Jag har suttit i gruppdiskussion om undantag och begränsningar i upphovsrätten under förmiddagen och lunch. Syftet med mötet jag är på är nämligen att framta ett dokument med hållbara strategier för immaterialrätt, kunskap, information och nätverk. Första utkastet till framtidsstrategi är ett ideologiskt ambitiöst dokument, med starka undantag för icke-kommersiellt bruk, starka rättigheter för användande av information både för privatpersoner och icke-kommersiella institutioner och begränsningar i skyddstid samt åtgärder tillåtna för att säkerställa kvarstående efterlevnad av upphovsrätten.

Är man intresserad av det nuvarande juridiska läget i Europeiska unionen kan man läsa direktiv 2001/29/EC eller ”Infosoc-direktivet”, vars artikel 5 listar undantag medlemsländerna är tillåtna att införa i sin lagstiftning om upphovsrätt.

Det här skiljer Europa från USA, där man löst undantaget med en ”blanket exception” för fair use. Fair use kan vara nästan vad som helst som en domstol anser vara berättigat och har också visat sig tillåta ganska mycket (till exempel bilder på Wikipedia eller liberala citeringsrättigheter), men i Europa finns bara runt 20 fördefinierade situationer där undantag är tillåtna. Något värre är att 19 av dem är valfria för medlemsstaterna, samt att sättet de får implementeras på är helt valfritt också, vilket gör att undantagen är väldigt ojämnt applicerade över unionen och att även om två medlemsländer väljer att implementera samma undantag de ändå ser helt olika ut i olika länder. Stort problem!

En fågel har viskat i mitt öra att kommissionen är villig att titta närmare på förstärkning av undantag och begränsningar i upphovsrätten, så det ser jag fram emot med de kommande årens politiska verksamhet.

Väldigt sällan blir jag uppriktigt överraskad av uppmaningar till skärpning av upphovsrättslagstiftningen. Det finns någon form av moraliskt imperativ som rättfärdigar att de som förespråkar gamla tiders upphovsrätter ständigt drar upp antingen påstådda förlorade inkomster (rätt till frukten av sitt arbete, även om det är sinnligt), samt rätten att själv kunna kontrollera distributionskanalerna för ett verk (på samma sätt som man har rätt att välja vem man säljer sin stol till eller genom vilken typ av återförsäljare).

Men nu såg jag just det här: Fler tidningar med WAN i spetsen vill lagstifta mot sökmotorernas möjligheter att indexera tidningsinnehåll på nätet.

Jag förstår inte syftet med att förespråka en sån regeländring alls.

Vad jag lurar på är dessutom om det inte föreligger så, att mediaföretagsägare i Europa inte kan åberopa någon generell vägran att låta visst tidningsstoff publiceras på nätet. Snarare ligger rätten att vägra på varje enskild upphovsperson till en artikel. Där lär Europa skilja sig från USA som mycket vidlyftigare tillåter att man avskriver sig all upphovsrätt när man producerar verket som del av en anställning hos arbetsgivare. I USA skulle man alltså kunna tänka sig någon form av förlängd moralisk rätt för mediakoncernsägarna att vägra viss form av distribution. Men i Europa borde det falla på den enskilde upphovspersonen.

Så vad är poängen? Det verkar inte finnas någon moralisk rätt att åberopa i Europa, och de ekonomiska vinsterna av att undslippa indexering torde vara obefintliga.

En av förespråkarna av lagändringen, EPC, verkar vara en sammanslutning av mediaföretagsägare och enligt egen utsago på intet sätt en branschorganisation. Den andra förespråkaren, WAN har som enda svenska medlem, Tidningsutgivareföreningen, är en sammanslutning av tidningar (och alltså inte tidningarnas moderbolag, eller ägare).

Både EPC och WAN säger sig stå för så få restriktioner på reklam och annonsering som möjligt. Tidningarnas webbredaktioner släpper ju in så många annonser att man knappt kan läsa artiklarna!

