Arkiv

Archive for februari, 2009

Ett snabbare partiarbete?

Postade nyligen ett inlägg på partiets forum om hur PP kan utveckla sin snabba linjeorganisation. Besök gärna den länkade tråden och kommentera/kritisera. Förslaget går även att läsa nedan.

Problem 1: I PP finns det mängder av människor med bra idéer, problem som måste lösas, projektidéer som aldrig blir verklighet. Samtidigt finns det aktivister och passiva medlemmar som gärna hade hjälpt till om de bara vetat vad som behöver göras. Organisationen lyckas idag inte fullt ut koppla ihop rätt nätverk och personer.

Problem 2: I alla organisationer skapas det lätt en känsla av att man antingen måste ge allt eller inget – att ”lite eller lagom” engagemang inte räknas. Vissa tar på sig mer och mer, och de som tar på sig mindre försvinner och faller bort. Organisationen lyckas idag inte skapa små meningsfulla uppgifter för medelaktiva aktivister, vilket leder till att vissa bränner ut sig och andra faller bort utan att genomföra något.

Skeppsvarvet löser båda dessa problem. Varvet är en projektbank där partimedlemmar kan posta sina idéer till vad som behöver göras. Själva varvet består av en enkel websida med vissa inbyggda funktioner. På hemsidan kan du söka och bläddra bland olika projekt. Rent konkret fungerar det så här:

a) Kalle Kallesson uppmärksammar ett problem med forumet – dubbla blanksteg. Han vet inte vem han ska kontakta, eller vilka som vill arbeta med problemet. Han har inte heller någon egen tid att lägga på det. Han lägger dock upp projektet på projektbanken ”så andra kan ta tag i det”. Projektet visas då som ”passivt” projekt. Projektet består av en projektbeskrivning som skaparen kan ändra fritt medan det är passivt. Namnet blir ”Problem: Dubbla blanksteg vid editering på forumet”. Deadline läggs sex veckor fram i tiden.

b) Projektet syns ny på varvet. Alla användare kan använda thumbs up/down knappar för att rösta prioriteten på det. Dåliga projekt kommer snabbt försvinna, akuta projekt kommer läggas på toppen. Just Kalles projekt är det många i organisationen som vill se genomfört, därför hamnar det snabbt upp på top-5 listan bland projekt.

c) Bengt och Sara är aktivister som inte känner Kalle eller någon annan, men som surfat in för att se om de kan hjälpa till med något. De ser projektet som Kalle lagt upp. Eftersom de har teknisk kompetens anmäler de sig som medarbetare. Bengt har lite tid, men mycket kompetens, och anmäler sig på 1h/vecka. Sara är arbetslös och anmäler sig på 20h/vecka. De skriver upp sig med namn och mobil/mail.

c) Rickard Olsson ser nu projektet. Han vet att han har kompetens och även lite tid att lägga på arbetet, och anmäler sig därför som ledare på projektet. I samma ögonblick förvandlas projektet till aktivt. Kalle förlorar ledarstatus på det och ledarstatusen ges till Rickard. Det är nu Rickard som kan ändra projektbeskrivning, hantera medarbetare och ändra i deadline. Han kontaktar genast Bengt och Sara. Rickard ger Bengt en advancerad uppgift att leta upp kod på en plats, medan Sara får en tidskrävande uppgift att analysera FAQs om problemet. Första projektmötet läggs på Skype om fyra veckor.

d) Ytterligare tre personer går med i projektet och tilldelas uppgifter av projektledaren. Projektet slutförs antingen inom deadline och läggs i kategorin ”avslutade projekt”. Eventuellt kan man här ha någon form av credit till de iblandade. Om projektet inte slutförs innan deadline läggs den i misslyckat projekt som passivt. Härifrån kan vem som helst skriva upp sig som ledare och föra det till aktivt igen.

Skeppsvarvet kan användas till:
– Tekniska problem.
– Arbete med informationsmaterial.
– Mediasaker.
– Dokumentation/forum/hemsidedrift.
– Allt annat.

Detta kan ersätta centrala arbetsgrupper i viss utsträckning, samt mycket av centralstyrning av projekt. Idag uppstår endast projekt när folk med idéer och tid råkar finnas inom samma nätverk. Skeppsvarvet skulle fungera som en supranod som kopplar samman alla människor från olika håll av organisationen.

