Arkiv

Archive for the ‘Medier’ Category

Medielogik och ignorerade val

Henrik Brändén undrar vad journalisterna har emot piratpartiet. Från det har en diskussion växt som mer handlar om vad vi kan göra.

Jag tror vi motarbetas av en medielogik som inte är helt solklar.

CMB sammanfattade medielogikens mekanismer på facebook:

När en journalist ger sig själv frågan är detta något som är värt att lägga tid på så går denne på antingen två olika känslor: kan det vara ett scoop eller är det något som andra journalister tycker det är värt att skriva om. Statsvetare har beskrivet denna känsla för om det är värt att skriva om så som en ideologisk känsla och de kallar denna ideologi för journalism. (Det är upplagt för förvirring här.)

Så utifrån det, lite historik. Pre-FRA demonstrationen utanför riksdagen var vi vad media såg som ett enfrågeparti om fildelning och övervakningsfrågor var foliehattiga, konstiga och ointressanta. Demonstrationen skakade om och ledde till ett helt nytt fokus på sociala medier från trad-medias sida.

Från FRA, över EP-valet och vidare fick vi mediautrymme för att vi var nya och intressanta, då fungerade provokation för att andra högg på våra utspel. Efter EP-valet 2009 slutade framförallt M&S att svara (vilket vi vet var en medveten strategi) vilket gjorde att våra utspel fick mycket mindre effekt och därför inte heller var lika intressanta för tidningarna längre. Det hjälpte inte att göra utspel om att hosta TPB från riksdagshuset när ingen bet på det. Efter valet 2010 begravdes vi rituellt i några artiklar i kulturbilagorna och sagan förklarades vara slut.

Vårt främsta problem nu är att vi vill prata EP-val, det har vi goda anledningar att vilja och vi har mycket att säga. Men ingen annan vill prata EP-val, varken media eller andra partier, eller iaf vill de inte prata EU-frågor. EP-valet har just nu reducerats till mindre än en opinionsmätning inför det ”riktiga” valet, och det missgynnar oss ordentligt nu. Frågan är om förstås om det missgynnar oss i EP-valet, i brist på opinionsundersökningar kan det ju också vara så att vi mobiliserar våra väljare och de andra misslyckas för att de inte vill prata EU. Oavsett vilket, kommer det som händer i EP-valet sätta påverka vilka historier som berättas fram till valet i september, så jag tror att vi satsar rätt.

Och om vi bortser från taktik så behövs det faktiskt att några framhärdar i att debattera ett val som har ungefär lika stor effekt på lagstiftningen i Sverige som riksdagsvalet har.

Kategorier:Medier, Piratpartiet

Mitt stöd för Schibbye och Persson

Svenska journalistförbundet har startat ett upprop för journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. Så här såg mitt brev till regeringen ut.

Förutsättningarna för journalister i världen har blivit sämre de senaste åren, varnar rapport efter rapport. Alldeles nyligen har två svenska journalister, Martin Schibbye och Johan Persson, dömts till elva års fängelse i Etiopien för olaglig inresa och förberedelse för terrorbrott. När svenska regeringen nu, efter många vändor, slutligen bestämt sig för att deras uppdrag i Etiopien faktiskt varit journalistiskt och att deras frigivande är av hög prioritet är det också läge att lägga handling bakom orden.

Journalisternas verksamhet är nämligen inte bara hotad i krigsutsatta områden som Etiopien. Även på hemmaplan här i Europa minskar journalisternas rörlighet och möjligheter till kritisk granskning, bäst representerat av händelseutvecklingen i Ungern under det senaste året. Inte bara av utrikespolitiska skäl, utan även inrikespolitiska, är det extra viktigt att Sverige tydligt markerar att detta är en utveckling vi inte vill se.

Därför är det helt avgörande att regeringen gör allt i sin makt för att se till att dessa journalister kommer tillbaka till Sverige som fria medborgare så fort som möjligt.

Jag är övertygad om att Sverige kan ta bättre vara på sitt arv och rykte som förespråkare för mänskliga rättigheter och demokratiska friheter. När jag reser i världen konfronteras jag ständigt med bilden av Sverige som ett land som står upp för journalisters friheter, självbestämmanderätt och självförverkliganderätt. Även om jag är besviken på regeringens saktfärdiga respons i den här frågan, och gärna släpper både en och annan syrlig kommentar om hur pass välförtjänt Sveriges rykte egentligen är nu för tiden, vill jag gärna tro att regeringen har en massa krut att lägga på journalistiska rättigheter och att de faktiskt kommer göra det också.

