Välbehövlig sen update: regeringsrättens beslut påverkar inte tillämpningen av IPRED.

Idag skriver DN att regeringsrätten beslutat att ta inte upp ett fall rörandes bland annat Antipiratbyråns möjligheter att samla in IP-adresser för att identifiera enskilda fildelare.

Så vitt jag minns var det i ett fall från Borås som det för några år fastslogs att IP-adresser är personuppgifter eftersom de går att knyta till en särskild person och dess förehavanden. Beslutet från regeringsrätten att låta det stå fast är lovvärt och bådar gott inför framtiden.

För att få tillstånd att samla in personuppgifter om misstänkta på det här viset har jag vidare för mig att det krävs högre straffskalor än vad som nuvarande finns i upphovsrättslagen. Immaterialrätterna borde väl i teorin inte vara sammanblandade med straffrätt över huvud taget, men eftersom man gradvis har lagt över ansvaret för immaterialrätternas efterlevnad på staten istället för intressehavaren finns det naturligtvis redan förslag liggandes i EU som skulle råda bot på den prekära situation Antipiratbyrån befinner sig i nu.

IPRED2, eller kriminaliseringsdirektivet (kanske borde vara skärpta-straffskalor-direktivet egentligen), har så vitt jag minns redan behandlats i EU en gång, och kommer väl upp till behandling igen i den kommande mandatperioden.

Jag vill ju egentligen inte vara någon olyckskråka. Så jag tror nog jag tänker spendera dagen med att småle lite grann åt Antipiratbyråns misslyckanden.

Dessutom ska jag till Norge på science fiction-kongress! NorCon 23 går av stapeln i Oslo och jag är heders-fanne-gäst. Woosh!

Med i princip alla röster räknade står det nu klart att Piratpartiet tar ett mandat i valet till EU-parlamentet, och kanske även ytterligare ett skuggmandat (vilket förvandlas till ett riktigt mandat om Lissabonfördraget ratificeras). För oss som i nästan tre och ett halvt år lagt ner oerhörda mängder med tid och pengar på partiet, och dess frågor om integritet och ett bättre informationssamhälle, är detta en nästan ofattbar seger.

Valdeltagandet blev också det en seger – för demokratin. Från 37,1% till 43,8%. Mer om valstatistisk finns att läsa på valmyndigheten.

Nu är det sovdags. Mer om valet imorgon. :)

Läste nyligen på Calandrellas blogg om hur det kändes att delta i en valkampanj utan att kunna rösta. Istället rekommenderar hon alla hon känner att rösta på Piratpartiet.

Calandrella är 13 år gammal, vilket innebär att hon inte kommer få rösta förrän 2014. Är detta verkligen demokratiskt?

Jag tänkte ägna detta inlägg åt att diskutera just barns rösträtt, en fråga jag varit engagerad i sedan jag skrev min (mer teoretiskt lagda) kandidatuppsats i ämnet. Uppsatsen finns även bifogad till denna post om någon är intresserad.

-

Rösträtten idag ter sig oftast för oss som fullt demokratisk. Kontrasterad mot gamla tiders försyndelser (exempelvis en uteslutande manlig rösträtt) verkar den ha nått sitt historiska slutmål, utan möjlighet till vidare breddning. Vi bör dock komma ihåg att rösträtten aldrig utvecklats i något plötsligt utbrott av demokratisk insikt, utan snarare har varit en hård förhandlingsprocess mellan olika intressen. Historiskt sett har aldrig en grupp förvärvat sin rösträtt utan att ha ett politiskt stöd bakom sig.

Vandringen mot allmän rösträtt i Sverige började redan 1866. Då ersattes den i historieböcker ofta omtalade ståndsriksdagen med en tvåkammarriksdag. Skillnaden var radikal och förändrade fokus från klass/stånd till ett system där enskilda gavs rösträtt och möjlighet att direkt förvärva mandat i landets styre.