Det som krävs är tekniker som kan sätta samman varvet i form av en enkel hemsida med vissa bakomliggande funktioner.

Annonser
Kategorier:Piratpartiet

Svar till ”Cynism” om PPs medlemsantal

Postar mitt svar till bloggen ”Cynism” nedan.

Svaret rör medlemsstatistik och medlemssiffror i PP och politiska partier.

God kväll.

Två kommentarer.

(1) Frågan är hur man värderar medlemmar. Visserligen kan man säga att medlemmar blir mer värda då man höjt tröskeln för att bli medlem. Detta etablerar ett samband ”större engagemang för att bli medlem” -> ”mer värdefull”. Ett sådant resonemang leder till att man får vikta de etablerade partiernas medlemmar mot varandra, detta eftersom de har olika medlemsavgifter. Risken är då att alla jämförelser mellan partiers medlemstal blir problematiska och svårtolkade.

Om det är avgiften som räknas bör även de som ger frivilliga donationer räknas mer än ”vanliga medlemmar”. Piratpartiets verksamhet är möjlig genom att några hundra medlemmar varje månad ger cirka hundra kronor till partikassan. Detta ger inkomster på cirka 50-60k varje månad som används till löpande utgifter såsom kampanjmaterial och valsedlar. Själv har jag betalat sammanlagt 1200 till partiets arbete under ett år, vilket därmed borde göra mig till en form av supermedlem, oavsett mitt engagemang i partiet.

Ett alternativ är att det istället är just mängden aktivitet som räknas, och att medlemsavgiften endast är en indikation på hur aktiva medlemmarna är. Dock är detta ett samband som är svårt att påvisa. Om Mufs medlemmar betalar mer, men gör det för att delta i ungdomsförbundets välbyggda sociala aktiviteter – är då de mer eller mindre värda än Grön Ungdoms medlemmar? Hur mäter vi aktivitet?

I slutändan är det förmodligen rimligt att tänka sig att de etablerade partierna har mer aktiva medlemmar än PP, men att detta inte per automatik gör det möjligt att helt avfärda PPs medlemstal. Oavsett vad så borde 11 000 medlemmar visa på en betydande opinion bakom våra frågor och politiska ställningstaganden.

(2) Pirateweb, som partiets medlemsregister heter, är faktiskt högst tillförlitligt. När en medlem registreras skickas mail till funktionärer som kan kontrollera hurudvida uppgifterna är tillförlitliga. Ansvaret för medlemslistorna är också utspritt på ett flertal nyckelaktiva inom partiet, vilket leder till snabba och effektiva kontroller i realtid. Jag sitter i Ung Pirats förbundsstyrelse och vi har arbetat med just den här frågan, bland annat genom att lusläsa registret och kontrollera suspekta medlemmar.

När stickprov gjordes av vår auktoriserade revisor visade sig det också att samtliga testade kunde intyga att de var medlemmar i Ung Pirat. Stickprovet genomfördes genom att revisorn ringde upp 100 slumpvis utvalda personer i organisationen och ställde frågor till dem. Problem fanns dock i att vissa uppgivit fel adressuppgifter eller mailuppgifter, något vi arbetat på att komplettera och förbättra.

Tack,
Simon Rosenqvist (PP)

Kategorier:Piratpartiet

Georgiens bidrag till Eurovision – två intressanta iakttagelser

Det verkar som att årets Eurovision Song Contest kommer att bli betydligt mer intressant än jag först väntade mig! Georgiens bidrag till  tävlingen bär nämligen namnet ”We Don’t Wanna Put In”,  en tydlig referens till Rysslands auktoritära premiärminister (tidigare president) Vladimir Putin. Låten ger Georgien en chans att kritisera Rysslands de facto-annektering av de georgiska territorierna Syd-Ossetien och Abschazien i höstas.

Jag ser främst två intressanta perspektiv i händelsen.

För det första visar händelsen hur svårt det är för en stat att kontrollera informationsflöden i en allt mer sammanlänkad värld. Rysk media visar sällan negativa reportage om Putin eller kriget mot Georgien.  Nu har dock Georgien möjlighet att på bästa sändningstid framföra sin kritik till hela världen. Hur kommer Ryssland hantera detta? Ska man censurera inslag i programmet, försöka få ESC att förbjuda det eller helt enkelt acceptera faktum och försöka negligera betydelsen av bidraget?

