De senaste månaderna har Etherpad, ett internetverktyg för textskapande i realtid, vuxit till att användas inom nästan all verksamhet i Piratpartiet. Det har använts för att skriva protokoll, debattartiklar, projektbeskrivningar, nyhetsbrev – och mycket mycket mer.

Som verktyg vänder Etherpad upp och ned på hur text skapas. Flera användare kan samtidigt redigera samma bit text. Det är ett tecken på en ny deltagarkultur som växer fram – och på hur internet kan förändra kollektivt skapande. Den adrenalinfyllda upplevelsen att tillsammans med ett halvt dussin andra personer samtidigt arbeta på en text är såväl beroendeframkallande som extremt produktiv.

När Etherpad informerade om att köpts upp av Google och skulle lägga ner tjänsten var vi därför många som sörjde. Det var uppenbart att Google såg tjänsten som ett hot mot sin egen kollaborativa texttjänst Google Wave. Under några timmar kokade Etherpads lilla del av internet av hatbrev, ilskna utrop och planer smiddes på att skapa ett eget verktyg.

Själv satt jag vid tillfället på Ung Pirats kansli, där sorgen flödade.

Kanske insåg Google att det skulle kosta mer än det smakade att göra sig till fiende med internetaktivisterna, för kort därefter informerades om att Etherpad skulle fungera fram tills att källkoden öppnats och lagts upp.

Så skedde också nyligen. Piratpartiet kan därför presentera sin egen julklapp till internet – sin egen Etherpad-klon – Piratepad.

God jul!

________________________________________

Länk till nyheten på hemsidan:

Piratpartiets julklappar till politiska aktivister: Tor och PiratePad

________________________________________

Andra som bloggat om Piratepad:

Jonatan Kindh: Piratpartiets julklapp till aktivister

Daniel Svensson: Online collaboration FTW

Mattias Bjärnemalm: Piratepad

________________________________________

Våren 2006 blev jag valkretsledare i piratpartiet för Uppsala län. Vid ett tillfälle satt jag och Torbjörn (vice valkretsledare) som vanligt och försökte bygga upp tillräcklig aktivitet för att komma över 4% vid höstens val. Det från grunden och utan resurser att tala om. Jag tror att det var en kväll när vi satt och ringde runt till alla medlemmar i länet (det var färre på den tiden) för att se vad var och ville och kunde bidra med som vi fick ett mejl från en upprörd person som skrev om något lagstiftnings-hot mot internet som vi inte lyft (än). Jag hittar inte mejlet nu, men jag kommer ihåg att ”lata politiker” och ”ni gör inget” nämndes.

Första impulsen var att skriva ett sarkastiskt svar, men vi insåg att det var okonstruktivt så istället skrev vi ett svar där vi förklarade att vi med våra begränsade resurser hade svårigheter att agera på allt samtidigt och att lösningen var att gå med i partiet och därifrån tillsammans med andra agera i frågan.

Idag hade jag en liknande känsla när jag läste Isobels senaste bloggpost som i korthet går ut på att den som inte agerat runt polisens övergrepp i Köpenhamn håller med danska polisen. Tyvärr är jag inte lika klok idag som för tre år sedan och slängde iväg en sur, okonstruktiv kommentar.

Nu ska jag försöka vara konstruktiv istället. Ett svar på varför piratpartiet i Sverige agerat mycket mer runt FRA-lagen än lømmelpakken är att det ena är i Sverige och det andra i Danmark. Danska piratpartiet har föga förvånande omvända prioriteringar. Ett annat är att vi inte i god tid lyckades identifera hur vi effektivt skulle kunna agera i frågan (annat än att stödja våra danska medpirater alltså). Att vara effektiv – om inte i att ändra politiken så i alla fall i att ändra opinionen – är viktigt eftersom engagemang inte är outtömligt, även om det är förnybart. Resultatet blir lite spritt bloggande, men ingen massiv kampanj.

Så hur skulle en effektiv kampanj se ut runt en liknande händelse? För det första behöver man bygga upp medvetande om situationen i förväg, med research, bloggning och pressmeddelanden. För det andra så vore det kanon med en grupp på plats med kameror, snabb uppkoppling (obs, skaffa uppkoppling på landets eget 3g annars kan det bli snordyrt) och laptops man kan leva med att bi av med. De kan då mata ut lägesrapporter till en livesite, runt den kör man bloggning och pressmeddelanden. En stöddemonstration i Stockholm med en skrivelse till värdlandets ambassad vore heller inte dumt. Något sånt skulle kunna vara effektivt för att visa hur medborgerliga rättigheter sätts ur spel i vår närmiljö.

