Arkiv

Archive for maj, 2009

Konsumenträttigheter och anställdas rättigheter till integritet

Det här borde egentligen bli två separata inlägg, men jag ska se om jag kan lite kortfattat ge ett perspektiv över två integritetsfrågor som Piratpartiet hittills har missat i sin offentliga retorik.

För det första är konsumenters situation idag utsatt gentemot näringsidkare. Det kan handla om allt ifrån att man blir övervakad av en kamera när man går in i en butik, till vilka data som sparas om konsumenten när den köper någonting. Den tidigare situationen är reglerad: butiker måste tydligt tala om när vi är övervakade (detsamma gäller olyckligtvis inte alltid för övervakning i det offentliga rummet, men det hör inte till den här diskussionen). Den senare situationen omgärdas också av ett gediget regelverk, men vi utsätts ändå för övervakningen.

Europaunionen har en dataskyddsombudsman vars enda uppgift är att se över hur reglerna om skydd för konsumenters integritet efterlevs. Bland andra Google har fått kritik för att de sparar allt för information om sina användare mycket längre än vad EU-direktiven tillåter. I stort finns det alltså ett fungerande regelverk kring konsumenträttigheter och integritet. Men tekniken ligger alltid ett steg före.

Jag har skrivit lite om RFID-chip och de nya rekommendationer om reglering som kom från Europakommissionen i våras (19 maj). Men jag tror att det är ett område som skulle gynnas av lite tydligare paneuropeisk lagstiftning. Dels har EU tidigare visat sig mer benägna att skydda konsumenter än många av medlemsländerna, dels är det enklare för både konsumenter och företag att veta vad de ska förvänta sig för regler i varje medlemsland. Jag hoppas att det är något vi kommer kunna diskutera nästa mandatperiod.

Anställdas rättigheter är lite mer bekymmersamma. Här saknas helt ett gemensamt europeiskt regelverk, och det leder inte alltid till något gott. Får kameror i butiker användas för att kontrollera att anställda inte pratar med varandra under arbetstid? I Sverige är det förmodligen inte så, men i en fransk matbutik?

Hur pass enkelt ska det få vara att ta reda på vad arbetstagare kommunicerar om under arbetstid? Om det ska vara mycket enkelt, finns det då inte en risk att till exempel fackligt aktiva råkar illa ut eller till och med sparkas om de råkar yppa något om sitt fackliga engagemang på ett företags intranät? I Sverige är det en omöjlighet eftersom vi har klart reglerad rätt att vara fackligt aktiva, men hur är det i Italien? Utan en gemensam lagstiftning för hur pass väl arbetstagare ska vara skyddade mot integritetsintrång och arbetsgivares godtyckliga negativism mot arbetstagarnas fackliga engagemang är det svårt att se någon större trovärdighet i EU:s ambitiösa mål om rörlighet för personer på den europeiska arbetsmarknaden.

Nu kan man tycka att det är inte är en fråga som behöver avgöras på EU-nivå. Kanske bör arbetsrätten även fortsättningsvis vara nationell. Men har vi inte de facto redan förflyttat arbetsrätten till EU-nivå via Rüffert- och Laval-domarna? Så vitt jag kan förstå har vi det i alla fall till viss mån. Och det gör att diskussionen blir aktuell att ta också på EU-nivå. Det hoppas jag vi får tillfälle att göra under nästa mandatperiod.

Vi spenderar nästan hela vår vakna tid som arbetstagare och konsumenter. Därför hoppas jag att Piratpartiet under nästa principprogramsrevidering kommer att inkludera tydliga formuleringar som skyddar integriteten inte bara gentemot staten, utan också gentemot aktörer som vi egentligen interagerar med mycket mer.

I en perfekt värld skulle jag också snart försöka pula ihop något som handlar om svar på tal från piratpolitiskt perspektiv i andra frågor än de jag redan nämnt. Informationspolitiken måste genomsyra varje beslut. Det är där Piratpartiets styrka kommer ligga. Vi kommer att eftersträva en god kunskapshantering inom varje politiskt område.

