inga slående nyheter, ens för mig. Däremot var det mycket givande att få träffa alla människor där. Vi hann kort förbi WIPO för att se en av de avslutande överläggningarna om särskilt skydd för traditionell kunskap, genetiska resurser och folklore och det var givande – skillnaderna i retorik mellan framför allt EU+Norge för sig, USA för sig och så resten av världen, var enorm. Men det går ju säkert långsamt för att insatserna är väldigt höga. Alla beslut där rör hela världen, och man tassar väldigt försiktigt.

Jag kommer alltså försöka snickra på ett sakpolitiskt förslag till PP enligt typ Simons modell här framöver. Min personliga åsikt är förstås att de här frågorna är jätteviktiga(!) och att Piratpartiet här fyller ett vakuum: genomgående för NGOerna är att de talar om en bristande politisk vilja. Den kan vi ha, och vi måste.

====================00

Me and Mattias Bjärnemalm have been in Geneve for three days visiting WTO Public Forum 2009, a sort of debate forum for different actors in the WTO negotiations. One of the larger themes during the forum was climate and trade, also snuggly fitting into the Piratpartiet patents and climate campaign. We met representatives from NGOs and public officials working with IPR-issues in Geneva. The end-result was probably good – we’ve met so many interesting persons who know a great deal about how the global IPR agenda is set every day. I have a mountain of things to read – most of which will also be interesting! I have the grains from which I will perhaps eventually reap a political strategy for altering EU trade policies in IPR!

So why go to Geneva and do things like this? Why does global trade politics concern the Pirate Party?

Well. Intellectual property rights are ”the elephant in the room [of trade talks]” (quote from session). Everyone knows they’re a problem, they stir up a lot of emotions and there’s a need for considerable changes in the global IPR strategies. Primarily the US and the EU have very hard IPR lines, either within WIPO, the WTO or, if the democratic tendencies of the multilateral fora become too much for them, in bilateral trade negotiations. To at least investigate and try to keep informed about the events in international fora is almost a pre-requisite for criticizing IPRs in a serious way.

Luckily, we have many friends in Geneva! We’ve met people from KEI, CIEL, ICTSD, Third World Network and IQSensato, out of which each one of them have some kind of work around IPR, even if some of them also work with other things. How patents are a potential problem for tech transfer of industrial products (non-pharma) is apparently a rather recent issue (originating, as far as i ca determine in the WIPO development agenda and the bali talks of 2007) so there’s not really a lot of reports about it yet – that’s why the Pirate Party campaign is really important!!

My impression of Geneva is there’s a lot of talk and less doing. Many of the official sessions of the forum didn’t contain any news, even for me. But it was very rewarding to meet all the people there. We were at WIPO briefly attending one of the closing deliberations on protection for traditional knowledge, genetic resources and folklore and it was rewarding – the differences in rhetorics beteen EU+Norway on the one hand, the US on the other and the thirdly the rest of the world (literally!) are enormous! No one except the previous two really like IPR. But it’s probably slow because the stakes are high. Every decision there concerns the entire world, ad everyone’s treading real careful.

I’ll try to put together an agenda for the PP according to Simon’s model. Things we could perhaps work for in parliament. My private opinion is obviously that these issues are very important (!) and that the Pirate Party are filling a vacuum here: all the NGOs talk about a lack of political will in these issues. We can have that, and we must.

Idag ger Erik Josefsson en kommentar om tjänstemän och politiker. Vem tar order av vem? frågar han sig. En tjänsteman tar alltid order av en politiker, och den tjänsteman som kommer vara ansvarig för EU:s ACTA-förhandlingar är inget undantag. Frågan är då vilken politikers order han tar?

