De senaste månaderna har Etherpad, ett internetverktyg för textskapande i realtid, vuxit till att användas inom nästan all verksamhet i Piratpartiet. Det har använts för att skriva protokoll, debattartiklar, projektbeskrivningar, nyhetsbrev – och mycket mycket mer.

Som verktyg vänder Etherpad upp och ned på hur text skapas. Flera användare kan samtidigt redigera samma bit text. Det är ett tecken på en ny deltagarkultur som växer fram – och på hur internet kan förändra kollektivt skapande. Den adrenalinfyllda upplevelsen att tillsammans med ett halvt dussin andra personer samtidigt arbeta på en text är såväl beroendeframkallande som extremt produktiv.

När Etherpad informerade om att köpts upp av Google och skulle lägga ner tjänsten var vi därför många som sörjde. Det var uppenbart att Google såg tjänsten som ett hot mot sin egen kollaborativa texttjänst Google Wave. Under några timmar kokade Etherpads lilla del av internet av hatbrev, ilskna utrop och planer smiddes på att skapa ett eget verktyg.

Själv satt jag vid tillfället på Ung Pirats kansli, där sorgen flödade.

Kanske insåg Google att det skulle kosta mer än det smakade att göra sig till fiende med internetaktivisterna, för kort därefter informerades om att Etherpad skulle fungera fram tills att källkoden öppnats och lagts upp.

Så skedde också nyligen. Piratpartiet kan därför presentera sin egen julklapp till internet – sin egen Etherpad-klon – Piratepad.

God jul!

________________________________________

Länk till nyheten på hemsidan:

Piratpartiets julklappar till politiska aktivister: Tor och PiratePad

________________________________________

Andra som bloggat om Piratepad:

Jonatan Kindh: Piratpartiets julklapp till aktivister

Daniel Svensson: Online collaboration FTW

Mattias Bjärnemalm: Piratepad

________________________________________

Jag är på Sheffield DocFest, en dokumentärfilmsfestival i Sheffield, UK. Eftersom jag inte anlände i staden förrän sent igår kväll har jag inte hunnit titta särskilt mycket närmare på själva festivalen än, men jag åker hem först imorgon kväll så jag räknar med att ha dagen och morgondagen på mig att insupa lite samtida dokumentärfilm innan jag åker hem.

En mindre lyckad aspekt av mitt besök är de brittiska vägguttagen. Jag har suttit strömlös och med urladdad mobil och laptop i nästan 12 timmar och varit mer än förgrymmad – inte minst för att jag fortfarande känner att jag har saker att berätta om Free Culture Forum som jag besökte förra helgen!

fcforum var ett sånt där evenemang där man kunde twittra en del under första dagen, men under andra och tredje dagen var det svårare: det vi gjorde var typ gruppdiskussioner kring olika teman som är relaterade till fri kultur eller nätverkssamhället. Personligen gillade jag dokumentet från hackergruppen mest, inte minst för att när jag pratade med en av deltagarna senare det visade sig att deras uppsatta gräns för marknadsandelar för operatörer var baserad på lyckade liknande begränsningar i Japan.

Tanken är så här: infrastruktur och operatörstjänster får inte tillhandahållas av samma ägare. Det gör att det blir lättare för andra operatörer att få tillgång till infrastrukturen, samtidigt som tillhandahållaren av infrastruktur har svårt att begränsa själva nätet eftersom det stör marknaden för operatörer. En operatör eller infrastrukturägare får sedan bara ha max 25% andel av den totala marknaden så at en ”artificiell” mångfald alltid finns. I Japan är gränsen 50%, men hackarna var visionärer. 25-30% är annars den gräns som EU:s konkurrenslagstiftning/riktlinjer har satt upp för bevakning av vertikala och horisontella avtal. Har man mer än 30% marknadsandel kan man räkna med att bli granskad (och kanske fälld) för att ha hindrat konkurrens (antingen genom kartell eller missbruk av dominerande ställning) om man inte sköter sig. Företag med mindre marknadsandel än 25% ses som allt för oviktiga för att kunna störa marknaden på något betydande sätt.

