De senaste månaderna har Etherpad, ett internetverktyg för textskapande i realtid, vuxit till att användas inom nästan all verksamhet i Piratpartiet. Det har använts för att skriva protokoll, debattartiklar, projektbeskrivningar, nyhetsbrev – och mycket mycket mer.

Som verktyg vänder Etherpad upp och ned på hur text skapas. Flera användare kan samtidigt redigera samma bit text. Det är ett tecken på en ny deltagarkultur som växer fram – och på hur internet kan förändra kollektivt skapande. Den adrenalinfyllda upplevelsen att tillsammans med ett halvt dussin andra personer samtidigt arbeta på en text är såväl beroendeframkallande som extremt produktiv.

När Etherpad informerade om att köpts upp av Google och skulle lägga ner tjänsten var vi därför många som sörjde. Det var uppenbart att Google såg tjänsten som ett hot mot sin egen kollaborativa texttjänst Google Wave. Under några timmar kokade Etherpads lilla del av internet av hatbrev, ilskna utrop och planer smiddes på att skapa ett eget verktyg.

Själv satt jag vid tillfället på Ung Pirats kansli, där sorgen flödade.

Kanske insåg Google att det skulle kosta mer än det smakade att göra sig till fiende med internetaktivisterna, för kort därefter informerades om att Etherpad skulle fungera fram tills att källkoden öppnats och lagts upp.

Så skedde också nyligen. Piratpartiet kan därför presentera sin egen julklapp till internet – sin egen Etherpad-klon – Piratepad.

God jul!

________________________________________

Länk till nyheten på hemsidan:

Piratpartiets julklappar till politiska aktivister: Tor och PiratePad

________________________________________

Andra som bloggat om Piratepad:

Jonatan Kindh: Piratpartiets julklapp till aktivister

Daniel Svensson: Online collaboration FTW

Mattias Bjärnemalm: Piratepad

________________________________________

Våren 2006 blev jag valkretsledare i piratpartiet för Uppsala län. Vid ett tillfälle satt jag och Torbjörn (vice valkretsledare) som vanligt och försökte bygga upp tillräcklig aktivitet för att komma över 4% vid höstens val. Det från grunden och utan resurser att tala om. Jag tror att det var en kväll när vi satt och ringde runt till alla medlemmar i länet (det var färre på den tiden) för att se vad var och ville och kunde bidra med som vi fick ett mejl från en upprörd person som skrev om något lagstiftnings-hot mot internet som vi inte lyft (än). Jag hittar inte mejlet nu, men jag kommer ihåg att ”lata politiker” och ”ni gör inget” nämndes.

Första impulsen var att skriva ett sarkastiskt svar, men vi insåg att det var okonstruktivt så istället skrev vi ett svar där vi förklarade att vi med våra begränsade resurser hade svårigheter att agera på allt samtidigt och att lösningen var att gå med i partiet och därifrån tillsammans med andra agera i frågan.

Idag hade jag en liknande känsla när jag läste Isobels senaste bloggpost som i korthet går ut på att den som inte agerat runt polisens övergrepp i Köpenhamn håller med danska polisen. Tyvärr är jag inte lika klok idag som för tre år sedan och slängde iväg en sur, okonstruktiv kommentar.

Nu ska jag försöka vara konstruktiv istället. Ett svar på varför piratpartiet i Sverige agerat mycket mer runt FRA-lagen än lømmelpakken är att det ena är i Sverige och det andra i Danmark. Danska piratpartiet har föga förvånande omvända prioriteringar. Ett annat är att vi inte i god tid lyckades identifera hur vi effektivt skulle kunna agera i frågan (annat än att stödja våra danska medpirater alltså). Att vara effektiv – om inte i att ändra politiken så i alla fall i att ändra opinionen – är viktigt eftersom engagemang inte är outtömligt, även om det är förnybart. Resultatet blir lite spritt bloggande, men ingen massiv kampanj.