Referensramar 2: att använda slang i media

Gott nytt år alla. Här kommer en anekdot.

Det måste ha varit någon gång under hösten 2008 som jag började titta mig omkring på nätet efter spanskspråkig science fiction. Jag hade just börjat läsa första kursen i spanska på Lunds universitet (SOL-centrum, institutionen för romanska språk) och tänkte att det kunde vara ett lättsamt och roande sätt att ta till sig mer av det spanska språket. Science fiction domineras väldigt, i Sverige och i resten av världen, av den nordamerikanska pulp-traditionen, men jag
tänkte ändå att jag kanske skulle hitta någonting intressant.

Jag hittade La gran historia de novelas de a duro av José Carlos Canalda, en valenciansk kemist tillika science fiction-fan som skrivit en bok om spansk kiosklitteratur i science fiction-äventyrens förtecken publicerad under Franco-diktaturens 1950- till 70-tal.

José Carlos Canalda beskriver sin egen relation till science fiction under sin uppväxt, så väl som science fiction-böckernas roll och identitet i ett moraliskt censurerande samhälle. Han beskriver böcker, författare, omslag, och hur handlingarna styrdes dels av hur regeringens censurmyndigheter dikterade, men dels efter hur förlagen trodde att böckerna bäst skulle marknadsföras (man kan skriva mycket om detta och jag har redan tidigare lyckats arbeta in några av
Canaldas observationer i bloggposter). I en särskild del av boken hittade jag ordet ”nosotros benjamines”, vilket betyder ungefär ”vi unga pojkar” (egentligen ”vi som var sistfödda i våra respektive familjer”). ”Benjamí­n” i det här fallet kommer från Bibeln, närmare bestämt Första Mosebok 35:18 och bibelkaraktären Jakob (Benjamin är dennes yngste son från äktenskapet med Rakel). Samma referens går att återfinna i den amerikanska rapparen Lauryn Hills låt Doo-Wop (That Thing) från 1998.

De senaste dagarna har jag haft anledning att fundera på hur man ska uttrycka sig, och vad man signalerar när man uttrycker sig på vissa sätt. I Canaldas och Hills fall lär los benjamínes ha att göra med deras bakgrund i religiösa grupperingar (både Spanien och USA har mycket starkare kristna traditioner än till exempel Sverige). För mig ligger kopplingen mellan en enstaka namnreferens och en biblisk personlighet väldigt långt borta.

Uttryck som ”fett fail” (uruselt, dåligt), ”ce tare” (coolt, häftigt), ”chido”/”guay” (coolt, häftigt) och ”voor de lol” (för att det är kul) lär säkerligen för andra vara likaledes främmande. Det har jag inte haft för anledning att grubbla på för mycket de senaste ären. Jag är själv något av en mem-motståndare: jag gör inga frivilliga eller konsekventa referenser till Caturday eller longcat. Nyan-cat framstår för mig som vilken annan repetativ pop-muzak som helst (Muzak var ett amerikanskt bolag som gjorde hissmusik, alltså musik ämnad att sätta bakgrundsstämningar snarare än att lyssnas på direkt. De har gått i konkurs nu, men meningen med referensen i det här fallet är alltså att det många populärmusikaliska låtar går att lyssna till passivt i bakgrunden – de är inte tillräckligt störande för att man ska söka sig bort från dem, men inte tillräckligt bra för att man ska söka sig till dem. Valfri populärmusikalisk radiostation utgör bra exempel).

Jag gör alltså en resa mellan en miljö där jag har varit hopplöst efter och o-cool, som vägrar ta till mig alla dessa moderna 4chan-uttryck, till en miljö där ett uttryck jag själv trodde var väl rotat i det svenska språket sedan åtminstone mitten av 1990-talet (superlativet fett) tydligen är alltför informellt. Samtidigt ihärdar många i att det är mycket viktigt att uttrycka min personlighet och inte framstå som talare av kanslisvenska. Jag är inte vald för att vara byråkrat, och jag är inte vald för att ursäkta min brist på handling med att jag genomlevt ett genomförandeunderskott under föregående verksamhetsår. Det är viktigt att vara ung och ha personlighet/stil (jodå, jag minns nog hur svenska ledarsidor prisade min hockeyfrilla anno 2009) för det finns en sån brist på människor med personlighet och karaktär och ungdom i folkvalda församlingar. Jag har fått nya perspektiv på mina rädslor och orosmoln från sommaren 2009 då jag i en debattartikel i Expressen snarare verkade bekymra mig för hur man väljer rätt gafflar vid middagsbordet (den yttersta först).

