Jag hade turen att bli utfrågad om miljöfrågor igår, precis veckan efter att jag suttit och grubblat rätt ordentligt på frågan.

Det kan vara väl värt att notera att givetvis finns det inget svenskt parti idag som tycker att man inte ska satsa på grön infrastruktur. Snarare tvärtom. Det märks att också företag är intresserade av grön infrastruktur. Tågbanorna är ständigt överbelastade, landet runt, i kampen för miljövänlig transport.

Men det är väl värt att notera att ett europeiskt byte från vår gamla, omiljövänliga infrastruktur, till ny, smartare infrastruktur kommer att stå oss mycket dyrt. Utan en massa trassliga patent skulle det gå mycket lättare.

Det är också väl värt att notera att Indien, Brasilien och Kina inte har så mycket gammal infrastruktur de behöver byta ut, så om de kan bygga ”rätt” från början sparar de (och i förlängningen också vi) dels stora summor pengar, men också en oerhörd miljövinst. Det är därför det är så knepigt att Kina måst bygga ut sitt inrikesflyg, istället för att bygga snabbtåg.

Vidare tycker Kristianstadbladet idag att jag lider.

Dessutom vill jag passa på att uppmärksamma min väljarkrets om att jag har utarbetat ett sakpolitiskt program inför de kommande fem åren. Jag hoppas att mina partikamrater också kommer att omfamna dessa hittills åtta frågor som jag tror kommer kunna ta upp en del av vår tid under nästa mandatperiod.

Att Europaunionen har demokratiska problem kommer knappast som en överraskning för ens den mest inbitne EU-förespråkare. EU:s medborgare röstar ofta nej när EU vill testa något nytt. EU:s medborgare är ofta skeptiska när unionen säger att den gjort något bra. Trots att EU:s medborgare ofta är positiva till ett samarbete, håller de sällan med de ambitiösa planer statsledarna målar upp och hajkar iväg på.

Därför är det inte så konstigt att NIC:s rapport Global Trends 2025: A Transformed World varnar för att EU kan komma att bli en ”haltande koloss” vid 2025. EU-området är världens starkaste ekonomi, men kommer aldrig kunna omsätta sin ekonomiska ställning i något globalt politiskt spel – stödet för det finns helt enkelt inte på gräsrotsnivå, och de insitutionella kriserna avlöser varandra.

Den senaste fadäsen med nej till Lissabon på Irland får till och med kommissionären Charlie McCreevy att säga att nejet måste respekteras (samtidigt ska han ju avgå vid slutet av året, så frågan är hur backad av EU han är i frågan – spel för massorna?).

Men mot bakgrund av detta, hur intressant är det inte att Göran Leijonhuvfud och Agneta Engqvist alldeles nyligen släppt boken Kina: En haltande koloss?

Bokens drivande tes är att Kina trots fenomenal ekonomisk utveckling har ökande klyftor och stora problem med mänskliga rättigheter. Eftersom en stor del av befolkningen inte får tillgång till den rikedom landet generar måste Kina per definition vara både halt och led. Den egalitära ideologi som i teorin styr den kinesiska staten misslyckas brutalt med välfärdsdistributionen.

I viss mån befogad kritik. Kina ställer ju till och med in toppmöten med kommissionen för att Dalai Lama är på besök i flera europeiska länder. Men haltar kolossen?

Kina har klarat sig bra genom den finansiella krisen. Kina äger nu amerikanska banker. USA har finansierat sina krig med lån från kinesiska staten. Svenska staten köper Carnegie och Europeiska kommissionen vill ha ett 200 miljarder euro stort krispaket samtidigt som jag förlorar 0,01 kronor per växlad yuen för några veckor sedan (normalt förlorar man runt 0,3 kronor per växlad utländsk enhet säger mig min erfarenhet av valutaväxling).

Jag säger inte att Albert Bonniers förlag har gjort fel som ger ut en bok om kvarstående svårigheter i Kina. Men jag menar att bristen på litteratur och insikt om EU börjar bli ett allvarligt problem. Vi måste diskutera EU ur ett europeiskt perspektiv, och vi måste våga kritisera och föreslå förbättringar i det europeiska systemet.

Den svenska debatten om EU måste göra det enklare att andas i internationell debatt om man så vill.

Enligt bloggen Post Grant har antalet kinesiska patentansökningar gått upp senaste åren. Mellan 2006 och 2007 ökade antalet patentansökningar med 21.1%. Det är en naturlig utveckling i och med internationaliseringen av immaterialrätten, och WIPO gnuggar nog händerna i glädje av den lyckade strategin för utveckling av u-ländernas infrastruktur för immaterialrätt.