Jag är lite förvirrad. Även om det vore så att det finns både moraliska och ekonomiska incitament för ett sånt här regelverk, förstår jag inte varför det skulle behövas en regel på EU-nivå. Eller ens nationell. Det känns som en situation som bäst skulle kunna regleras mellan de berörda parterna, som i fallet sökmotorer och mediaföretag båda är privata. Och EU torde ju vara förpliktigat att bevara den fria marknaden fri enligt ramfördragen.

”A veteran of New York’s anti-folk scene, Regina Spektor makes quirky, highly eclectic, but always personal music. Born and raised in Moscow until age nine, Spektor listened to her father’s bootleg tapes of Western pop and rock as a young child and also learned to play piano. ”
- Från Spotifys beskrivning av Regina Spektors karriär.

Är det bara jag som är trött på att höra hur det enda som skapar artister är mängden pengar inom branschen? Jag tillhör inte de idealister som tror att musikbranschen är något som endast kan och bör ägas av den ideella och ofta gratisarbetande sektorn, men det är enligt mig lika naivt att tro att det endast är pengahögen som skapar framgångar.

Att höra musik i tidig ålder, att tidigt utsättas för toner i alla dess former, det är en god början på varje kreatör. Med internet som ett öppet bibliotek där musik flödar fritt inspirerar och utbildar vi fler artister.

På ett seminarie om upphovsrätt på Almedalsveckan hörde jag en deltagare uttrycka att han ”piratkopierade spel” när han var yngre, men nu insett att han gjort fel och sökt upp och betalat tillbaka artisten. Den fascinerande historien åsido, jag kan inte låta bli att tänka på hur många av våra främsta datorprogrammerare, spelutvecklare, tekniker och andra som fick sitt intresse av datorer just från datorspelande i tidig ålder. Och hur dessa aldrig skulle haft råd eller möjlighet att spela dessa spel utan piratkopiering.

I sanning, det är svårt att tänka sig svensk datorspelsindustri så framgångsrik utan denna piratkopiering.

Föräldrarna kan visserligen åläggas att köpa dessa spel till barnen. Men då får vi även komma ihåg att endast de resursstarka familjerna kommer kunna ge sina barn sådana möjligheter, och allt på grund av ett av oss artificiellt skapat upphovsrättsmonopol – ett monopol som gör informationen till en bristvara.

Fri tillgång till information skapar fler kreatörer – ökad kulturspridning leder till ökat kulturskapande. Vi behöver vända utvecklingen och istället fundera på hur mer information kan göras tillgänglig för medborgare i alla åldrar – exempelvis genom att öppna SVTs och SRs arkiv för allmänheten.

Igår skrev jag på DN:s debattsida att undantag i upphovsrätten är viktiga för Europa. Vidare kommenterade jag och Mattias Bjärnemalm på första IPRED-domen på Newsmill.

Den som av någon anledning regelbundet följer den här bloggen vet att jag tidigare har skrivit om undantagen som världsfråga. Bland andra Electronic Frontier Foundation och Knowledge Ecology International har arbetat med att få synskadades möjlighet att ta del av litteratur till en rättighet inom ramen för en WIPO-konvention. EU och USA spjärnar emot.

Min förhoppning är så klart att EU ska förändra sitt beteende internationellt men även inom unionen. Därför är svenska regeringens handlingar under ordförandeskapet av yttersta vikt. Maud Olofsson har sagt att hon vill gå piraterna till mötes: gå oss till mötes här. Sverska regeringen har nämligen tidigare varit negativa till standardisering av undantagen på Europanivå, och har, enligt EFF och KEI, dessutom varit negativa till en särskild konvention till fördel för synnedsatta. Beklagligt, till och med uselt.

Nyligen köpte jag ett premiumkonto på Spotify. Tillsammans med spelinköp genom Valves Steam och Gamersgate samt regelbundna biobesök har jag nu lyckats portionera ut min mediebudget på alla mina tre favoritintressen – musik, film och datorspel. Branchen är räddad!

Spotify stärker ytterligare min uppfattning att fri kommunikation, och alternativa affärsmodeller som bygger på annat mervärde än artificiella informationsmonopol, är framtiden. Utan att förändra mina mediautgifter nämnvärt har jag nu tillgång till all musik, film och spel – allt utan att kreatörernas totala inkomster från mig förändras. En win-win för mig och dem.