Annonser

Patent och den externa handelspolitiken (överblick)

EU:s externa handelspolitik är en av de mest intressanta områdena i EU-politiken. Den externa handelspolitiken påverkar faktiskt speciellt immaterialrätterna så mycket att det knappast är möjligt med någon form av subtil påverkan som inte tar sin början där. Därför har jag skrivit om ekonomiska partnerskapsavtal, ACTA-avtalet, världstullsamarbetet och valda delar av EU:s WTO-politik på min kampanjsida. I en perfekt värld kommer jag ägna dagen åt att skriva manus för kortare filmer om ämnena.

EU:s externa handelspolitik är tätt sammankopplad med u-länders tillgång till mediciner. EU:s externa handelsförhandlingar har också kopplingar till upphovsrätten. Precis som TRIPS-avtalet från 1995 (en av de tre grundavtalen inom världshandelsorganisationen WTO) yrkar EU ofta och gärna på att avtalen ska innehålla någon form av konstaterad miniminivå på de sanktioner som ska gälla vid intrång i en immaterialrätt. Naturligtvis har EU en allt annat än minimalistisk syn på skyddstider.

Till detta kan tilläggas att EU för en aggressiv tullpolitik. Dels har EU krasst bestämt att de ska övervaka flödet av varor över europeiska gränser extra hårt i immaterialrättsfall. Dels vill EU i sina bilaterala handelsförhandlingar få motparterna att införa samma rigorösa regelverk EU själva har. Det verkar inte finnas någon insikt om att de flesta u-länder är mer betjänta av att skapa en fungerande administration för landet som helhet, snarare än en fungerande administration för gränsbevakning och efterlevnad av immaterialrätter.

En sista, men inte alls obetydande, del av EU:s externa handelspolitik och någonting som i sammanhanget är viktigt att förstå och ta till sig, är hur EU utnyttjar andra politikområden för att driva immaterialrättsliga frågor i WTO-förhandlingar, EPA-förhandlingar och andra förhandlingar (ACTA vore egentligen ett bra exempel, om det inte vore för att de flesta Syd-länder står utanför dem).

EU är expert på att utnyttja sina jordbrukssubventioner i dessa syften. Icke-industrialiserade länder vars enda exportvaror är jordbruksprodukter lockas att skriva under avtal där EU förbinder sig att sänka sina jordbrukssubventioner och jordbrukstullar om landet i fråga inför en stark immaterialrätt. Det här är ofta ingenting förhandlingsmotparterna är intresserade av, av ovan nämnda administrativa skäl så väl som den expansiva immaterialrättens nackdelar i övrigt. Men vill de ha export, har de inget val. I alla sammanhang utom handelsförhandlingar skulle EU:s agerande anses vara att utnyttja någons ekonomiska trångmål.

EU är också bra på hävda att EU:s investerare inte alls kommer vara intresserade av att pumpa in pengar i Syd-länders ekonomier om de inte inför stark immaterialrättslig lagstiftning. Även det blir en form av utnyttjande av ekonomiskt trångmål – Syd-länderna behöver investeringarna, men å andra sidan skulle deras möjligheter att utveckla egna företag med egen kapacitet att göra investeringar höjas avsevärt om de inte var tvungna att respektera globala immaterialrättsliga avtal.

Men det värsta med EU:s externa handelspolitik kan vara att de alltid flyttar arenorna, dit där Syd-länder inte kan påverka. Här är ACTA-avtalet det bästa exemplet. I WTO-förhandlingarna och i EPA-förhandlingarna har EU nämligen insett att det inte är möjligt att diktera villkoren hur de vill. WTO-förhandlingarna står stilla sen 2001, EPA-förhandlingarna sedan 2007. Då skapar EU, tillsammans med flera andra stora utvecklade ekonomier, ett helt nytt forum för tillämpning av immaterialrättsliga avtal: ACTA. Här är u-länderna inte med och påverkar, här gör EU, USA, Kanada m fl vad de vill. Sedan uttrycker de förhoppningar om att ”fler länder kommer ansluta sig”.

