Så, läget är ungefär så här:
Det finns läkemedelspatent. Läkemedelspatent är en rättighet för privata aktörer att få ett tidsbegränsat monopol. Med grundtanken med patent är också att information om uppfinningen, i det här fallet sammansättningen av läkemedlet, ska tilllgängliggöras allmänheten. Det innebär att patentsystemet har som ett av sina viktigaste motiv att skydda allmänheten mot läkemedel vi inte vet vad de innehåller, som kan vara framställda på ett sätt sådant att det skapar farliga avfällningar och så vidare.
När man motiverar insatser mot patentbelastade mediciner, framför allt vid EU:s tullar, är att man skyddar folkhälsan genom att inte släppa igenom mediciner som tillverkats utan licens (”utan kvalitetssäkring”). Problemet är bara att konsekvensen blir att en massa sjuka nigerianer inte får någon medicin alls då.
Så det mest insiktsfulla jag hört idag är: Vi måste lägga mer energi på att försöka säkerställa oss om läkemedlens kvalitet, och mindre på att införa ökad administration och högre straffskalor för intrång i patenträtten.
Jag har träffat James Love i Bryssel. Han leder Knowledge ecology international och har varit lite av en hjälte för mig sen jag upptäckte hans omfattande efterforskningar om tillämpningen av tvångslicenser enligt art. 31 TRIPS.
Det är egentligen sjukt oförvånande för mig att tilämpningen av möjligheten att tvångslicensiera för exportering fungerar bäst mellan u-länder, och det var knappast heller förvånande när Love bekräftade resultatet av mina egna efterforskningar om att EU-förordning 816/2006 inte tillämpats en enda gång. Puckade EU-länder.
Simon Rosenqvist
teirdez
Mårten Fjällström