Så hur skulle en effektiv kampanj se ut runt en liknande händelse? För det första behöver man bygga upp medvetande om situationen i förväg, med research, bloggning och pressmeddelanden. För det andra så vore det kanon med en grupp på plats med kameror, snabb uppkoppling (obs, skaffa uppkoppling på landets eget 3g annars kan det bli snordyrt) och laptops man kan leva med att bi av med. De kan då mata ut lägesrapporter till en livesite, runt den kör man bloggning och pressmeddelanden. En stöddemonstration i Stockholm med en skrivelse till värdlandets ambassad vore heller inte dumt. Något sånt skulle kunna vara effektivt för att visa hur medborgerliga rättigheter sätts ur spel i vår närmiljö.

Det kräver dock lite pengar och en massa arbete. Partiet har lite pengar, så det kan vi nog ordna, men inget händer utan arbete. Isobel, vad skulle du vilja göra i en sådan kampanj? Vill du organisera, vara på plats med en kamera (och kanske en diskret hjälm mot batonger) eller något annat?

Här kommer den efterlängtade fortsättningen, jag förstår att alla är väldigt spända efter den spännande inledningen. Som vanligt är det inte Niklas Stenlås faktafel som är med i bloggposten, utan faktafel och icke-understödda slutsatser bjuder jag glatt på.

Del 2, svensk partihistorik fortsätter

Stadie två: Masspartiernas storhetstid
När masspartierna väl segrat som modell och alla partier blivit masspartier uppstår ett intressant läge. Att expandera mer blir svårt, ungdomsförbund och liknande sidoorganisationer har fullt upp med att rekrytera tillräckligt för att täcka det oundvikliga tapp som dödsfall skapar. Masspartiernas storhetstid karaktäriseras av medlemsmässigt stora partier som försöker expandera sin makt genom att suga upp nya organisationer och nya rörelser. Där elitpartierna rekryterade personer som börjat synas rekryterar masspartierna organisationer som börjar synas. Partierna fick folk och ekonomiska resurser, i utbyte får organisationerna en direkt plats vid det politiska förhandlingsbordet, inte sällan genom en företrädare som riksdagsman i rätt utskott.

För politiker innebär det här att en karriär gärna går genom någon av dessa organisationer, LO för socialdemokraterna, SAF och företagsvärlden för moderaterna, LRF för centern och så vidare. Man har sin hemmabas, sin organisation där man börjar och ofta slutar sin karriär och växlar med politiska uppdrag, egentligen för samma organisation men via ett parti.

För den enskilda medborgaren är både organisationer och själva partistrukturen viktig för att påverka. Jag läste för en tid sedan om socialdemokratiska kvinnoförbundets kampanj mot svenska kärnvapen. Här har vi en organisation, inom ett parti, därtill det makthavande partiet. Deras metod för att påverka politiken gick ut på att de – efter att noggrannt läst in sig på frågan – skickade representanter till varje möte där höga företrädare deltog och frågade varför det var socialdemokratisk politik att satsa resurser på att utveckla atombomber. Metoden var effektiv och atombombsprogrammet avvecklades (säkert beroende på fler faktorer också). Det här visar att partiets företrädare var beroende av ett gott anseende inom partiet, såväl som beroende av stöd av de organisationer partiet samarbetade med. (Jämför gärna med FRA-lagen.)

Stadie tre: Masspartiernas nedgång och omvandling
Inget varar för evigt, så icke heller masspartierna. I början på sjuttiotalet slog ett antal förändringar igenom.

Partiernas ekonomiska beroende av externa organisationer minskade genom att partistöd infördes. Samtidigt genomfördes kommunsammanslagningar som skapade nya politiskt kontrollerade byråkratier och nya poster som politiska sekreterare. Det ökade karriärvägarna för blivande politiker och ökade möjligheterna att främst röra sig inom ett partis maktsfär istället för att behöva växla till andra organisationer. Men den viktigaste förändringen var informationsteknologisk.

En ny teknik slog igenom som plattform för det politiska samtalet, en plattform som gjorde det möjligt att överträffa masspartiets effektivitet genom att snabbare få ut information till väldigt många personer. Teknologins karaktär var centraliserad vilket gynnade partier med centraliserad kontroll och snabba centrala beslutsvägar. Naturligtvis är det televisionen jag syftar på.

I tv blev en medietränad profil snabbare och därigenom effektivare än tusentals aktivister på gatorna. Partierna blev gradvis beroende av att kunna göra utspel utan att förankra i organisationen, gradvis gick det mot att partimedlemmarna fick se på tv att partiets linje ändrats. Medlemmarna svarade helt logiskt med att sluta vara medlemmar.

