EU förbättrar sina kommunikationsstrategier – igen

EU Direkt 29 oktober rapporterar att det nu finns en enighet mellan parlamentet, rådet, och kommissionen att de tillsammans med medlemsländerna måste kommunicera bättre om EU-frågor gentemot medborgarna (länk).

Det har naturligtvis att göra med den smått krisartade situation som uppstod när Irland röstade ned Lissabonfördraget tidigare i somras. Jag har skrivit lite om det förrut.

Det är egentligen en snarlik plan som den som lanserades 2005, Plan D. Inte ett dåligt initiativ i sig, men det fick ju ett nesligt magplask.

Skillnaden är att samtliga EU-institutioner nu har enats bakom att medlemsländerna måste bli bättre på att informera medborgarna om vad EU faktiskt gör. Tidigare har det mest varit Europakommissionen som uppmärksammat att medlemsländerna gärna tar på sig äran när EU gör något bra, men också skyller på EU när det händer något dåligt.

Är det en förbättring att samtliga delar av EU:s byråkrati nu tycker att medborgarna ska informeras? Tja. Om rådet och parlamentarikerna ville informera medborgarna, har de haft den möjligheten jämt. Formuleringen att det är medlemsländerna själva som ska informera medborgarna om vad EU gör är också lite skev. Det sa kommissionen 2005, och det gick inte då.

I SIEPS rapport 2008:7epa av Joakim Nergelius kan man för den delen läsa mer, men kortfattat, om vad som hände när EU:s arbete skulle öppnas för insyn och deltagande i samband med utarbetandet av det konstitutionella fördraget 1999-2004.

Själv är jag i Frankfurt, använtandes ett anslutande flyg till Nanjing, Kina, där jag ska representera Sveriges ungdomsorganisationer på World Urban Forum VI. Konferensen anordnas av UN-HABITAT och är ett forum för att utarbeta strategier och diskussionspunkter inför Habitat-konferensen nästa år. Den har länge mest varit en träffpunkt för fackfolk, men det finns stora möjligheter att påverka vad som kommer på agendan om man deltar.

I stort spännande, och jag ser många möjligheter till förbättring, förståelse och säkerligen också lite förvirring. :)

Telekompaketet: Brev till infrastrukturministern

Henrik Alexandersson uppmanade till aktion sent igår kväll, när förhandlingarna om utformningen på telekompaketet (se vidare hos Oscar Swartz) börjar.

Jag reagerade snabbt den här gången och fick iväg ett brev till infrastrukturminister Åsa Torstensson via hennes sida:

Hej Åsa,

Jag hoppas att du går på regeringens linje och väljer att ge din ständige representant i Bryssel i uppdrag att benhårt hålla fast vid Europaparlamentets tillägg 138 och 166 till telekompaketet. Det cirkulerar rykten om att franska tjänstemän tillsammans med ministerrådsrepresentanter skulle försöka schabbla bort tilläggen, utan vilka det bland annat kan bli tillåtet att stänga av användare från nätet.

Det tyckte regeringen var ett dåligt förslag efter Renforsutredningen förra hösten. Ett år senare är det fortfarande ett urbota dumt förslag att stänga av användare, och det är något de mest anser sig vilja pyssla med i Frankrike, där bredbandsutbyggnaden är mycket sämre än i Sverige.

Å mina vägar och å andras se till att 138:an och 166:an får vara kvar. Hälsar vänligast,

Infrastrukturminister Åsa Torstensson har en alldeles egen ständig representant i Coreper i Bryssel som sköter förhandlingar åt henne på hennes direktiv. (Jag har bland annat försökt beskriva Coreper-processerna här ). Jag tror att de ständiga representanterna i Coreper är uppdelade efter generaldirektoraten i EU, snarare än vilka ministrar som finns på hemmaplan, men vet att det finns en ständig representant för telekomfrågor.

Att skriva direkt till representanten, som skulle kännas mest effektivt, är inte så gångbart. Representanten är diplomat som förhandlar å ministerns vägnar på ministerns instruktioner. Därför är det viktigt att se till att representanterna får rätt instruktioner.

I den bästa av världar ska man senare också kunna få ut dokument om det här paketet från regeringskansliet som handhar frågan. Jag jobbar fortfarande på att få reda på exakt hur det går till.