Går man till den här adressen kan man se resultatet av hela forumet. Jag tänkte sätta mitt namn på slutdeklarationen men inte Piratpartiets. Jag är övertygad om att eftersträvande av de punkter forumets deltagare kom fram till leder till ett hållbart kunskapssamhälle. Den piratpartist som håller med mig i den frågan kan skriva någon form av hurra-rop i kommentarerna :D

För övrigt hade jag turen att få tag på en bok Software Libre vilket gör att jag nu håller på att lära mig IT-termer på spanska. \o/ Man kan aldrig bli för kunnig, mm :) Nu måste jag hoppa iväg eller jag blir sen till min panel.

Jag är tillbaka i Barcelona för att delta i Free Culture Forum 2009. Förra gången jag var här (förrförra helgen) undersökte jag noggrannt flygplatsen i runt 14 timmar efter att ett flyg blivit försenat och strandsatt mig där i väntan på anslutning. Den här gången hade jag inte lika stor otur!

Free Culture Forum 2009 och Paris Accord II (som jag var på förra helgen) är delar av samma debatt om en hållbar strategi för kunskapshantering i framtiden. Men om Paris Accord II var lite högtravande, är Free Culture Forum även för autonoma grupper. Jag har till exempel träffat representanter för spanska HackLabs (yay!) som också varit i kontakt med våra svenska telecomix (och forskningsavd).

Utan att ha sett särskilt mycket av konferensen här än, finns det tydligen två huvudsakliga linjer i tillnärmningssättet till informationsfrågor: den ena är att helt skita i etablissemanget (civil olydnad är visserligen ofta ett bra sätt att uppnå förändring), och det andra är att använda statliga medel och regleringar för att skapa förutsättningar för den fria informationen. Det inkluderar att inte vara rädd att låta staten sponsra fria och öppna innovations- eller kreativitetsprojekt, att medvetet ha en offentlig strategi som gynnar öppna standarder och system, eller helt enkelt skapa regleringar och lagar som tar till vara särskilda gruppers intressen (ofta en kombination, förstås).

Hur Piratpartiet ska relatera sin roll som lagstiftare till redan befintliga gruppers lösningar och idéer kommer förstås vara intressant att jobba med. Piratpartiet har ju på något sätt valt reglering som rätt väg att gå (vad ska man annars i lagstiftande församling att göra, liksom?), samtidigt som vårt tillgängliga regleringsutrymme är väldigt begränsat. När jag pratar om Piratpartiet på evenemanget ikväll tänkte jag särskilt belysa regleringsproblemen kring nätneutralitet: även om merparten av Piratpartiets aktivister nog tycker att det är en bra och rimlig reglering att sträva efter har det ju inte varit helt okontroversiellt att eftersträva ytterligare reglering av marknaden.

En annan aspekt är att det kommer bli väldigt jobbigt för Piratpartiet om det inte kan hoppa på och dra nytta av befintliga organisationers arbete, vilket kommer att vara svårt om vi eftersträvar minimal reglering. Annat än om Piratpartiet blir en anarkistisk rörelse (många medlemmar, inklusive jag själv, attraheras nog av den idéen), men det är opraktiskt att vara anarkist i lagstiftande församling eftersom hela församlingens uppdrag går ut på att skapa regleringar.

Ni kan följa Free Culture Forum live via http://fcforum.net. Kommentera gärna på mina tankar om reglering också!

Via Montserrat Boix fick jag möjlighetene att åka på ett evenemang i Baeza, Andalusien anordnat av Instituto Andaluz de la Mujer som handlade om kvinnors roll i ekonomin, relaterat till IKT och också hur kvinnor kan stärkas socialt. De var intresserade av hur Piratpartiet arbetat politiskt med internet, hur internet fungerar som plattform för en rörelse och ett parti med stor geografisk spridning men också hur vi jobbar för att få med kvinnor (det gör vi ju egentligen inte, vilket jag sa ungefär så här ”kvinnor verkar mer benägna att gå med i NGOer än att gå med i partier, och bryr sig dessutom mer om rättvisefrågor. Vi jobbar med patent och teknologiöverföring nu, så det kanske hjälper”).

