Archive

Archive for december, 2008

Tre problem med Falkvinges ovanliga begäran

Piratpartiet har under de senaste två dagarna diskuterat det nyhetsbrev Rick Falkvinge, partiets ordförande, skickade ut den 29 december samt publicerade på sin blogg. I brevet konstaterar Falkvinge att han under sin tid som partiledare inte haft möjlighet att kombinera sitt engagemang med ett heltidsjobb och att han därför dragit på sig betydande skulder – utan möjligheter att få vidare kredit.

Falkvinge påpekar därefter att han inte kan fortsätta som partiledare på heltid utan andra former av finansiering. Därför ber han partiets medlemmar att donera en hundralapp, eller annat valfritt belopp, per månad till hans privata bankkonto för att täcka löpande utgifter. Dessa utgifter uppgår enligt honom till 20 000 kronor efter skatt.

Anledningen till att dessa gåvor ska gå direkt till hans bankkonto och inte genom partiet är att man på så sätt, enligt Falkvinge, undviker arbetsgivaravgifter och skatt. En annan anledning är att de pengar partiet får in genom donationskampanjen ”Guldpirat” inte ger tillräckligt med inkomster för att heltidsanställa honom.

Jag vill först notera att jag uppskattar Falkvinges arbete för partiet och det stora engagemang han lagt ner i piratrörelsen. Jag har inga invändningar mot hans ordförandeskap eller att han måste ges finansiella möjligheter att arbeta med sitt uppdrag på heltid. Inte heller har jag några kommentarer på summan 20 000 kronor som sådan; tvärt om tycker jag den snarare bör höjas när vi får partibidrag till att anställa och arvodera våra aktiva.

Min kritik rör sig istället kring tre andra problem:

  1. För det första finns det stora problem med själva processen kring händelsen. Någon verklig intern debatt fördes inte och något styrelsebeslut togs inte i frågan. Självklart är Falkvinge i sin fulla rätt att be om privata donationer eller gåvor, men i detta fall – när han använde partiets interna mailsystem och uttryckligen sade att pengarna skulle användas till att finansiera sin roll i partiet – så bör som ett mimimum både styrelsen och revisorn konsulteras; och i PPs anda också medlemmarna ges möjlighet att föra en diskussion om frågan på det gemensamma forumet.

    Att det inte skulle finnas tid att diskutera frågan duger inte som ursäkt; han har länge vetat om sin finansiella situation och skulle knappast bli vräkt om hyran drar ut några dagar på tiden. Detta problem med bristande formella processer är ett av de allvarliga strukturella problem jag anser Piratpartiet lider av. Jag kommer få anledning att återkomma i denna fråga i ett framtida blogginlägg.
  2. Det andra problemet rör själva upplägget. Det är nämligen, som både Skatteverket och Piratpartiets revisor påpekat, inte självklart att de gåvor som ges till Falkvinge kommer bli befriade från skatt. En förutsättning för detta är nämligen att gåvan inte ska kräva någon motprestation – något som knappast är fallet eftersom medlemmarna donerar för att finansiera hans roll i partiet. Pengarna skulle också kunna ses som kampanjdonationer – vilka inte räknas som gåvor och därmed inte heller är skattebefriade. Skatteverkets slutgiltiga dom i frågan lär dröja, men projektet kan mycket väl slå ut i motsats till Falkvinges förväntningar.

    Upplägget med att Falkvinge får in pengarna direkt på sitt bankkonto får också andra konsekvenser. För det första skapar det en allt tydligare maktkoncentration till en redan stark ledarposition. Falkvinge blir inte längre beroende av Piratpartiets organisation eller våra redan marginaliserade årsmöten utan får istället en helt egen inkomstbas utanför partiet. Dessutom riskerar donationerna dra ner på partiets inkomster i och med att de som donerar till hans lön inte blir guldpirater. Slutligen finns det problem kring hur detta system skulle administreras i händelse av hans eventuella avgång, bortgång eller bortröstning i framtiden. Detta kan leda till problem för utvecklingen av en starkare och mer demokratisk och formellt uppbyggd organisation.
  3. Det tredje problemet rör de moraliska aspekterna av hans begäran. För det första erkänner han att pengarna ska gå till att finansiera sitt uppehälle – och därmed fungera som en indirekt arvodering av en förtroendevald. Gåvosystemet blir, till skillnad från om partiet anställt honom, ett verktyg för att undvika sociala avgifter och skatt. Oavsett om detta förfarande är skattetekniskt korrekt så är det, enligt mig, högst tvivelaktigt utifrån en moralisk synvinkel. Det är viktigt att vi som alla andra partier och organisationer tar vårt ansvar när det gäller att betala skatter och avgifter, särskilt när vi redan idag brottas med en ”gratis är gott”-stämpel och andra PR-problem.