EU:s externa handelspolitik är en viktig fråga ur utvecklingshänseende, men det är också en viktig fråga i EU:s utrikespolitiska anseende. EU har inget gott rykte. EU måste förändras. Och den externa handelspolitiken också.

Vill man av någon anledning få mer utförliga förklaringar på någon av punkterna är det bara att mejla mig på amelia[punkt]andersdotter[ät]piratpartiet[punkt]se

Lägger för övrigt märke till att jag fått två endorsements under natten.

Sänk rösträtten till 15 år!

Läste nyligen på Calandrellas blogg om hur det kändes att delta i en valkampanj utan att kunna rösta. Istället rekommenderar hon alla hon känner att rösta på Piratpartiet.

Calandrella är 13 år gammal, vilket innebär att hon inte kommer få rösta förrän 2014. Är detta verkligen demokratiskt?

Jag tänkte ägna detta inlägg åt att diskutera just barns rösträtt, en fråga jag varit engagerad i sedan jag skrev min (mer teoretiskt lagda) kandidatuppsats i ämnet. Uppsatsen finns även bifogad till denna post om någon är intresserad.

Rösträtten idag ter sig oftast för oss som fullt demokratisk. Kontrasterad mot gamla tiders försyndelser (exempelvis en uteslutande manlig rösträtt) verkar den ha nått sitt historiska slutmål, utan möjlighet till vidare breddning. Vi bör dock komma ihåg att rösträtten aldrig utvecklats i något plötsligt utbrott av demokratisk insikt, utan snarare har varit en hård förhandlingsprocess mellan olika intressen. Historiskt sett har aldrig en grupp förvärvat sin rösträtt utan att ha ett politiskt stöd bakom sig.

Vandringen mot allmän rösträtt i Sverige började redan 1866. Då ersattes den i historieböcker ofta omtalade ståndsriksdagen med en tvåkammarriksdag. Skillnaden var radikal och förändrade fokus från klass/stånd till ett system där enskilda gavs rösträtt och möjlighet att direkt förvärva mandat i landets styre.

För att försäkra sig om att landet styrdes väl och inte togs över av den oinformerade pöbeln byggdes det in spärrar i systemet. En mängd sådana ”rösträttsstreck” har existerat genom åren, men de tre som är mest kända (och uteslutit flest människor) är åldersstrecket, inkomst- och förmögenhetsstrecken samt ”mansstrecket”. Med andra ord fanns det inledningsvis dels krav på ålder, dels vissa finansiella krav, dels slutligen ett krav på att vara man.

Rösträttsstreckens utformning bidrog till att vid införandet av demokratin skapa en stark konservativ höger (senare moderaterna) i svensk politik, något som satte käppar i hjulet för en vidare utvidgning av rösträtten. De två andra blocken i svensk politik, nämligen liberalerna (senare folkpartiet) och socialisterna (senare socialdemokraterna/vänsterpartiet), var dock för att inkludera fler i det demokratiska medborgarskapet.

Under senare delen av 1800-talet och i början av 1900-talet fördes sedan, som alltid sker när en grupp med maktresurser i samhället finner sig utestängda från formellt inflytande, en kamp för att utvidga rösträtten. Inte minst socialdemokratin ville gå så långt som att ta bort två av tre rösträttsstreck – man ville ge kvinnor och fattiga rösträtt. Detta skulle självfallet gynna socialdemokratin något oerhört, detta eftersom de mobiliserade sina väljare bland den finansiellt mindre bemedlade arbetarklassen.

I slutändan blev det dock regeringen Lindeman – en högerregering – som 1909 införde allmän lika rösträtt för män, dvs. tog bort inkomst- och förmögenhetsstrecket. Högerblocket ville själva vara de som införde allmän rösträtt. Detta för att minimera skadan på deras inflytande – en rösträttsreform sågs som oundviklig, och om den genomfördes av vänstern riskerade man ännu mer radikala reformer och en vidare marginalisering av högern.

