Jag är tillbaka i Barcelona för att delta i Free Culture Forum 2009. Förra gången jag var här (förrförra helgen) undersökte jag noggrannt flygplatsen i runt 14 timmar efter att ett flyg blivit försenat och strandsatt mig där i väntan på anslutning. Den här gången hade jag inte lika stor otur!

Free Culture Forum 2009 och Paris Accord II (som jag var på förra helgen) är delar av samma debatt om en hållbar strategi för kunskapshantering i framtiden. Men om Paris Accord II var lite högtravande, är Free Culture Forum även för autonoma grupper. Jag har till exempel träffat representanter för spanska HackLabs (yay!) som också varit i kontakt med våra svenska telecomix (och forskningsavd).

Utan att ha sett särskilt mycket av konferensen här än, finns det tydligen två huvudsakliga linjer i tillnärmningssättet till informationsfrågor: den ena är att helt skita i etablissemanget (civil olydnad är visserligen ofta ett bra sätt att uppnå förändring), och det andra är att använda statliga medel och regleringar för att skapa förutsättningar för den fria informationen. Det inkluderar att inte vara rädd att låta staten sponsra fria och öppna innovations- eller kreativitetsprojekt, att medvetet ha en offentlig strategi som gynnar öppna standarder och system, eller helt enkelt skapa regleringar och lagar som tar till vara särskilda gruppers intressen (ofta en kombination, förstås).

Hur Piratpartiet ska relatera sin roll som lagstiftare till redan befintliga gruppers lösningar och idéer kommer förstås vara intressant att jobba med. Piratpartiet har ju på något sätt valt reglering som rätt väg att gå (vad ska man annars i lagstiftande församling att göra, liksom?), samtidigt som vårt tillgängliga regleringsutrymme är väldigt begränsat. När jag pratar om Piratpartiet på evenemanget ikväll tänkte jag särskilt belysa regleringsproblemen kring nätneutralitet: även om merparten av Piratpartiets aktivister nog tycker att det är en bra och rimlig reglering att sträva efter har det ju inte varit helt okontroversiellt att eftersträva ytterligare reglering av marknaden.

En annan aspekt är att det kommer bli väldigt jobbigt för Piratpartiet om det inte kan hoppa på och dra nytta av befintliga organisationers arbete, vilket kommer att vara svårt om vi eftersträvar minimal reglering. Annat än om Piratpartiet blir en anarkistisk rörelse (många medlemmar, inklusive jag själv, attraheras nog av den idéen), men det är opraktiskt att vara anarkist i lagstiftande församling eftersom hela församlingens uppdrag går ut på att skapa regleringar.

Ni kan följa Free Culture Forum live via http://fcforum.net. Kommentera gärna på mina tankar om reglering också!

Jag hade reserverat mitt nästa inlägg för en kommentar om teknologiöverföring och patent, men idag när jag masade mig in på dn.se och svd.se hittar jag istället ett stort antal debattartiklar om telekompaketet.

Tre företagare skriver på svd.se att nätoperatörerna inte har så mycket att klaga om vad gäller IPRED och utelämnande av abonnentuppgifter till domstolar och industri, och menar också att de flesta operatörer redan förbehållt sig rätten att stänga av användare för de mest godtyckliga anledningar. De har rätt så till vida att alla nätoperatörer sannerligen utnyttjat sin rätt att avtala fritt, men fel i att det skulle vara hyckleri: IPRED-lagen innebär ju en inskränkning av deras avtalsfrihet gentemot deras kunder, eftersom de via lag fråntas möjligheten att själva avgöra hur de ska hantera uppgifterna. För internets slutgiltiga frihet kan det säkert vara på sin plats att titta närmare på exakt hur privata aktörer ska kunna begränsa tillgång till internet för användare, men statens roll i samhället är att se till samhällets bästa och samhällets bästa kan utan större problem anses vara en fri informationsinfrastruktur. Det innebär att alla juridiska begränsningar av operatörers rättigheter att avtala ska vara till användarnas fördel, inte tvärtom.

Det resonemanget hakar lyckligtvis in i Rickard Westerbergs kommentar om nätneutralitet. Han menar att staten (eller EU) inte kan gå in och reglera för att säkerställa nätneutralitet, eftersom det skulle snedvrida konkurrensen. På en fungerande marknad, menar Westerberg, sköter sig utsållningen av dåliga operatörer som begränsar tillgången till internet för användarna sig själv. Westerberg menar också att internet är fullständigt fantastiskt just för att det tidigare inte reglerats – men Westerberg har fel, i alla fall om man ser problemet ur ett europeiskt perspektiv.