Kanske tar det tid att landa i en mediapersonlighet eller för den delen social karaktär i förhållande till nya kollegor med ny bakgrund. När jag under en social middag med förtjusning försökte förklara att jag hittat Rumäniens svar på bash.org (det svenska svaret på bash.org heter för övrigt warpdrive.se — de är citatdatabaser där människor har gjort dråpliga, roliga eller pinsamma uttalanden som sedan förevigas av deras chattkamrater) möttes jag av frågetecken och en vänligt menad ironiskt kommentar om min överdrivna nördighet från en av mina arbetskamrater. Kanske var rumänsk science fiction inte rätt kulturella referens att göra i SVT, utan jag skulle ha nöjt mig med att diskutera Mircea Cărtărescus verk (som översatts till svenska och hyllats i svenska medier) och hur de mottas, och hur den svenska publikens mottagande av hans böcker mottas, i rumänsk kulturpress (Dilemateca finns inte online, men andra kommentarer kan man hitta här). Kanske är det bäst att låtsas som att mitt kulturella universum kretsar kring Sverige, Hassans busringningar från 1990-talet och Imperiets fantastiska låt Jag kan inte leva utan dig och att anledningen till att jag hoppas kunna arbeta med kulturfrågor i EU är att jag sätter Sverige i centrum. Författarfonden och biblioteksersättningen, potentiella svenska kompromisser på export till ett av upphovsrättskonflikter plågat europeiskt biblioteksväsende?

En döv man satt vid en vägkorsning och täljde skaft till yxor. Då en resenär anländer till korsningen stannar han och frågar den döve mannen vilken av vägarna som bär till Motala. Men då mannen inget hör utgår han ifrån att resenären istället frågat vad han håller på med, och svarar ”Goddag, yxskaft.”

Referensramar 1: Min blogg

Jag sitter på ett flygplan mellan Otopeni-flygplatsen i Bukarest och Frankfurt. I Frankfurt ska jag byta flyg till Stockholm Arlanda och sedan hem till min familj i Örsundsbro, en by med ungefär 7000 invånare i Enköpings kommun, strax norr om Stockholm (60 km) eller en bit väster om Uppsala (25 km).

Jag hoppas kunna återupprepa mina fantastiska tio-i-topp-listor från förra året. Fantastiska i bemärkelsen att jag hade väldigt kul när jag skrev ihop dem – hur roliga andra tycker att de är får väl vara upp till dem.

För ungefär 15 minuter sedan skrev jag färdigt ett första utkast till ett blogginlägg om uttryckssätt och ord. Jag grubblar på om jag måste skicka det till min politiska assistent Mattias Bjärnemalm för korrekturläsning. Hur viktigt är det att jag skriver rätt saker, åt rätt publik och på rätt sätt nu för tiden? Ge dina åsikter i kommentarsspåret. Tänk på att jag måste leva med konsekvenserna av ditt svar.

Den här bloggen har alltid varit ett sätt för mig att bearbeta informationsflöden. Jag läser lite nyheter här, kanske en bok där, träffar en massa människor och lär mig en massa saker. Utvidgar mina litterära och regeringsrapportsliga vyer i stundtals idiotiskt tempo och kokar sedan ihop dessa till ordvitsar och associationsmässiga mardrömmar. Jag utgår ifrån att man, om man läser den här bloggen under en längre tid, så småningom lär sig mina referensramar. Kanske lägger man till sina egna referensramar i någon av kommentarerna.

Jag tänker mig hela informationspolitiken som ett sätt att hjälpa, reglera, styra eller låta bli att styra hur människor tar in, ger ifrån sig och bearbetar information. Utbildningsväsendet är till exempel en reglerad form av informationsinhämtning och därför en självklar del av det informtionspolitiska spektrat. Tillgång till telekommunikationsinfrastruktur är en annan form av informationspolitik som kan behöva styras och stödjas. Utvecklingen av formerna för tillgång, och framför allt privatpersoners beteende i förhållande till informationsinhämtning, informationsskapande och bearbetan bör, enligt mig, i största möjliga mån bevaras fritt. Även om privatpersonerna inte själva alltid planerar eller önska använda alla möjligheter och friheter att göra som de vill med information bör det inte finnas några juridiska hinder för att de ska ändra
sig. Den här bloggen är en del av mitt arbete att för mig själv hålla koll på och reglera, på ett personligt plan, vad jag tar in, vid vad jag fäster vikt och att jag sedan skriver av mig är mitt sätt att bearbeta och ge ifrån mig information.