För det andra kommer händelsen förmodligen, och detta är enbart baserat på mina egna gissningar, skapa protester om hur fel det är att använda ESC till politiska protester. Detta är tidstypiskt men djupt problematiskt. Idag avskärmas allt fler platser från politiken. Det kan gälla de Olympiska mästerskapen eller fredagsmiddagen med grannarna. Konsekvensen är att politiken flyttas bort från vardagslivet till något som endast angår ett fåtal proffspolitiker. Detta leder i sin tur till ett utbrett politikerförakt. Som statsvetare och politiskt intresserad tycker jag därför att Georgiens tilltag både är nyttigt för den offentliga debatten, och samtidigt spännande.

Vem vet, det kanske är dags att faktiskt se på Eurovision i år.

The Pirate Bay & informationspolitiken

februari 18, 2009 1 kommentar

Piratpartiet rapporterar live under hela rättegången (följ den på vår sajt). De åtalade rubriceras  som ”The Pirate Bay”-pojkarna och inte ”männen”, vilket synliggör en generationsklyfta som inte utgår från ålder utan istället teknisk kompetens. Båda generationerna står på dörrtrappan till informationssamhället – men den ena har öppnat dörren samtidigt som den andra sitter och tjurar i snön.

Internet har fört med sig en revolution av nya kommunikationsmöjligheter. Med detta följer blixtsnabbt opinionsbildande som både revitaliserar och skakar om demokratin. Kontrollen över information, och därmed över människors handlande, kontrolleras inte längre främst av kapital utan istället av status och nätverkande. Makthierarkierna darrar när de mals till grus, omvandlas och utvecklas. Nya hierarkier uppkommer när informationsflöden leds om. Ett samhälle skapas där vem som helst kan styra världens informationsflöden med en enkel uppkopplad dator, och där antalet länkar till ens blogg, snarare än antal mediaframträdande, avgör ens position i samhället.

Det är spännande att vara med i ett parti som diskuterar dagens och framtidens informationspolitik.

Kategorier:Fildelning, Piratpartiet

Föreningsdemokrati 2.0, del 1.

I Piratpartiet verkar det finnas en schism mellan å ena sidan de som önskar en mer formaliserad organisation, och å andra sidan de som vill ha en mer nätverkande och informell organisation. De båda målen bedöms ofta i nästan religiösa termer – du är antingen för eller emot protokoll, detaljerade stadgar eller jämlikhetspolicies. Mellan dessa motsatser förloras den sakliga diskussionen i en hagelstorm av påhopp och envägsåsikter. Detta inlägg önskar försöka visa på en mer konstruktiv väg framåt.

Många föreningsaktiva som tror sig veta ”hur en organisation ska fungera” gör misstaget att applicera en samling erfarenheter och formalia på en organisation utan att först reflektera över vilket syfte formalian fyller. Resultatet blir snåriga regelverk som tycks sakna all mening och istället drar ner på tempo och initiativ. Det är dessa aktiva som på den lokala piratavdelningens filmkvällsmöte insisterar på talarlista – trots att endast tre personer är närvarande , eller som högljutt kräver en sluten votering när samma förening ska köpa glass. För dem har formalian blivit ett självändanmål – ett objekt som inte längre har sin koppling i verkligheten utan snarare har ett alldeles eget liv i deras egen metafysiska regelvärld. I sin monolog till argumentation kastar de framför sig ord som ”föreningsdemokrati” och fraser som ”praxis i andra organisationer” likt mantran utan mening. Diskussionen slutar här eftersom det aldrig anförs några andra skäl till regeln annat än att den återfinns på andra platser i samhället. Jag ska här kalla denna typ av aktivister för byråkraterna.

Som reaktion på onödiga regelverk och byråkraternas till synes oändliga pappersvändande står deras eviga fiende, nämligen de jag vill kalla anarkisterna. Dessa ser på byråkraternas regelkrångel med förvridna ansiktsuttryck och drar bittert slutsatsen att det är reglerna i sig själva – inte implementeringen av dem – som är problemet. Därför förkastar de inte bara talarlista på filmmötet, utan talarlistor i alla situationer blir en styggelse. Votering blir inte bara av ondo när man köper glass, utan även i budgetarbete och strategiska beslut – alla beslut ska tas med konsensus eller i små grupper. Så fort de ser en regel som ens teoretiskt kan hota effektiviteten avfyrar de hela den anarkistiska arsenalen mot det. Denna arsenal består av att reflexmässigt kalla allt som ens andas byråkrati för ”krångligt” eller ”långsamt”; och när väl det är sagt är diskussionen slut – ingen vill väl vara krånglig? För dem har istället ”informalian” och det lösa nätverket blivit ett självändanmål.