Sverige drar sig ur raketmotorbygge?

Det är lätt att sätta luften i halsen när man en vanlig måndag läser interpellationer och stöter på den här interpellationen av Peter Jonsson (s):

Rymdstyrelsen konstaterar i sitt budgetunderlag för 2009 att rymdverksamheten är viktig för Sveriges långsiktiga konkurrenskraft och för sysselsättningen. De menar att denna aspekt även fortsättningsvis bör spela en viktig roll för beslut om hur stort och vilken form av deltagande Sverige ska ha i projekten och vilken typ av teknikutvecklingsuppdrag som kan bli aktuell för svenska aktörer. /…/

Mot bakgrund av ovan så vill jag fråga följande:

• Är det näringsministerns avsikt att avveckla Sveriges deltagande i Arianeprojektet?
• Om så är fallet, har näringsministern verkat för att någon analys gjorts av vilka effekter detta får för svensk rymdindustri avseende sysselsättning eller dess roll som katalysator för högteknologisk forskning och utveckling?
• Har näringsministern sett till att det gjorts någon beräkning av totalkostnaden för Sverige vid ett utträde ur samarbetet?

Ariane är en del av det europeiska samarbetet för rymdforskning. En rätt imponerande raketmodell faktiskt. Svenska företag som Volvo och Saab har varit delaktiga i att ta fram Ariane-raketernas motorer. Arianemotorerna har bland annat används för att skjuta upp satelliter som skulle undersöka kometer, och andra fenomen i rymden. Det vore ytterst dåligt för den svenska rymdforskningen om vi drog oss ur samarbetet.

Maud Olofssons svar på interpellationen borde snart synas i Kammarens protokoll. Jag kan inte för mitt liv tänka mig att hon kommer att säga att vi ska dra oss ur.

För övrigt borde vi satsa mer på rymdforskning i allmänhet. Tillsammans med Andøya Rocket Range utgör Esrange i norra Sverige de bästa kandidaterna för nordliga raketbaser. Vi har ett förhållandevis milt klimat, vilket gör baserna beboeliga året runt. Baserna är redan byggda. Och områdena kring polerna lämpar sig extra väl för flera typer av rymdforskning.

Fåfrågepartierna

I somras representerade jag tillsammans med ett halvt dussin andra ungdomar Ung Pirat, Piratpartiets ungdomsförbund, på Almedalens politikervecka. En intressant och spännande upplevelse med många nya vinklingar på upphovsrätt och övervakning – och med många lärorika möten med politiker och samhällsdebattörer.

Av en händelse hamnade jag en sen eftermiddag i diskussion med en medlem från det socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU. Istället för en debatt om fildelning eller privatliv (frågor där vi idag har medhåll från de flesta ungdomsförbund) rörde det sig om att Piratpartiet skulle vara odemokratiskt och oseriöst. Detta är åsikter som fått stå oemotsagda alltför länge.

Piratpartiets målgrupper består av frihetliga liberaler och socialister – två grupper som inte drar jämnt kring den ekonomiska politiken, men som har en gemensam syn på medborgarrätt och informationssamhället. Vi må vara oense om A-kassa och privatiseringar; men vi är överens om att begränsa övervakningskameror, stoppa FRA-lagen och tillåta icke-kommersiell fildelning.

Så långt är inget olikt från de gamla partierna. Miljöpartiet är splittrat mellan olika grader av EU-kritiker, Kristdemokraterna har sin abortfråga, och nästan alla partier har olika grader av liberalism (frihet) och konservatism (trygghet) som står emot varandra. Det sista är kanske mest uppenbart i folkpartiet, partiet med både hårda tag i skolan och passionerade FRA-motståndare.

Alla dessa partier har inre konflikter där förhandlingar får avgöra vilken linje partiet ska driva. Piratpartiet har dock valt en annan väg. Eftersom den ekonomiska politiken är så splittrad tar vi endast ställning i tre frågor för att därefter förhandla bort alla andra frågor. Våra frågor är reformerad upphovsrätt, starkare skydd för privatlivet och ett förändrat patentsystem.

Våra väljare accepterar att de övriga väljarna (dvs de övriga partierna) får bestämma inom ekonomisk politik, abortfrågor, militär etc. I utbyte mångdubblar våra väljare sina röster i vissa hjärtefrågor.
Detta är inte odemokratiskt utan endast ett sätt att fokusera sin makt som väljare.