Nåja.

Vissa har säkert sett rumänske journalisten Vlad Ursuleans intervju med mig från Bukarest tidigare under december månad. Förmodligen är det färre svenskar som
också har läst hans skriftliga skildring av vårt möte. Han är en ordkonstnär och skribent och beskriver eder tillgivna parlamentariker på följande sätt (min översättning):

”Amelia breder ut sig på stolen som vilken annan grabb [sic!] som helst. Hon tittar ned i golvet, biter sig i läppen. Hon gömmer händerna i ärmarna på den svarta hoodien och lutar sig till rätta med armarna över benen. Sedan kastar hon sig in i framtiden.”

Min kollega från den Gröna gruppen i Europaparlamentet, Sven Giegold (Die Grünen/Tyskland, och för övrigt insiktsfull kommentator på det europeiska ekonomiska dagsläget. Det är värt en google translate på hans skriverier), kommenterade under Strasbourgveckan på lustigheten i att se mig gå omkring i min gröna munkjacka från H&M följd av två assistenter i strikt formella kostymer med slips. Associationen är tänkt att dra åt små grodorna, snarare än Varan-TV.

Austrian Airways i samarbete med Lufthansa tillhandahåller flygresenärerna populära dagstidningar. Jag roffade åt mig en Wall Street Journal Europe. Så här skriver Shayndi Raice om Mark Zuckerberg och Facebook (min översättning):

”[...] VD:s varumärkesskyddade Adidas-tofflor håller på att växa upp. Zuckerberg, nu 27 år gammal, har uppgraderat sig till gympadojor från Brooks och under ett möte med den amerikanske presidenten Barack Obama i april [i år] gick han så långt som att ta på sig en mörkblå slips och sportjacka. Det var inte länge sedan han reflexmässigt skulle ha skyggat tillbaka från sådan klädkod även vid möten med banktjänstemän, advoktar och andra direktörer.”

Superlim eller inte avundas jag Angela Merkels självsäkra handläge. Måhända ser hon lite tantig ut, men med all den självklarhet som krävs tar hon upp platsen i rummet där hon befinner sig. Till och med när hon är tyst, när hon står vid sidan av, lyckas hon utstråla all den närvaro och uppmärksamhet som krävs av en person i hennes position. Jag kan inte säga att jag har särskilt mycket till övers för den väldigt Tyskland-centrerade ekonomiska politik Merkel vill föra i
euro-zonen. Samtidigt kan jag inte förmå mig vara alltför förebrående. Det är trots allt de europeiska medborgarna som velat ha ett demokratiskt system där så mycket makt som möjligt hamnar hos medlemsstaterna och med deras särintressen (let’s dezbatare!). Europa behöver en annan färdriktning om vi vill att politiken ska styras med gemensamt fördelaktiga mål. Som offentlig person och makthavare beundrar jag
henne dock.

Tillägg: Jag ljuger. Jag har naturligtvis landat i Frankfurt nu och väntar på mitt (försenade) anhängande flyg till Arlanda.

Superpolitiska Svenskan

Svenska dagbladet har en ny ledarskribent, ingen av vars ledare jag läst för jag tycker att de verkar ointressanta. Jag tycker heller inte att det verkar särskilt intressant att opponera sig mot dem, på det sätt t ex Lisa Magnusson eller Johan Norberg har gjort. Den sortens superkonservativa åsiktsbildning går inte riktigt att säga någonting om.

– Förresten, såna här moderna tilltag som evolutionsläran, det tror inte jag på.
– Nähä?
– Nej.
– Varför det då?
– Jag upplever mig själv och mitt andliga liv som för komplicerat för att ha kunnat uppstå av godtyckligt, naturligt urval.
– Jaha….

Vad ska man säga liksom? Antingen upplever man sig själv som för komplicerad och unik för att kunna vara en del av ett ekosystem, eller så gör man inte det. Resultatet av att argumentera emot blir dessutom ointressant.

- Vissa människor är helt enkelt desajnade så att de blir bättre än andra.
– Nej, det är de inte.
– Jo, det är de.
– Nej, det är de inte.
– Jo, det är de.

Svårbegripligast blir resonemangen när man försöker dra in vetenskapen i en diskussion som faktiskt inte alls har med vetenskap att göra.