Enligt samma blogg håller Kina dock på med sin tredje revidering av patentlagen från 1984. Bland föreslagna ändringar och tillägg till nuvarande patentlagstiftning utmärker sig bra reformer som inkluderande av teknologi- och medicinöverföring till andra u-länder i mån av behov och förbud mot att dra en patenttvist till domstol ifall käranden vet att dess patent täcker en uppfinning som är uppenbar eller var gammal vid tiden för ansökan om patentet.

Export av västvärldens immaterialrättsstrategier till u-länder kommer i förlängningen inte vara bra för västvärlden. Risken är att vi hamnar i en situation där någon annan än USA och EU tar över rollen som ledande exportörer av immaterialrätter, vilket kommer ha dåliga konsekvenser för vår egen ekonomi och utveckling.

Å andra sidan är Kinas och andra u-länders anpassning till västvärldens patentregler en förutsägbar konsekvens av de aggressiva strategier de för. De två ovanstående reformerna tyder ändå på en viss förnuftighet i tillämpningen av patentlagar i Kina. På motsvarande sätt är det lätt att se att u-länder i många fall, istället för att anpassa sig till drakoniska regelverk, utvecklar egna, öppna strategier för förvaltning av uppfinningar och kulturella verk.

Pinga på intressant.se

En av mina mer respekterade källor, Martin Khor på Third World Network, rapporterar idag att Kinas premiärminister Wen Jiaobao har gått ut med en vädjan om förenklad spridning av miljöanpassad teknik.

Frågan handlar så klart om patent, som effektivt låser in energisnåla och miljövänliga transportmedelstekniker i väst. Det gör i sin tur att Kina, som trots god ekonomisk tillväxt ännu inte har oändliga summor att röra sig med, inte har råd att bygga en hållbar kommunikationsstrategi. Istället för snabbtåg mellan Shanghai och Beijing, förpassas kineserna till utbyggt inrikesflyg.

När jag var i Kina nyligen besökte jag en miljökonferens anordnad av FN. Slående på konferensen var de otaliga kinesiska miljöprojekt som presenterades. Vissa är naturligtvis rätt mundana, ur svensk synvinkel sett; man har till exempel fixat ordentlig avfallshantering i flertalet stora kinesiska städer. Det plan där kineserna möjligtvis slår högre än oss är att avfallsmängden man genererar, används till förbränningskraftverk. Ofta nyare och bättre än vi har i väst. Man har renat sin industri, planterat träd, infört ekologiska zoner i städerna och kultiverat grönområden.

En man jag träffade, anställd på svenska exportrådet i Beijing, sade att vi nog har en övertro på vår miljöhänsynsförmåga i Sverige. Kina håller på att gå om.

Martin Khor skriver vidare:

There is a lack of ”effective policy guidance and incentives, necessary financial supports, as well as fair and effective institutional arrangements for such cooperation. Meanwhile, there is also a need to balance the IPR protection and needs in fighting climate change.”

Något sådant behov finns inte. Fallet med teknologiöverföring till utvecklingsländer är ett solklart argument mot patentindustrin.

De flesta västländer, märkvärt här Italient, är inte alls särskilt angelägna om att bryta sina gamla industrivanor eller investera i ny och dyr miljövänlig teknik. Man är heller inte särskilt pigga på att lägga om all den infrastruktur man har sedan tidigare. Att vara miljövänlig är inget man gärna bara kostar på sig att vara. Det visar till exempel det här beslutet från senaste mötet i Europeiska rådet i oktober.

Färdig handlingsplan till december? Ja, man kan ju undra.

Än mer kan man undra över hur det kommer sig att västvärlden, mer specifikt Tyskland och Siemens, sitter på värdefull patenterad teknologi som kan göra den kinesiska utbyggnaden av sin infrastruktur så mycket mer miljövänlig och ändå inte lyckas tjäna tillräckligt med pengar för att själva bli lite gröna i fingrarna. Siemens har nämligen ett patent på ett form av snabbtåg som kineserna är intresserade av att bygga. Men kineserna har inte råd med licenserna.

Istället spenderar Kina tid och pengar på att försöka kringgå detta patent. Det försenar bygget av järnvägen, och är ett slöseri med resurser. Det försämrar också miljösituationen i Kina.

Det är dags att västvärlden avvecklar sin extrema fascination vid patent och andra utpressarmekanismer mot utvecklingsländer. Låt den teknologi som kan bygga vår framtid byggas. Om den inte ska byggas här, låt framtiden byggas någon annanstans. Det är ingen som är intresserad av en lupen, framtidsskygg snåljåp.