Genom att ställa sig utanför den klassiska höger-vänster-skalan engagerar vi många, ofta tidigare politiskt ointresserade, ungdomar i politiken. Många av dagens ungdomar bryr sig mindre om A-kassans ersättningsnivå än medborgarrättsliga frågor som FRA-lagen och fildelning.

Det svenska partisystemet skulle klara av ett flertal fåfrågepartier utan problem. Faktum är att alla mindre partier redan fungerar som sådana. Miljöpartiet kan endast driva igenom en begränsad agenda, vilket leder till att man fokuserar på miljöpolitik. Folkpartiet har skolan, Centern småföretagarna. Som ett mindre parti är det idag omöjligt att effektivt driva flera stora frågor, vilket leder till att myten om att ”ta ställning i allt” mest existerar på pappret – i slutändan måste man ändå kompromissa i mindre viktiga frågor för att kunna driva igenom kärnan i sitt program.

Piratpartiet har en politik som matchar dess ambitionsnivå på 4%. För att kunna ena aktivister från många håll bryr vi inte oss om att ta ställning i frågor vi ändå aldrig kommer driva. Kanske är vi faktiskt det enda partiet där man vet exakt vilken politik man får för sin röst.

IPRED1: Mitt brev till riksdagsledamöterna

Opassande.se uppmanade igår tillsammans med flertalet andra bloggar till aktion mot IPRED1:s implementering i Sverige. Lite saktmodigt reagerade jag idag. Så här skrev jag till svenska riksdagsledamöter från Skåne:

Hej skånske ledamot i riksdagen,

Jag heter Amelia Andersdotter, och jag skriver till dig förmodligen i en första omgång för att belysa problemen med det så kallade sanktionsdirektivet (IPRED1) om civilrättsliga sanktioner inom upphovsrättsliga området.

Den svenska lagrådsremiss som gick ut 9 oktober verkar ha gått längre än vad direktivet från unionen kräver. Rättighetsinnehavare får i det svenska förslaget kräva att internetoperatörer lämnar ut personuppgifter om de anser sig inträngda. I den punkten går lagrådsremissen emot vad EU:s generaladvokat Juliane Kokott hösten 2006 ansåg var skäligt intrång i personlig integritet för att beivra upphovsrättsintrång. Hon menade då att brottet inte var tillräckligt allvarligt för att motivera utlämning av personuppgifter.

Ett problem med att införa utlämning av personuppgifter till rättighetsinnehavare (”stake holders”) är att en jävig part i ett upphovsrättsmål ofta har visat sig gå till överdrift när det gäller att beivra brottet. I USA hotar rättighetsinnehavare på måfå utvalda invånare med miljonbeloppsstämningar om de inte betalar ut stora kompensationssummor till samma innehavare. I Danmark finns liknande fall. ”Cease and desist”-letters kallas de, och de har på intet sätt en avskräckande effekt på fildelare, utan urholkar snarare tron på upphovsrätt som sådan.

De som i praktiken kommer att utnyttja möjligheten att få ut personuppgifter på abonnenter som misstänks för att ha idkat fildelaraktivitet är dessutom multinationella bolag. Kanske egentligen inte alls de som mest skulle ha behållning av fortsatt tro på upphovsrätt som system.

Ett annat problem är att man via internetoperatörerna får ut personuppgifter på abonnenten för en uppkoppling. Abonnenten behöver ju inte vara den skyldiga – det kan istället vara en granne, en make/maka eller kanske barn som har fildelat. Att på det sättet flytta skulden för brottet från brottslingen till brottslingens släkting är inte särskilt bra. Om skuld ska utmätas, ska den enligt någon sorts rättvisetanke i alla fall utmärkas där den är ”due”.

Jag vill också poängtera att ni är Sveriges lagstiftande församling, och att ni därför trots EU-direktiv kan säga nej till katastrofal lagstiftning här hemma. Rösta ned IPRED-förslaget. Rösta nej. Det är ni som fått svenskarnas förtroende att göra det, och att skylla på EU är inte värdigt [en] respekterad representant för folket.