    Det faktum att Falkvinge i slutet av sitt brev skriver att hans begäran är ett ”stort fett långfinger åt etablissemanget” är oroande. Jag vet inte när korrekta skattinbetalningar blev något som borde undvikas, ej heller när etablissemanget omfattade hela den svenska statsapparaten och var något som skulle bekämpas. Jag gick inte med i Piratpartiet för att driva nyliberal eller vänsteranarkistisk sprayburksretorik, utan för att arbeta för ett smartare och bättre informationssamhället. Oavsett mitt förakt för flera riksdagspartier och deras företrädare så betackar jag mig för sådan missnöjespopulism.

För en diskussion om frågan kan jag rekommendera forumet. Bland annat finns där ett konstruktivt förslag på hur man kan lösa problemet.

Kategorier:Piratpartiet

Nästa steg för piratpartiet, del 2.

De senaste veckorna har det skrivits flera intressanta blogginlägg om en gemensam piratideologi. Rick Falkvinge uttalar sig om partiets ideologi och samhällsanalys. Mattias Bjärnemalm skriver om tre ideologiska påståenden och partiets liberala arv. Sammy Nordström ger även sina perspektiv. En diskussion förs även på vårt forum.

Jag skrev tidigare här om att Piratpartiet borde dela upp principer 3.1 i två delar. Dels ett principprogram med vår ideologiska grund, dels ett sakpolitiskt program. Detta inlägg ägnas åt att föreslå några utgångspunkter och en struktur för detta arbete.

Utgångspunkter:

1. Ett ideologiskt program är i sig kontroversiellt. Därför bör vi i arbetet undvika att  utvidga våra principiella och sakpolitiska ställningstaganden. Istället bör vi beskriva de principer som redan finns djupt inbäddade i piratrörelsen.

2. Vi bör vidare betona att vi är ett fokusparti som inte tar ställning i fördelningspolitiska frågor eller enligt höger-vänster-skalan; samt att alla våra sakfrågor tar avstamp i våra principiella ställningstaganden.

3. Texten bör slutligen formuleras i tidlösa och allmänna termer. Programmet kan sedan kompletteras av ett sakpolitiskt program som varje år slås fast av partiets årsmöte. På detta sätt blir våra principer svårföränderliga och en fast punkt som motverkar att ekonomisk politik smyger sig in bakvägen. Eftersom sakfrågorna bygger på principerna blir det inte möjligt att ta in en sakfråga om A-kassa utan att också ändra i principerna.

Ideologi & struktur:

Utifrån Andrew Heywoods definition av ideologi:

An ideology is a more or less coherent set of ideas that provides the basis for organized political action […]. All ideologies therefore: (a) offer an account of the existing order, usually in the form of a ‘world view’; (b) advance a model of a desired future, a vision of the ‘good society’; and (c) explain how political change can and should be brought about – how to get from (a) to (b).

Ett första steg bör bestå i att utveckla hur vi ser på världen och tolkar verkligheten. En sådan tolkning skulle exempelvis kunna bygga på Mattias Bjärnemalms tre påståenden. Vad är det som särskiljer vår bild av internet och informationssamhället jämfört med till exempel Kristdemokraterna? Varför ser vi integriteten som hotad? Vad är det som gör att kunskap ska vara fri, och varför är den inte fri idag?

Därefter bör vi formera denna världsbild i vår vision av framtiden – vårt ”utopia”. Exempelvis genom att skriva om Ricks förslag till rättigheter i visionär form; ”Ett samhälle där kunskap är fri”, ”Ett samhälle där privatlivet skyddas från obehörig insyn” etc. Med detta anlägger vi dessutom en positiv klang och punkterar det sista argumentet mot att vi skulle vara ett populistiskt missnöjesparti.

Avslutningsvis bör vi förklara i allmänna termer hur vi vill uppnå dessa förändringar med imperativ såsom ”blockera repressiv lagstiftning”, ”skydda individens privatliv” eller ”skapa ett informationsvänligt samhälle”. Vi bör här också förklara vår strategi som fokusparti; att vi enas kring våra principer men inte tar ställning inom fördelningspolitiska frågor.

Mer om piratideologi efter helgerna. God jul!