Där är vi framme vid dagsläget för de flesta svenska partier, en vittrande medlemsbas, en centraliserad partikultur och ett enormt beroende av tv för opinionsbildning. När nu historiken är avklarad kommer det bli dags för lite slutsatser och funderingar på vad det här betyder för piratpartiet som nytt massparti. Så det blir några bloggposter till i den här serien.

Mab försöker lära mig hur man bloggar. Han hävdar att nyckeln till framgångsrikt bloggande är ständiga uppdateringar. Min replik om att det mesta jag gör är ganska ointressant, bemöttes med att nyckeln till bloggande är att mata ur sig även det man finner ointressant.

Så jag har idag hjälpt journalister, studenter och föreläsningsanordnare att hitta vem de ska prata med. Och noterat att sidan för pressontakter behöver bli ännu bättre, där ska man kunna hitta vem man ska prata med, helst utan att ringa mig. (Hm, Emma drog igång en lista med kunniga personer att intervjua, tror den är så gott som klar, undrar om det inte är Richie som har den just nu, men det får bli en senare fråga.)

Jag har betalt en del räkningar och utlägg. Scannat in ett synnerligen krångligt kvitto. Pulat med buggiga utbetalningar som kommit fel i den automatiska redovisningen (allt kommer vara klart till bokslutet). Haft kontakt med ett företag som vi råkade betala en räkning till två gånger (vi fakturerar dem beloppet för ena betalningen så blir det rätt). Ordnat en del med formalia runt tjänsterna som assistenter på hemmaplan åt europaparlamentariker.

Det blir också en hel del allmän kommunikation i forum/chatt/mejl/telefon/offline för att ha en allmän överblick och över hur saker funkar och använda den överblicken till att hjälpa andra att hitta rätt. Gjorde lite uppföljning på utskicket om ny budgetprocess och såg att forumgruppen följt instruktionerna förträffligt. Plus till Nils .

Jag har också skrivit denna bloggpost. Roligare än så här är det inte (fast det är ganska kul ändå, för information, struktur, budgetar och kommunikation är viktigt och det är roligt att göra viktiga saker för en organisation vars mål är synnerligen viktiga). När jag får litet tid över ska jag skriva fortsättning på den svenska partihistoriken, men det blir inte idag.

Efter att jag deltog i en panel hösten 2008 – Framtidens politiker: Idealist? Teknokrat? Kändis? – började jag misstänka att piratpartiets framgångar är en del av ett skifte i de politiska organisationernas tillvaro. Så jag har diskuterat det en del under det gångna året och tänkte formulera mina tankar på ett mer strukturerat sätt. Förklaringen blir dock ganska lång, så mitt första blogginlägg här på Stenskott blir därför också det första i en serie.

Del 1: Svensk partihistorik  börjar (genom att jag kanaliseras Niklas Stenlås)

Innan den nämnda panelen höll Niklas Stenlås en föreläsning på en kvart om den svenska partihistoriken. Med tanke på att den legat i mitt bakhuvud ett år, ska Stenlås inte hållas ansvarig för missförstånd, orelaterad information och ogrundade slutsatser. Det finns en delatt blandas ihop med i mitt bakhuvud och fördelen med att vara bloggare framför att vara akademiker är att man inte behöver en lika ambitiös notapparat, och därför inte behöver leta reda på var varje informationsbit kommer ifrån.

Stenlås delade upp det svenska partiväsendets historia sedan införandet av tvåkammarriksdagen i tre stadier. Jag kommer idag täcka stadie ett.

Stadie ett: Elitpartier vs masspartier
När tvåkammarriksdagen införts utvecklas ett system med elitpartier. Partiernas uppgift är att plocka fram kandidater – helst redan kända och rika – och sammanföra dem med finansiärer som kan donera till kampanjer och visa upp dem i pressen. Efter viss turbulens landar systemet i början av 1900-talet i ett stort konservativt parti – föregångare till dagens moderater – och ett stort liberalt parti – föregångare till dagens folkpartister. Inte helt olikt USAs republikaner och demokrater. Kan vara värt att nämna att Sverige vid tvåkammarsriksdagens införande hade ett system med enmansvalkretsar, dvs som USA eller Storbrittanien idag. Rösträtten var begränsad, och deltagandet bland de som hade rösträtt var med våra mått mätt lågt.