För att försäkra sig om att landet styrdes väl och inte togs över av den oinformerade pöbeln byggdes det in spärrar i systemet. En mängd sådana ”rösträttsstreck” har existerat genom åren, men de tre som är mest kända (och uteslutit flest människor) är åldersstrecket, inkomst- och förmögenhetsstrecken samt ”mansstrecket”. Med andra ord fanns det inledningsvis dels krav på ålder, dels vissa finansiella krav, dels slutligen ett krav på att vara man.

Rösträttsstreckens utformning bidrog till att vid införandet av demokratin skapa en stark konservativ höger (senare moderaterna) i svensk politik, något som satte käppar i hjulet för en vidare utvidgning av rösträtten. De två andra blocken i svensk politik, nämligen liberalerna (senare folkpartiet) och socialisterna (senare socialdemokraterna/vänsterpartiet), var dock för att inkludera fler i det demokratiska medborgarskapet.

Under senare delen av 1800-talet och i början av 1900-talet fördes sedan, som alltid sker när en grupp med maktresurser i samhället finner sig utestängda från formellt inflytande, en kamp för att utvidga rösträtten. Inte minst socialdemokratin ville gå så långt som att ta bort två av tre rösträttsstreck – man ville ge kvinnor och fattiga rösträtt. Detta skulle självfallet gynna socialdemokratin något oerhört, detta eftersom de mobiliserade sina väljare bland den finansiellt mindre bemedlade arbetarklassen.

I slutändan blev det dock regeringen Lindeman – en högerregering – som 1909 införde allmän lika rösträtt för män, dvs. tog bort inkomst- och förmögenhetsstrecket. Högerblocket ville själva vara de som införde allmän rösträtt. Detta för att minimera skadan på deras inflytande – en rösträttsreform sågs som oundviklig, och om den genomfördes av vänstern riskerade man ännu mer radikala reformer och en vidare marginalisering av högern.

Som kuriosa kan nämnas att det var denna händelse som ledde till att vi fick ett proportionellt valsystem, och därmed en grogrund för att ha en mångfald partier, såsom Piratpartiet. Ett majoritetsvalssystem, som det i Storbritannien och USA, tenderar istället att gynna en uppdelning på två till tre partier.

Personligen är jag även nyfiken på hur mycket av vänsterns växande inflytande i riksdagen som berodde på att inkomstkraven faktiskt var statiska samtidigt som inflationen höjde genomsnittet. Vore det inte spännande om det socialdemokratiska projektet byggde på att man gjort en tabbe vid konstruktionen av det ursprungliga systemet – dvs. inte tänkt på att koppla kraven till inflationstakten?

Nästa steg i rösträttens utvidgning togs 1921 då även kvinnor inkluderades. Med det blev även rösträtten ”allmän” i dagens betydelse.  Den politiska viljan till ytterligare utvidgningar var dock med det, vill jag åtminstone påstå, borta. Genom åren har sänkningar av rösträttsåldern visserligen skett, delvis då med hänsyn till ungdomens ökade mognad och politiska intresse. Den har successivt sänkts till 18 år, och idag diskuteras även 16 år av vissa politiker. Åldersstrecket som sådant står dock inte hotat.

Det finns ett problem i att inte erkänna barns medborgeliga rättigheter. Barn kanske visserligen är mindre lämpliga än vuxna att rösta, men med samma analogi borde femtioåringar vara bättre väljare än trettioåringar (något som förmodligen stämmer i många frågor, åtminstone de som inte rör integritet och IT-kommunikation) – och med det ha större rösträttskrav. Med samma argument borde dessutom kvinnor (som knappast var kunniga i samma utsträckning som män, med årtusenden av patriarkalt fördummande bakom dem) och fattiga (som ofta, kan vi anta, stod utan en fullgod utbildning) aldrig fått rösträtt till att börja med.

Detta ter sig oss absurt. Vi blir därför tvungna att att erkänna antingen alla människors rätt till en röst, eller erkänna att vi kan utesluta även vuxna människor utifrån ett resonemang om kompetens. Alternativet är att ställa kravet på kompetens så lågt att alla vuxna får rösträtt, men då måste vi även ge en insatt och aktiv samhällsmedborgare som Calandrella rösträtt.