Under fredagen och lördagen var jag på Paris Accord II i Paris. Paris Accord II är ett dokument sammanställt av upphovspersonsorganisationer och konsumentorganisationer (”mellanhänder” och ”distributörer” är inte inblandade) om en hållbar kunskapsstrategi för framtiden. Dokumentet finns att läsa här, och vill man veta vad som sades kan man gå igenom twitter-loggen, som faktiskt innehåller en hel del direktcitat från mötet.

I Paris fick jag två böcker. En om tidigare europaparlamentarikern David Hammersteins verk. Han är en supercool snubbe som bland annat tycker som oss om patent och klimat, men han har också varit en ständig allierad till internationella IPR-kritiska organisationer i parlamentet. I övrigt verkar han ha sysslat med djurrätt och kemikalier, två politikområden som också är extremt drabbade av penningtunga industriers lobbyism (särskilt kemikalier: kemikalieindustrin är för övrigt ett problem också, när det gäller IPR, där de också är aktiva).

Fick också en bok av Gerd Leonhard som jag läste på flyget hem. Jag är rätt imponerad: alltid när jag får frågan om hur skivbolag och artister ska tjäna pengar, brukar jag svara undvikande med ”jag är bara 22 år och ekonomistuderande, och nu vill skivbolagen att jag gratis ska tänka ut en marknadsstrategi åt dem när de själva rimligtvis borde ha tillräckligt med pengar för att anställa en marknadsstrateg?” Så icke Leonhard: hans bok är över 200 sidor lång och innehåller massor med konkreta tips på hur man kan tjäna pengar i den digitala miljön. Han är, likt mig, inte heller anställd av ett skivbolag utan delar med sig av sin vishet gratis. Inte för att det hjälpt något: alla konsumentorganisationer på plats i Paris (tre amerikanska och massor med europeiska) var rörande överens om att den affärsmetod som går ut på att stämma konsumenterna i vilket fall var oönskvärd. Upphovspersonsorganisationerna höll också i mångt om mycket med: de tyckte inte det var så kul att konsumenterna blev arga på dem, när de inte själva ställer sig bakom affärsmetoden.

I Baeza fick jag också en bok om jämlikhetslagstiftning i Andalusien. Jämlikhetslagstiftning är ju inte direkt drabbat av någon tung lobbyism, men däremot sociala konventioner. Det var mycket intressant att läsa igenom EU-direktiven på området: i slutet av 1990-talet definierade man jämlikhet som en förutsättning för de fyra friheterna men att man måste göra undantag ibland. I början av 2000-talet hette det istället att jämlikhet inte var ett mål i sig men att det ibland kunde vara bra (vi pratar alltså om syftesförklaringarna här). Så kan det gå när man försvagar ambitionerna med lagstiftning :)

uppdaterat: med hjälp av tips från hängiven läsare har jag lyckats åtgärda en lite smått pinsam felskrivning i inlägget. -_-;; Tack! :)

Jag noterade för en eller ett par dagar sedan en tråd på Piratpartiets forum om en artikel i Dagens industri där jag uttalat mig om vilka frågor jag vill driva i parlamentet. Jag minns intervjun ganska väl: jag satt ungefär vid mitt soffbord och hade precis knaprat i mig ett chokladkex, och försökte förmedla till journalisten min oro för att åtgärder mot immaterialrättsintrång vid EU:s gränser kan utgöra ett hot mot konkurrensen på den inre marknaden. Det explicita exempel jag hade i tankarna var en erfarenhet en god vän till mig gjorde när han för ett par år sedan försökte importera öppen källkods-telefoner från Kina (det är ju billigare att producera där), men istället åkte dit på licensavgifter för mp3-spelare – trots att telefonen i fråga inte kunde spela mediafiler alls.