- Det är bra att välfärdssystemen gör att just kvinnor uppmanas att vara hemma med barnen länge för de har ett särskilt hormon som gör att de blir bra mammor.
– Men hela samhället är ju byggt så att den som har pengar på fickan är den som kan utöva inflytande över sitt eget liv?
– Nej, att ha inflytande över hemmet, vilket kvinnor ofta har, är också ett inflytande som man inte ska förringa.
– Om man är en kvinna som vill ha inflytande utanför hemmet då?
– Ja, men föreställ dig hur tråkig världen skulle bli om vi inte hade några barn!

Jag blir däremot lite ställd inför att vi behöver ta debatten mot superkonservatismen i Sverige. Igen. Efter 150 år eller så. För det var faktiskt en hel del årtionden sedan de här riktigt reaktionära politiska debatterna fortfarande fanns. Svenska dagbladet har nu återinfört ”reaktionär” som viktig, politisk strömning i svenska samhället som om att den var det – det är den väl inte? Hur många reaktionärer känner jag? Du?

Genom mitt arbete i Piratpartiet har jag lärt känna en hel del personer från olika länder och olika politiska ideologier. Men väldigt, väldigt sällan träffar jag europeiska reaktionärer. Om jag någon gång beklagar mig över konservativa, så är de ju konservativa inom sitt geografiska område (en konservativ irländare vill t ex bevara abortförbudet på Irland, i Sverige måste man per definition vara reaktionär för att vilja ha abortförbud eftersom vi har haft fri abort i 30 år) men mycket, mycket sällan hittar man tongivande reaktionärer i den offentliga debatten.

Jag kan inte annat än dra tolkningen att Svenska dagbladet försöker importera den amerikanska och anglosaxiska konservativa debatten – som ju är konservativ i sitt geografiska område (USA, Storbritannien) men helt igenom reaktionär här (eftersom vi i de frågorna redan tidigare rört oss mot en förändring åt ett annat håll). Kanske för att den uppfattas som populär och attraktiv? Eller har det att göra med att Fredrik Reinfeldts fru Filippa sitter i Svenska dagbladets ägarstyrelse? Kan vi då per analogi dra slutsatser om åt vilket håll Moderaterna tänker sig sin politik i framtiden? Sverige – det nya Irland!

Eftersom Svenska dagbladet anställer så många som 36 personer på hel- eller deltid för att Tycka Till om samhällets diverse problem och svårigheter kan man nog inte kalla detta för en tendens i den politiska debatten än. En enskild redaktion har valt att göra någonting kontroversiellt i förhoppning om att skapa uppmärksamhet. Men det är också ett tecken på att de pejlar efter en ny publik – tada! Reaktionärerna gör intåg i den politiska debatten. Hur lång tid kommer det ta innan DN:s redaktion av 30-något-tyckare utökas med en liknande personlighet?

Bilden av tagen från serien Boogie el Aceitoso av Roberto Fontanarrosa, en argentinsk skämtstripp som gör sig lustig över den framförallt amerikansk-konservativa inställningen att samhället och samvaron är någonting som händer andra människor. Ett utmärkt exempel på resonemang som hittills hört till svenska historien men som tydligen nu försöker göras rumsrent igen.

Kategorier:Medier

Samlarböcker

I nederländska Cosmopolitan anno april 2011 berättar Lies Visschedijk, nederländsk skådespelerska och tillika huvudrollsinnehavare i filmen Gooische vrouwen: de film att hon för allt i livet inte kan begripa hur det kommer sig att hon inte läst klassikern Wuthering Heights av Emily Brontë.

Jag vet förstås varför hon inte läst boken: den är tråkig. Från första sidan till den trettionde (vilket är ungefär så långt jag någonsin orkat ta mig in) är det enda man lyckas se framför sig ett någorlunda tråkigt brungrått fotografi av ett 1900-talsengland utan förlåtande egenskaper. Jämför då med Herman Mellville’s Moby Dick, också en tråkig bok, som i alla fall håller läsarens intresse vid liv med löften om enorma och brutala vita valar djupt under havsytan (kapitel 21: Om valens vithet var en av mina milstolpar, äntligen val, tänkte jag, men det visade sig handla om vågskum, snö och andra vita saker som likt valar kan vara skräckinjagande).

Nej, ska man läsa Brontë-böcker finns det ju faktiskt två till att välja mellan och de är båda bättre och mer underhållande än Emily.