Som kuriosa kan nämnas att det var denna händelse som ledde till att vi fick ett proportionellt valsystem, och därmed en grogrund för att ha en mångfald partier, såsom Piratpartiet. Ett majoritetsvalssystem, som det i Storbritannien och USA, tenderar istället att gynna en uppdelning på två till tre partier.

Personligen är jag även nyfiken på hur mycket av vänsterns växande inflytande i riksdagen som berodde på att inkomstkraven faktiskt var statiska samtidigt som inflationen höjde genomsnittet. Vore det inte spännande om det socialdemokratiska projektet byggde på att man gjort en tabbe vid konstruktionen av det ursprungliga systemet – dvs. inte tänkt på att koppla kraven till inflationstakten?

Nästa steg i rösträttens utvidgning togs 1921 då även kvinnor inkluderades. Med det blev även rösträtten ”allmän” i dagens betydelse.  Den politiska viljan till ytterligare utvidgningar var dock med det, vill jag åtminstone påstå, borta. Genom åren har sänkningar av rösträttsåldern visserligen skett, delvis då med hänsyn till ungdomens ökade mognad och politiska intresse. Den har successivt sänkts till 18 år, och idag diskuteras även 16 år av vissa politiker. Åldersstrecket som sådant står dock inte hotat.

Det finns ett problem i att inte erkänna barns medborgeliga rättigheter. Barn kanske visserligen är mindre lämpliga än vuxna att rösta, men med samma analogi borde femtioåringar vara bättre väljare än trettioåringar (något som förmodligen stämmer i många frågor, åtminstone de som inte rör integritet och IT-kommunikation) – och med det ha större rösträttskrav. Med samma argument borde dessutom kvinnor (som knappast var kunniga i samma utsträckning som män, med årtusenden av patriarkalt fördummande bakom dem) och fattiga (som ofta, kan vi anta, stod utan en fullgod utbildning) aldrig fått rösträtt till att börja med.

Detta ter sig oss absurt. Vi blir därför tvungna att att erkänna antingen alla människors rätt till en röst, eller erkänna att vi kan utesluta även vuxna människor utifrån ett resonemang om kompetens. Alternativet är att ställa kravet på kompetens så lågt att alla vuxna får rösträtt, men då måste vi även ge en insatt och aktiv samhällsmedborgare som Calandrella rösträtt.

Mitt förslag till lösning på detta dilemma är att i största möjliga mån utvidga rösträtten enligt principen: en individ – en röst. I praktiken vill jag föreslå att koppla rösträtten till skolpliktens upphörande vid 16 års ålder, alternativt straffmyndighetsåldern vid 15. Dessutom bör alla under åldersgränsen ha en möjlighet att genom ett enkelt samhällsmedborgartest förvärva rösträtten tidigare. Jag tror detta både skulle te sig politiskt rimligt för flertalet, samtidigt som det skulle maximera rösträttens omfattning på ett sätt som inte sker idag.

Barnen har inte de politiska maktresurser som krävs för att vinna sin rösträtt – det behöver de vår hjälp till. Vi som redan äger vår rösträtt kanske är skeptiska till att barn och ungdomar verkligen kan rösta, men frågan är om det inte snarare beror på att vi utifrån vår egen, högst fördelaktiga ställning, överskattar vår egen röstningskompetens och underskattar barnens.

PDF: Barn utan rösträtt – en demokratiteoretisk analys av demos omfattning och åldersstrecket.

Dags att rösta på Piratpartiet

Idag startar röstningen till EU-parlamentsvalet. Det har därmed blivit dags att försvara det framtida informationssamhället med en röst på Piratpartiet.

Jag kommer att rösta på Amelia Andersdotter, Piratpartiets andranamn. Jag har suttit tillsammans med henne i Ung Pirats förbundsstyrelse i över två år nu, och har fått intrycket av en person med både självsäkerhet och breda faktakunskaper. Hon har även en balanserad syn på politiska frågor där allt inte ses i termer av svart och vitt, utan snarare målas upp i nyanserade gråskalor. Kombinationen av detta tillsammans med hennes tendens att främst använda argument byggda på hårda fakta istället för endast retorik är egenskaper jag vill se hos min representant i Bryssel. Egenskaper som jag tror kommer göra henne till ett utmärkt språkrör för våra frågor. Amelia skriver på denna blogg under beteckningen ”teirdez”.