ACTA-förhandlingarna ligger på UD:s bord. UD styrs av Carl Bildt. Men Carl Bildt är säkert inte jätteinvolverad i alla praktiska detaljer hans departement sysslar med. Snarare är det så att UD har som uppdrag att hålla sig på god fot med Sveriges samarbetspartners samtidigt som de driver en svensk agenda. Den svenska agendan kan mycket väl vara öppenhet. Men att uttala sig i pressen om hur man driver den frågan kan orsaka diplomatiska incidenter, inte minst för att flera av de länder som ingår i ACTA-förhandlingarna har en lång tradition av sekretess kring allt. Jag känner mig något benägen att dra parallellen med EU-samarbetet: sedan Amsterdamfördraget är EU förpliktigat att eftersträva öppenhet och insyn i processerna (artiklarna 207 och 255, Amsterdam). Det förpliktigandet ledde till att EG-domstolen, som en av få rättsinstanser i världen, har en offentlig, sökbar, gratis databas över samtliga lagar och domar som fällts. Det har t ex inte svenska högsta domstolen.

Om man jämför EU:s strävan efter öppenhet med medlemsländernas, ser man att EU i sina ramfördrag eftersträvar öppenhet i betydligt högre utsträckning än de flesta medlemsländer. I Storbritannien hemligstämplas allt som inte av särskilda skäl anses ofarligt att släppa till befolkningen (motsatt gäller i Sverige: allt offentliggörs om det inte finns starka skäl för motsatsen). Olyckligtvis har institutionerna själva fått välja hur öppenheten tillämpas, vilket lett till att t ex Europaparlamentet ändå är tyngt av sekretess. Ledamöterna i Europarl är helt enkelt inte beredda att förkasta sina hemländers murkna traditioner av hemlighetsmakeri och verkan i det fördolda.

Motsvarande gäller alldeles säkert i ACTA-förhandlingarna. Dessutom, och jag tror att det är en viktig detalj, är en av huvudpoängerna med ACTA att kringgå utvecklingsländernas kritiska granskning. ACTA är ett typ-exempel på ”forum-shopping” (se bl a South Centres rapport, s. 13-26). Eftersom ACTA bara är en halv-organisation än så länge, finns inget ramverk inom ACTA som definierar hur och vem som ska ha tillgång till förhandlingarna. Och det finns ingen internationell praxis som säger att en organisation som ännu inte bildats måste tillkännage varesig sin potentiella framtida existens eller sina potentiella framtida ramverk.

Är det här ett problem? Givetvis. Sverige borde bråka betydligt mer om det här, i medier och diplomatiskt. EU borde också bråka mer, som helhet. Kommissionen borde bråka mer. Kommissionen är nämligen bunden av EU:s åtaganden att vara så öppet som möjligt (art. 255 p1-2, Amsterdam). Det blir liksom oerhört komplicerat och jobbigt när kommissionen, som ska säkerställa medlemsländernas efterlevnad av EU:s lagar, inte själva tar initiativ till att öppna förhandlingarna så som de borde göra enligt ramfördragen.

Som icke-jurist är jag naturligtvis inte säker på att det finns rättspraxis som stödjer uppfattningen att kommissionen i det här fallet motverkar efterlevnad av ramfördragen. Det bara spontant känns så.

Ekonomiska partnerskapsavtal, EPA:s, är särskilda avtal EU just nu förhandlar med före detta kolonialstater. Grunden är att EU innan WTO bildades hade fördelaktiga handelsavtal med gamla kolonier i Afrika, Karibbien och Sydostasien (ACP-länderna), som sedan inom WTO har kritiserats som otillbörligt gynnsamma. Det föranledde att man behövde initiera nya förhandlingar för att kunna behålla i stort sett samma handelsrelationer som tidigare.

Men EPA:rna har stora problem. DG Trade under Mandelsson har bland annat drivit immaterialrättsfrågorna väldigt hårt (eller egentligen, försökt driva fram immaterialrättslig lagstiftning i partnerskapsländerna snabbare än TRIPS kräver, så vitt jag förstår), och EPA:rna öppnar också upp partnerskapsländernas gränser i betydligt vidare omfattning än vad GATT-avtalet påbjuder.

Så. För att börja i en annan ände. Nigeria har världens snabbast växande mobiltelefonimarknad. Sedan 1999 har antalet mobiltelefoner med abonnemang i landet ökat med 50% per år. 1999 hade 0,5 miljoner nigerianer tillgång till telefon. 2007 hade 42 miljoner nigerianer telefon. Varför det?

Statligt subventionerade abonnemang.