Mer underhållande än engelskspråkiga klassiker alla tider är däremot Kalle Anka. Under en orelaterad händelse igår påmindes jag om finska Piratpartiets Joonas Mäkinens imponerande Kalle Anka-samling. Serien är insamlad från och med årtal 1976 och det äldsta exemplaret således runt elva år(!) äldre än både mig och Joonas.

Det längsta jag hunnit samla på ungdomsböcker är nog Animorphsserien som jag innehar 27 delar av eller så. Animorphs är en typisk 9-12-år-gammal-serie och lätt att tappa intresset för (jag avancerade till fantasy-litteratur). Alla böcker utgör variationer av samma äventyr (idoiten Visser III har hittat på ofog och måste stoppas). Kalle Anka, däremot, är en varierad och äventyrlig hjälte som lyckas ta sig runt inte bara till de mest skiftande fienderna utan också en bred variation av gåtor och problem.

För mig är dock den spanska, post-franquistiska science fiction-kiosklitteraturen den största gåtan av dem alla. I en behandling om spanska ungdomsromaner på temat science fiction skriver José Carlos Canalda Cámara i kapitel sex om vad som hände med ungdomsböckernas erotiska element efter censurens fall. Texten fick mig först att fundera på någonting John-Henri Holmberg en gång skrev i en ledare för Nova Science Fiction-tidskrift: en bild av kvinnor som dugliga äventyrare i 1950-talets nordamerikanska science fiction, men vars slutgiltiga syfte och målsättning i livet var att bli gift, få barn och bli hemmafru. De spanska sf-ungdomsböckerna begåvades tydligen med ett äktenskap var – några av karaktärerna ur Aznarsagan verkar till och med ha få gifta om sig (mot slutet av Francos regim, då censuren börjat lättats upp).

Men efter 1975, när censuren slutgiltigt tagits bort, uppstod inte mindre än två Harlequin-novels-in-space-serier. Följande textstycke kommer ur boken ”Rymdens nekropolis” som gavs ut första (och förmodligen enda) gången 1980 inom ramen för serien Rymdens erövring:

-Jag står inte ut med att se honom lida på det här sättet. Mitt hjärta blöder. Låt oss älska med varandra så att vi blir av med lite stress innan vi gör avfärd mot det där underliga stället, sa Mauren och började ta av sig klänningen.

Hennes bröst var fasta och fylliga med kanelfärgade vårtgårdar och utstickande bröstvårtor. En frestelse så svår som någon att motstå, men Sandro Quarrie visste hur han skulle spjärna sig. Häftigt drog han upp dragkedjan på hennes klänning igen och utropade:

-Det får vara nog, doktorn!

Hasta [...] siempre

Only one. Be quick.

The Peruvian Congress has declared free and unrestricted internet access a human right. Free as in gratuito, not as in libre, apparently, and in Spanish there can be no mistake as to whether that concerns beer or speech. The suggestion comes from the center-left party Apra, but is supported by the left government. The President of the Transport Commission Yaneth Cajahuanca says that gratuito should not be interpreted as a future disappearance of rental agreements (monthly fees paid by consumers to get internet access provided), but as the public not making downpayments on infrastructure.

This sounds to me as if the public will not have to invest in infrastructure, which to me appears not too much different from anywhere else. I have yet to determine whether the law also includes a method different from public investment to reach the objective of higher broadband access (currently at 3% of the population).

Further down the gratuito-road is a warning from largest Perúvian telecommunications operator Telefońica dated 2001: AT&T wanted to use Telefonica infrastructure for free (gratuitamente).

As for the unrestricted access part though, the way it’s presented it seems suitably unconditional(!!) and in Perú desperately needed. I wrote in December last year that Telefónica being the hero of the day has both GB download limits and simultaneous connections limits per household in Perú. Download caps were at the time set to between 20 and 60GB/month, and number of simultaneous TCP-connections to 200. I asked around a bit about this, but have as yet not found out whether or not 200 TCP-connections per moment could also be made to apply to UDP. It depends on how the amount of connections are monitored, apparently.

Peru has just came out of their 2011 elections (April 11). Apparently a left coalition has won (far left) the elections for the second time in a row (they now have leftists in power since 2006), and there will be a stand-off between left candidate Ollanta Humala and right candidate Keiko Fujimori on June 5th.

I am cautiously optimistic. Remember that Chile approved a net neutrality law last year that conditioned the unrestricted access on ”legal activities”.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 25 andra följare