I Sverige kan nog de flesta skriva under på att vi har en någorlunda väl fungerande konkurrens bland nätoperatörerna. Dessutom äger sällan operatörerna själva infrastrukturen (jag sitter till exempel själv på LKFs infrastruktur, men har Bahnhof som operatör). I många andra delar av Europa är dock infrastrukturägarna och operatörerna samma aktörer, och de begränsar andra operatörers tillträde till marknaden. Lite ironiskt kommer de undan med detta på precis samma sätt som upphovsrätts- eller patenträttsinnehavare: de behöver ju skydda sina investeringar i infrastrukturen! (som ett sidospår kan nämnas att Sveriges fantastiska avreglerade internetinfrastruktur byggts ut med hjälp av EU-pengar och statliga subventioner)

Att operatörer/nätverksägare kan försvåra och begränsa användares tillgång till andra operatörer snedvrider också konkurrensen, och i slutändan handlar det då om hur vi ska reglera för att minimera de skadliga effekterna av det. Ingen ekonom skulle idag med gott samvete hävda att det finns någon marknad med perfekt konkurrens, som Westerberg tycks vilja göra. Snarare är man plågsamt medveten om att den perfekta marknaden är en konstruktion som underlättar vidare analys av de imperfektioner som existerar på alla marknader. Frågan är alltså om vi kan reglera, eller låta bli, under förevändning att den perfekta marknaden existerar, eller om våra offentliga institutioner ska koppla sina regleringar till verkligheten.

Staten, men i förlängningen framför allt EU, har ett ansvar att se till att användares frihet på internet maximeras. Nätneutralitet är ett solklart exempel där en tydlig reglering av operatörers skyldigheter kan maximera användarnas frihet, men där en otydlig eller obefintlig reglering kan vara väldigt hämmande för flertalet europeiska användares tillgång till en fri infrastruktur. För mig är valet mellan reglering och icke-reglering självklart, och jag förbehåller mig rätten att hävda att jag nog är mer verklighetsförankrad än Westerberg i denna fråga.

Sånt här ska man ju egentligen reagera mot mycket tidigare (typ igår), men innan alarmismen slår sin rot vill jag bara poängtera att Rick Falkvinge med samma resonemang också är emot lagen om hets mot folkgrupp.

När vi tänker oss ”terroristprat” i falkvingsk tappning får vi också bilden av någon liten imam som sitter och ondgör sig över västlänningarnas otrogenhet. Men den absoluta majoriteten terroristbrott i Europa begås, enligt Europols TESAT-rapporter, av separatister i norra Spanien och södra Frankrike. ETA har till exempel skjutit ihjäl politiker i de två senaste valen i Baskien. Kanske behöver man en lag om hets mot folkgrupp även när hetsen drabbar valda politiker?

Samtidigt får man förstås vara försiktig. Jag varken tror eller gör anspråk på att veta hur man bäst ska skydda valda politiker i Baskien, eller bäst ska ta tillvara polska bögars mänskliga rättighet att inte bli utsatta för våld av uppeggade horder homofober. Jag har heller inga siffror på hur pass mycket svenska homosexuellas (den mest våldsutsatta gruppen i Sverige idag) situation har förbättras sedan lagen om hets mot folkgrupp trätt i kraft.

Om hets mot folkgruppslagen varit effektiv kanske man kan anta att det som skett i Stockholmsprogrammet är ett erfarenhetsutbyte? ”Det funkade här, så det kanske funkar hos er också.”?

Men det är klart, en stor brist i EU:s hantering av terroristbrott är att man behandlar dem separat från andra våldsbrott. Varje terroristbrott är ett våldsbrott, och bör i lagen vara jämställt med sådana. Det kan inte vara så att man får värre och hårdare straff för att man t ex begått ett brott utan vinstsyfte (men potentiellt med politiskt) än om man hade vinstsyfte (detta är fallet vid t ex dataintrångsbrott i Storbritannien idag). Det kan heller inte vara så att förberedande för planering av (terrorist)brott ger hårdare straff än förberedelse av vanliga våldsbrott. Sådana saker bör vi få Stockholmsprogrammet att ta avstånd från. Vi är inte längre i panik efter 11 september. Vi kan börja växa upp nu, liksom.

I vilket fall känns behandlingen av resenärer vid EU:s gränser mycket mer fel för mig. Hela bilden av in- och utvandring som det främsta och viktigaste hotet att bekämpa känns främmande och icke-konstruktivt. Dessutom resulterar det i att vansinniga mängder data samlas in om varje resenär för att sedan spridas vind för våg mellan resecentraler och nationalstaters säkerhetstjänster. Nej, nej, nej, liksom.