Det kräver dock lite pengar och en massa arbete. Partiet har lite pengar, så det kan vi nog ordna, men inget händer utan arbete. Isobel, vad skulle du vilja göra i en sådan kampanj? Vill du organisera, vara på plats med en kamera (och kanske en diskret hjälm mot batonger) eller något annat?

Här kommer den efterlängtade fortsättningen, jag förstår att alla är väldigt spända efter den spännande inledningen. Som vanligt är det inte Niklas Stenlås faktafel som är med i bloggposten, utan faktafel och icke-understödda slutsatser bjuder jag glatt på.

Del 2, svensk partihistorik fortsätter

Stadie två: Masspartiernas storhetstid
När masspartierna väl segrat som modell och alla partier blivit masspartier uppstår ett intressant läge. Att expandera mer blir svårt, ungdomsförbund och liknande sidoorganisationer har fullt upp med att rekrytera tillräckligt för att täcka det oundvikliga tapp som dödsfall skapar. Masspartiernas storhetstid karaktäriseras av medlemsmässigt stora partier som försöker expandera sin makt genom att suga upp nya organisationer och nya rörelser. Där elitpartierna rekryterade personer som börjat synas rekryterar masspartierna organisationer som börjar synas. Partierna fick folk och ekonomiska resurser, i utbyte får organisationerna en direkt plats vid det politiska förhandlingsbordet, inte sällan genom en företrädare som riksdagsman i rätt utskott.

För politiker innebär det här att en karriär gärna går genom någon av dessa organisationer, LO för socialdemokraterna, SAF och företagsvärlden för moderaterna, LRF för centern och så vidare. Man har sin hemmabas, sin organisation där man börjar och ofta slutar sin karriär och växlar med politiska uppdrag, egentligen för samma organisation men via ett parti.

För den enskilda medborgaren är både organisationer och själva partistrukturen viktig för att påverka. Jag läste för en tid sedan om socialdemokratiska kvinnoförbundets kampanj mot svenska kärnvapen. Här har vi en organisation, inom ett parti, därtill det makthavande partiet. Deras metod för att påverka politiken gick ut på att de – efter att noggrannt läst in sig på frågan – skickade representanter till varje möte där höga företrädare deltog och frågade varför det var socialdemokratisk politik att satsa resurser på att utveckla atombomber. Metoden var effektiv och atombombsprogrammet avvecklades (säkert beroende på fler faktorer också). Det här visar att partiets företrädare var beroende av ett gott anseende inom partiet, såväl som beroende av stöd av de organisationer partiet samarbetade med. (Jämför gärna med FRA-lagen.)

Stadie tre: Masspartiernas nedgång och omvandling
Inget varar för evigt, så icke heller masspartierna. I början på sjuttiotalet slog ett antal förändringar igenom.

Partiernas ekonomiska beroende av externa organisationer minskade genom att partistöd infördes. Samtidigt genomfördes kommunsammanslagningar som skapade nya politiskt kontrollerade byråkratier och nya poster som politiska sekreterare. Det ökade karriärvägarna för blivande politiker och ökade möjligheterna att främst röra sig inom ett partis maktsfär istället för att behöva växla till andra organisationer. Men den viktigaste förändringen var informationsteknologisk.

En ny teknik slog igenom som plattform för det politiska samtalet, en plattform som gjorde det möjligt att överträffa masspartiets effektivitet genom att snabbare få ut information till väldigt många personer. Teknologins karaktär var centraliserad vilket gynnade partier med centraliserad kontroll och snabba centrala beslutsvägar. Naturligtvis är det televisionen jag syftar på.

I tv blev en medietränad profil snabbare och därigenom effektivare än tusentals aktivister på gatorna. Partierna blev gradvis beroende av att kunna göra utspel utan att förankra i organisationen, gradvis gick det mot att partimedlemmarna fick se på tv att partiets linje ändrats. Medlemmarna svarade helt logiskt med att sluta vara medlemmar.

Där är vi framme vid dagsläget för de flesta svenska partier, en vittrande medlemsbas, en centraliserad partikultur och ett enormt beroende av tv för opinionsbildning. När nu historiken är avklarad kommer det bli dags för lite slutsatser och funderingar på vad det här betyder för piratpartiet som nytt massparti. Så det blir några bloggposter till i den här serien.

I have dedicated a depressing amount of time over the last couple of days to the Pharmaceutical Sector Inquiry conducted by the Commission in 2008-2009. The final report was released in July 2009 and therefore I feel I am even slightly late in taking this matter seriously.