Kategorier:Piratpartiet

Rättssamhällets knepiga moral

Det finns vissa gånger då det känns knepigt för mig att kalla mig pirat. Främst då det handlar om etik eller moral. Den senaste veckan har vi diskuterat sajten sexoffender.nu på Piratpartiets forum. Åsikterna och tankarna går åt två håll: å ena sidan erkänns tidigare dömdas rätt till ett privatliv, å andra sidan värderas av många möjligheten att granska rättsstaten högre.

Men vad är det egentligen vi spelar med?

En av rättsstatens grundpelare är mycket riktigt att medborgarna ska kunna granska den. Men den andra är att rättssystemet får ha sin gång, och så som den är idag gäller att en brottsling som sonat sitt brott, genom till exempel böter eller fängelsestraff, återgår till att vara en oskyldig människa bland alla andra tills den dömts skyldig till ett annat, nytt brott.

Istället sätts i sexoffender-diskussionen uthängningen inom citationstecken, som om att post-straff-straffet det innebär att sammankopplas med ett brott man redan sonat för inte räknas. Medborgarnas rätt att dra tillbaka varandras rätt att frisläppas från sina tidigare synder ställs som underlägsen möjligheten att läsa domar. Mina egna förslag om att begränsa tillgången på den offentliga informationen slås tillbaka med argument som liknas ”information vill vara fri”. Där jag sitter kan jag lite vemodigt konstatera att det är ett problem för trovärdigheten i Piratpartiets övriga strävan efter stärkt privatliv.

För hur kan vi trovärdigt vara emot att personuppgifter lämnas ut i fall där ett brott faktiskt har begåtts (IPRED och upphovsrättsintrång), om vi samtidigt tycker det är rätt och riktigt att information om oskyldiga människor (människor som suttit av sitt straff och därmed har en rätt att återgå till samhället) lämnas för vind och våg?

Jag är mycket för den sympatiska andra chans som finns i vårt rättssystem. Speciellt den nordiska rättstraditionen som jag skrev om för ett par veckor sedan. Vi har en bra kultur av att återanpassa kriminella till samhället och en som är värd att bevara.

Att hänga ut människor i ett nätbaserat register med bild, namn och adress är att frångå det systemet. Jag tycker inte att det är någon bra lösning, men redan idag föreslår vår egen regeringen skärpta straff även i lagboken. Det känns som att vi harmoniserar våra lagar och vår medborgarrättsliga mentalitet med någonting som egentligen ligger under vår förmåga.

När internet och dess stora potential att fungera som katalysator för lynchmobbsmentalitet och medium för uthängningar hotar den rättstraditionen blir jag naturligtvis orolig. Jag blir ännu mer orolig över att den skara som vanligtvis ser allt det positiva internet för med sig blundar för och vägrar att se de potentiellt dåliga sidorna. Och frågan blir som ovan: vilka pelare i rättssamhället är viktigast? Individens rätt gentemot medborgarna, eller medborgarnas rätt gentemot rättsstaten? Så här långt har rättsstaten hyfsat bra balanserat rätterna mot varandra, och det vore tråkigt ifall internet innebar att en av rätterna gavs upp.

Ingen överenskommelse i WTO

När G-20-länderna träffades för några veckor sedan för att diskutera vad som ska hända efter den finansiella krisen, kände jag mig hoppfull. Tidigare har många av de viktiga diskussionerna på världsnivå förbehållits ledarna i de informella G8-mötena, där G8 egentligen är en grupp godtyckliga länder som till merpart tidigare varit kolonialmakter. G-20 innehåller en mer diversifierad grupp som, trots att de utgör världens starkaste ekonomier, har representation för fler intressen än G8 har. Utöver västmakter (plus EU som observatör) och oljeländer finns där t ex Brasilien, Kina och Indien.

G-20-länderna fastslog vid mötet att det var viktigt att Doha-förhandlingarna i WTO nådde någon sorts grundläggande överenskommelse innan året var slut. Med tanke på bakgrunden till förhandlingarna är ett sådant uttalande i sig spektakulärt. Förhandlingarna har i dagsläget pågått i snart 8 år, sedan 2001, och för bara ett halvår talade man om att handlingarna kollapsat (juni, 2008).

Många av motsättningarna i förhandlingarna har haft att göra med avtalet för tjänster, och förstås avtalet för immateriella rättigheter. EU använder jordbrukssubventiornas avskaffande som hävstång för att få länder från tredje världen att godta starkare GI-skydd. Indien och Brasilien, bland andra, vill luckra upp avtalet om biopatent vilket har hårt motstånd från den amerikanska bioteknikindustrin. IP-Watch skrev om det för några veckor sedan.