Mitt förslag till lösning på detta dilemma är att i största möjliga mån utvidga rösträtten enligt principen: en individ – en röst. I praktiken vill jag föreslå att koppla rösträtten till skolpliktens upphörande vid 16 års ålder, alternativt straffmyndighetsåldern vid 15. Dessutom bör alla under åldersgränsen ha en möjlighet att genom ett enkelt samhällsmedborgartest förvärva rösträtten tidigare. Jag tror detta både skulle te sig politiskt rimligt för flertalet, samtidigt som det skulle maximera rösträttens omfattning på ett sätt som inte sker idag.

Barnen har inte de politiska maktresurser som krävs för att vinna sin rösträtt – det behöver de vår hjälp till. Vi som redan äger vår rösträtt kanske är skeptiska till att barn och ungdomar verkligen kan rösta, men frågan är om det inte snarare beror på att vi utifrån vår egen, högst fördelaktiga ställning, överskattar vår egen röstningskompetens och underskattar barnens.

-

PDF: Barn utan rösträtt – en demokratiteoretisk analys av demos omfattning och åldersstrecket.

Medan jag har förberett mig för att åka på Forum syds årsmöte tillsammans med Max Gnipping å Ung Pirats vägnar, har justitiedepartementet listigt låtit bli att släppa ett förslag på hur man ska implementera EU:s datalagringsdirektiv från 2006.

Men vad vore kontroversiella genomföranden av EU-direktiv utan lite pajkastning? Moderata ledamöter i justitieutskottet hävdar på fullaste allvar att Bodström tvingat dem!

Missförstå mig rätt, jag tror inte att Bodström är någon duvunge. Samtidigt förstår jag att den sittande regeringen inte heller är det.

Jag måste erkänna mig lite nöjd med att jag kommer få spendera helgen nedgrävd i diskussioner om vad som bör förändras i EU:s externa handelspolitik, snarare än hur svårt det är att påverka beslut som redan tagits.

För övrigt har beslutet om Telekompaketet inte tagits än! Jag hoppas att ingen under de närmsta sex månaderna glömmer bort att varje vecka påminna Åsa Torstensson om att det är en god idé att reglera medborgerliga rättigheter.

Vi i Piratpartiet brukar se på oss själva som ett fokusparti, definierat som ett parti med en begränsad politisk agenda som ställt sig utanför den klassiska höger/vänster-dimensionen inom svensk politik. I samband med detta brukar vi jämföra oss med Kristdemokraterna och Miljöpartiet. Vilka likheter finns det då mellan Kristdemokraternas och Piratpartiets bildanden, och ska de båda anses vara fokuspartier?

Kristdemokraterna, som ursprungligen bar namnet Kristen demokratisk samling (KDS), bildades 1964. Tre viktiga händelser brukar nämnas i den (sparsamma) litteratur som finns kring bildandeprocessen. Dels debatten kring kristendomsundervisningen (som skulle döpas om till det vi idag känner som religionsämnet), dels en extra skandallös film som skapat moralpanik (Vilgot Sjömans ”491″) , dels en skrivelse av ett stort antal läkare som varnade för sedeslöst leverne hos ungdomen.

De verkliga bildandegrunderna är mer komplexa. Lewis Pethrus, ledaren för den svenska pingströrelsen, hade redan tidigare visat intresse för att ta sin starkt växande rörelse ut i politiken. Det blev också ur pingströrelsen som partiet grundades och fick sin första medlemsbas. Någon allmän kristen uppslutning bakom partiet fanns det inte, åtminstone inte inledningsvis. I riksdagen fanns redan en stor grupp kristna ledamöter från övriga partier. Kanske var det just det bristande behovet i allmänhetens ögon som slog undan benen för partiet – först 1991 kom de in i riksdagen!

Det är tveksamt om man kan kalla KD för ett fokusparti. Åtminstone om man vill göra en skillnad på fokuspartier gentemot övriga partier. KD tog visserligen tydligt avstånd från höger/vänsterpolitiken, men inte med reservationen att lämna frågorna därhän. Partiet hade visserligen en inledningsvis begränsad agenda, men redan i första partiprogrammet gjorde man försök att skapa en bredare politisk plattform.

