Idag har jag postat det första inlägget i en kurs på runt tio delar om patenträtt förr och idag. Det är huvudsakligen en genomgång av olika patentsystem, hur de utvecklats, hur läget ser ut idag. Jag hoppas att jag lämnat så mycket som möjligt för läsarna att dra egna slutsatser, och tycker egentligen inte heller om att se mig själv som en politisk agitator.

Därför vill jag nu förvåna alla genom att återigen hoppa tillbaka till varumärkesdebatten.

Jag har tidigare hävdat att varumärkeslagen är onödig, och att den är fullt utbytbar med marknadsföringslagen som jag hävdat vid behov till och med skulle kunna utökas om detta krävdes för att spara de positiva effekterna av varumärkeslagen samtidigt som vi gör oss av med en immaterialrätt.

Förstå då min förvåning när jag läser kapitel 13 ur boken Immaterialrätt och otillbörlig konkurrens av Bernitz et al (ISBN:9172232366) där det står att marknadsföringsrätten i stort sett redan uppfyller mina krav! Jag citerar (s. 290):

[I fråga om bedömning av vilseledande efterbildning av kännetecken kan m]arknadsrättslig praxis … knappast vara mer restriktiv än den varumärkesrättsliga.

s. 291

I praktiken är det vanligt att en efterbildning som är vilseledande och kan förbjudas enlig markandsföringslagen samtidigt utgör ett immaterialrättsintrång. Rättihetsinnehavaren /…/ kan [då] antingen gå den immaterialrättsliga vägen och stämma för immaterialrättsintråg eller den marknadsrättsliga vägen och få privat och det föreligger en vilseledande efterbildning och/eller vilseledande om kommersiellt ursprung. Det marknadsrättsliga alternativet kan många gånger vara attraktivt.

En av anledningarna till att marknadsrätten är attraktivare än varumärkesrätten i fråga om intrång är helt enkelt att marknadsrätten innehåller skarpare och bättre möjligheter till sanktioner mot intrånget. Ur marknadsrättslig synpunkt kan man heller inte hävda att man precis lagt sig utanför ett varumärkes skyddsomfång: två logotyper eller kännetecknande förpackningar som inte är helt lika, men som en konsument ändå skulle kunna tänkas bland ihop om hen såg dessa vid två olika tillfällen, utgör fortfarande ett marknadsrättsligt ofog. Marknadsrätten är således ett attraktivare processuellt alternativ för konflikter både mellan näringsidkare och i sammanhang då man rent ut vill skydda en konsument.

Givet att Bernitz et al av detta drar slutsatsen att man borde tillåta samtidiga talan ur marknadsrättsligt och varumärkesrättsligt perspektiv (vilket inte var möjligt iaf 2005 då boken skrevs – jag har inte kollat upp efterkommande revideringar av varumärkeslagen (än)) kanske man inte ska bli för exalterad av det här. Själv tycker jag det verkar som att Bernitz et al istället för att dra den uppenbara slutsatsen att det finns ett mer än fullgott alternativ som a) ger bättre skydd än varumärken och b) ger vidare skydd än varumärken och att detta därför skulle kunna användas som grund för att ifrågasätta effektiviteten av att ha ett register över immateriella rättigheter som enbart skapar betungande administration för staten och inblandade varumärkesinnehavare, medvetet väljer linjen att den immateriella rättigheten är värd att skyddas och bevaras enbart i egenskap av sig själv.

Jag kan inte tänka mig en mer konsument- och näringsidkarefientlig inställning.

Mattias Bjärnemalm skriver i dagarna klokt om varumärkesrätten och om hur Piratpartiet ännu inte tagit ställning för en förändring av densamma. Han menar att det finns påtagliga brister i dagens varumärkeslagstiftning, speciellt som den utvecklats i andra europeiska länder, och varnar för att de konsumenter som i teorin ska skyddas av varumärken riskerar bli kriminaliserade vid varumärkesintrång även i Sverige.

Varumärken är något man kan plagiera, counterfeit på engelska, och är en av huvudpoängerna bakom avtal som ACTA. Man gömmer sig bakom varumärkenas ädla syfte, att skydda konsumenter från att bli lurade eller skadade av att köpa en felaktig eller falskt marknadsförd produkt, för att skärpa tullåtgärder och införa hårda sanktioner mot intrång.

Min åsikt är att varumärkesrätten helt bör tas bort. Ur konsumentskyddshänseende fungerar marknadsföringslagen mycket bättre, och även i den händelse att visst konsumentskydd fortfarande saknas i marknadsföringslagen har jag mycket svårt att se att detta enkelt inte skulle kunna åtgärdas.

Likt Simon Rosenqvist anser jag att alla immaterialrätter så småningom måste avvecklas. Varumärkesrätten kan vara ett nog så bra ställe att börja.