Almedalen & skolpolitiken, dag 1.

Sitter halvdöd på en lånad dator och bloggar. Det är Almedalsvecka och jag har tagit på mig att bevaka utbildningsfrågorna under de närmsta dagarna. Kunskapspolitiken ett område jag tror vi kommer ha mer att säga till om i framtiden, och politikerveckan är ett utmärkt ställe att snappa upp problemformuleringar och ”det senaste”.

Mitt första seminarium i ämnet var ett arrangerat av svenska lärarförbundet.  Seminariet diskuterade den svenska skolans utveckling, hur vi ligger till idag och hur den kan utvecklas. Generellt var det gott gry i arrangemanget, publiken var aktiva (med applåder och hejarop) och lärarförbundet visade som vanligt på ett stort engagemang inför frågorna – all creds till dem! Boken som låg i centrum för arrangemanget är förmodligen ett hett boktips, titeln får jag dock återkomma till imorgon.

Därefter var jag på ett seminarium vid namn ”Varför lyckas vissa skolor bättre än andra?” som arrangerades av SKL (Sveriges Kommuner och Landsting). SKL visade utdrag från en rapport de kommer släppa vid årsskiftet. Det mest intressanta var förmodligen slutsatsen att resurstilldelning till skolor inte var så avgörande för  resultatet som man kunde tro. Istället var det ledarskap och målstyrning som var några av flera viktiga ingredienser.

Mer om skolan imorgon!

Piratpartiet behöver revidera sin inställning till varumärken

Mattias Bjärnemalm skriver i dagarna klokt om varumärkesrätten och om hur Piratpartiet ännu inte tagit ställning för en förändring av densamma. Han menar att det finns påtagliga brister i dagens varumärkeslagstiftning, speciellt som den utvecklats i andra europeiska länder, och varnar för att de konsumenter som i teorin ska skyddas av varumärken riskerar bli kriminaliserade vid varumärkesintrång även i Sverige.

Varumärken är något man kan plagiera, counterfeit på engelska, och är en av huvudpoängerna bakom avtal som ACTA. Man gömmer sig bakom varumärkenas ädla syfte, att skydda konsumenter från att bli lurade eller skadade av att köpa en felaktig eller falskt marknadsförd produkt, för att skärpa tullåtgärder och införa hårda sanktioner mot intrång.

Min åsikt är att varumärkesrätten helt bör tas bort. Ur konsumentskyddshänseende fungerar marknadsföringslagen mycket bättre, och även i den händelse att visst konsumentskydd fortfarande saknas i marknadsföringslagen har jag mycket svårt att se att detta enkelt inte skulle kunna åtgärdas.

Likt Simon Rosenqvist anser jag att alla immaterialrätter så småningom måste avvecklas. Varumärkesrätten kan vara ett nog så bra ställe att börja.

Undantag i upphovsrätten revisited

Igår skrev jag på DN:s debattsida att undantag i upphovsrätten är viktiga för Europa. Vidare kommenterade jag och Mattias Bjärnemalm på första IPRED-domen på Newsmill.

Den som av någon anledning regelbundet följer den här bloggen vet att jag tidigare har skrivit om undantagen som världsfråga. Bland andra Electronic Frontier Foundation och Knowledge Ecology International har arbetat med att få synskadades möjlighet att ta del av litteratur till en rättighet inom ramen för en WIPO-konvention. EU och USA spjärnar emot.

Min förhoppning är så klart att EU ska förändra sitt beteende internationellt men även inom unionen. Därför är svenska regeringens handlingar under ordförandeskapet av yttersta vikt. Maud Olofsson har sagt att hon vill gå piraterna till mötes: gå oss till mötes här. Sverska regeringen har nämligen tidigare varit negativa till standardisering av undantagen på Europanivå, och har, enligt EFF och KEI, dessutom varit negativa till en särskild konvention till fördel för synnedsatta. Beklagligt, till och med uselt.

Artikel: Studentkårerna är mer än ett fackförbund

Sände nyligen in en artikel till Liberala studenters E-tidning ”Studentliberalen”. Längd är 2500 tecken, inklusive blanksteg, ämne är Studentkåren i kunskapssamhället. Texten är postad i sin helhet nedan.

Studentkårerna är mer än ett fackförbund

Konflikten om kårobligatoriet närmar sig sitt slut. Debatten har ofta varit fixerad vid dels vikten av föreningsfrihet, dels vikten av ett starkt studentinflytande. Dessa frågor är viktiga och centrala, men samtidigt finns det faror med ett ensidigt fokus på kåren ur ett förenings- och studentperspektiv. Risken är att man får en diskurs där studentkårerna endast beskrivs i termer av ideella fackföreningar för studenter, och glömmer att de även är en viktig del av högskolans och universitetens utveckling.

Kommunikationstekniska framsteg förändrar idag hur vi sprider och tillägnar oss kunskap. Exempelvis rör vi oss mot en kommande massdigitalisering och spridning av kurslitteratur. Två problem har tidigare hindrat en sådan utveckling. Dels är datorer klumpiga ersättare för böcker, både i vikt och storlek, och att skriva ut digitaliserat material är ofta lika dyrt som att köpa litteraturen i bokform. Dels har datorskärmens ljus sitt ursprung bakom texten, vilket gör den obehaglig att läsa från. Båda dessa problem löses nu genom elektroniska portabla lässkärmar som är enkla att bära med sig samtidigt som de reflekterar ljus likt papper.

