Archive

Archive for april, 2009

Påverka ND i telekompaketsfrågan

Efter lite funderingar över helgen har jag gjort en ansats till offentlig debatt.

Det finns en rationalitet i Näringsdepartementets linje i frågan som inte går att komma ifrån. Vi behöver telekomdirektivet, och vi behöver det så snart som möjligt.

Samtidigt drar sig Näringsdepartementet på ett beklagligt sätt för att reglera både tillgång till internet och nätneutralitet.

Därför skulle jag vilja uppmana samtliga läsare av den här bloggen att skicka brev till Näringsdepartementet, ringa, föra offentlig debatt, där man uppmanar Näringsdepartementet att ta sig ifrån sin regleringsminimalistiska syn på telekomdirektivet, och istället verkar för en sund, förnuftig reglering som gynnar samhället.

Möte med Näringsdepartementets Henrik Hansson

I fredags 24 april 2009, åkte jag tillsammans med Ung Pirats förbundsordförande Stefan Flod till Stockholm för att träffa Henrik Hansson på Näringsdepartementet.

Han har hamnat i blåsvädret lite efter att han bloggat om Telekompaketets tillägg 138 och 166, och svenska regeringens eventuella invändningar mot dessa. Mina slutsatser kommer längst ned, allt annat är bara ord.

Invändningen synes mestadels vara av lagteknisk karaktär. 138:an kan tydligen få verkningar på lagar som är helt orelaterade till den situation man egentligen vill undvika. Vi ställde frågan varför man inte då i ministerrådet formulerar om klausulen så att det blir uppenbart vad som avses. Man har ju ändå vid flertalet tillfällen tillkännagivit att man gillar andemeningen i tillägget?

Svaret verkar vara att man försöker. Inom ramen för ministerrådets behandling av telekompaketet försöker Sverige hålla fanan någorlunda högt för fri- och rättigheter på nätet. Men problemen är många: dels kan Näringsdepartementet inte tala allt för högt om vad de gör eftersom det skulle försämra deras förhandlingspositioner. Dels finns det i ministerrådet förmodligen ett tillräckligt starkt motstånd för att åstadkomma en så kallad minoritetsblockering om inte de nuvarande förslagen ser ut på något annat sätt än direkt lagstiftning. Tydligen har flertalet ”tunga” medlemsländer (oftast = stort invånarantal) uttryckt oro över 138:an som del av den faktiska lagstiftning, men varit mindre missnöjda med tanken på 138:an som en del av en preamble, det vill säga stark uppmaning.

Sveriges alternativ skulle kunna vara att helt slå bakut, ställa sig bakom en hårt formulerad lag om användarnas okränkbara uppkoppling och strunta i konsekvenserna (mer om förlikningsprocess nedan). Det skulle väcka stora väljarsympatier i Sverige, men skulle olyckligtvis ta bort all trovärdighet Sverige har i alla förhandlingar som sker i ministerrådet. För Näringsdepartementet blir det naturligtvis en tunn lina att gå på.

Problemet då blir parlamentet. Parlamentet har ju i det här fallet satt ned foten – människors fri- och rättigheter går först! Det är lovvärt, men i situationen inte helt okomplicerat.

Konsekvensen av bristande kompromissvilja i det här fallet, och fortsatt oenighet mellan ministerrådet och Europaparlamentet, är nämligen att det blir förlikningsprocess i höst. Och i förlikningsprocessen är det väldigt svårt att förutsäga någonting om vad som kommer hända – idag vet vi i alla fall att vi kan få ett till 95% godtagbart telekompaket, med lite mjukare än direkt lagstiftning som garant för våra rättigheter. Med förlikningsprocessen kan vilka gamla och nya förslag som helst väckas och slutresultatet kan bli hursomt. Inte helt bra.

Men det förutsätter först och främst att Europaparlamentet röstar ja 5 maj. Och det får vi hoppas att de gör – annars sitter vi nämligen kvar med ouppdaterade direktiv från 2001-2002, och då har vi verkligen inga garanter för våra rättigheter.

Jag gick dit lite klokare än jag kom, om än bara lite. Dels vet jag nu att det pågår ett arbete för att på något sätt påverka lagen i rätt riktning, även om jag själv kanske tycker att Sveriges vettiga åsikter i frågan får stå tillbaka lite väl mycket till fördel för stora, konservativa kolossers.

Dels har jag insett att svenska Näringsdepartementet lite avantgardistiskt bloggar om vad de gör i ministerrådet trots att tumregeln för arbetet där är total sekretess.

Med lite tur kan man kanske odla våra departements svenskt rebelliska kultur och få dem att publicera regelbundet mer om vad som faktiskt sker i rådet. Och det hoppas jag att vi fick ut av mötet idag.