För övrigt vill jag uppmana alla som skriver till riksdagsledamöterna angående ett EU-direktiv att alltid tala om för dem att de är den lagstiftande församlingen. Alltför ofta finns en uppgivenhet inför möjligheten att påverka hur ett direktiv införs i den svenska lagstiftningen. Man utgår ifrån att ”avtal finns där för att hållas”.

Men de svenska folkvalda representanterna måste kunna göra en avvägning av vilka de egentligen representerar. Det är vi som väljer dem. Det är vår vilja som de är utvalda att representera. Alldeles oavsett EU-direktiv.

Uppdatering: Jag fick ett e-brev tillbaka från en riksdagsledamot som ville värna upphovsrätten på internet. Så här skrev jag tillbaka:

Problemet med den föreslagna lagstiftningen som jag ser det, är inte att den är ett försök att nutids(framtids-?)anpassa lagstiftning rörandes upphovsrätt (inte äganderätt!) i digitala miljöer, utan att all tidigare erfarenhet från liknande lagstiftning säger mig (och borde säga dig) att den industri som lever på upphovsrätter i ett sådant juridiskt klimat brukar bete sig väldigt dåligt.

Upphovsrättsindustrin* vet att de får väldigt dålig PR av att försöka dra alla fildelare inför domstol. Att stämma sina kunder är inte ett bra reklamtrick. Därför använder man ”cease and desist”-letters (som jag nämnde i mitt första e-post), för att få människor att betala ut skadestånd utan att ta vägen via domstol. Jag ser det som ej värt ett rättssamhälle att en jävig industri själv kan agera åklagare och domare i skadeståndsfrågor. Vidare är erfarenheten jag har gjort, via flera amerikanska fall, några brittiska och ett par danska, att när ett mål faktiskt går till domstol, begär den jäviga industrin fantasisummor. Man hoppas att genom att man hårt straffar ett fåtal, ska massan rätta sig i leden. Så har inte hänt, varken i USA, Storbritannien eller Danmark.

Den största frågan här är alltså inte för mig upphovsrättens vara eller inte vara, utan att lagstiftningen som är föreslagen gynnar en specifik sorts upphovsrättstroll (skivbolag och koalitioner av skivbolag (IFPI, RIAA)) och ger detta möjlighet att åsamka individer stor skada.

Ratiferingen av Lissabonfördraget, del 2

Igår publicerade EU-parlamentarikern Jens Holm ett öppet brev till nya handelskommissionären Catherine Ashton. Kontentan av brevet är att det ser mycket illa ut när storföretag och multinationella koncerner får vara med och utarbeta EU-policys. Ännu sämre ser det ut när samma storföretag och multinationella koncerner anordnar konferensen där policy:erna ska utvärderas.

”[Det] sänder illavarslande signaler till medborgarna i Europa i en tid då unionens legitimitet redan ifrågasätts på flera håll.” skriver Holm.

Från EU:s sida tar man den mesta kritiken med ro.

Margot Wallström vill hjälpa irländarna med ett memorandum för förståelse. Det gäller naturligtvis deras nej till Lissabon i somras. EU-toppmötet i mitten av oktober gav ingen någon anledning att tro att EU:s ledare tänkt om.

Snart ska Sverige ratificera Lissabonfördraget. Ett fördrag som väckt ilska och ledsamhet hos människor som såg det konstitutionella fördraget röstas ned och då i Frankrike och Nederländerna 2005. Ett fördrag som blivit hatat för att det dels cementerar odemokratiska strukturer i unionen, och dels för kommissionen skulle ha försökt skriva om det konstitutionella fördraget på ett sådant sätt att ingen förstod.

Huruvida det faktiskt cementerar odemokratiska strukturer: det luckrar upp en del odemokratiska strukturer också. Europaparlamentet får mer inflytande. Även då man anser att det inflytandet de har inom första pelaren är otillräckligt, är det ändå mer än de hade tidigare. Under Franco Frattinis tid som säkerhetskommission påbörjade också hans direktorat ett närmare samarbete med parlamentet. Parlamentet, som styr i budgeten, kan utöva mycket makt genom att hålla i och ge av EU:s kassa.

Dessutom innebär Lissabonfördraget att unionen själv ska lyda enligt Europakonventionen. Hittills har erkännande av Europakonventionen bara varit ålagt unionens medlemsstater, men när unionen själv lyder enligt den blir det lättare att stoppa de mest människofientliga besluten. Kanske.