Nya partier dök dock upp på banan. Fackförbunden grundade socialdemokratiska partiet för samordning (en uppgift som senare lämnades över till LO) och deltagande i den politiska processen. Böndernas organisationer grundade på annat håll föregångarna till dagens centerparti. Båda dessa hade ett tydligt problem, deras kandidater var oftast varken rika eller kända, så de var okända i pressen. De mötte problemet med att skapa en ny typ av organisation – masspartiet. Partiernas uppgift är här att samla många medlemmar och kanalisera deras vilja, arbete och pengar till kollektiv handling.

Genom att ändra sättet att föra ut politiken på ändras villkoren. Istället för att gå via pressen så går man direkt till väljarna. Bara genom att samlas och gå genom staden kunde man uppmärksamma alla på något mäktigt var på gång och då alla samlats kunde idéer och argmuent överföras från några få till många som sedan kunde övertyga fler. Jag misstänker att både järnvägen och telegrafen spelade nyckelroller i masspartiernas struktur.

Masspartierna byggde också upp sido-organisationer som till exempel ungdomsförbund. Ska man få ihop en stor massa kan man inte bara syssla med politik, man måste också bygga upp sociala nätverk så det blir roligt att vara engagerad. Viktigt är också att se till att engagemanget får effekt, alla medlemmar måste kuna påverka politiken.

Såsmåningom får masspartierna stora framgångar, vilket leder till en mängd saker (allmän och lika rösträtt och proportionellt valsystem för att nämna några) men vi fokuserar på att det ledde till att de forna elitpartierna kopierade sina utmanares struktur och byggde egna masspartier. Därmed har partierna liknande strukturer och det leder oss in i nästa stadie, det korporativa stadiet.

I nästa del fortsätter historiken, men såsmåningom kommer vi faktiskt fram till internet också. Då kommer det bli uppenbart varför det behövs lite historik.

Jag är tillbaka i Barcelona för att delta i Free Culture Forum 2009. Förra gången jag var här (förrförra helgen) undersökte jag noggrannt flygplatsen i runt 14 timmar efter att ett flyg blivit försenat och strandsatt mig där i väntan på anslutning. Den här gången hade jag inte lika stor otur!

Free Culture Forum 2009 och Paris Accord II (som jag var på förra helgen) är delar av samma debatt om en hållbar strategi för kunskapshantering i framtiden. Men om Paris Accord II var lite högtravande, är Free Culture Forum även för autonoma grupper. Jag har till exempel träffat representanter för spanska HackLabs (yay!) som också varit i kontakt med våra svenska telecomix (och forskningsavd).

Utan att ha sett särskilt mycket av konferensen här än, finns det tydligen två huvudsakliga linjer i tillnärmningssättet till informationsfrågor: den ena är att helt skita i etablissemanget (civil olydnad är visserligen ofta ett bra sätt att uppnå förändring), och det andra är att använda statliga medel och regleringar för att skapa förutsättningar för den fria informationen. Det inkluderar att inte vara rädd att låta staten sponsra fria och öppna innovations- eller kreativitetsprojekt, att medvetet ha en offentlig strategi som gynnar öppna standarder och system, eller helt enkelt skapa regleringar och lagar som tar till vara särskilda gruppers intressen (ofta en kombination, förstås).

Hur Piratpartiet ska relatera sin roll som lagstiftare till redan befintliga gruppers lösningar och idéer kommer förstås vara intressant att jobba med. Piratpartiet har ju på något sätt valt reglering som rätt väg att gå (vad ska man annars i lagstiftande församling att göra, liksom?), samtidigt som vårt tillgängliga regleringsutrymme är väldigt begränsat. När jag pratar om Piratpartiet på evenemanget ikväll tänkte jag särskilt belysa regleringsproblemen kring nätneutralitet: även om merparten av Piratpartiets aktivister nog tycker att det är en bra och rimlig reglering att sträva efter har det ju inte varit helt okontroversiellt att eftersträva ytterligare reglering av marknaden.