138:an gick igenom i industriutskottet

Vi är nog många som blev glada igår kväll när det visade sig att 138:an gick igenom!

Det här är en viktig markering från Europaparlamentet att man inte godtyckligt kan straffa medborgare genom att skära av dem från samhället utan att en riktig domstol har uttalat sig om det.

Senaste veckan har det framkommit tveksamma resonemang från bland andra svenska Näringsdepartementet om att regleringen inte behövs. Det här beslutet visar att den visst behövs, och att reglering är viktigt. Och beslutet är också en principiellt viktig markering mot de lagförslag som frodas i de europeiska, främst det franska, parlamenten.

Pirapartiet de konservativa

Att Piratpartiet skulle förvandlas till ett parti som tvingas försvara status quo tycks många verklighetsfrämmande. Är vi inte det parti som står längst fram i IT-revolutionen, med principer där denna och nästa generations viktigaste frågor – integritet, kommunikationsfrihet, demokratiska fri- och rättigheter – blir viktigare än någonsin?

Det tycks oss naturligt att se det fria nätet accelerera – att se den tekniska utvecklingen öppna vägar till kommunikation och samtal mellan människor som aldrig annars skulle träffats, att som demokrati bekämpa censur och bevara meddelarskydd och anonymitet.

Men så är inte fallet. Det fria nätet är under attack, och med det förvandlas vår kamp från visionär progressiv till konservativ och bevarande. Vi tvingas gräva ner oss i skyttegravar för att förhindra det ena förslaget framför det andra.

Det liknar allt mer en overklig saga med hjältarna omgivna av allsköns fiender. Bloggosfären kastar sig som besatt för att refutera det ena lagförslaget efter det andra. FRA, IPRED, Datalagringsdirektivet. Senaste kampen för bloggossfären rör Telekompaketet som ska passera parlamentet i EU. Utan tillägg 138 riskerar det förslaget göra slut på internet så som vi känner det.

I slutändan är det vi, medborgarna, som avgör denna episka berättelse mellan nätfrihet och informationsprotektionism. Rösta på Piratpartiet den 7 juni, och vi lovar att försvara allas vårt internet till partiets sista andetag.

Kategorier:Piratpartiet

Piratpartiet och Kristdemokraterna som fokuspartier

Vi i Piratpartiet brukar se på oss själva som ett fokusparti, definierat som ett parti med en begränsad politisk agenda som ställt sig utanför den klassiska höger/vänster-dimensionen inom svensk politik. I samband med detta brukar vi jämföra oss med Kristdemokraterna och Miljöpartiet. Vilka likheter finns det då mellan Kristdemokraternas och Piratpartiets bildanden, och ska de båda anses vara fokuspartier?

Kristdemokraterna, som ursprungligen bar namnet Kristen demokratisk samling (KDS), bildades 1964. Tre viktiga händelser brukar nämnas i den (sparsamma) litteratur som finns kring bildandeprocessen. Dels debatten kring kristendomsundervisningen (som skulle döpas om till det vi idag känner som religionsämnet), dels en extra skandallös film som skapat moralpanik (Vilgot Sjömans ”491”) , dels en skrivelse av ett stort antal läkare som varnade för sedeslöst leverne hos ungdomen.

De verkliga bildandegrunderna är mer komplexa. Lewis Pethrus, ledaren för den svenska pingströrelsen, hade redan tidigare visat intresse för att ta sin starkt växande rörelse ut i politiken. Det blev också ur pingströrelsen som partiet grundades och fick sin första medlemsbas. Någon allmän kristen uppslutning bakom partiet fanns det inte, åtminstone inte inledningsvis. I riksdagen fanns redan en stor grupp kristna ledamöter från övriga partier. Kanske var det just det bristande behovet i allmänhetens ögon som slog undan benen för partiet – först 1991 kom de in i riksdagen!

Det är tveksamt om man kan kalla KD för ett fokusparti. Åtminstone om man vill göra en skillnad på fokuspartier gentemot övriga partier. KD tog visserligen tydligt avstånd från höger/vänsterpolitiken, men inte med reservationen att lämna frågorna därhän. Partiet hade visserligen en inledningsvis begränsad agenda, men redan i första partiprogrammet gjorde man försök att skapa en bredare politisk plattform.

Ser vi på programmet från 1964 kan vi, bland annat, läsa att ”7. KDS vill medverka till att den ur både ekonomiska och moraliska synpunkter massinflyttningen till städerna brytes/…/” och ”8. KDS uttalar sin fulla anslutning till vårt lands alliansfria utrikespolitik/…/”. Två punkter som visserligen kan kopplas till kristna etiska värderingar, men som även, vill jag påstå, ger uttryck för en större ambition än att vara ett mindre parti med smal agenda.