Lissabonfördraget är omskrivet på ett knepigt sätt? Ja. Efter att det konstitutionella fördraget röstades ned i Frankrike och Nederländerna gjorde man om det så att det istället kunde bli en vanlig förändring av ett fördrag, som Nice- och Amsterdam-fördragen. De var ju som bekant bara utökning och ändring av det befintliga Maastrichtfördraget. Att Lissabonfördraget skrivs som förslag till ändring av befintligt fördrag gör det mer svårläst eftersom man måste skriva ut vilka artiklar som ska ändras och hur. Det konstitutionella förslaget skulle ha bytt ut alla tidigare fördrag och kunde således i sin originalform accepteras.

Här om veckan trodde jag att jag hittat en skitbra artikel i Lissabonfördraget – artikel 225: den som ger parlamentet initiativrätt. Det visade sig att den finns i EG-fördraget, redan, fast då som artikel 192. Min tolkning är att detta är för att Europaparlamentet ska kunna lägga till amendments, som skedde i telekompaketet. Det finurliga, och dåliga, är att enligt Lissabonfördraget så har lagar föreslagna av parlamentet betydligt hårdare krav på sig i omröstningarna i ministerrådet. Runt 75% av ministrarna måste vara för lagen, mot runt 60% i vanliga, kommissionsföreslagna omröstningar.

Sånt gör en lite besviken.

Tvångsmedel i modern tid

Flertalet källor (Journalisten, SVT, DN) har igår och idag skrivit om hur en nygammal lag om åtgärder för att utreda vissa samhällsfarliga brott idag (skulle och har) klubbats igenom i riksdagen (vilket gick som förväntat).

Det kan verka upprörande i sig att man håller fast vid gamla regler som kanske under Kalla kriget var nödvändiga, men som idag verkar hopplöst utdaterade, medborgarfientliga och paranoida. Och kanske är det så. Igår menade Per Cramér (professor i rättsvetenskap vid Göteborgs universitet) vid en föreläsning anordnad av Centrum för Europastudier i Lund att det rimliga vid Kalla krigets slut hade varit att man avvecklade de försvarsallianser som byggts upp under kriget, nämligen NATO, samt att anpassade de strukturer som fanns i till exempel FN för det nya tidevarv som började med Sovjets fall.

Man gjorde inget av detta. Istället pekade Per Cramér på att man efter Kalla kriget började ersätta Kalla krigets hotbilder med nya, ofta utomstatliga och betydligt mer komplexa, hotbilder. Kriget mot terrorismen, mot brottsligheten, mot drogerna, mot trafficking.

Dessutom uppfann man en rad nya begrepp för att motivera militär intervention. Dessa rubriceras och definieras på följande sätt:

Fredsbevarande insats: En militär operation som har godkännande av båda inblandade stridande parter, i syfte att bevara freden.

Fredsframtvingande insats: En militär operation som inte nödvändigtvis har godkännande av båda inblandade stridande parter, men som ofta även går ut på att skydda förnödenhetstransporter till krigsdrabbade områden.

Fredsgenomförande insats: En militär operation som framtvingar fred genom att hjälpa den part som anses ha rätt i en konflikt.

Ingen av dessa insatser har egentligt stöd i FN-stadgan (enligt Cramér), utan är framtagna som ett sätt att kringgå stadgan. Man skriver istället att insatserna verkar enligt stadgans principer, en farlig omskrivning som egentligen kan vara vad som helst, och som förutsätter att makthavare som fattar beslut rörandes de militära insatserna har en god förmåga att göra etiska och moraliska bedömningar.

Cramér nämnde också humanitära interventioner, en helt illegal företeelse som går ut på att man skickar stridande trupper till ett område med föreställningen om att man hjälper den moraliskt överlägsna gruppen i konflikten att uppnå seger i stridigheter. En humanitär intervention är på intet sätt berättigad enligt FN-stadgan. Den kan däremot vara politiskt legitim, ifall en makthavare till exempel tror sig kunna vinna i popularitet på att genomföra en militär operation i ett område med uppmärksammat etiska stridigheter. Det kan till exempel vara Burma, förra året, då munkarna genomförde en hungerstrejk.