However, there doesn’t appear to be much activity around this report yet, so I am confident there is still time.

Because the pharmaceutical industry is often discussed from a perspective of access to medicines in third world nations, this study brings in an enlightening perspective of abuse of dominant situations on the European inner market. I have tried to compile a series of recommendations for the Pirate Party on euwiki.org.

An idea I had briefly was a comparison of the replies to the public consultation on the preliminary report conducted last winter by the Commission, but I must admit that after checking most NGOs, generics, individuals and government agencies I was too tired when I reached the originator and miscellaneous companies sections to devote myself to it. Could anyone help me? I put some of my preliminary thoughts at the wiki.

The most present conclusion of the Commission, also supported by generic companies, originator companies as well as consumer organisations, seems to be the establishment of a cost efficient EU patent which would decrease the cost of litigation and ultimately also medicines. However, the governance of such an EU patent is far from obvious, and I’ve collected some random thoughts here. There is also more (or any ;)) work to be done on this dossier. This suggestion keeps coming up when I try discussing the EU patent with Erik Josefsson. The polluter pays-model would be ideal for the patent system and is also consistent with one of the HAI proposals for the pharmaceutical market.

However, I would also like to find support for a) specialised patent courts being bad (this is a suggestion that needs to be added and summarized at the wiki) and b) an EPO opinion on the mingling of the EPO and EU jurisdictions. Perhaps this is also a case where I could ask my readers to help?

As reported earlier by Christian Engström there are EU plans ahead for an IP Observatory in the EU. The measure, advocated by Charles McCreevy (also Commissioner for the Internal Market and Services), is a way to get to terms with IPR infringements and maintenance through extra-legal means. In practise, a way to enhance enforcement without resorting to introducing new legislation.

As with many EU initiatives, the measure is slightly misguided and the solutions it proposes to the perceived problems are as well. For instance, consumers are degraded to passive observers, to be lectured and kept in check by benevolent industry representatives and legislators. As far as I can see, this is contrary to the Union’s own ambitions for consumers, although I must admit that the Union’s confidence in consumer ability to take an active part in consumer interests is over-all a bit bleak.

Another weak (upsetting?) point is the promotion of stakeholder dialogues. We also saw references to stakeholder dialogues in the Telecoms package directive 2002/22/EC art 33, in which the ”dialogue” consisted of ISPs and record labels agreeing to take measures against copyright infringements. In general, I feel adverse to private entities mingling to sort out effects or punishment from crimes outside of the judiciary system. Comparably, when dialogues have been created between police authorities and ISPs to decrease occurrences of child pornography, most observers have agreed users can readily avoid the partnership while user confidence in both the police and the ISPs decreases. In the copyright infringement debate, this suggests that record labels will get even more unpopular, while ISPs will share their downfall. I am actually looking for additional material on this: does anyone know if there are other sectors where the state has mingled in consumer-business interaction to the detriment of consumer confidence in that business sector?

After getting help from a commentator to my last post, I have had the opportunity to further map small and medium-sized enterprises’ interaction with intellectual property rights. Based on the Technopolis report and a study on IPRs and SMEs in ASEAN nations I can, unsurprisingly, conclude that SMEs probably need other means of support from the EU than information on IPRs. IPRs, also unsurprisingly, further seem to be integrated in SME strategies mostly as business strategies, rather than a way to protect innovation, and as the Technopolis report suggests SMEs typically innovate too fast for IPRs to be a comfortable protection. SMEs use innovation to stay competitive, not patents ;)

I am trying to work out a pirate point of view on the suggestion of an IP Observatory. The groundwork can be found here, even if much of the detailed analysis presented above is lacking on the wiki page. A parallel project and concern is pharmaceutical patents and competition and the implementation of art 290 TEU. I’ve recently gotten around to start my project to map EU bilateral relations with other ACTA negotiation partners, but yes, did not reach very far (working on Morocco now).

Via IFOSSLR and SpicyIP I’ve been informed about the Peer-to-Patent system, in which patents are quality checked by peer review. especially since the Commission has been stressing the need for higher quality patents since 2008. In an industrial policy that is far from enlightened with respects to the benefit of sharing results of research in a non-commercial way, I might add (sadly, that is also completely compliant with this report from eutechnologytransfer.eu which explicitly refers to ”technology transfer” as something happening between public research institutions and private enterprises, contrary to the common usage of the term which is making accessible technology to public institutions that dont yet have access).