Ser vi på programmet från 1964 kan vi, bland annat, läsa att ”7. KDS vill medverka till att den ur både ekonomiska och moraliska synpunkter massinflyttningen till städerna brytes/…/” och ”8. KDS uttalar sin fulla anslutning till vårt lands alliansfria utrikespolitik/…/”. Två punkter som visserligen kan kopplas till kristna etiska värderingar, men som även, vill jag påstå, ger uttryck för en större ambition än att vara ett mindre parti med smal agenda.

Ser vi på deras inställning till höger-vänsterpolitik liknar den mycket PPs syn i det att man ser en ny möjlig dimension i en statisk blockpolitik. ”Det drag som åsyftas är den politiska verksamhetens mycket påfallande materialistiska inriktning. /…/ Ett samhälle som bygger på föreställningen om människan som blott och bart en behovsvarelse, vilken får sin tillfredsställelse genom materiella förnödenheter och sinnesförströelser, det samhället bygger på en felaktig grund och har därför en osäker framtid. /…/ [KDS] hävdar, att en bred samling måste ske för att leda in det politiska handlandet på nya vägar, om vårt folk med trygghet och tillförsikt skall kunna se framtiden an”

Skillnaderna mellan PP och KD kan sammanfattas med att PP uttalat _avhållt_ sig från vissa politiska frågor medan KD redan i sitt första program var öppna för en mer omfattande politik. Menar man att ett fokusparti är ett parti med en distinkt värdegrund och ett antal huvudfrågor (fokusfrågor) är likheterna tydliga, men definitionen riskerar då bli för vid och inkludera även partier som Socialdemokraterna och Centern. Ser man på fokusparti som ett parti med begränsad agenda längs en ny konfliktlinje, så får nog KD anses falla bort.

Europa Direkt skriver att EU-kommissionens ordförande under European Development Days slagit fast att biståndet till de fattiga länderna måste fortsätta trots finanskrisen.

Och nog har de fattigaste länderna i världen krisat senaste året. Stigande matpriser – matkris. Naturkatastrofer. Finanskris. Allt slår hårdast mot de fattigaste.

Samtidigt räknar EU sitt bistånd på ett mycket konstigt sätt. Enligt en artikel i Ordfront från i våras, som inte borde gå förglömd, är det inte ovanligt att man räknar omhändertagande av flyktingar i det egna lander, militära operationer på tredje lands territorium och skuldavskrivningar som bistånd. Så har också Sverige gjort sedan regimskiftet.

Inte ens UD-tjänstemannen Thomas Brundin håller med om den nya svenska linjen, och därmed indirekt inte heller med den europeiska.

Samtidigt som man kan sympatisera med handelsministerns invändning att Afrika trots biståndet fortfarande är fattigt, är invändningar mot bakgrund av de svaga och oklara europeiska och svenska målsättningarna med biståndet betydligt mer befogade. På FN-konferenser talar man om konkreta mål och måsten, i den europeiska politiken handlar det om rekommendationer.

Och samtidigt som biståndet sinar, arbetar världens byråkrater hårt för att inte behöva rucka på västvärldens kunskapsmonopol alltför mycket. När den amerikanska organisationen EFF gör en utvärdering av 2007 års WIPO Development Agenda, där de gulmarkerar de förändringar som omedelbart kan träda i kraft, blir hela delen (C) om technology transfer omarkerad.

Med sådana riktlinjer på verksamheten är det inte helt underligt att biståndet, som ministern säger, får en försämrad effekt. För övrigt tycker jag att UNCDF verkar vara en hygglig organisation.

Pinga på intressant.se

I somras representerade jag tillsammans med ett halvt dussin andra ungdomar Ung Pirat, Piratpartiets ungdomsförbund, på Almedalens politikervecka. En intressant och spännande upplevelse med många nya vinklingar på upphovsrätt och övervakning – och med många lärorika möten med politiker och samhällsdebattörer.