En annan aspekt är att det kommer bli väldigt jobbigt för Piratpartiet om det inte kan hoppa på och dra nytta av befintliga organisationers arbete, vilket kommer att vara svårt om vi eftersträvar minimal reglering. Annat än om Piratpartiet blir en anarkistisk rörelse (många medlemmar, inklusive jag själv, attraheras nog av den idéen), men det är opraktiskt att vara anarkist i lagstiftande församling eftersom hela församlingens uppdrag går ut på att skapa regleringar.

Ni kan följa Free Culture Forum live via http://fcforum.net. Kommentera gärna på mina tankar om reglering också!

Just nu pågår Piratpartiets extrainsatta medlemsmöte för fullt. Anledningen till mötet är dels att föregående styrelse missade att utföra en del av sitt uppdrag, att presentera godtagbar verksamhetsberättelse, ekonomisk berättelse och verksamhetsplan för årsmötet, dels att revisorer och valberedning inte valdes.

Det sistnämnda berodde på att årsmötet för 2009 fungerade långt ifrån optimalt. Den modell som tidigare använts, där Rick själv modererade hela mötet under tre dagars tid, började spricka i fogarna med ett ökat engagemang och diskussionslystenhet. Rick gjorde ett storartat arbete i mina ögon, men det blev helt enkelt för mycket arbete för en enskild person under så kort tid.

Medveten om problemen satte sig gruppen för organisationsutveckling ned i somras och började skissa på hur medlemsmötena kunde utvecklas, utan att samtidigt idén om alla medlemmars deltagande och e-demokrati behövde ges upp.

Sammanfattningsvis kan det sägas att våra digitala möten försöker anpassa en mötesmodell för afk-arbete till en digital miljö. Afk-mötet är begränsat till en miljö där fokus endast kan hållas på en sak samtidigt, och där både tid och rum är begränsat.

Det digitala mötet har andra förutsättningar. Det digitala är mer gränslöst där själva mötesrummet kan utvidgas snabbt och oberäkneligt. Samtidigt har mötesdeltagare ofta ett spritt och ojämnt fokus, eftersom man inte har avsatt en hel helg åt mötet, utan är online på olika tidpunkter.

Allt detta gör att vi inte rakt av kan kopiera afk-mötet till digital form.

Gruppen diskuterade bland annat följande idéer:
1) Mötena förlängs.
2) Diskussionerna särskiljs från voteringarna. Detta genom att placera all diskussion i början av mötet, sammanställa yrkanden i en voteringsordning som röstas igenom och slutligen avsluta mötet med en längre period av samlade voteringar.
3) Ett större mötespresidie väljs där ett flertal aktiva ingår.

När delegaterna inte behöver avsätta tid och resa bort för att hålla mötet finns det ingen anledning att begränsa mötet till en helg. När mötet inte längre behöver fokusera på en fråga i taget kan man föra parallella diskussioner, och därmed gå från ett ”seriellt” arbetssätt till ett ”parallellt”, ett arbetssätt där flera dussin diskussioner kan hållas samtidigt.

En del av de idéer vi diskuterat har tagits i bruk på detta medlemsmöte (som får fungera som ”testplattform” för oss i gruppen). Förändringarna kommer också med all sannolikhet återkomma i vårt kommande förslag till stadgerevidering.

Maila mig på simon.rosenqvist@piratpartiet.se om du vill delta i gruppens arbete, så bjuder jag in dig till vår Skype-chatt.

Vi ses där!

Piratpartiet saknar idag väl genomtänkta och fungerande processer för att revidera sin politik.

Principprogram 3.0, fastställt 2006, har hittills klarat sig oskatt från större ingrepp. Inte på grund av dess kvalité eller innehåll – det finns gott om åsikter och förslag på hur partiets politik kan utvecklas – utan för att det saknas gemensamma arenor för att diskutera politik inom partiet. Det saknas helt enkelt en bra process för att förändra programmet. Den vitala diskussionen kring partiets politik på bloggar och chattar når därmed aldrig fram till partiprogrammet.

Den enda formella möjligheten att förändra, att motionera till årsmötena, används alltför sällan. När den väl används riskerar förslag att bli nedskjutna i brist på diskussion och förankring. Föregående styrelse föreslog på förra mötet avslag på en rad principförändringar av den anledningen. Jag menar inte att styrelsen gjorde fel – det saknades sannerligen en diskussion – men jag menar däremot att detta är ett symptom på systemfel.

