Här kommer den efterlängtade fortsättningen, jag förstår att alla är väldigt spända efter den spännande inledningen. Som vanligt är det inte Niklas Stenlås faktafel som är med i bloggposten, utan faktafel och icke-understödda slutsatser bjuder jag glatt på.

Del 2, svensk partihistorik fortsätter

Stadie två: Masspartiernas storhetstid
När masspartierna väl segrat som modell och alla partier blivit masspartier uppstår ett intressant läge. Att expandera mer blir svårt, ungdomsförbund och liknande sidoorganisationer har fullt upp med att rekrytera tillräckligt för att täcka det oundvikliga tapp som dödsfall skapar. Masspartiernas storhetstid karaktäriseras av medlemsmässigt stora partier som försöker expandera sin makt genom att suga upp nya organisationer och nya rörelser. Där elitpartierna rekryterade personer som börjat synas rekryterar masspartierna organisationer som börjar synas. Partierna fick folk och ekonomiska resurser, i utbyte får organisationerna en direkt plats vid det politiska förhandlingsbordet, inte sällan genom en företrädare som riksdagsman i rätt utskott.

För politiker innebär det här att en karriär gärna går genom någon av dessa organisationer, LO för socialdemokraterna, SAF och företagsvärlden för moderaterna, LRF för centern och så vidare. Man har sin hemmabas, sin organisation där man börjar och ofta slutar sin karriär och växlar med politiska uppdrag, egentligen för samma organisation men via ett parti.

För den enskilda medborgaren är både organisationer och själva partistrukturen viktig för att påverka. Jag läste för en tid sedan om socialdemokratiska kvinnoförbundets kampanj mot svenska kärnvapen. Här har vi en organisation, inom ett parti, därtill det makthavande partiet. Deras metod för att påverka politiken gick ut på att de – efter att noggrannt läst in sig på frågan – skickade representanter till varje möte där höga företrädare deltog och frågade varför det var socialdemokratisk politik att satsa resurser på att utveckla atombomber. Metoden var effektiv och atombombsprogrammet avvecklades (säkert beroende på fler faktorer också). Det här visar att partiets företrädare var beroende av ett gott anseende inom partiet, såväl som beroende av stöd av de organisationer partiet samarbetade med. (Jämför gärna med FRA-lagen.)

Stadie tre: Masspartiernas nedgång och omvandling
Inget varar för evigt, så icke heller masspartierna. I början på sjuttiotalet slog ett antal förändringar igenom.

Partiernas ekonomiska beroende av externa organisationer minskade genom att partistöd infördes. Samtidigt genomfördes kommunsammanslagningar som skapade nya politiskt kontrollerade byråkratier och nya poster som politiska sekreterare. Det ökade karriärvägarna för blivande politiker och ökade möjligheterna att främst röra sig inom ett partis maktsfär istället för att behöva växla till andra organisationer. Men den viktigaste förändringen var informationsteknologisk.

En ny teknik slog igenom som plattform för det politiska samtalet, en plattform som gjorde det möjligt att överträffa masspartiets effektivitet genom att snabbare få ut information till väldigt många personer. Teknologins karaktär var centraliserad vilket gynnade partier med centraliserad kontroll och snabba centrala beslutsvägar. Naturligtvis är det televisionen jag syftar på.

I tv blev en medietränad profil snabbare och därigenom effektivare än tusentals aktivister på gatorna. Partierna blev gradvis beroende av att kunna göra utspel utan att förankra i organisationen, gradvis gick det mot att partimedlemmarna fick se på tv att partiets linje ändrats. Medlemmarna svarade helt logiskt med att sluta vara medlemmar.

Där är vi framme vid dagsläget för de flesta svenska partier, en vittrande medlemsbas, en centraliserad partikultur och ett enormt beroende av tv för opinionsbildning. När nu historiken är avklarad kommer det bli dags för lite slutsatser och funderingar på vad det här betyder för piratpartiet som nytt massparti. Så det blir några bloggposter till i den här serien.

Blomma ut: verb+prep; den akt i vilken en blommande växt blommat färdigt och förmodligen vissnar. I sportjournalistik då en idrottsman blivit som allra bäst.

I veckan har extremhögern tagit hem en stor seger i Österrike. EU-ledarna är minst sagt bestörta, särskilt då de tidigare utfärdat sanktioner mot Österrikes tidigare framstående ledare Jörg Haider. Vad man inte är lika bestört över är den genomgående rasistiska trend som återfinns i den danska politiken. I Sverige har flera inslag i den danska invandringspolitiken kritiserats hårt, samtidigt som Danmark i högre utsträckning än Sverige har harmoniserat sin invandringspolitik med den europeiska.

Trots att Sven-Otto Littorin och Europakommissionen båda anser att den danska flexicurity-modellen är något att ta lärdom av kan man också hålla i beaktning att Danmark har 19% arbetslöshet bland ungdomar med rötter i utom-europeiska länder.

Nej, Österrikes nationalism ligger i tiden. Den har legat i tiden i Frankrike (Jean-Marie Le Pen, 2002), i Storbritannien (BNP med uppskattade 58 platser i olika lokala fullmäktigen) och i Sverige ((sd) har alltså legat över 4% i flera opinionsmätningar för riksdagsval, och sitter i dagsläget i fler kommunfullmäktigen än många nog vill tro). Vidare har vi bulgariska
Ataka, rumänska PRM och i Polen, alla på framfart, eller med säten i nationella parlament sedan länge. Allt medan politiska observatörer uttrycker oro för situationen.