RUTROS verkade förstå ungefär vad jag var ute och fiskade efter på en gång, trots att vi haft våra meningsskiljaktigheter kring nyttan av patentsystemet i stort, men annars rådde det ganska stor förvirring. Den av Mattias P Andersson citerade DN-artikeln var kanske något tydligare, men ganska luddig och okonkret för att beskriva vilket enormt handelshinder på EU:s interna marknad de här tullåtgärderna kan innebära.

Mitt eget svar längre ned i tråden är kanske inte så välformulerat och konkret som man skulle kunna önska, och framför allt framgår inte min växande oro för att tullpolitiken skadar konkurrensen på den inre marknaden. För att förtydliga min politiska ambition i ämnet kanske kan nämnas att jag inte nämnvärt bryr mig om att driva konkurrensrättsliga frågor politiskt, annat än när de som i de här fallen uppenbart påverkas av immaterialrätter eller när de, som i telekompaketsdebatten, får en påtaglig inverkan på användning av och möjligheter för informationsteknologi. Jag kan nog också utan problem stå för att jag tycker att Piratpartiet behöver verka för genomgående hållbara och godtagbara informationsstrategier, även när de skär in i andra politikområden med den avgränsningen att politiken i vilket fall ska vara budgetneutral.

Men jag skulle vilja ha lite hjälp av intresserade läsare.

Om man ska koka ned bekymren med EU:s tullpolitik relaterat till immaterialrätt till en eller två meningar, hur ska de meningarna vara formulerade? Jag känner inte att jag själv har något bra svar just nu: problemen är många och separata, och införsel av varor på marknaden eller varutransport via europeiska mellanhamnar som båda påverkas av tullpolitiken skapar helt olika problem. Kan någon driftig läsare hjälpa mig få rätsida på det här?

uppdatering: Nu med länk till den faktiska artikeln också

uppdatering igen: Jag inser nu att ovanstående text kanske förutsätter i allt för hög grad att man kan något om internationella handelsförhandlingar på IPR-området. ”Varutransport via europeiska mellanhamnar” refererar till varor som aldrig faktiskt passerar gränsen, men som stoppas av tullmyndigheterna för att de befaras inkräkta på europeisk varumärkes- eller patenträtt. Det här har uppmärksammats av Läkare utan gränser som ett problem vid tillgång till medicin, men har också sedan Balikonferensen om klimat (COP14?) uppmärksammats som ett potentiellt problem vid överföring av framför allt miljövänlig teknologi. ”Införsel av varor på den inre marknaden” refererar främst till situationer så som den jag exemplifierade längst upp i min bloggpostning: det vill säga, när patenttroll bett tullmyndigheter att hålla utkik efter alla typer av varor som ens kan misstänkas för att potentiellt utgöra intrång, med resultat att företagare, oftast de små eller medelstora företagen dessutom, blir nödtvungna att teckna licenser de inte behöver eftersom det ändå är skonsammare än att invänta en rättsprocess.

I en kommentar till den här posten (#3) har jag också refererat till ”välrenommerade tankesmedjor”. För den som är intresserad av att veta mer om dessa och deras arbete kan man läsa min bloggpost om besöket i Geneve. Bara en snabb koll genom de flesta hemsidor som listas där visar att immaterialrätten är en ständigt närvarande förhandlingspunkt i nästan alla internationella fora. Piratpartiet kan ställa sig utanför sådana diskussioner, men så vitt jag kan se innebär det att t ex ACTA-avtalet ligger lite utanför vår politik.

Jag hade reserverat mitt nästa inlägg för en kommentar om teknologiöverföring och patent, men idag när jag masade mig in på dn.se och svd.se hittar jag istället ett stort antal debattartiklar om telekompaketet.