EPA:rna skulle i stort sett tvinga fram en avreglering av abonnemangsmarknaden. Inga fler subventioner, mycket lägre täckning. Idag är utbyggnad av mobiltelefonnätet en valfråga: regionpolitiker och lokalpolitiker bygger ut mobilnätet enbart för att få sitta kvar nästa mandatperiod. Täckningen är inte jättebra men blir i rasande fart betydligt bättre. EPA:rna, som bland annat kräver snabb avreglering av handelstullarna och en i stort sett borttagen protektionism, skulle minska inflödet av pengar till staten och regionerna och försena satsningarna. Kanske.

I Europakommissionen finns en stor optimism om avreglering av de afrikanska marknaderna i deras relationer med Europa. Samtidigt finns en stor ovilja i EU att avreglera och sluta subventionera vår egen jordbruksindustri – men våra jordbrukssubventioner är i realiteten ett mycket större problem för nigerianer än vad deras protektionism är för oss.

Det som bekymrar mig är, om det inte riktigt framgår, att Europas handelspolitik gentemot ACP-länderna, Nigeria inkluderat, kanske kväser eller i alla fall försvårar, Afrikas övergång på informationssamhället. Vi har en kontinent med extremt hög potential: de är inte industrialiserade, utan rör sig direkt från någon form av bondestruktur, till informationsstruktur. Det kommer att vara sjukt spännande att se vad som händer om man bara låter det hända. Så EU:s handelspolitik mot ACP-länderna måste förändras.

Med det i beaktan går EPA-förhandlingarna mycket dåligt för EU, så det är ju inte alls säkert att de kommer ha några vidare effekter på utvecklingen.

EU:s externa handelspolitik är en av de mest intressanta områdena i EU-politiken. Den externa handelspolitiken påverkar faktiskt speciellt immaterialrätterna så mycket att det knappast är möjligt med någon form av subtil påverkan som inte tar sin början där. Därför har jag skrivit om ekonomiska partnerskapsavtal, ACTA-avtalet, världstullsamarbetet och valda delar av EU:s WTO-politik på min kampanjsida. I en perfekt värld kommer jag ägna dagen åt att skriva manus för kortare filmer om ämnena.

EU:s externa handelspolitik är tätt sammankopplad med u-länders tillgång till mediciner. EU:s externa handelsförhandlingar har också kopplingar till upphovsrätten. Precis som TRIPS-avtalet från 1995 (en av de tre grundavtalen inom världshandelsorganisationen WTO) yrkar EU ofta och gärna på att avtalen ska innehålla någon form av konstaterad miniminivå på de sanktioner som ska gälla vid intrång i en immaterialrätt. Naturligtvis har EU en allt annat än minimalistisk syn på skyddstider.

Till detta kan tilläggas att EU för en aggressiv tullpolitik. Dels har EU krasst bestämt att de ska övervaka flödet av varor över europeiska gränser extra hårt i immaterialrättsfall. Dels vill EU i sina bilaterala handelsförhandlingar få motparterna att införa samma rigorösa regelverk EU själva har. Det verkar inte finnas någon insikt om att de flesta u-länder är mer betjänta av att skapa en fungerande administration för landet som helhet, snarare än en fungerande administration för gränsbevakning och efterlevnad av immaterialrätter.

En sista, men inte alls obetydande, del av EU:s externa handelspolitik och någonting som i sammanhanget är viktigt att förstå och ta till sig, är hur EU utnyttjar andra politikområden för att driva immaterialrättsliga frågor i WTO-förhandlingar, EPA-förhandlingar och andra förhandlingar (ACTA vore egentligen ett bra exempel, om det inte vore för att de flesta Syd-länder står utanför dem).

EU är expert på att utnyttja sina jordbrukssubventioner i dessa syften. Icke-industrialiserade länder vars enda exportvaror är jordbruksprodukter lockas att skriva under avtal där EU förbinder sig att sänka sina jordbrukssubventioner och jordbrukstullar om landet i fråga inför en stark immaterialrätt. Det här är ofta ingenting förhandlingsmotparterna är intresserade av, av ovan nämnda administrativa skäl så väl som den expansiva immaterialrättens nackdelar i övrigt. Men vill de ha export, har de inget val. I alla sammanhang utom handelsförhandlingar skulle EU:s agerande anses vara att utnyttja någons ekonomiska trångmål.