Ser vi på deras inställning till höger-vänsterpolitik liknar den mycket PPs syn i det att man ser en ny möjlig dimension i en statisk blockpolitik. ”Det drag som åsyftas är den politiska verksamhetens mycket påfallande materialistiska inriktning. /…/ Ett samhälle som bygger på föreställningen om människan som blott och bart en behovsvarelse, vilken får sin tillfredsställelse genom materiella förnödenheter och sinnesförströelser, det samhället bygger på en felaktig grund och har därför en osäker framtid. /…/ [KDS] hävdar, att en bred samling måste ske för att leda in det politiska handlandet på nya vägar, om vårt folk med trygghet och tillförsikt skall kunna se framtiden an”

Skillnaderna mellan PP och KD kan sammanfattas med att PP uttalat _avhållt_ sig från vissa politiska frågor medan KD redan i sitt första program var öppna för en mer omfattande politik. Menar man att ett fokusparti är ett parti med en distinkt värdegrund och ett antal huvudfrågor (fokusfrågor) är likheterna tydliga, men definitionen riskerar då bli för vid och inkludera även partier som Socialdemokraterna och Centern. Ser man på fokusparti som ett parti med begränsad agenda längs en ny konfliktlinje, så får nog KD anses falla bort.

Kategorier:Svensk politik

Stoppa telekompaketet?

Telekompaketet har fått riktig snurr nu, vilket inte är helt dåligt. Jag har sett att flera har skrivit till europaparlamentarikerna och bett dem överväga telekom-direktiven mycket noga innan de går till omröstning.

I vissa fall går det så långt att man helt vill stoppa direktiven.

En av de saker som gjort att det blivit så uppmärksammat just nu, är att Henrik Hansson, sakkunnig hos infrastrukturministern, har gjort ett par dumma uttalanden. Det uppmärksammade tillägget 138, framfört i Europaparlamentet av bland andra Christoffer Fjellner (som för övrigt skriver om nyheten här), stöds till exempel inte av Hansson för att ”det inte står någonstans i telekompaketet att användare ska stängas av”.

Det gör det inte heller. Men det står inte heller att de inte ska stängas av. Och däri ligger problemet. En brist på reglering kan också vara en sorts acceptans.

Men är det bra att därför stoppa Telekomdirektivet?

Jag är osäker. Jag har inte läst den nuvarande fördragstexten, men risken är att medborgares rätt till internetuppkoppling är oreglerad även där. Och om vi inte får den rätten reglerad kan lagar som den om HADOPI i Frankrike ändå gå igenom. Det känns som ett säkrare kort att be europaparlamentarikerna lägga fram och rösta igenom bra tillägg som garanterar nättillgången för medborgarna.

Sen kanske vi kan få pli på Hansson och Torstensson också.

Tid för handling

Är telekom-paketet, förslag på revidering av fyra EU-direktiv som reglerar olika aspekter av telekom-marknaden, en hårresande historia på väg mot sitt slut? Jadå. Direktivet är redan i andra läsningen i parlamentet. Och aktivisten Erik Josefsson har följt händelseförloppet hela våren och genom mars, då den omröstning skedde i utskotten för handel och industri i parlamentet som resulterade i att två av de tillägg som skulle ha garanterat medborgarnas rättigheter även på nätet röstades ned.

Därför påbörjas nu en kampanj, av Josefsson med bland andra Ung Pirat, för att pusha ett norskt dokument om riktlinjer för informationssamhället i parlamentet. De norska riktlinjerna innehåller flera bra punkter för hur vi garanterar fri- och rättigheter på nätet. Framför allt garanterar de tillträde och tillgång till informationssamhället.

Ironiskt nog för Piratpartiet är den kommande slutspurten i telekom-pakethärvan inte alls någon produktiv del av valrörelsen. Telekom-paketet i dess nuvarande utformning är klart mycket skadligare än IPRED någonsin kommer bli, men det påverkansarbete som måste genomföras för att kanske till slut få ett i alla fall inte katastrofalt dåligt direktiv måste ske innan 16 april. Snabba puckar, med andra ord!

Det bästa man kan göra för informationssamhället idag är att skriva till Europaparlamentarikerna och berätta om det norska styrdokumentet. Och det här måste göras nu. För även om vi får parlamentsplatser 7 juni, kommer nästa mandatperiod vara för sent att påverka.

I övrigt visar det sig att norrmännen har betydligt större dygder än en progressiv post- och telestyrelse. Via Jacob Dexe ser jag att Norge är mer framtidsvänligt än Sverige. Det känns som skuldavskrivningsfrågan all over again. Är det så att vårt medlemskap i EU gör att vi kan påverka, eller bidrar vårt EU-medlemskap i själva verket till att vi blir handlingsförlamade när det verkligen spelar roll?