Tre företagare skriver på svd.se att nätoperatörerna inte har så mycket att klaga om vad gäller IPRED och utelämnande av abonnentuppgifter till domstolar och industri, och menar också att de flesta operatörer redan förbehållt sig rätten att stänga av användare för de mest godtyckliga anledningar. De har rätt så till vida att alla nätoperatörer sannerligen utnyttjat sin rätt att avtala fritt, men fel i att det skulle vara hyckleri: IPRED-lagen innebär ju en inskränkning av deras avtalsfrihet gentemot deras kunder, eftersom de via lag fråntas möjligheten att själva avgöra hur de ska hantera uppgifterna. För internets slutgiltiga frihet kan det säkert vara på sin plats att titta närmare på exakt hur privata aktörer ska kunna begränsa tillgång till internet för användare, men statens roll i samhället är att se till samhällets bästa och samhällets bästa kan utan större problem anses vara en fri informationsinfrastruktur. Det innebär att alla juridiska begränsningar av operatörers rättigheter att avtala ska vara till användarnas fördel, inte tvärtom.

Det resonemanget hakar lyckligtvis in i Rickard Westerbergs kommentar om nätneutralitet. Han menar att staten (eller EU) inte kan gå in och reglera för att säkerställa nätneutralitet, eftersom det skulle snedvrida konkurrensen. På en fungerande marknad, menar Westerberg, sköter sig utsållningen av dåliga operatörer som begränsar tillgången till internet för användarna sig själv. Westerberg menar också att internet är fullständigt fantastiskt just för att det tidigare inte reglerats – men Westerberg har fel, i alla fall om man ser problemet ur ett europeiskt perspektiv.

I Sverige kan nog de flesta skriva under på att vi har en någorlunda väl fungerande konkurrens bland nätoperatörerna. Dessutom äger sällan operatörerna själva infrastrukturen (jag sitter till exempel själv på LKFs infrastruktur, men har Bahnhof som operatör). I många andra delar av Europa är dock infrastrukturägarna och operatörerna samma aktörer, och de begränsar andra operatörers tillträde till marknaden. Lite ironiskt kommer de undan med detta på precis samma sätt som upphovsrätts- eller patenträttsinnehavare: de behöver ju skydda sina investeringar i infrastrukturen! (som ett sidospår kan nämnas att Sveriges fantastiska avreglerade internetinfrastruktur byggts ut med hjälp av EU-pengar och statliga subventioner)

Att operatörer/nätverksägare kan försvåra och begränsa användares tillgång till andra operatörer snedvrider också konkurrensen, och i slutändan handlar det då om hur vi ska reglera för att minimera de skadliga effekterna av det. Ingen ekonom skulle idag med gott samvete hävda att det finns någon marknad med perfekt konkurrens, som Westerberg tycks vilja göra. Snarare är man plågsamt medveten om att den perfekta marknaden är en konstruktion som underlättar vidare analys av de imperfektioner som existerar på alla marknader. Frågan är alltså om vi kan reglera, eller låta bli, under förevändning att den perfekta marknaden existerar, eller om våra offentliga institutioner ska koppla sina regleringar till verkligheten.

Staten, men i förlängningen framför allt EU, har ett ansvar att se till att användares frihet på internet maximeras. Nätneutralitet är ett solklart exempel där en tydlig reglering av operatörers skyldigheter kan maximera användarnas frihet, men där en otydlig eller obefintlig reglering kan vara väldigt hämmande för flertalet europeiska användares tillgång till en fri infrastruktur. För mig är valet mellan reglering och icke-reglering självklart, och jag förbehåller mig rätten att hävda att jag nog är mer verklighetsförankrad än Westerberg i denna fråga.

Nyligen köpte jag ett premiumkonto på Spotify. Tillsammans med spelinköp genom Valves Steam och Gamersgate samt regelbundna biobesök har jag nu lyckats portionera ut min mediebudget på alla mina tre favoritintressen – musik, film och datorspel. Branchen är räddad!

Spotify stärker ytterligare min uppfattning att fri kommunikation, och alternativa affärsmodeller som bygger på annat mervärde än artificiella informationsmonopol, är framtiden. Utan att förändra mina mediautgifter nämnvärt har jag nu tillgång till all musik, film och spel – allt utan att kreatörernas totala inkomster från mig förändras. En win-win för mig och dem.

För mig kom denna insikt våren 2006. Tidigare hade jag varit motståndare mot upphovsrättsbrott i principiell mening, även om jag så klart laddade ner material som alla mina vänner.