EU däremot är inte oroligt. Europakommissionens före detta vice-president Franco Frattini hade en bred och ambitiös agenda för gränsövervakning. Alla resande i EU ska registreras. Jag minns att jag någonstans läs budgetunderlaget för den europeiska gränsövervakningen mellan 2008-2013: EU skulle där lägga 10 ggr mer pengar på utökad övervakning än de vill lägga på integration. I spanska dagstidningar utmålas båtflyktingarna från Afrika ständigt som en humanitär katastrof – samtidigt rapporterar spanska människorättsorganisationer att om flyktingarna som av ett mirakel skulle ta sig i land vid liv, frodas rasism och våld bland de mottagande polisstyrkorna. Men man ska inte underskatta grupptryck. När Spanien för ett par år sedan gav uppehållstillstånd till en stor mängd personer som vistats i landet illegalt var Tyskland inte helt glada, eftersom man befarade att de människor som då gavs uppehållstillstånd skulle kunna röra sig fritt i Europa (Schengenavtalet och den inre fria marknaden) och därmed vidare anstränga en redan hårt pressad tysk immigrationspolitik. Liknande kritik finns mot de slapphänta svenska asyl- och äktenskapslagarna, som befaras leda till skenäktenskap och ökad legal(!) invandring (enligt svenska regler).

Därför, mer än för att sympatisera med Sverigedemokraterna, har vår nuvarande regering uttryckt ett starkare ställningstagande för aggressivare och mindre tillåtande immigrationspolitik. Egentligen är de där artikelreferenserna också för sena – redan i statsministerns nyårsintervju i SVT i slutet av 2007 uttryckte Fredrik Reinfeldt att ”invandrare inte ska tro att det bara är att komma till Sverige och leva på svenska socialbidrag”.

Som många andra säkert har läst, är det sällan invandrare har den uppfattningen. Åter till Europas södra gräns, och Spanien, där David Reher från statsvetarfakulteten vid Universidad Complutense de Madrid i El País 29 september 2008 säger att åtminstone 75% av invandrarna faktiskt arbetar, och att de återstående 25% med stor sannolikhet är barn till de 75% som arbetar och därför inte lagligt får vara arbetskraft. Samma artikel menar att flyktingflödet via båt från Afrika knappast överstiger mer än 1% av det totala inflödet av invandrare.

Man funderar då över EU:s ambitiösa gränsprojekt. Men med ökande främlingsfientlighet i Europa, kampen mot terrorism som legitimerar förföljelse av invandrare som ser ut att vara av arabisk härkomst, och det pågående projektet att skapa en europeisk identitet (se: Captain Euro) är det inte helt förvånande. Fästning Europa har varit under diskussion sedan länge.

Fast det betyder inte att det inte fortfarande är irriterande.

Underrubrik: en ganska stressig vecka i mitten av september.

På tisdag, 16 september 2008, arrangerar en rad politiska organisationer demonstrationer mot FRA-förslaget i Malmö. Det är ett för-startskott på ett betydligt längre politiskt arrangemang, och bottnar i ungefär samma sak: FRA-förslaget är politikernas gardering mot internationell organiserad brottslighet och terrorism. Två politiska modeord som fått symbolisera att politikerna går i bräschen för vår säkerhet. Olyckligtvis är organiserad, transnationell brottslighet och terrorism någonting få människor, ens i länder som har drabbats av terrorattacker, har upplevt på nära håll. Den rädsla som finns för terroristattacker räcker inte för att mildra irritationen över att militären, parlament och brottsbekämpande myndigheter lägger stora resurser på att bekämpa ett småskaligt problem, och i stort sett ingen tid alls på att bekämpa problem som människor faktiskt utsätts för varje dag.

Höga matpriser, brist på bostäder, minskning av antalet hyresrätter, stigande hyreskostnader, vandalism, ungdomsbrottslighet. Samtidigt som regeringen har lagt miljontals kronor på att förbereda FRA inför deras kommande utmaningar har polisen i Skåne utarbetat en strategi för att komma till rätta med den stigande ungdomsbrottsligheten. Ge dem FRA:s anslag! Låt för all del inte svenska myndigheters resonemang degradera till Storbritanniens nivå.

European Social Forum är en liknande reaktion, men inte på säkerhetspolitiken utan på marknadspolitiken. När World Social Forum en gång startades, var det som reaktion på att marknadspolitiken var främmande och avlägsen från människors vardag. En sorts högtflygande ideal om hur bra allt skulle bli, om bara handelsbyråkratierna fick härja fritt. Alla högtflygande ideal måste dock förankras bland folket först. De människor som tillsammans utgör samhället, varesig man tänker sig det på lokalt eller globalt plan, måste vara införstådda med hur samhället ska se ut. Det förstod till exempel Moncef Marzouki när han kommenterade Medelhavsunionen i El País.

Hur underligt är det inte då att den största tidningen i Skåne, Sydsvenskan, lägger ned så mycket tid på att beskriva våldsamheterna som enligt dem kommer uppstå under ESF? Man ägnar dryga 5600 tecken åt Svensk-kubanska föreningens deltagande i forumet, trots att de är en av runt 1200 deltagande organisationer och därtill inte en av de som sitter med i styrelsen för den arrangerande föreningen ESF Norden.

Det kan ha gått Sydsvenskan förbi att ESF är det enda sociala evenemang som finns som försöker stödja internationaliseringen underifrån. Utan att exkludera de organisationer som är viktiga för väldigt många, och utan att försöka pådyvla människor en mängd samhällsomstörtande beslut utan att de själva kan invända och ha synpunkter. Ett pågående försök att förankra globaliseringen hos andra aktörer än affärsintressen och professionella makthavare, och på dessa aktörers egna villkor. Det förstod Liberala kvinnor i Malmö i en kommentar i Metro.

Jag kommer delta i European Social Forum. Jag har svårt att tro att det finns en bättre möjlighet för mig att knyta an till så många olika europeiska grupper och människor samtidigt.