EU är också bra på hävda att EU:s investerare inte alls kommer vara intresserade av att pumpa in pengar i Syd-länders ekonomier om de inte inför stark immaterialrättslig lagstiftning. Även det blir en form av utnyttjande av ekonomiskt trångmål – Syd-länderna behöver investeringarna, men å andra sidan skulle deras möjligheter att utveckla egna företag med egen kapacitet att göra investeringar höjas avsevärt om de inte var tvungna att respektera globala immaterialrättsliga avtal.

Men det värsta med EU:s externa handelspolitik kan vara att de alltid flyttar arenorna, dit där Syd-länder inte kan påverka. Här är ACTA-avtalet det bästa exemplet. I WTO-förhandlingarna och i EPA-förhandlingarna har EU nämligen insett att det inte är möjligt att diktera villkoren hur de vill. WTO-förhandlingarna står stilla sen 2001, EPA-förhandlingarna sedan 2007. Då skapar EU, tillsammans med flera andra stora utvecklade ekonomier, ett helt nytt forum för tillämpning av immaterialrättsliga avtal: ACTA. Här är u-länderna inte med och påverkar, här gör EU, USA, Kanada m fl vad de vill. Sedan uttrycker de förhoppningar om att ”fler länder kommer ansluta sig”.

EU:s externa handelspolitik är en viktig fråga ur utvecklingshänseende, men det är också en viktig fråga i EU:s utrikespolitiska anseende. EU har inget gott rykte. EU måste förändras. Och den externa handelspolitiken också.

Vill man av någon anledning få mer utförliga förklaringar på någon av punkterna är det bara att mejla mig på amelia[punkt]andersdotter[ät]piratpartiet[punkt]se

Lägger för övrigt märke till att jag fått två endorsements under natten.

De senaste dagarna har det hänt så mycket att det är svårt att veta var man ska börja. Europaparlamentets utskott för den inre marknaden har röstat för Telekompaketet inför andra läsningen i parlamentet utan tillägg 166 (art 32a) som skulle ha garanterat proportionalitet i tillämpningen av straff mot bland andra fildelare.

Dessutom har IPRED trätt i kraft. Från och med igår ser vår upphovsrättslag betydligt annorlunda ut än den gjorde bara i tisdags. Jag gissar att det skrivits tusentals spaltmeter om IPRED redan och ger därför en länk till en sammanställning av dessa. Värt att notera är idéen om de öppna nätverken Ipredia som spånades fram på opassande.se. Den har verkligen fastnat.

Mitt inlägg drar dock snarare mot G20-mötet som äger rum idag och imorgon i London. I höstas träffades ledarna från världens 20 starkaste ekonomier för att försöka koordinera sina ansträngningar att ta sig ur den största ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Mötet gick väl rätt bra. Man kan bland annat fram till att det vore viktigt att på något sätt nå fram till en preliminär lösning i förhandlingarna i Doha-rundan [den senaste förhandlingsrundan i WTO, min anm.]. Den som hängt med lite i turerna kring WTO-förhandlingarna vet att det inte gick så bra. En strid mellan å ena sidan Indien och Brasilien, som hävdar att reglerna kring patent på mediciner, mat och genmodifierade grödor måste förändras, och å andra sidan EU och USA, som säger att de håller med men tycker Indiens och Brasiliens lösning är dålig, har gjort att förhandlingarna stått stilla i nästan 8 år (det finns andra strider också, jag nämner bara en).

WTO-förhandlingarna står fortfarande på agendan under G20-ledarnas nuvarande agenda. Dessutom vill man förändra och skjuta till pengar till IMF, allt enligt EUObserver. EUObserver berättar också att skatteparadis finns på dagordningen.

Och hur passande blir inte då att DN inom ramen för sitt EU-tema 2009 hade en presentation av Luxemburg i måndags? Luxemburg, Österrike och Schweiz motsätter sig att lossa på sin banksekretess för att komma åt skattesmitare enligt El País.