För mig kom denna insikt våren 2006. Tidigare hade jag varit motståndare mot upphovsrättsbrott i principiell mening, även om jag så klart laddade ner material som alla mina vänner.

Efter att Piratpartiet bildades hängde jag därför på den nyupplagda hemsidan och läste in mig på immaterialrättspolitiken. Jag hittade aldrig några goda argument för mina tidigare åsikter. De visade sig vara grundade på inlärda dogmer snarare än genomtänkta resonemang.  Jag bytte därför gradvis åsikt och gick efter några månader med i partiet. Där engagerade jag mig senare i den jämtländska valrörelsen.

Alltför ofta hör jag att fildelningsfrågan är ”död”. Att det inte handlar om fildelning utan om medborgarrätt. Till viss del stämmer detta. Piratpartiet har ett gediget engagemang i integritets- och demokratifrågor. Däremot ser jag samtidigt en risk att medlemmar köper antipiraternas retorik om att fildelning är fel, och därmed implicit medger att fildelning gärna får förbjudas om det bara vore praktiskt möjligt.

Det är farligt. Vi i partiet får aldrig låta fildelningen förvandlas till endast en integritetsfråga. För det handlar faktiskt om just fildelning, vad än piratbyrån må säga om saken.

Fri informationsspridning säkerställer maximal distribution av information, vilket maximerar samhällsnytta, demokratiserar det offentliga rummet och jämnar ut ekonomiska klyftor. Ett fritt informationssamhälle är ett samhälle där information flyter som vatten mellan medborgare, där kostnaden för kunskap och ettor och nollor är just noll.

Ett sådant samhälle förutsätter ett massivt decentraliserat internet, bredbandsstruktur av mästerklass och, inte minst, en total kommunikationsfrihet med meddelarskydd.

Immaterialrätten är det fria informationssamhällets främsta fiende. Det går inte att kombinera fri kunskaps- och informationsspridning med ensamrätter till block av information, må det sedan vara ideell som ekonomisk upphovsrätt eller patent. Antingen är våra ettor och nollor fria, eller så är de låsta och kontrollerade av centrala noder.

Immaterialrätten hotar även äganderätten. Information finns inte i materiell mening. Information är ett mänskligt koncept som manifesterar sig inristade i mänskliga artefakter såsom CD-skivor eller pappersbrickor kallade målningar och fotografier. När vi kopierar skapar vi egentligen helt nya föremål, och när immaterialrätten ger andra inflytande över dessa, av oss ägda och nyss skapade, föremål hotas också vår äganderätt till dem.

Detta är vad som händer när du får veta att musiken på din hårddisk inte är din – de försöker säga att du inte äger disken fullt ut, trots att all kod är inristade på din egen fysiska egendom. Att de har rätt att bestämma vad du ska göra med dina ettor och nollor. Immateriellt ägande är lika absurt som det är overkligt!

Kreatörer talas det ofta om. Men kreatören kan inte äga någon information. Att vara kreatör är inte att skapa något nytt. Det är att utifrån de intryck samhället och naturen gett en omformulera och mixa information i nya former och i nya artefakter. Transformatörer är i sanning ett lämpligare ord!

När Per Gessle skapar en låt remixar han endast de musikupplevelser och erfarenheter han samlat på sig, den popmusik han hört som ung, de ackord han tränat på utifrån en sångbok. När han skriver låtar inspireras han kanske av vad en man sagt på en bar, eller vad han läst i tidningen, eller vad han sett på nyheterna.

Äger sångboken, mannen på baren eller tidningen delar av Gessles mix? Nej, det vore absurt. Det skulle leda till en oändlig rättighetskedja tusentals år tillbaka i tiden. Gessle kan därför inte ha någon rätt att hindra andra att göra samma sak som honom, dvs. mixa vidare på verket. När immaterialrätten delar ut ensamrätter till vissa att förfoga över vad den, på ett nästan sjukt sätt, utser till ”den slutliga remixen” leder det till att man kväser den nästan genetiskt inprogrammerade remixkultur som frodas i mänskligt skapande och kreativitet.