Därför var beskedet om att ingen överenskommelse nåtts, när det kom till mig via Veckobrevet från Genève, inte så förvånande:.

Beskedet har nu kommit om att det inte blir något ministermöte i Genève före jul. WTO-chefen Pascal Lamy var mycket sammanbiten då han framförde budskapet inför media och församlade delegater. Utfallet var naturligtvis en stor besvikelse för Lamy, speciellt efter G20 mötet för ungefär en månad sedan, där man lyckades enas budskapet om vikten av att komma överens om modaliteter innan årsskiftet

skriver Sven Östberg i senaste veckobrevet.

Allt sammantaget var tanken om överenskommelsen vacker, men att det inte blev något av den är inte särskilt förvånande.

Mer intressant läsning i dagarna är Spicy IP:s gästpostning om utrymmen för nationella policys som inte direkt angår men kan påverka de överenskommelser om handel som anges i TRIPs-avtalet.

Nästa steg för Piratpartiet?

Piratpartiet lider av ett problem som är främmande för de flesta partier. Till skillnad från exempelvis Folkpartiet, som konstant sviker sina liberala värderingar i sakfrågorna,  har Piratpartiet en ideologi som man agerar efter, men som inte finns nedtecknad eller definierad.

Om ideologi består av en gemensam världsbild och idealsamhälle med gemensamma värderingar, en viss tolkning av politiska händelseförlopp, och vissa gemensamma föreskrivna lösningar på problemen man ser; isåfall färgas varje dag på ”forumet” av ideologiska diskussioner!  Den är inte formulerad eller tydligt avgränsad, men den ligger ändå som ett täcke över piratrörelsen.

Problemet är vi har svårt att få väljarnas förtroende utan en tydlig ideologisk riktning. Vi riskerar att bli stämplade som ett fåfrågeparti som är samhällsfarligt i riksdagen, ett argument som jag hört ett oändligt antal gånger, i ett oändligt antal variationer. Det är också ett problem ifall vi skulle komma in i riksdagen 2010, eftersom vi där behöver en ideologisk kompass som kan ge en gemensam riktning åt ledamöterna och deras sekreterare, om inte för omröstningar så för utskotts- och lobbyarbetet.

Principprogrammet 3.1 är en mix mellan ideologi och sakfrågor. Men medan sakfrågorna är tydligt utskrivna är ideologin desto mindre uttalad. Den finns där, men skrivs aldrig ut i klartext. Jag vill därför föreslå följande:

  • Att vi delar principrogrammet i å ena sidan ett principrogram 4.0.  och å andra sidan ett politiskt program.
  • Principprogrammet innehåller våra värderingar och ideologiska ramar; våra principer. Här beskriver vi också att vi inte tar ställning i fördelningspolitiska frågor eller mellan höger och vänster. Allt som finns med idag, men utan de konkreta sakfrågorna. Mer tidlöst och som en kompass för nya medlemmar vad vi tror på och hur vi tolkar världen; men också våra visioner inför framtiden.
  • Det politiska programmet, som bör tas upp för att revideras på varje årsmöte,  innehåller våra principer konkretiserade i aktuella sakfrågor. Legalisera icke-kommersiell fildelning, FRA-frågan, datalagring, öppen källkod i myndigheter etc.
  • Vidare föreslår jag ytterligare en förändring, nämligen att vi byter från att kalla oss ett fåfrågeparti till fokusparti. Fokuset förflyttas från sakfrågorna i sig, från fri fildelning till fri kommunikation (vilket sedan leder till fri fildelning), osv.

Dessa förslag innebär inte någon skillnad från hur vi arbetar och tänker idag, men skulle hjälpa till att förbereda oss inför riksdagen och visa att vi inte är ett klagoparti med ett fåtal sakfrågor; utan ett verkligt parti – ett alternativ – med en genomtänkt politik bakom våra frågor. Jag föreslår inte att lägga till några sakfrågor, inte heller namnbyten. Endast att vi konkretiserar det som redan finns i partiet och utvecklar det vi har.

Rick har redan varit inne och diskuterat frågan om Piratpartiets fyra rättigheter. Christian har också diskuterat två principer och när dessa krockar. Skriv gärna dina egna tankar i kommentarsfältet!

Kategorier:Piratpartiet

Straffrätt i Norden, straffrätt i EU

För några veckor sedan besökte jag Edinburgh och tog mig tiden att besöka några evenemang på Edinburgh School of Law. Jag var mest intresserad av de föreläsningar och aktiviteter de anordna kring temat europeisk lagstiftning, och hade turen att få sitta med vid en studiegrupp för doktorander med gästen och professorn Kimmo Nuotio från Helsinki universitet.