Christian Engström har skrivit en kort guide om hur man röstar här.  Information om valet och val i allmänhet går att finna på val.se och på eu-upplysningen.se.

Integritet i arbetslivet

Imorse fick jag ett telefonsamtal från en medlem som undrade hur EU-lagstiftningen ser ut kring chip. Jag tänker, och förmodligen han också, på RFID-chip och deras diverse applikationer i försäljning, som identifikation eller på arbetsplatser som övervakning av anställda.

Det här är en av flera områden där det behövs stark och tydlig reglering. EU har redan släppt en konsultation om RFID-chip och deras användning för ett par år sedan. Våren 2008 hade man ytterligare en konsultation där man bad om åsikter på det förslag man arbetat fram baserat på den första konsultationen. Jag såg de förslag man lämnade fram då, och tänkte väl kanske att medborgarorganisationer fick för lite att säga till om i regleringsprocessen i förhållande till företag. Annars var det hyfsat vettiga saker, som att det ska finnas regler för hur lätt det ska vara för en konsument att välja bort identifiering (mycket lätt), och i vilka situationer det inte ska anses vara acceptabelt med RFID-identifikation (några stycken). För den som är intresserad av vilka riktlinjer kommissionen till slut antog 19 maj 2009, finns en hemsida på kommissionen avdelning för informationssamhället.

Nästan precis när vi lagt på, kom jag att tänka på en statlig offentlig utredning jag hörde talas om förra sommaren. Integritetsskyddet för arbetstagare och arbetssökande har hittills varit obefintlig i svensk lagstiftning. De rättsfall där det varit fråga om integritetskränkningar har snarare fått bedömas analogt med annan lagstiftning, som diskrimineringslagarna. Utredningen skulle ursprungligen ha publicerats 31 oktober 2008, men har dröjt på sig till 5 maj 2009. Nu är den äntligen här!

Utredningen presenterar ett antal förslag som är rätt uppenbara: arbetsgivare bör inte få kräva att få se utdrag ur straffregistret om de inte i lag är berättigade att få ut utdragen själva (vilket är fallet när man söker jobb inom barnvården). Den innehåller också ett antal förslag om hur arbetsgivare får behandla personuppgifter, eller när arbetsgivare får kräva t ex medicinska undersökningar av anställda.

Den stora vinsten är kanske att integritetsskyddet utökas till arbetssökande. Tidigare har arbetsrätten i stort sett uteslutande reglerat arbetstagares situation, och de som söker arbete har varit i mycket svag position relativt arbetsgivaren. Jag hoppas att regeringen i denna fråga tar ställning för integritet i arbetslivet, och inte agerar som de i allmänhet gjort med sällan skådad respekt för medborgare och deras privatliv.

En gryende piratideologi?

Idag var jag tillsammans med några av Lunds piratstudenter på en mycket intressant och givande föreläsning om fildelning, arrangerad av vänsterns studentförbund. Mikael von Knorring, vänsterpartist och en aktiv förespråkare för en reformerad upphovsrätt, ägnade föreläsningen åt att tala om sin syn på upphovsrätt, det politiska läget och argumentationen kring fildelningens vara- eller icke- vara. Mikael visade sig vara en jordnära pragmatiker, med god känsla för såväl det politiska spelet som de filosofiska och samhällsekonomiska aspekterna av debatten.

De samhällsekonomiska konsekvenserna av gratis information, det orimliga i att beivra upphovsrätten och samtidigt behålla ett fritt informationssamhälle, de möjliga lösningarna som bygger på såväl nya affärsmodeller som digitala bibliotek.