Immaterialrätten behövs inte. De delar som fungerar bra kan flyttas över till annan lagstiftning. Piratpartiet får inte glömma att det är ensamrätterna till information som är den verkliga boven, och att vi så länge dessa rättigheter består aldrig kommer leva i ett fritt informationssamhälle.

Information wants to be free!

Via en kommentar från en uppmärksam läsare på mitt förra inlägg hittar jag på Boingboing en post om delseger för undantagen i upphovsrätten i WIPO! Jag har skrivit och pratat om undantag förrut – det kanske är en av mina hjärtefrågor inför nästa mandatperiod till och med! Så det här var förstås jättebra nyheter!

Cory Doctorow skriver:

At issue is a treaty to protect the rights of blind people and people with other disabilities that affect reading (people with dyslexia, people who are paralyzed or lack arms or hands for turning pages), introduced by Brazil, Ecuador and Paraguay. This should be a slam dunk: who wouldn’t want a harmonized system of copyright exceptions that ensure that it’s possible for disabled people to get access to the written word?

The USA, that’s who.

I Europa har vi inte samma brister i inställningen till upphovsrätt. Vi har 15 definierade undantag där grupper med behov av utökad tillgång till upphovsrättsskyddat material får ett skydd gentemot upphovsrättsinnehavarna. Men även i EU finns brister – bara ett av undantagen är obligatoriska för alla medlemsländer, och tillämpningen av undantagen är ytterst godtycklig. Det gör att intressegrupper med behov av tillgång till materialet ändå får en relativ nackdel mot industrin eftersom de inte kan synkronisera sig över unionen utan stora svårigheter.

Organisationen DAISY har länge arbetat med funktionshindrades rätt att ta del av upphovsrättsskyddat material, för den som vill veta mer om hur det ser ut ”globalt”. Det här är verkligen en toppennyhet! Go undantagen!!

Förresten har SVT:s EU-valet på Youtube postat en ny debatt mellan mig och Hans Vallmark om frihet på internet. Verkligen jättetrevlig kille. Det var kul att träffa honom!

Idag var jag tillsammans med några av Lunds piratstudenter på en mycket intressant och givande föreläsning om fildelning, arrangerad av vänsterns studentförbund. Mikael von Knorring, vänsterpartist och en aktiv förespråkare för en reformerad upphovsrätt, ägnade föreläsningen åt att tala om sin syn på upphovsrätt, det politiska läget och argumentationen kring fildelningens vara- eller icke- vara. Mikael visade sig vara en jordnära pragmatiker, med god känsla för såväl det politiska spelet som de filosofiska och samhällsekonomiska aspekterna av debatten.

De samhällsekonomiska konsekvenserna av gratis information, det orimliga i att beivra upphovsrätten och samtidigt behålla ett fritt informationssamhälle, de möjliga lösningarna som bygger på såväl nya affärsmodeller som digitala bibliotek.

När jag hörde Mikael upprepa argument som vi pirater kommit att vänja oss vid kunde jag inte låta bli att dra kopplingen till den moderata riksdagsmannen Karl Sigfrid. Trots att de båda står långt ifrån varandra på vänster/höger-skalan, och delar få åsikter i frågor som privatisering och A-kassa, så verkar deras analyser av fildelningsproblematiken vara förvånansvärt lika. När det gäller fildelning verkar de ha ett i stort gemensamt synsätt. Även där de är oense har jag svårt att se några verkliga motsättningar.

Visst, Mikael är förmodligen mer positiv till statligt kulturstöd, men sätter vi de båda i ett rum med tillräckligt med mandat i ryggen är jag övertygad om att den gemensamma lösningen inte skulle bli annat än utmärkt – till och med ur ett piratperspektiv.

Beror detta på att Karl Sigfrid svikit sina ideal? Har han övergett högerpolitiken för en socialistisk ansats? Knappast. Istället verkar det vara något annat som spökar. Det verkar nästan som att de i naturlagar fastslagna gränserna mellan vänster och höger inte är heltäckande, eller för den delen okompromissbara.