Båda grupperna lider av ett och samma problem, nämligen att man inte ser att föreningsdemokrati, regelverk och formalia inte är något som ”ska” eller ”inte ska” vara. De är inte självändanmål; de är verktyg. Och som alla verktyg beror dess effektivitet på (1) hur de utformas, (2) i vilket sammanhang de används. För att göra en mer konkret liknelse: En hammare är utmärkt för en mängd aktiviteter, men värdelös när du ska måla en vägg. Det betyder inte att en hammare är ett förkastligt föremål, endast att du inte ska måla väggar med den. Dessutom måste den vara av god kvalité, en pappershammare är precis som den dåligt formulerade stadgeparagrafen värdelös för sitt syfte.

När ett regelförslag diskuteras bör vi därför alltid analysera deras form och sammanhang oberoende av andra förslag. Tumregler kan aldrig ge något annat än en uppsättning argument (som eventuellt kan återvinnas); det går inte att formulera ”organisationslagar” för alla organisationer eftersom alla organisationer är olika! Att tre-personersregeln är utmärkt på lokal nivå betyder inte nödvändigtvis att den är utmärkt på central nivå; att protokoll är onödigt och tidskrävande för Brobys piratavdelning betyder inte att PPs riksförbund bör förkasta protokollet utan diskussion.

I nästa inlägg kommer jag ta upp några konkreta exempel på hur föreningsformalia kan anpassas till den digitala verkligheten.

Kategorier:Piratpartiet

Det här med att följa regler…

februari 5, 2009 1 kommentar

Jag fick en pik här om dagen. Någon sa till mig att det vore bra ifall jag betalade till upphovspersoner som vill ta betalt för sin musik.

Under förutsättning att Sveriges radio P2 och P3 betalar sina STIM-avgifter och allt vad det kan vara, så är jag i det avseendet en väldigt ärlig människa. Jag har inte en alltför hög tro på civil olydnad, eftersom den lätt kan slå tillbaka. Om jag inte behöver följa reglerna, varför skulle skivindustrin behöva följa reglerna? Bofors tänjer uppenbart reglerna då och då, och det tycker jag är förfärligt.

Samtidigt är civil olydnad inte någon opopulär metod att markera avstånd mot någonting man politiskt har en aversion emot. Cecilia Stegö Chiló, Thomas Billström och Maria Borelius gjorde namn för sig 2006 genom att inte ha betalt TV-licensen i uppenbart brott mot lagen. Ingen av de här människorna har under tiden för sitt smusslande varit i ekonomiskt trångmål eller rent praktiskt förhindrade att betala TV-licensen, utan det kan anses vara ett ideologiskt val. De gillar antingen inte SVT, eller så gillar de inte TV-avgiften, eller både och.

Stegö Chiló och Borelius har också haft svart hemhjälp, för att inte tala om Anders Borg. En kort tid efter valet införde regeringen så skattelättnader på hushållsnära tjänster.

Att protestera mot vad man uppfattar som dumma lagar är således ingen som enbart pirater ägnar sig åt.

Jag tror, som jag skrev ovan, att metoden lätt kan slå fel. Det visade sig i mediauppbådet kring den tillsatta regeringen 2006. Men det är frågan om det egentligen är så illa att pirater bryter mot den lagstiftning de vill reformera. Vi har redan alldeles uppenbarligen kvar folk i maktpositioner som har brutit mot lagar de inte ansåg var så produktiva för samhället.

Lyckligtvis har Ung Pirat visat att vi är ett demokratiskt ungdomsförbund som bedriver hälsosam debatt kring immaterialrättsfrågor. I valet 2009 kommer också Piratpartiet ta sina chanser att bjuda upp till seriös offentlig debatt om frågorna och göra ett bra resultat. Kanske blir vi då, som del av det lite finare etablissemanget, inte sedda alltför snett på när vi, likt ministrarna, är civilt olydiga.