När jag hörde Mikael upprepa argument som vi pirater kommit att vänja oss vid kunde jag inte låta bli att dra kopplingen till den moderata riksdagsmannen Karl Sigfrid. Trots att de båda står långt ifrån varandra på vänster/höger-skalan, och delar få åsikter i frågor som privatisering och A-kassa, så verkar deras analyser av fildelningsproblematiken vara förvånansvärt lika. När det gäller fildelning verkar de ha ett i stort gemensamt synsätt. Även där de är oense har jag svårt att se några verkliga motsättningar.

Visst, Mikael är förmodligen mer positiv till statligt kulturstöd, men sätter vi de båda i ett rum med tillräckligt med mandat i ryggen är jag övertygad om att den gemensamma lösningen inte skulle bli annat än utmärkt – till och med ur ett piratperspektiv.

Beror detta på att Karl Sigfrid svikit sina ideal? Har han övergett högerpolitiken för en socialistisk ansats? Knappast. Istället verkar det vara något annat som spökar. Det verkar nästan som att de i naturlagar fastslagna gränserna mellan vänster och höger inte är heltäckande, eller för den delen okompromissbara.

När vi tänker efter ter detta sig som självklart. Frågan om miljön har till exempel aldrig varit en höger/vänster-fråga. Precis som grundläggande värden som välfärdsstaten har frågan förvandlats till politiskt allmängods – alla är överens om att vi ska rädda miljön och ha en hög välfärd, även om partierna sedan inte är överens om hur vi ska nå dit. Vissa frågor faller därmed utanför höger/vänster-dimensionen. Andra skär rakt igenom den. En sådan fråga är den om integritet, där centerpartiet, miljöpartiet och vänsterpartiet har varit förkämpar mot en socialdemokrati allierad med resterande högerblocket.

Anledningen att allt inte faller inom höger/vänster-dimensionen är att de ideologiska konstruktioner och det idékapital som partierna bygger sina övergripande samhällsanalyser på inte är heltäckande. En moderat är för fri marknad och privatiseringar – men vad säger en riktig moderat om integritet? Informationssamhället har skapat nya luckor i partiernas ideologi som de har svårt att förhålla sig till, vilket leder till att blockens reaktioner är både splittrade och förvirrande.

Här tror jag Piratpartiet kan, och måste, finna en ideologisk kärna – en samhällsanalys att formulera och samlas kring. Delar av informationspolitiken kommer förvandlas till allmängods. Faktum är att mycket är allmängods redan idag (ingen politisk kraft föreslår exempelvis på allvar att internet ska stängas ned i sin helhet, åtminstone inte i Sverige). Delar av den kommer dock kvarstå som en spänning och som en möjlig politisk skiljelinje. Precis som att miljöpartiet står för de mest långtgående förslagen om hur vi ska rädda vår miljö så finns det en plats för ett Piratparti som leder kampen om integriteten och ett fritt kunskaps- och informationssamhälle.

Vad som krävs är att vi lämnar vår snäva sakfrågepolitik och tar steget ut i idépolitiken. Vi behöver redan i höst formulera ett idépolitiskt program – en sammanfattning av vår samhällsanalys (hur det ser ut) och samhällsvision (hur vi vill att det ser ut).  Som Piratpartist måste det vara möjligt att inte svara på ”Vad tycker ni i internationella frågor?” med ett ”Vi tar inte ställning” – utan istället att lägga fram vårt perspektiv på internationella frågor, på teknologiöverföring till u-länder, integritetsfrågor över gränserna och IT-reglering på global nivå.

Vi måste vidga oss i sömmarna – ta större plats! Å ena sidan genom att med ett grundläggande ideologiskt resonemang byggt på demokrati, mänskliga rättigheter, informationssamhället, kunskapsspridning och skyddat privatliv göra det möjligt för oss att ta ställning i hundratals enskilda sakfrågor, men också genom att ta upp existerande politiskt allmängods. Vi behöver öppet gå ut med att miljön måste skyddas, att rasism är förkastligt, att välfärdsstaten är något i grunden positivt och ta ställning i alla andra okontroversiella frågor som alla våra sympatisörer faktiskt håller med om. Det får inte vara möjligt att sänka en debattör från Piratpartiet genom att implicera att han eller hon är mot en bättre miljö.