Banksekretess är, kanske något oväntat, en fråga vi har pratat om i Piratpartiet tidigare, i samband med att dokument till Wikileaks som påvisade en tysk borgmästares storskaliga skatteflykt läckts från en bank i Liechenstein. Banksekretess är visserligen till viss del bra, och självklart är ens egna bankaffärer ens egna och ingenting staten normalt har med att göra. Utom när det begås brott. Jag har ingen dogmatisk tro till privatlivet, och enligt Piratpartiets principprogram är Piratpartiet egentligen inte det heller (”När staten övervakar invånare som inte är misstänkta för brott utgör det en kränkning av den enskildes privatliv”, 2 delen, 2 stycket).

Jag skulle gärna se starkare åtgärder mot skatteflykt från den svenska regeringens sida. Man kan inte sitta och jaga enskilda sjuka för att de tagit ut en (1) sjukdag för mycket, samtidigt som man låter bland andra läkemedelsföretag, med mängder av skadliga och medborgarfientliga patent, sitta och undanhålla flera miljarder i skatt varje år.

Och det är mitt lite torra bidrag till varför vi, i vissa situationer, behöver mer övervakning.

När G-20-länderna träffades för några veckor sedan för att diskutera vad som ska hända efter den finansiella krisen, kände jag mig hoppfull. Tidigare har många av de viktiga diskussionerna på världsnivå förbehållits ledarna i de informella G8-mötena, där G8 egentligen är en grupp godtyckliga länder som till merpart tidigare varit kolonialmakter. G-20 innehåller en mer diversifierad grupp som, trots att de utgör världens starkaste ekonomier, har representation för fler intressen än G8 har. Utöver västmakter (plus EU som observatör) och oljeländer finns där t ex Brasilien, Kina och Indien.

G-20-länderna fastslog vid mötet att det var viktigt att Doha-förhandlingarna i WTO nådde någon sorts grundläggande överenskommelse innan året var slut. Med tanke på bakgrunden till förhandlingarna är ett sådant uttalande i sig spektakulärt. Förhandlingarna har i dagsläget pågått i snart 8 år, sedan 2001, och för bara ett halvår talade man om att handlingarna kollapsat (juni, 2008).

Många av motsättningarna i förhandlingarna har haft att göra med avtalet för tjänster, och förstås avtalet för immateriella rättigheter. EU använder jordbrukssubventiornas avskaffande som hävstång för att få länder från tredje världen att godta starkare GI-skydd. Indien och Brasilien, bland andra, vill luckra upp avtalet om biopatent vilket har hårt motstånd från den amerikanska bioteknikindustrin. IP-Watch skrev om det för några veckor sedan.

Därför var beskedet om att ingen överenskommelse nåtts, när det kom till mig via Veckobrevet från Genève, inte så förvånande:.

Beskedet har nu kommit om att det inte blir något ministermöte i Genève före jul. WTO-chefen Pascal Lamy var mycket sammanbiten då han framförde budskapet inför media och församlade delegater. Utfallet var naturligtvis en stor besvikelse för Lamy, speciellt efter G20 mötet för ungefär en månad sedan, där man lyckades enas budskapet om vikten av att komma överens om modaliteter innan årsskiftet

skriver Sven Östberg i senaste veckobrevet.

Allt sammantaget var tanken om överenskommelsen vacker, men att det inte blev något av den är inte särskilt förvånande.

Mer intressant läsning i dagarna är Spicy IP:s gästpostning om utrymmen för nationella policys som inte direkt angår men kan påverka de överenskommelser om handel som anges i TRIPs-avtalet.

Den globala finanskrisen har väl om något ställt frågan om euron på sin spets. Återigen. Enligt EUObserver har Storbritannien och Danmark kanske börjat svänga i frågan. Länderna är de enda som var medlemmar då Maastrichtfördraget trädde i kraft som har fått formella undantag från tredje steget i valutasamarbetet.

Ungefär samtidigt, fast i Sverige, har två motioner lagts till riksdagen som är tänkta att behandlas i finansutskottet i mars nästa år (länk). De är egentligen diametralt motsatta. Medan Johan Linander och Jörgen Johansson från Centerpartiet anser att man bör ompröva huruvida vi ska införa euron, anser Max Andersson och Ulf Holm från Miljöpartiet att Sverige nu borde skaffa sig ett formellt undantag från tredje steget liknande det Storbritannien och Danmark har.