När vi tänker efter ter detta sig som självklart. Frågan om miljön har till exempel aldrig varit en höger/vänster-fråga. Precis som grundläggande värden som välfärdsstaten har frågan förvandlats till politiskt allmängods – alla är överens om att vi ska rädda miljön och ha en hög välfärd, även om partierna sedan inte är överens om hur vi ska nå dit. Vissa frågor faller därmed utanför höger/vänster-dimensionen. Andra skär rakt igenom den. En sådan fråga är den om integritet, där centerpartiet, miljöpartiet och vänsterpartiet har varit förkämpar mot en socialdemokrati allierad med resterande högerblocket.

Anledningen att allt inte faller inom höger/vänster-dimensionen är att de ideologiska konstruktioner och det idékapital som partierna bygger sina övergripande samhällsanalyser på inte är heltäckande. En moderat är för fri marknad och privatiseringar – men vad säger en riktig moderat om integritet? Informationssamhället har skapat nya luckor i partiernas ideologi som de har svårt att förhålla sig till, vilket leder till att blockens reaktioner är både splittrade och förvirrande.

Här tror jag Piratpartiet kan, och måste, finna en ideologisk kärna – en samhällsanalys att formulera och samlas kring. Delar av informationspolitiken kommer förvandlas till allmängods. Faktum är att mycket är allmängods redan idag (ingen politisk kraft föreslår exempelvis på allvar att internet ska stängas ned i sin helhet, åtminstone inte i Sverige). Delar av den kommer dock kvarstå som en spänning och som en möjlig politisk skiljelinje. Precis som att miljöpartiet står för de mest långtgående förslagen om hur vi ska rädda vår miljö så finns det en plats för ett Piratparti som leder kampen om integriteten och ett fritt kunskaps- och informationssamhälle.

Vad som krävs är att vi lämnar vår snäva sakfrågepolitik och tar steget ut i idépolitiken. Vi behöver redan i höst formulera ett idépolitiskt program – en sammanfattning av vår samhällsanalys (hur det ser ut) och samhällsvision (hur vi vill att det ser ut).  Som Piratpartist måste det vara möjligt att inte svara på ”Vad tycker ni i internationella frågor?” med ett ”Vi tar inte ställning” – utan istället att lägga fram vårt perspektiv på internationella frågor, på teknologiöverföring till u-länder, integritetsfrågor över gränserna och IT-reglering på global nivå.

Vi måste vidga oss i sömmarna – ta större plats! Å ena sidan genom att med ett grundläggande ideologiskt resonemang byggt på demokrati, mänskliga rättigheter, informationssamhället, kunskapsspridning och skyddat privatliv göra det möjligt för oss att ta ställning i hundratals enskilda sakfrågor, men också genom att ta upp existerande politiskt allmängods. Vi behöver öppet gå ut med att miljön måste skyddas, att rasism är förkastligt, att välfärdsstaten är något i grunden positivt och ta ställning i alla andra okontroversiella frågor som alla våra sympatisörer faktiskt håller med om. Det får inte vara möjligt att sänka en debattör från Piratpartiet genom att implicera att han eller hon är mot en bättre miljö.

Jag menar inte att vi ska diskutera bensinskatter eller utforma ett heltäckande miljöprogram (det finns miljöpartier som bevisligen gör detta alldeles utmärkt, vi har annat att syssla med). Jag menar att vi ska erkänna att miljön är ett grundläggande värde som vi vill försvara – och sedan lägga ett informationsperspektiv på frågan. Exempelvis hur patent hindrar utvecklingen av miljöbilar.

Är detta en farlig väg? Riskerar vi inte att få just de problem med splittring vi varit rädda för? Nej, det vill jag inte påstå. Det politiska allmängods vi tar upp är nämligen frågor som alla våra medlemmar, och för den delen alla partier med undantag för de rasistiska och konservativa (inte våra väljargrupper) delar. Vi består mestadels av vänsterfolk och liberaler – om vi tar upp frågor som fri abort, demokrati, antirasism, miljövänlighet så kommer det inte skapa problem. Snarare kommer det ge en försäkran till våra medlemmar om att vi delar deras grundläggande värden – och därmed visa att vi är ett parti som inte endast kan representera våra väljare i EU-parlamentet – utan även i riksdagen.