Efter att Piratpartiet bildades hängde jag därför på den nyupplagda hemsidan och läste in mig på immaterialrättspolitiken. Jag hittade aldrig några goda argument för mina tidigare åsikter. De visade sig vara grundade på inlärda dogmer snarare än genomtänkta resonemang.  Jag bytte därför gradvis åsikt och gick efter några månader med i partiet. Där engagerade jag mig senare i den jämtländska valrörelsen.

Alltför ofta hör jag att fildelningsfrågan är ”död”. Att det inte handlar om fildelning utan om medborgarrätt. Till viss del stämmer detta. Piratpartiet har ett gediget engagemang i integritets- och demokratifrågor. Däremot ser jag samtidigt en risk att medlemmar köper antipiraternas retorik om att fildelning är fel, och därmed implicit medger att fildelning gärna får förbjudas om det bara vore praktiskt möjligt.

Det är farligt. Vi i partiet får aldrig låta fildelningen förvandlas till endast en integritetsfråga. För det handlar faktiskt om just fildelning, vad än piratbyrån må säga om saken.

Fri informationsspridning säkerställer maximal distribution av information, vilket maximerar samhällsnytta, demokratiserar det offentliga rummet och jämnar ut ekonomiska klyftor. Ett fritt informationssamhälle är ett samhälle där information flyter som vatten mellan medborgare, där kostnaden för kunskap och ettor och nollor är just noll.

Ett sådant samhälle förutsätter ett massivt decentraliserat internet, bredbandsstruktur av mästerklass och, inte minst, en total kommunikationsfrihet med meddelarskydd.

Immaterialrätten är det fria informationssamhällets främsta fiende. Det går inte att kombinera fri kunskaps- och informationsspridning med ensamrätter till block av information, må det sedan vara ideell som ekonomisk upphovsrätt eller patent. Antingen är våra ettor och nollor fria, eller så är de låsta och kontrollerade av centrala noder.

Immaterialrätten hotar även äganderätten. Information finns inte i materiell mening. Information är ett mänskligt koncept som manifesterar sig inristade i mänskliga artefakter såsom CD-skivor eller pappersbrickor kallade målningar och fotografier. När vi kopierar skapar vi egentligen helt nya föremål, och när immaterialrätten ger andra inflytande över dessa, av oss ägda och nyss skapade, föremål hotas också vår äganderätt till dem.

Detta är vad som händer när du får veta att musiken på din hårddisk inte är din – de försöker säga att du inte äger disken fullt ut, trots att all kod är inristade på din egen fysiska egendom. Att de har rätt att bestämma vad du ska göra med dina ettor och nollor. Immateriellt ägande är lika absurt som det är overkligt!

Kreatörer talas det ofta om. Men kreatören kan inte äga någon information. Att vara kreatör är inte att skapa något nytt. Det är att utifrån de intryck samhället och naturen gett en omformulera och mixa information i nya former och i nya artefakter. Transformatörer är i sanning ett lämpligare ord!

När Per Gessle skapar en låt remixar han endast de musikupplevelser och erfarenheter han samlat på sig, den popmusik han hört som ung, de ackord han tränat på utifrån en sångbok. När han skriver låtar inspireras han kanske av vad en man sagt på en bar, eller vad han läst i tidningen, eller vad han sett på nyheterna.

Äger sångboken, mannen på baren eller tidningen delar av Gessles mix? Nej, det vore absurt. Det skulle leda till en oändlig rättighetskedja tusentals år tillbaka i tiden. Gessle kan därför inte ha någon rätt att hindra andra att göra samma sak som honom, dvs. mixa vidare på verket. När immaterialrätten delar ut ensamrätter till vissa att förfoga över vad den, på ett nästan sjukt sätt, utser till ”den slutliga remixen” leder det till att man kväser den nästan genetiskt inprogrammerade remixkultur som frodas i mänskligt skapande och kreativitet.