I relation till lagen om tvångsmedel är det inte helt anmärkningsvärt att man vill förlänga lagen om åtgärder vid samhällsfarliga brott i fyra år till och sedan permanenta den. Det är uppenbart att en sådan lag behövs, när kalla krigshotbilderna nu förändrats, blivit större, mer komplicerade och med fler parter.

När man också kan konstatera att det behövs åtminstone fyra nya typer av insatser som kringgår FN-stadgan för att ens börja kunna hantera de nya hotbilderna kommer permanentandet av lagen, tillsammans med FRA-lagen, datalagringsdirektivet och andra åtgärder, som en räddning för en alltmer paranoid maktapparet.

Med hotbilderna som växt fram efter 1991 återstår dock frågan om hotbilderna, som definierats av militären, är egentliga hotbilder, eller bara fantasier som växt fram för att motivera fortsatt existens av hög beredskapsgrad.

Se också Christian Engström

Därför blir aktivisterna upprörda

Den nyhet som idag sprider sig som en löpeld är hur Christoffer Fjellners och Eva-Britt Svenssons Amendment 166 verkar ha försvunnit ur det dokument som skulle utökat Telekomdirektivet i EU. Tillägget godkändes i Europaparlamentet för några veckor sedan, och står nu inte längre inskrivet.

Med fog upprörda, bloggande aktivister skriver att någon pappersvändare har schabblat bort skrivelsen. Eller kanske har man med flit valt att exkludera skrivelsen ur dokumentet. Och om man har gjort det så är det förbannat dumt att det säkert är tillåtet enligt EU:s regler.

Det är tillåtet.

Om Europaparlamentet i första läsningen antar tillägg till en föreslagen lag, går lagen genom tre vändor i Europaunionens byråkrati innan den kommer tillbaka till Europaparlamentet för en andra läsning. Dessa tre vändor är, i följande ordning, Europakommissionen, ministerrådet, Europakommissionen.

Det här ärendet just nu ligger på steg 3 i medbeslutandeprocessen (den process som ger parlamentet störst inflytande), är det nu upp till kommissionen att ge ut en skrivelse som är anpassad efter de tillägg som parlamentet godtog. Kommissionen har ju ensamrätt på att föreslå lagskrivelser i unionen, och därför är deras inblandning i det här ledet rimlig.

Kommissionen har däremot inte enligt den artikel i det fördrag som styr hur det här steget är utformat ( Artikel 250(2); EG-fördraget), så vitt jag kan se, någon skyldighet att faktiskt inkludera alla tillägg som Europaparlamentet föreslagit.

Det här är ett bra exempel på varför aktivister är skeptiska mot Lissabonfördraget. Lissabonfördraget som marknadsförs under parollen att det skapar mer och bättre demokrati, och effektivare beslutsprocesser, genom att införa kvalificerad majoritet i ministerrådet och medbeslutandeprocess i samtliga frågor.

Är det befogat då? Kritiken mot Artikel 250(2) riktas mot att där står ”may” istället för ”must” eller ”shall”. Motsvarande artikel i Lissabonfördraget, som ju ersätter alla tre tidigare fördrag, heter Del 6, avsnitt 2, artikel 294(1-6) och den lyder som följer:

1. När det i fördraget hänvisas till det ordinarie lagstiftningsförfarandet för antagandet av en rättsakt, ska följande förfarande tillämpas.
2. Kommissionen ska lägga fram ett förslag för Europaparlamentet och rådet.
3. Europaparlamentet ska anta sin ståndpunkt vid första behandlingen och översända den till rådet.

Här sker inget mellansteg hos kommissionen, utan dokumentet går direkt till rådet. För den som fortfarande har sin medbeslutandeprocess-tab öppen, försvinner alltså översta blå fältet till höger från ekvationen.

Huruvida det här faktiskt ändrar något, eller om det innebär att rådet kommer ta på sig samma felaktiga tendenser som ovanstående exempel påvisar hos kommissionen går det väl inte att säga än. Med tanke på att jag inte är jurist ska jag heller inte stensäkert säga att jag inte har missförstått ovanstående skrivelse.

Christian Engström i Piratpartiet har skrivit mycket och långt om varför han anser att det demokratiska underskottet finns och är allvarligt. Han ger också konkreta exempel på varför det är dåligt.