Av en händelse hamnade jag en sen eftermiddag i diskussion med en medlem från det socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU. Istället för en debatt om fildelning eller privatliv (frågor där vi idag har medhåll från de flesta ungdomsförbund) rörde det sig om att Piratpartiet skulle vara odemokratiskt och oseriöst. Detta är åsikter som fått stå oemotsagda alltför länge.

Piratpartiets målgrupper består av frihetliga liberaler och socialister – två grupper som inte drar jämnt kring den ekonomiska politiken, men som har en gemensam syn på medborgarrätt och informationssamhället. Vi må vara oense om A-kassa och privatiseringar; men vi är överens om att begränsa övervakningskameror, stoppa FRA-lagen och tillåta icke-kommersiell fildelning.

Så långt är inget olikt från de gamla partierna. Miljöpartiet är splittrat mellan olika grader av EU-kritiker, Kristdemokraterna har sin abortfråga, och nästan alla partier har olika grader av liberalism (frihet) och konservatism (trygghet) som står emot varandra. Det sista är kanske mest uppenbart i folkpartiet, partiet med både hårda tag i skolan och passionerade FRA-motståndare.

Alla dessa partier har inre konflikter där förhandlingar får avgöra vilken linje partiet ska driva. Piratpartiet har dock valt en annan väg. Eftersom den ekonomiska politiken är så splittrad tar vi endast ställning i tre frågor för att därefter förhandla bort alla andra frågor. Våra frågor är reformerad upphovsrätt, starkare skydd för privatlivet och ett förändrat patentsystem.

Våra väljare accepterar att de övriga väljarna (dvs de övriga partierna) får bestämma inom ekonomisk politik, abortfrågor, militär etc. I utbyte mångdubblar våra väljare sina röster i vissa hjärtefrågor.
Detta är inte odemokratiskt utan endast ett sätt att fokusera sin makt som väljare.

Genom att ställa sig utanför den klassiska höger-vänster-skalan engagerar vi många, ofta tidigare politiskt ointresserade, ungdomar i politiken. Många av dagens ungdomar bryr sig mindre om A-kassans ersättningsnivå än medborgarrättsliga frågor som FRA-lagen och fildelning.

Det svenska partisystemet skulle klara av ett flertal fåfrågepartier utan problem. Faktum är att alla mindre partier redan fungerar som sådana. Miljöpartiet kan endast driva igenom en begränsad agenda, vilket leder till att man fokuserar på miljöpolitik. Folkpartiet har skolan, Centern småföretagarna. Som ett mindre parti är det idag omöjligt att effektivt driva flera stora frågor, vilket leder till att myten om att ”ta ställning i allt” mest existerar på pappret – i slutändan måste man ändå kompromissa i mindre viktiga frågor för att kunna driva igenom kärnan i sitt program.

Piratpartiet har en politik som matchar dess ambitionsnivå på 4%. För att kunna ena aktivister från många håll bryr vi inte oss om att ta ställning i frågor vi ändå aldrig kommer driva. Kanske är vi faktiskt det enda partiet där man vet exakt vilken politik man får för sin röst.

Opassande.se uppmanade igår tillsammans med flertalet andra bloggar till aktion mot IPRED1:s implementering i Sverige. Lite saktmodigt reagerade jag idag. Så här skrev jag till svenska riksdagsledamöter från Skåne:

Hej skånske ledamot i riksdagen,

Jag heter Amelia Andersdotter, och jag skriver till dig förmodligen i en första omgång för att belysa problemen med det så kallade sanktionsdirektivet (IPRED1) om civilrättsliga sanktioner inom upphovsrättsliga området.

Den svenska lagrådsremiss som gick ut 9 oktober verkar ha gått längre än vad direktivet från unionen kräver. Rättighetsinnehavare får i det svenska förslaget kräva att internetoperatörer lämnar ut personuppgifter om de anser sig inträngda. I den punkten går lagrådsremissen emot vad EU:s generaladvokat Juliane Kokott hösten 2006 ansåg var skäligt intrång i personlig integritet för att beivra upphovsrättsintrång. Hon menade då att brottet inte var tillräckligt allvarligt för att motivera utlämning av personuppgifter.