Immaterialrätten behövs inte. De delar som fungerar bra kan flyttas över till annan lagstiftning. Piratpartiet får inte glömma att det är ensamrätterna till information som är den verkliga boven, och att vi så länge dessa rättigheter består aldrig kommer leva i ett fritt informationssamhälle.

Information wants to be free!

Via en kommentar från en uppmärksam läsare på mitt förra inlägg hittar jag på Boingboing en post om delseger för undantagen i upphovsrätten i WIPO! Jag har skrivit och pratat om undantag förrut – det kanske är en av mina hjärtefrågor inför nästa mandatperiod till och med! Så det här var förstås jättebra nyheter!

Cory Doctorow skriver:

At issue is a treaty to protect the rights of blind people and people with other disabilities that affect reading (people with dyslexia, people who are paralyzed or lack arms or hands for turning pages), introduced by Brazil, Ecuador and Paraguay. This should be a slam dunk: who wouldn’t want a harmonized system of copyright exceptions that ensure that it’s possible for disabled people to get access to the written word?

The USA, that’s who.

I Europa har vi inte samma brister i inställningen till upphovsrätt. Vi har 15 definierade undantag där grupper med behov av utökad tillgång till upphovsrättsskyddat material får ett skydd gentemot upphovsrättsinnehavarna. Men även i EU finns brister – bara ett av undantagen är obligatoriska för alla medlemsländer, och tillämpningen av undantagen är ytterst godtycklig. Det gör att intressegrupper med behov av tillgång till materialet ändå får en relativ nackdel mot industrin eftersom de inte kan synkronisera sig över unionen utan stora svårigheter.

Organisationen DAISY har länge arbetat med funktionshindrades rätt att ta del av upphovsrättsskyddat material, för den som vill veta mer om hur det ser ut ”globalt”. Det här är verkligen en toppennyhet! Go undantagen!!

Förresten har SVT:s EU-valet på Youtube postat en ny debatt mellan mig och Hans Vallmark om frihet på internet. Verkligen jättetrevlig kille. Det var kul att träffa honom!

Jag får ibland för mig att läsa El País, en av Spaniens största dagstidningar.

I Sverige har vi talat om Spotify och deras möjligheter att ersätta fildelningar, och andra aktörer vill bland annat erbjuda böcker, men fortfarande är det en stor fråga hur de ska få betalt.

I Spanien talar man däremot fortfarande om den i Sverige sedan länge övergivna idén med bredbandsavgift. USA:s nya president kritiserar så sent som nu i veckan Spanien för att inte göra tillräckligt mycket för att komma till bukt med nätpirateriet. Högste spanske ansvarige för telekommunikationsdepartementet, Francisco Ros, insisterar på att operatörerna och upphovsrättsorganisationerna kommer överens om någon lösning.

De senaste säkra siffrorna jag kan hitta om antalet spanska internetabonnenter är från 2007, då 22 miljoner spanjorer av totalt 46 var uppkopplade i någon utsträckning. Man räknar med att runt 45% av spanska hushåll har tillgång till en internetuppkoppling. Men Spanien hade de högsta bredbandskostnaderna i Europa 2008. Hela 12% mer kostade bredbandet i Spanien då, gentemot EU-snittet.

Från det perspektivet är det inte konstigt att Partido Pirata har drivit frågan om att bredbands- och kassettavgifter inte bör finnas, och att de också vill utöka tillgången till internet och allt vad det innebär för de spanska medborgarna.

Jag får väl i alla fall försöka ta reda på hur diskussionerna mellan SGAE och operatörerna i Spanien utvecklar sig.

Vi är nog många som blev glada igår kväll när det visade sig att 138:an gick igenom!

Det här är en viktig markering från Europaparlamentet att man inte godtyckligt kan straffa medborgare genom att skära av dem från samhället utan att en riktig domstol har uttalat sig om det.

Senaste veckan har det framkommit tveksamma resonemang från bland andra svenska Näringsdepartementet om att regleringen inte behövs. Det här beslutet visar att den visst behövs, och att reglering är viktigt. Och beslutet är också en principiellt viktig markering mot de lagförslag som frodas i de europeiska, främst det franska, parlamenten.