Om man närmare tittar på exemplet med kampanjen FFII förde inför mjukvarudirektivet (där Engström också deltog) ser man också den tråkiga tendens som den nuvarande medbeslutandeprocessen för med sig: parlamentariker kan bara säga nej till en lag. De kan inte få en dålig lag till en bra.

För kortfattade information om aktivismen rörandes mjukvarupatent, se här.

Ratificering av Lissabonfördraget i krokarna

I somras röstade Irlands medborgare nej till Lissabonfördraget. Lissabonfördraget, detta storslagna projekt från EU:s makthavare som ska stärka demokratin inom EU-förvaltningen, öppna upp beslutsprocesserna för insyn och göra så att även EU i sitt maktutövande måste ta hänsyn till Europakonventionen.

Lissabonfördraget är lite knepigt. Till synes är det samma fördrag som röstades ned i Frankrike och Nederländerna 2004, minus några symboler för unionen så som flagga och sång (Ode to Joy av Beethoven). Till synes har också kommissionen stoppat undan en massa viktiga textpassager i bilagor till fördraget, så att det för en europeisk befolkning ska verka lite mindre skrämmande.

–Har EU:s medborgare alltid fel? frågade sig i somras Erika Bjerström, när Irland hade röstat nej och försatt EU-tjänstemännen i paniktillstånd.

-Nej, naturligtvis inte, menade Margot Wallström, Sveriges kommissionär och vice-president i kommissionen i EU och därmed en av de sju mesta makthavarna i unionen. Men nu får vi utforska nya vägar med Irland, se vilka kompromisser vi kan göra så att irländarna blir bekväma med fördraget.

-Men om de röstar nej igen? frågar sig kanske någon.

-Då får vi utforska nya vägar med Irland, se vilka kompromisser vi kan göra så att irländarna blir bekväma med fördraget, blir det tafatta svaret.

Under EU-toppmötet i början av oktober skulle EU-topparna ha diskuterat hur man går vidare med fördraget. Redan i somras beslutade man att den övriga ratificeringsprocessen skulle fortsätta som om inget hade hänt. Nu fick EU en finanskris på halsen, och man fick diskutera det istället.

Irland har ändå tillkännagivit att de handlingsplan, som de förväntar sig kunna presentera resultatet av i december. Ett inte helt otroligt scenario är att ledningsredaktionen på DN får som de vill, och att Irland blir en associerad medlem istället för full medlem till unionen. Men DN:s ledarredaktion visar upp ett problem. Deras bivillkor är nämligen att ”alla andra länder godkänner fördraget”.

Läser man mycket om Europaunionen vet man förstås att makthavare med ”länder” menar medlemsländernas regimer. I EU-sammanhang betyder det oftast regeringen. Men om man lite mer naivt skulle få för sig att ”länder” innebär att medlemsländernas medborgare har någonting att säga om saken blir bilden en helt annan. Enligt Vänsterpartiet i våras fanns undersökningar som visade att så många som 70% av invånarna i flertalet EU-länder, inklusive de med EU-anor, ville rösta om fördraget. I Storbritannien har Tories lovat att gå till val på folkomröstning.

Men när Irlands nej nu ligger 6 månader i det förflutna, och när dagen för Sveriges ratificering rör sig allt närmare, då är det tyst. Undantaget är en liten påminnelse i morse

Sweden is expected to [ratify the treaty] in the next months…

mer följer..

Spännande tider

”Brown also called for changes at the International Monetary Fund and the World Bank, which he said were ”built for the circumstances of 60 years ago.” He urged the creation of an early warning system for the international economy and greater supervision of multinational companies. ” – IHT

Det verkar som att finanskrisen fört med sig att många världsledare nu börjar tänka i termer av övernationella kontrollorgan. Det mest anmärkningsvärda här är att den politiska globaliseringen för första gången på länge verkar försöka hinna ikapp den ekonomiska! För oss som ser en världsstat som den enda på sikt hållbara lösningen för världens problem är detta ett glädjande besked. Med en mer sympatisk amerikansk president vid makten kan kanske internationaliseringen av politiken accelerera ytterligare.

Kör på, Brown! Och när ni ändå är igång, se över miljöskydded, immaterialrättslagarna och flyktingpolitiken. Det finns mycket för mänskligheten att uppnå, och ju fler frågor vi löser tillsammans desto bättre!

Som Terry Pratchett skrev – ”Må du leva i spännande tider ”.