Ämnet var Nordisk straffrätt ur ett europeiskt perspektiv. Ämnet är intressant i det politiska sammanhang där vi konfronteras med uppföljaren till IPRED eller det hemlighetsfulla avtalet ACTA som ämnar lägga upphovsrättsintrång och liknande brott under straffrättens område utöver civilrättens.

Kimmo Nuotios samtal (som man kan skaffa sig en bild av här – varning, .doc-fil) handlar om hur den nordiska straffrätten är sprungen ur synen att brottslighet främst är något som uppstår ur ett socialt sammanhang, dvs inte orsakat av en inbyggd benägenhet att begå brott. I de flesta andra länder är synen oftare att den som begår ett brott av naturen måste ha brottsligheten i sig, eller ha en inneboende ondska som fick personen att begå brottet.

Den nordiska synen på kriminalitet verkar lätt ha lyckats skapa ett bättre förebyggande brottsarbete. Nordiska länder har mycket lite allvarlig brottslighet, och framför allt är våldsbrott och störande beteende ganska ovanligt i Norden.

Jag menar gärna att det är Sveriges aktiva arbete för att skapa en stor medelklass som har haft en gynnsam effekt på brottsnivåerna. I Sverige och övriga Norden har man under lång tid haft gedigna välfärdssystem vilket skapat förutsättningar för en trygg social miljö att uppstå. Människor i en trygg social miljö är mindre benägna att begå brott.

I andra länder, där brottsligheten ses som ondska hos förövaren, finns naturligtvis inget behov av att åtgärda den sociala miljön (se t ex den här intervjun med Mike Huckabee). Det är ju individens inbyggda ondska som tagit sig uttryck i ett brott, snarare än en tillfällighet skapad av yttre omständigheter. Följden av en sådan syn blir att nedgångna och fattiga områden, som kan antas vara otrygga och skapa benägenhet för brottslighet, förblir bristfälliga. Dessutom tenderar straffskalorna förskjuts åt väldigt långa fängelsestraff snarare än återinförande av brottslingen i samhället. Ett tydligt exempel på det senare är USA med Digital Millennium Copyright Act, under vilken ett upphovsrättsbrott kan ge upp till 10 års fängelse.

Problemet med konvergens mellan nordisk och övrig europeisk straffrätt, och problemet med överläggande av straffrättsliga utredningar och befogenheter på EU:s institutioner (tänk bland andra Europol), lär således vara att en bra och relativt väl fungerande strategi mot brottslighet, och tanken att även kriminella måste få nya chanser att bli produktiva samhällsmedborgare, riskerar bytas mot förlängda fängelsestraff (det har för övrigt redan föreslagits av vår mestadels konservativa regering och sedan kritiserats redan nu) och en taskigare människosyn med den konservativa värderingen att brottslingar är av naturen onda.

För att återgå till IPRED2 och ACTA så är båda uppsprungna ur en konservativ, kanske mer religiös, föreställning om den absoluta ondskan i brottslingen som skapat DMCA. För svensk straffrätt innebär det problem eftersom harmonisering med övriga världen för oss innebär ett nedbyte. Det är tråkigt.

Se för övrigt ovan nämnda läsegrupps samling av dokument för mer om olika rättighets- och straffrättsperspektiv på Europaunionen.

Kategorier:Lag & rätt

Lissabonfördraget. Rond 2.

Läst idag i Financial Times:

Ireland will hold a second referendum on the European Union’s Lisbon treaty by the end of next October, according to a draft communiqué prepared for this week’s EU summit.

Spännande men knappast oväntat. I artikeln kan bland annat läsa att Irland förhandlat till sig garantier och undantag tills den andra omröstningen.

The draft statement said Dublin was committed to staging the plebiscite by the end of the European Commission’s current term, expiring on October 31, on condition that it received assurances from EU partners on issues such as the right to determine national policy on taxation, social and ethical matters such as abortion law, and Irish military neutrality. Dublin also wants the right to retain a permanent Commission seat.

Med andra ord gör man på samma sätt som man alltid gjort när mindre länder skapat problem; ger dem undantag. Omförhandlingen av EU-konstitutionsfördraget kan förmodligen därmed ses som en parentes i EU:s historia, snarare än en brytpunkt.

Förhoppningsvis kan vi se fram emot en mer omfattande analys längre fram av Stenskotts alldeles egen EU-analytiker, Amelia Andersdotter (teirdez).

Kategorier:Europeisk politik