Ett problem med att införa utlämning av personuppgifter till rättighetsinnehavare (”stake holders”) är att en jävig part i ett upphovsrättsmål ofta har visat sig gå till överdrift när det gäller att beivra brottet. I USA hotar rättighetsinnehavare på måfå utvalda invånare med miljonbeloppsstämningar om de inte betalar ut stora kompensationssummor till samma innehavare. I Danmark finns liknande fall. ”Cease and desist”-letters kallas de, och de har på intet sätt en avskräckande effekt på fildelare, utan urholkar snarare tron på upphovsrätt som sådan.

De som i praktiken kommer att utnyttja möjligheten att få ut personuppgifter på abonnenter som misstänks för att ha idkat fildelaraktivitet är dessutom multinationella bolag. Kanske egentligen inte alls de som mest skulle ha behållning av fortsatt tro på upphovsrätt som system.

Ett annat problem är att man via internetoperatörerna får ut personuppgifter på abonnenten för en uppkoppling. Abonnenten behöver ju inte vara den skyldiga – det kan istället vara en granne, en make/maka eller kanske barn som har fildelat. Att på det sättet flytta skulden för brottet från brottslingen till brottslingens släkting är inte särskilt bra. Om skuld ska utmätas, ska den enligt någon sorts rättvisetanke i alla fall utmärkas där den är ”due”.

Jag vill också poängtera att ni är Sveriges lagstiftande församling, och att ni därför trots EU-direktiv kan säga nej till katastrofal lagstiftning här hemma. Rösta ned IPRED-förslaget. Rösta nej. Det är ni som fått svenskarnas förtroende att göra det, och att skylla på EU är inte värdigt [en] respekterad representant för folket.

För övrigt vill jag uppmana alla som skriver till riksdagsledamöterna angående ett EU-direktiv att alltid tala om för dem att de är den lagstiftande församlingen. Alltför ofta finns en uppgivenhet inför möjligheten att påverka hur ett direktiv införs i den svenska lagstiftningen. Man utgår ifrån att ”avtal finns där för att hållas”.

Men de svenska folkvalda representanterna måste kunna göra en avvägning av vilka de egentligen representerar. Det är vi som väljer dem. Det är vår vilja som de är utvalda att representera. Alldeles oavsett EU-direktiv.

Uppdatering: Jag fick ett e-brev tillbaka från en riksdagsledamot som ville värna upphovsrätten på internet. Så här skrev jag tillbaka:

Problemet med den föreslagna lagstiftningen som jag ser det, är inte att den är ett försök att nutids(framtids-?)anpassa lagstiftning rörandes upphovsrätt (inte äganderätt!) i digitala miljöer, utan att all tidigare erfarenhet från liknande lagstiftning säger mig (och borde säga dig) att den industri som lever på upphovsrätter i ett sådant juridiskt klimat brukar bete sig väldigt dåligt.

Upphovsrättsindustrin* vet att de får väldigt dålig PR av att försöka dra alla fildelare inför domstol. Att stämma sina kunder är inte ett bra reklamtrick. Därför använder man ”cease and desist”-letters (som jag nämnde i mitt första e-post), för att få människor att betala ut skadestånd utan att ta vägen via domstol. Jag ser det som ej värt ett rättssamhälle att en jävig industri själv kan agera åklagare och domare i skadeståndsfrågor. Vidare är erfarenheten jag har gjort, via flera amerikanska fall, några brittiska och ett par danska, att när ett mål faktiskt går till domstol, begär den jäviga industrin fantasisummor. Man hoppas att genom att man hårt straffar ett fåtal, ska massan rätta sig i leden. Så har inte hänt, varken i USA, Storbritannien eller Danmark.

Den största frågan här är alltså inte för mig upphovsrättens vara eller inte vara, utan att lagstiftningen som är föreslagen gynnar en specifik sorts upphovsrättstroll (skivbolag och koalitioner av skivbolag (IFPI, RIAA)) och ger detta möjlighet att åsamka individer stor skada.