I’m wondering if the Peer-to-Patent system is something that could, or should, be discussed in relations to these and these recent EU proposals on Community Patents (they’re an old debate: basically the EU has been wanting pan-European patents since the 1960s but were pre-empted by the European Patent Convention, and now because of translation costs they’ve been on hold since the 1980s BUT because of the London Agreement perhaps they can be avoided). I didn’t have the time to read the most recent proposals on Community Patents yet but have had them briefed to me a couple of times.

Another report I didn’t have the time to read is a report on IPR and SMEs. There’s several ranging from ”SMEs need to be taught how to patent” to ”SMEs can’t enforce the IPR they do have” linked in the footnotes of some of the above-mentioned documents. I keep feeling they should have something to do with the IPR Observatory, but technically the problem addressed by Christian Engström with the constant mingling of copyright infringement and other types of IPR violations is a bummer. What irks me is that Charles McGreevy’s directorate-general manages to mix in copyright violations in a document stated explicitly not to contain copyright analyses.

Well, well. euwiki.org remains a good workspace for EU legislation and campaigns. This is the template for the Observatory work.

Mab försöker lära mig hur man bloggar. Han hävdar att nyckeln till framgångsrikt bloggande är ständiga uppdateringar. Min replik om att det mesta jag gör är ganska ointressant, bemöttes med att nyckeln till bloggande är att mata ur sig även det man finner ointressant.

Så jag har idag hjälpt journalister, studenter och föreläsningsanordnare att hitta vem de ska prata med. Och noterat att sidan för pressontakter behöver bli ännu bättre, där ska man kunna hitta vem man ska prata med, helst utan att ringa mig. (Hm, Emma drog igång en lista med kunniga personer att intervjua, tror den är så gott som klar, undrar om det inte är Richie som har den just nu, men det får bli en senare fråga.)

Jag har betalt en del räkningar och utlägg. Scannat in ett synnerligen krångligt kvitto. Pulat med buggiga utbetalningar som kommit fel i den automatiska redovisningen (allt kommer vara klart till bokslutet). Haft kontakt med ett företag som vi råkade betala en räkning till två gånger (vi fakturerar dem beloppet för ena betalningen så blir det rätt). Ordnat en del med formalia runt tjänsterna som assistenter på hemmaplan åt europaparlamentariker.

Det blir också en hel del allmän kommunikation i forum/chatt/mejl/telefon/offline för att ha en allmän överblick och över hur saker funkar och använda den överblicken till att hjälpa andra att hitta rätt. Gjorde lite uppföljning på utskicket om ny budgetprocess och såg att forumgruppen följt instruktionerna förträffligt. Plus till Nils .

Jag har också skrivit denna bloggpost. Roligare än så här är det inte (fast det är ganska kul ändå, för information, struktur, budgetar och kommunikation är viktigt och det är roligt att göra viktiga saker för en organisation vars mål är synnerligen viktiga). När jag får litet tid över ska jag skriva fortsättning på den svenska partihistoriken, men det blir inte idag.

Jag försöker numera twittra från alla evenemang jag åker på. Så också från Sheffield DocFest (se hemsida!). DocFest var en dokumentärfilmsfestival där jag pratade om möjligheter för filmskapare att använda p2p och internet för att nå ökad spridning av filmer utan att uppröra fans. Mycket trevligt!

I veckan som gått hittills har jag hunnit vara med i Debatt på SVT och Morgonpasset på SR. Debatt handlade om konspirationsteorier och ”sanningsrörelsen”. Det var mycket trevligt att bli älskad av Mikael Cromsjö, lite mindre trevligt att få hatbrev från människor som tycker att min intellektuella analys ligger på samma nivå som nioåringars.

Jag vill inte så gärna utveckla på geopolitik och världshistoria, men som jag sa i Debatt är 9/11 knappast mer än en katalysator för en redan sedan tidigare närvarande utvecklingstrend. Det är Kalla krigets slut som är den i sanning epokavgörande förändringen som skett de senaste 30 åren. Kalla krigets slut skapade ett vakuum, dels för att ”terrorbalansen” förstördes, men också för att västvärlden och särskilt USA nu satt med stora militära resurser utan att ha något att göra med dem.

Jag tycker att sanningsrörelsen borde bry sig mer om bilaterala handelsförhandlingar och mindre om historien. Bilaterala handelsförhandlingar är ett hot idag, en möjlighet att påverka idag. 9/11-debatten är och förblir det förflutna, irrelevant och tråkigt. Lägg energin där energin behövs. Börja undersöka på bilaterals.org.