Samtidigt som principprogrammet står still har vi ett annat problem, nämligen hur vårt program ska tolkas och hur det förhåller sig till de stadgeparagrafer som reglerar vårt politiska arbete. Det finns idag tre sådana paragrafer och inte sällan är det otydligt hur de förhåller sig till varandra. Vi har dels ”§3 Vision och ändanmål”, dels ”§4 Mål” och slutligen också ”§5 Grundläggande principer”. Exakt varför de tar upp vad de tar upp, eller varför det som tas upp ska stå i stadgan, är otydligt.

Sammanfattningsvis: Principprogrammet är svårt att förändra och när det förändras görs det utan en helhetssyn. Det är otydligt hur programmet förhåller sig till stadgan och vem som tolkar principerna mellan medlemsmötena.

Den kommande stadgerevideringen är ett utmärkt tillfälle att åtgärda detta.

-

Vad behöver göras?

Det som regleras i stadgan bör vara det viktigaste och mest grundläggande. Mitt förslag är att vi där talar mindre om politik och mer om hur partiet är uppbyggt, för att sedan låta medlemsmötena i två olika program fastslå våra politiska ståndpunkter.

Med andra ord föreslår jag att vi delar in vår politiska plattform i tre delar. (1) i stadgan där vi har en kort syftesparagraf och beskriver hur processen ser ut, (2) i ett idépolitiskt program som fungerar som en gemensam ”ideologi” för partiet och förklarar de breda principiella resonemangen bakom vår politik, samt (3) ett sakpolitiskt program som i praktiken fungerar som ett utvecklat principprogram med konkreta politiska förslag. Dessa förslag utgår från det vi slagit fast i det idépolitiska programmet. Dessa program kan sedan med fördel presenteras tillsammans som vårt ”partiprogram”.

-

Förslag: Syfte & mål i stadgan:

• En kort syftesparagraf som reglerar några korta ord om vårt övergripande fokus (exempelvis informationspolitik, demokrati och mänskliga rättigheter).
• Att vi arbetar parlamentariskt för att uppnå våra mål.
• Att vi för att nå våra mål koncentrerar oss på ett antal övergripande principer och fokusfrågor, och att dessa regleras i ett idépolitiskt program.
• Att fokusfrågorna i sin tur konkretiseras i ett sakpolitiskt program en gång per år.
• Att partiet utöver dessa program inte tar ställning i politiska frågor.
• Att medlemsmötena beslutar om programmen och partistyrelsen har tolkningsrätt efter medlemsmöte.

-

Förslag: Det idépolitiska programmet:

• Består av dels en samling övergripande principer, dels ett antal fokusfrågor.
• Programmet inleds först med en brödtext som beskriver partiets bakomliggande principer (exempelvis jämlikhet, demokrati, motstånd mot diskriminering och ställningstagande för ett öppet samhälle). Därefter följer ett antal rubriker som ställer upp fokusfrågor för partiets verksamhet, (exempelvis delad kultur, fri kunskap, skyddat privatliv, öppenhet och transparens etc). Under varje rubrik beskrivs i en kortare brödtext de grundläggande idéerna bakom frågorna, (exempelvis att övervakning utan brottsmisstanke är fel, att kulturspridning är positivt, att medborgarna ska kunna granska myndigheterna etc). Texterna ska vara av tidlös karaktär och inte behandla konkreta sakfrågor.
• Programmet antas med 75% majoritet på medlemsmöte. Om förslag på revidering inte läggs tas programmet inte upp för behandling. Detta kommer leda till att programmet endast revideras när det nästan vuxit fram konsensus för förändring.
• Programmet har tolkningföreträde framför det sakpolitiska. Dvs. ifall det finns motsägelser mellan de båda programmet gäller det idépolitiska.