Jag menar inte att vi ska diskutera bensinskatter eller utforma ett heltäckande miljöprogram (det finns miljöpartier som bevisligen gör detta alldeles utmärkt, vi har annat att syssla med). Jag menar att vi ska erkänna att miljön är ett grundläggande värde som vi vill försvara – och sedan lägga ett informationsperspektiv på frågan. Exempelvis hur patent hindrar utvecklingen av miljöbilar.

Är detta en farlig väg? Riskerar vi inte att få just de problem med splittring vi varit rädda för? Nej, det vill jag inte påstå. Det politiska allmängods vi tar upp är nämligen frågor som alla våra medlemmar, och för den delen alla partier med undantag för de rasistiska och konservativa (inte våra väljargrupper) delar. Vi består mestadels av vänsterfolk och liberaler – om vi tar upp frågor som fri abort, demokrati, antirasism, miljövänlighet så kommer det inte skapa problem. Snarare kommer det ge en försäkran till våra medlemmar om att vi delar deras grundläggande värden – och därmed visa att vi är ett parti som inte endast kan representera våra väljare i EU-parlamentet – utan även i riksdagen.

Kunskap är makt

Jag och Max Gnipping, vice ordförande i Ung Pirat Stockholm, sitter på Forum Syds årsmöte 2009. Vi har deltagit i givande diskussioner om Forum Syds regionstrategier, och lyssnat på en del föredrag.

I morse var det Maria Leissner, Sveriges demokratiambassadör. Hon tycker inte helt förvånande att det är väldigt bra att svenskt bistånd ska riktas mer mot insatser för demokrati än insatser för levnadsuppehållande insatser som mat och vatten. Leissner menar att fattigdom inte bara är brist på mat, utan också brist på makt. Att större insatser för demokratin kommer att innebära mer makt och genom det i förlängningen mer mat.

Spontant tänker jag då att kunskap är makt, och funderar lite surt på om Sveriges regering också har för avsikt att föra bort EU:s externa handelsrelationer från en inlåsande, expansiv maximalistisk immaterialrättssyn (dels i teknologiöverföringssyfte, men också för att det vore så oerhört inspirerande att se vad de kan göra av all information!). Om detta berättar inte Leissner, men tanken att kunskap måste överföras till u-länder, och att EU:s externa handelspolitik måste förändras, verkar i alla fall ha ett stort stöd bland de deltagare på årsmötet jag pratat med.

Vidare har vi hört ett mycket inspirerande föredrag från organisationen Tostan. De arbetar med olika former av civilsamhällesstärkande program, som hälsomedvetenhet. De har också en omfattande verksamhet för att lära människor läsa och räkna, och – hör och häpna – läromedlet är mobiltelefoner och det de lär sig skriva är SMS!

Afrika är alltså världens snabbast växande mobiltelefonmarknad. Alla har råd med abonnemang, för de är oftast statligt subventionerade. Lokalpolitiker bygger nätverk och infrastruktur inför varje val för att bli omvalda. Täckningen är inte optimal, men heller inte dålig!

Det här är, för mig, det perspektiv jag hoppas att Forum Syd får in i Ung Pirat. Hur informationsteknologi och kunskapshantering utvecklas i länder som inte riktigt haft någon ordentlig industrialisering innan de nås av internet, mobiltelefoner och kunskapssamhället. Att vi i Sverige måste verka för en förändrad extern handelspolitik i EU, mer teknologiöverföring och om vi kanske har något att lära av dem som kan assimilera ny infrastruktur utan att behöva vänja sig av med en massa gammal.

Max har ett förvånansvärt stort tålamod med mig här i pauserna. Han är skärpt och trevlig. Diskuterar livligt med de andra representanterna (som för övrigt visar ett ganska stort intresse för oss också!). Jag kunde inte känna mig nöjdare med honom som kamrat på årsmötet!