Jag är på Sheffield DocFest, en dokumentärfilmsfestival i Sheffield, UK. Eftersom jag inte anlände i staden förrän sent igår kväll har jag inte hunnit titta särskilt mycket närmare på själva festivalen än, men jag åker hem först imorgon kväll så jag räknar med att ha dagen och morgondagen på mig att insupa lite samtida dokumentärfilm innan jag åker hem.

En mindre lyckad aspekt av mitt besök är de brittiska vägguttagen. Jag har suttit strömlös och med urladdad mobil och laptop i nästan 12 timmar och varit mer än förgrymmad – inte minst för att jag fortfarande känner att jag har saker att berätta om Free Culture Forum som jag besökte förra helgen!

fcforum var ett sånt där evenemang där man kunde twittra en del under första dagen, men under andra och tredje dagen var det svårare: det vi gjorde var typ gruppdiskussioner kring olika teman som är relaterade till fri kultur eller nätverkssamhället. Personligen gillade jag dokumentet från hackergruppen mest, inte minst för att när jag pratade med en av deltagarna senare det visade sig att deras uppsatta gräns för marknadsandelar för operatörer var baserad på lyckade liknande begränsningar i Japan.

Tanken är så här: infrastruktur och operatörstjänster får inte tillhandahållas av samma ägare. Det gör att det blir lättare för andra operatörer att få tillgång till infrastrukturen, samtidigt som tillhandahållaren av infrastruktur har svårt att begränsa själva nätet eftersom det stör marknaden för operatörer. En operatör eller infrastrukturägare får sedan bara ha max 25% andel av den totala marknaden så at en ”artificiell” mångfald alltid finns. I Japan är gränsen 50%, men hackarna var visionärer. 25-30% är annars den gräns som EU:s konkurrenslagstiftning/riktlinjer har satt upp för bevakning av vertikala och horisontella avtal. Har man mer än 30% marknadsandel kan man räkna med att bli granskad (och kanske fälld) för att ha hindrat konkurrens (antingen genom kartell eller missbruk av dominerande ställning) om man inte sköter sig. Företag med mindre marknadsandel än 25% ses som allt för oviktiga för att kunna störa marknaden på något betydande sätt.

Går man till den här adressen kan man se resultatet av hela forumet. Jag tänkte sätta mitt namn på slutdeklarationen men inte Piratpartiets. Jag är övertygad om att eftersträvande av de punkter forumets deltagare kom fram till leder till ett hållbart kunskapssamhälle. Den piratpartist som håller med mig i den frågan kan skriva någon form av hurra-rop i kommentarerna :D

För övrigt hade jag turen att få tag på en bok Software Libre vilket gör att jag nu håller på att lära mig IT-termer på spanska. \o/ Man kan aldrig bli för kunnig, mm :) Nu måste jag hoppa iväg eller jag blir sen till min panel.

Jag har suttit i gruppdiskussion om undantag och begränsningar i upphovsrätten under förmiddagen och lunch. Syftet med mötet jag är på är nämligen att framta ett dokument med hållbara strategier för immaterialrätt, kunskap, information och nätverk. Första utkastet till framtidsstrategi är ett ideologiskt ambitiöst dokument, med starka undantag för icke-kommersiellt bruk, starka rättigheter för användande av information både för privatpersoner och icke-kommersiella institutioner och begränsningar i skyddstid samt åtgärder tillåtna för att säkerställa kvarstående efterlevnad av upphovsrätten.

Är man intresserad av det nuvarande juridiska läget i Europeiska unionen kan man läsa direktiv 2001/29/EC eller ”Infosoc-direktivet”, vars artikel 5 listar undantag medlemsländerna är tillåtna att införa i sin lagstiftning om upphovsrätt.

Det här skiljer Europa från USA, där man löst undantaget med en ”blanket exception” för fair use. Fair use kan vara nästan vad som helst som en domstol anser vara berättigat och har också visat sig tillåta ganska mycket (till exempel bilder på Wikipedia eller liberala citeringsrättigheter), men i Europa finns bara runt 20 fördefinierade situationer där undantag är tillåtna. Något värre är att 19 av dem är valfria för medlemsstaterna, samt att sättet de får implementeras på är helt valfritt också, vilket gör att undantagen är väldigt ojämnt applicerade över unionen och att även om två medlemsländer väljer att implementera samma undantag de ändå ser helt olika ut i olika länder. Stort problem!

En fågel har viskat i mitt öra att kommissionen är villig att titta närmare på förstärkning av undantag och begränsningar i upphovsrätten, så det ser jag fram emot med de kommande årens politiska verksamhet.