Att motverka att flera länder inom Schengen dessutom håller på att flytta sina gränser, så att dessa blir allstädes närvarande, är någonting som EU och ministerrådet via Stockholmsprogrammet borde ta sig an att motverka. Yes? För man ska få vara inne i ett land efter att man passerat gränsen. Gränsen är något man ska kunna ta sig förbi. Därför ska Tyskland, Nederländerna och Grekland inte utföra godtyckliga identitetskontroller på människor som bara råkar stå på en gata. För även om tanken är att man ska skydda landet mot externa, fientliga element, är det som egentligen händer en ökad osäkerhetsfaktor för de medborgare som råkar stå ut från mängden. Och enligt vad jag hört, så fungerar det i alla fall i Grekland så att polisen till och med kan ta denna sin befogenhet som ursäkt för att trakassera folk de tycker illa om.

Förresten ska vi bygga Malmöprogrammet idag på Gustav Adolfs torg i Malmö 17:00!! Där kan du vara med och skapa din egen europeiska säkerhets- och gränspolitik! Komsi :))

Jag har haft lite svårt att kontextualisera Stockholmsprogrammet. Som jag förstår är Stockholmsprogrammet en massa målsättningar unionen ska sträva efter de kommande fem åren. Programmet ska alltså omsättas i konkreta förslag först senare. Detta anmodar några frågor: Hur har programpunkter och lagstiftning följts åt under tidigare program? Vilka huvudsakliga skillnader har funnits mellan tidigare program, och vilka skillnader bör man därför kunna vänta sig nu?

EU:s generella rörelseriktning är mot något som liknar en federal struktur. Det har två anledningar: samarbetet fördjupas, vilket i Stockholmskontexten blir särskilt relevant i kontrast till Schengenområdet och dess fria rörlighet för personer; fördjupat samarbete kräver starkare demokratiska strukturer på EU-nivå.

Men för att svara på andra frågan först. Enligt en CEPS-rapport ska en skillnad mellan de tidigare programmen Tampere och Haag vara att ”frihet och säkerhet” gick hand i hand i den förra, medan de ställdes som motpoler i den senare (se sek. C1). I en kommunikation från DC Justice ser det ut som att EU försöker röra sig tillbaka till Tampere (se sek. 4.1.3). IKT och nätverk omnämns särskilt som något som ska byggas ut och nyttjas men utan att det inkräktar på varesig frihet eller säkerhet, implicit (som jag förstår det) innebärandes att privatpersoners säkerhet också kan mätas i hur IKT inte nyttjas för att samla data om dem. Samtidigt verkar det här inte gälla när det gäller resor över Schengens gränser (se sek. 4.2.3.1). Så det finns en anledning att asyl- och immigrationsorganisationer blir oroliga.

Stockholmsprogrammet innebär samtidigt ett skapande av parallella kompetenser på EU-nivå, som tidigare legat primärt på medlemsstaterna. Jag ser det så här: om vi ska ha en integrerad ekonomisk zon, med gemensam gräns, fri rörlighet för personer, och fri handel är det rimligt att vi på EU-nivå skapar verktyg för att hantera det. Bland annat genom gemensamma asylprocesser, gemensamma gränskontroller och underlättade domstolsförfaranden vid händelse av civilrättsliga och straffrättsliga konflikter inom den integrerade zonen. Emellertid är vissa kompetenser lättare att skapa på EU-nivå än andra.

Det europeiska advokatsamfundet kritiserar bristande rättssäkerhet inom Stockholmsprogrammet, trots att det för mig som lekman ser ut som att man har väldigt många målsättningar om utökat samarbete. Grunden kan tänkas vara att det spontant känns olustigt för medlemsstater som vill bevara suveränitet att flytta över en så pass definierande del av nationalstaten till EU-nivå.

Gränsövervakningen är en svår nöt att knäcka. Å ena sidan är det helt rimligt att vi koordinerar på det området, mot bakgrund av vår integrerade zon. Å andra sidan visar erfarenheter från Kanada och USA att försvårade asylsökningsprocesser och hårdare kontroll av resenärer och invandrare snarare skapar större illegal invandring än mindre. De hittillsvarande resultaten av gränsövervakningsprojektet FRONTEX (konstruerat under Haag) är också svåra att tolka, troligtvis givet den sparsamma informationsdelningen innan FRONTEX.