Samtidigt vill förstås Island ansluta sig unilateralt till euron. Europaunionens tjänstemän är förstås minst sagt skeptiska till att tillåta ett valutasamarbete med Island utan att de formellt också inträder i unionen.

Vore det bra för Sverige att ingå i valutasamarbetet? Jag är ambivalent i frågan. Å ena sidan är euron en mycket starkare valuta, och införandet av euron skulle minska Sveriges sårbarhet i till exempel globala finanskriser. Å andra sidan är Europeiska centralbanken en helt avreglerad bank, vilket skulle innebära att vi tappar all kontroll över vår valuta. Kanske förbättras läget om Sarkozy tillåts få igenom sina idéer om bättre regleringsmöjligheter, även av ECB. Men gensvaret från kommissionen är givetvis svagt.

Det är ju inte helt säkert att tryggheten man får av en starkare valuta med nödvändighet skulle kompensera otryggheten det innebär att lämna över all makt över valutan till banktjänstemän.

Med anledning av en ihärdig skribent på [a2k] har jag beslutat att skicka iväg ett (nytt) brev om ACTA till riksdagsledamöterna. Risken är förstås att det kommer lite för många brev från engagerade medborgare just nu, men frågan känns ändå så pass viktig att det är motiverat.

Min huvudsakliga oro med ACTA är att förhandlingarna är så slutna. Man har flyttat från de forum som går att bevaka och påverka, till rum bakom slutna dörrar. Både tredje världen och medborgarorganisationer tappar sina möjligheter att vara med där det händer. Det är aldrig särskilt bra.

Jag skriver till dig i ärendet ACTA (Anti-Counterfeiting Trade Agreement). som förhandlas fram mellan bl a EU, USA och Japan just nu.

Det jag hoppas är att svenska riksdagen kommer att begära att få titta närmare på hur förhandlingarna av handelsavtalet ACTA har skötts av EU. Jag hoppas också att riksdagen inte kommer vara rädda för att ha synpunkter på vilka saker ministerrådet har godkänt kan inkluderas i avtalet.

ACTA är ett problematiskt avtal av flera skäl: dels innehållet, dels förhandlingsmetoderna. ACTA förhandlas utanför ramarna i WTO, och blir därför en betydligt mer sluten process för dels medborgarorganisationer men också för tredje världen. Att man väljer att byta forum för frihandelsavtalen i exakt samma veva som tredje världen har fått flera starka förhandlingsparter i WTO och börjat nyttja WTO:s systemen för att stärka sin egen roll i den internationella handeln är givetvis skamligt och en orsak att närmare granska alla beslut om ACTA bara där.

För det andra är vi många, både privatpersoner och aktivistgrupper, som är oroliga för att ACTA kommer att innehålla bestämmelser om att piratkopieringsmål ska gå från att vara civilrätt till att vara straffrätt. Enligt ett läckt dokument i våras ska ACTA inte heller innehålla några begränsningar till piratkopiering som sker i kommersiell skala. Det är naturligtvis inte en rimlig ordning.

För tredje världen riskerar det här att bli en ny Uruguay-runda, där de utan tillräcklig möjlighet att påverka och delta plötsligt blir av med rättigheter och möjligheter för att stormakternas beslutsfattare har bedömt att de inte förtjänar rätten att vara med och bestämma.

Vidare kommer sättet ACTA förhandlas på också skapa misstro bland de medborgarorganisationer som bevakar handelsfrågorna. Frågetecknena är många, och svaren försvinnande få. Gör därför ert bästa för att den svenska insynen i alla fall ska säkerställas! Ifrågasätt förhandlingarna och be att få granska dem närmare!

Två mellan sig olika ansökningar om geografiska indikationer (GI) i Indien kastar ett intressant ljus över WTO-förhandlingarna om detsamma.

EU m fl hoppas på striktare regler kring GI, bland annat för att man vill komma åt sånt här. Alla vet ju, eller borde veta, att portvin inte är ett starkvin som är sött, utan främst ett vin som är portugisiskt, inte sydafrikanskt.