-

Förslag: Det sakpolitiska programmet:

• Partiet måste regelbundet revidera och föra en diskussion om det sakpolitiska programmet. Därför föreslår jag att styrelsen får i uppdrag att varje år i god tid lägga en proposition med förslag till reviderat sakpolitiskt program. Då har styrelsen möjlighet att antingen lägga samma förslag som ligger, eller föreslå en genomtänkt revidering med helhetssyn. Därmed har sedan andra debattörer och aktiva en chans att reagera och komma med egna förslag. Den politiska debatten hålls på så sätt levande och kvalitén på revideringarna höjs.
• Antas med 50% majoritet på medlemsmöte som vanligt.
• Programmet utgår från de rubriker som ställts upp i det idépolitiska programmet. Under rubriken ”Skyddat privatliv” kan det exempelvis i det idépolitiska stå om vikten av skydd mot övervakning utan brottsmisstanke, medan det sakpolitiska föreslår en integritetombudsman och att FRA-lagen och datalagringsdirektivet ska rivas upp.

-

Fördelarna med denna modell:

1. Vi får en tydlig process som låter oss ständigt föra en diskussion om sakpolitiken samtidigt som de grundläggande principerna blir mer trögföränderliga. På så sätt kan vi snabbare uppdatera vår politik (vilket idag går för långsamt) och samtidigt förhindra att det sker drastiska förändringar av vår principiella hållning (som idag riskerar gå för snabbt).
2. Vi samlar alla principer på ett ställe och slipper den svårtydda uppbyggnaden med tre stadgeparagrafer + principprogram som vi har idag.
3. Vi får en ideologisk grund som kan förankra partiet och hindra snabba ryck. Sådana ryck är, som jag ser det, ett problem för många partier idag. Eftersom det inte finns tydligt utskrivet hur partiets ideologi ser ut kan man med sakfrågor skicka ett parti åt helt olika håll. Tänk Centerpartiets ständiga svängningar i för deras medlemmar viktiga frågor, Moderaternas färd mot vänstern, Folkpartiets identitetsskifte från snällliberaler till kravliberaler och Miljöpartiets skifte i EU-frågan. Med dessa förändringar minskar risken för att på så sätt ”förlora vår själ”.
4. Vi slår tydligt fast att vi är ett parti med ett tydligt fokus som inte tar ställning i alla frågor.
5. Vi gör det tydligt hur tolkningsföreträdet ser ut (styrelsen tolkar när inte medlemsmöte har beslutat, idépolitiken går före sakpolitiken).

-

Kommentera gärna med egna förslag & idéer. Om ni orkat läsa. ;-)

Morgon har guld i mun, och så även i dag. Partistyrelsen gick nyligen ut med att Piratpartiet kommer ställa upp i kommun- och landstingsval 2010, men endast där vi är väl förberedda. På DN Debatt skriver Rick Falkvinge:

Det betyder nu inte att Piratpartiet kommer att ställa upp i alla 290 kommuner och 20 landsting. Vi är fortfarande en ung organisation. Därför är det viktigt för Pirat­partiet att det är våra allra skarpaste representanter som banar vägen för lokal politik: partiets styrelse kommer att ställa mycket hårda krav på de lokala organisationer som vill ställa upp i lokala val, och bara låta de mest kvalificerade gå vidare till att skaffa landstingsblå och kommunalvita valsedlar i september 2010 bredvid de riksdagsgula. [...]

Utmärkt! Vi undviker därmed Sverigedemokraternas problem: SD ställde upp i kommuner utan att samtidigt säkerställa att man hade en lokal organisation och lokala kandidater, vilket ledde till tomma stolar, stolliga representanter och negativ press.

Samtidigt är det viktigt att vi ställer upp. Jag ser följande anledningar som avgörande:

(1) Det finns en vilja från många håll av organisationen att ställa upp. Att helt förbjuda folk från att delta i lokalval skulle skapa konflikter och interna debatter, samt sänka graden av engagemang i partiet hos många av de aktiva. När vi istället har en hög ribba på deltagande så blir det dels enklare för de som inte uppfyller kraven att acceptera situationen (dvs. att de inte får ställa upp trots allt), dels inspireras de lokala eldsjälarna till ett hårdare arbete för att skapa bra och trovärdiga lokala alternativ.

(2) Kommuner och landsting är en utmärkt plattform för att bygga vidare organisationen inför valet 2014, om vi inte skulle komma in i rikdagen. Det ger möjlighet till lokala partistöd, utbildar lokalt aktiva i politiskt arbete och hjälper oss att skapa starka lokala organisationer inför framtiden.