Klart torde i alla fall vara att man både under Haag och Stockholm lär uttrycka en önskan om att koordinera fler gränsövervakningsprocedurer (tullförfaranden, gränspatrullering) under samma flagg, FRONTEX. Många för privatpersoner gällande tullbestämmelser om IPR- eller IT-relaterad brottslighet är dock oberoende av Stockholmsprogrammet, jämför närmast ACTA. Antingen piratkopiering eller sjöröveri omnämns i kommunikationen bara flyktigt som en viktig del av gränsbevakningen.

Så vitt jag kan se ligger huvudproblemet i Stockholmsprogrammet kring det extensiva programmet kring in- och utresor ur unionen. Så rimligt det än kan vara att vi i högre utsträckning koordinerar sådan bevakning på supranationell nivå, är det fortfarande viktigt att vi inte lämnar privatliv och integritet därhän. Och förutsatt att man ser det som rimligt att koordinera dessa saker på supranationell nivå, är det också rimligt att man, likt advokatsamfundet förespråkar, skapar bättre och fördjupade samarbeten kring gränsöverskridande rättssäkerhet.

Ung Pirat är numera representerade på UD:s referensgruppsmöten för extern handel via sin paraplyorganisation Forum Syd. Forum Syd och Ung Pirat (därmed indirekt Piratpartiet) har nästan helt överensstämmande bild på internationella handelsförhandlingar, i alla fall de delar som rör immaterialrätter. Därför skrev jag här om dagen till deras informationschef Maud och frågade ifall hon kunde representera oss i några frågor:

–hur tänker svenska ordförandeskapet arbeta för att det ska bli lättare för blinda att få del av böcker? det ligger för närvarande en konvention/avtal i WIPO som skulle garantera det, men som EU och USA har varit bråkiga med.
–kommer det svenska ordförandeskapet försöka vända på EU:s handelspolitik så att jordbrukssubventioner inte används som påtryckningsmedel för att få u-länder att införa striktare immaterialrättslig lagstiftning?
–har det svenska ordförandeskapet några ambitioner att försöka motverka ”forum-shopping”, det vill säga att EU hela tiden är drivande i att skapa nya forum i nya organisationer för att driva immaterialrättslig politik? Jag tänker lite på World Customs Organisations plötsliga intresse för immaterialrättslagstiftning eller ACTA.

Nu har Maud svarat mig, ganska utförligt, och på ett sätt jag inte är helt nöjd med. Inte i relation till Forum Syd, utan till UD-tjänstemännen!

Den första frågan har Forum Syd tydligen inte jobbat så mycket med (än! för det kan Ung Pirat råda bot på, hoppas jag :)). De två sista frågorna hade däremot ungefär samma svar: På UD förstår man inte frågan! De tycker att det är självklart att jordbrukssubventioner används som påtryckningsmedel för att länder i Syd ska ge oss gentjänster som till exempel patentlagstiftning eller upphovsrättslagstiftning utan undantag. I fråga om att använda Världstullsamarbetet eller ACTA för att driva igenom immaterialrättspolitiska frågor ”bakom ryggen” på Syd-länderna, tycker UD-tjänstemännen snarare att det är praktiskt att det skapas nya vägar för länder i Nord att driva immaterialrättspolitik på när tidigare vägar inte fungerar.

Jag blir så trött!

Men Maud har också en positiv vinkling: i andra länder i Europa, hon tar Storbritannien och Belgien som exempel, går det tydligen att föra en kritisk debatt av handelspolitiken på ett helt annat sätt. Det visar att det finns hopp för Sverige! Det enda vi behöver göra är alltså att ligga på, och hoppas att UD-tjänstemännen lossar på slipsen och lyssnar på reson.

Är telekom-paketet, förslag på revidering av fyra EU-direktiv som reglerar olika aspekter av telekom-marknaden, en hårresande historia på väg mot sitt slut? Jadå. Direktivet är redan i andra läsningen i parlamentet. Och aktivisten Erik Josefsson har följt händelseförloppet hela våren och genom mars, då den omröstning skedde i utskotten för handel och industri i parlamentet som resulterade i att två av de tillägg som skulle ha garanterat medborgarnas rättigheter även på nätet röstades ned.

Därför påbörjas nu en kampanj, av Josefsson med bland andra Ung Pirat, för att pusha ett norskt dokument om riktlinjer för informationssamhället i parlamentet. De norska riktlinjerna innehåller flera bra punkter för hur vi garanterar fri- och rättigheter på nätet. Framför allt garanterar de tillträde och tillgång till informationssamhället.

Ironiskt nog för Piratpartiet är den kommande slutspurten i telekom-pakethärvan inte alls någon produktiv del av valrörelsen. Telekom-paketet i dess nuvarande utformning är klart mycket skadligare än IPRED någonsin kommer bli, men det påverkansarbete som måste genomföras för att kanske till slut få ett i alla fall inte katastrofalt dåligt direktiv måste ske innan 16 april. Snabba puckar, med andra ord!

Det bästa man kan göra för informationssamhället idag är att skriva till Europaparlamentarikerna och berätta om det norska styrdokumentet. Och det här måste göras nu. För även om vi får parlamentsplatser 7 juni, kommer nästa mandatperiod vara för sent att påverka.

I övrigt visar det sig att norrmännen har betydligt större dygder än en progressiv post- och telestyrelse. Via Jacob Dexe ser jag att Norge är mer framtidsvänligt än Sverige. Det känns som skuldavskrivningsfrågan all over again. Är det så att vårt medlemskap i EU gör att vi kan påverka, eller bidrar vårt EU-medlemskap i själva verket till att vi blir handlingsförlamade när det verkligen spelar roll?

Flertalet källor (Journalisten, SVT, DN) har igår och idag skrivit om hur en nygammal lag om åtgärder för att utreda vissa samhällsfarliga brott idag (skulle och har) klubbats igenom i riksdagen (vilket gick som förväntat).

Det kan verka upprörande i sig att man håller fast vid gamla regler som kanske under Kalla kriget var nödvändiga, men som idag verkar hopplöst utdaterade, medborgarfientliga och paranoida. Och kanske är det så. Igår menade Per Cramér (professor i rättsvetenskap vid Göteborgs universitet) vid en föreläsning anordnad av Centrum för Europastudier i Lund att det rimliga vid Kalla krigets slut hade varit att man avvecklade de försvarsallianser som byggts upp under kriget, nämligen NATO, samt att anpassade de strukturer som fanns i till exempel FN för det nya tidevarv som började med Sovjets fall.

Man gjorde inget av detta. Istället pekade Per Cramér på att man efter Kalla kriget började ersätta Kalla krigets hotbilder med nya, ofta utomstatliga och betydligt mer komplexa, hotbilder. Kriget mot terrorismen, mot brottsligheten, mot drogerna, mot trafficking.

Dessutom uppfann man en rad nya begrepp för att motivera militär intervention. Dessa rubriceras och definieras på följande sätt:

Fredsbevarande insats: En militär operation som har godkännande av båda inblandade stridande parter, i syfte att bevara freden.

Fredsframtvingande insats: En militär operation som inte nödvändigtvis har godkännande av båda inblandade stridande parter, men som ofta även går ut på att skydda förnödenhetstransporter till krigsdrabbade områden.

Fredsgenomförande insats: En militär operation som framtvingar fred genom att hjälpa den part som anses ha rätt i en konflikt.

Ingen av dessa insatser har egentligt stöd i FN-stadgan (enligt Cramér), utan är framtagna som ett sätt att kringgå stadgan. Man skriver istället att insatserna verkar enligt stadgans principer, en farlig omskrivning som egentligen kan vara vad som helst, och som förutsätter att makthavare som fattar beslut rörandes de militära insatserna har en god förmåga att göra etiska och moraliska bedömningar.

Cramér nämnde också humanitära interventioner, en helt illegal företeelse som går ut på att man skickar stridande trupper till ett område med föreställningen om att man hjälper den moraliskt överlägsna gruppen i konflikten att uppnå seger i stridigheter. En humanitär intervention är på intet sätt berättigad enligt FN-stadgan. Den kan däremot vara politiskt legitim, ifall en makthavare till exempel tror sig kunna vinna i popularitet på att genomföra en militär operation i ett område med uppmärksammat etiska stridigheter. Det kan till exempel vara Burma, förra året, då munkarna genomförde en hungerstrejk.

I relation till lagen om tvångsmedel är det inte helt anmärkningsvärt att man vill förlänga lagen om åtgärder vid samhällsfarliga brott i fyra år till och sedan permanenta den. Det är uppenbart att en sådan lag behövs, när kalla krigshotbilderna nu förändrats, blivit större, mer komplicerade och med fler parter.

När man också kan konstatera att det behövs åtminstone fyra nya typer av insatser som kringgår FN-stadgan för att ens börja kunna hantera de nya hotbilderna kommer permanentandet av lagen, tillsammans med FRA-lagen, datalagringsdirektivet och andra åtgärder, som en räddning för en alltmer paranoid maktapparet.

Med hotbilderna som växt fram efter 1991 återstår dock frågan om hotbilderna, som definierats av militären, är egentliga hotbilder, eller bara fantasier som växt fram för att motivera fortsatt existens av hög beredskapsgrad.

Se också Christian Engström