(3) Lokalval ger oss nationell och, framför allt, lokal exponering i media. Framgångsrika lokala kampanjer kommer spilla över på det nationella riksdagsresultat och stärka vårt varumärke och trovärdighet nationellt.Det innebär helt enkelt fler platser att synas på i media inför 2010.

Protokollet från styrelsemötet finns här.
Nyhetsbrevet till medlemmarna finns här.
Diskussionsforum för lokalval (för partimedlemmar) finns här.

Efter en tids semester har det så blivit dags att ladda för en ny blogghöst. Sverige må gå på semester, men 24-timmarspartiet vilar inte, och för Piratpartiet har sommaren varit hektisk som alltid. Som tur är verkar dock ett flertal ledande partiföreträdare, och andra funktionärer för den delen, vilat ut och åtminstone delvis ha laddat batterierna. Det kommer behövas, för under lite mer än ett år framöver står vi inom partiet inför vår hittills största utmaning: den svenska riksdagen.

Vad har då hänt i sommar? Eftersom mitt främsta intresse inom partiet är internpolitiskt tänkte jag ägna det första inlägget åt att kort försöka sammanfatta utvecklingen där. Främst för att ge en indikation över vilka ämnen som jag tänker försöka bevaka framöver, och om inte annat så för att underlätta för er som nyvakna reser er ur vilstolen inför ett nytt år av politiskt arbete för integritet och upphovsrätt. :)

Lokalval
I partiet har det förts diskussioner om kommunal- och landstingspolitik, hurudvida partiet bör ställa upp i lokalval 2010, och vilka krav som i så fall bör ställas på lokalt deltagande. Frågan har diskuterats på bloggar, på forumet (och här, och här!) samt i styrelsen. Styrelsens beslut kommer offentliggöras imorgon, varefter frågan utan tvekan kommer ta ytterligare intressanta vändningar. Stay tuned!

Piratkvinnor
Efter att nätverket Nätstrumporna bildades under våren, och med bakgrund av en stark intern vilja att brottas med den skeva könsfördelningen och de konsekvenser den fört med sig inom partiet, har det nu tagits initiativ till ett kvinnoförbund: Piratkvinnor. Precis som Ung Pirat kommer de vara formellt och organisatoriskt fristående från Piratpartiet, och precis som Ung Pirat är jag personligen övertygad om förbundet kommer tillföra både partiet och rörelsen mycket engagemang. All lycka till det projektet, och räkna med fler artiklar om jämställdhet, kvotering och uppföljning på Piratkvinnor under hösten här på Stenskott.

Stadgerevidering
Ett ganska osynligt arbete som pågår inom främst arbetsgruppen för organisationsutveckling, där jag själv sitter med. Inom arbetsgruppen diskuterar vi hur partiets nuvarande stadgar och organisation kan utvecklas för att göra vårt parti till ett värdigt riksdagsalternativ. Diskussionerna har pågått under hela sommaren och förhoppningvis kan vi presentera ett färdigt förslag nu till hösten.

Rikdagslistor
I chattar, på forum och mellan aktiva har det, sedan valrörelsen inför EP09 avslutades, pågått en livlig diskussion kring hur riksdagslistorna ska se ut. Två av de mest debatterade varianterna är dels (1) fem distriktslistor med tio gemensamma nationella toppnamn och därefter lokala namn från distriktet, och dels (2) fem distriktslistor med helt egna sammansättningar, eventuellt med toppnamnen reserverade för distrikten. En annan viktig fråga är den om hur listorna ska tas fram. Är det styrelsens eller medlemmarnas uppgift? Delta gärna själv i diskussionen här. Styrelsen väntas komma med beslut i frågan imorgon.

Anställningar
Med mandat i EU-parlamentet och ökande inkomster från Guldpirat börjar det nu bli aktuellt med anställningar i partiet. Därmed påbörjas den svåra vandringen mellan en helt ideellt arbetande organisation till en med heltidsanställda administratörer och politiker. Utmaningen blir att ha kvar vårt starka gräsrotsstöd och massengagemang samtidigt som vi komplettererar och förstärkar genom att anställa nyckelaktiva. Detta  arbete (och potentiella drama) lär finnas med partiet under hela hösten.

Vi ses på chattarna!
Sommarhälsningar,
Simon