Den tekniska utvecklingen förändrar villkoren för lärande och kunskapsproduktion. Samtidigt som mängden kunskapskällor i form av tillgänglig referenslitteratur och globala lexikon, som Wikipedia, ökar kraftigt, påverkas också universitetens roll och arbete. Detta sker exempelvis genom ett skiftat fokus från föreläsaren som kunskapskommunikatör till rollen som pedagog och handledare i inlärningen.

Studenter och studentkårerna har i allmänhet en mer positiv syn på utveckling och innovation inom högskola och universitet, både på grund av en institutionell tröghet hos de senare, samt på grund av generationsskillnader i synen på information och ny teknik.Kårerna kan här verka som en progressiv kraft och driva på viktiga förändringar, såsom att göra universitetens kunskapsproduktion och föreläsningar tillgängliga online, arbeta för en fortsatt utveckling av undervisningsmetoder, och effektivisera administration med öppna format och ökad transparens.

De traditionsbundna universiteten och högskolorna riskerar att stå handlingsförlamade inför de närmsta årens förändringar. Det krävs en syn på studentkårerna som en positiv kraft för utvecklingen av den högre utbildningen – och som mer än endast ett fackförbund.

Jon Bing, professor i rättsinformatik

Idag är jag på Norcon 23 på Litteraturhuset i Oslo. Imorgon ska jag, i egenskap av ungdom, NoFF-vinnare eller pikant inslag i fandoms vardag, debattera upphovsrätt ur ett sf-perpektiv med rättsinformatikprofessorn Jon Bing.

Om jag ska se det här som en form av politisk debatt borde jag naturligtvis ha gjort bättre research i veckan som gick. Nu blir det till att läsa de här texterna ikväll istället :/

Den enda gången jag sätt upphovsrätt nämnas explicit i ett sf-verk är i Nicola Griffiths Bränd av elden (finns i Nova science fiction-tidskrift #3). Berättelsen handlar typ om en ny form av instrument som skapar ljud via brutna ljusstrålar. Olika ljusstrålar ger olika klang. Instrumentet skapar upphovsrättstvister eftersom vissa rättighetsinnehavare anser att instrumenttillverkarna tar sig friheter. Omnämnadet är väl allt annat än centralt i berättelsen. En förflugen mening mitt i ett resonemang om något helt annat. Men faktum kvarstår att upphovsrätt som fenomen knappast omnämns, ens innan hela fildelningsdebatten kom igång, som något annat än rättstvister.

I bland annat böcker av Cory Doctorow och Charles Stross är det naturligtvis mycket intressantare resonemang om kluster och det globala medvetandet. Möjligheter med framtiden istället för de kroniska problem och smärtor vi lider av immaterialrättsligt idag är också mycket roligare att läsa om. Förmodligen att skriva om också.

Till sist, åter till mitt favoritland Nigeria, som i nätverkskultur via mobiltelefon varit ett föregångsland. Via en norsk kamrat: Clay Shirky kommenterar deltagarsamhället på TED.

IP-nummer får inte användas för att identifiera fildelare

Välbehövlig sen update: regeringsrättens beslut påverkar inte tillämpningen av IPRED.

Idag skriver DN att regeringsrätten beslutat att ta inte upp ett fall rörandes bland annat Antipiratbyråns möjligheter att samla in IP-adresser för att identifiera enskilda fildelare.

Så vitt jag minns var det i ett fall från Borås som det för några år fastslogs att IP-adresser är personuppgifter eftersom de går att knyta till en särskild person och dess förehavanden. Beslutet från regeringsrätten att låta det stå fast är lovvärt och bådar gott inför framtiden.

För att få tillstånd att samla in personuppgifter om misstänkta på det här viset har jag vidare för mig att det krävs högre straffskalor än vad som nuvarande finns i upphovsrättslagen. Immaterialrätterna borde väl i teorin inte vara sammanblandade med straffrätt över huvud taget, men eftersom man gradvis har lagt över ansvaret för immaterialrätternas efterlevnad på staten istället för intressehavaren finns det naturligtvis redan förslag liggandes i EU som skulle råda bot på den prekära situation Antipiratbyrån befinner sig i nu.

IPRED2, eller kriminaliseringsdirektivet (kanske borde vara skärpta-straffskalor-direktivet egentligen), har så vitt jag minns redan behandlats i EU en gång, och kommer väl upp till behandling igen i den kommande mandatperioden.

Jag vill ju egentligen inte vara någon olyckskråka. Så jag tror nog jag tänker spendera dagen med att småle lite grann åt Antipiratbyråns misslyckanden.

Dessutom ska jag till Norge på science fiction-kongress! NorCon 23 går av stapeln i Oslo och jag är heders-fanne-gäst. Woosh!

Saker makthavare på UD inte förstår

Ung Pirat är numera representerade på UD:s referensgruppsmöten för extern handel via sin paraplyorganisation Forum Syd. Forum Syd och Ung Pirat (därmed indirekt Piratpartiet) har nästan helt överensstämmande bild på internationella handelsförhandlingar, i alla fall de delar som rör immaterialrätter. Därför skrev jag här om dagen till deras informationschef Maud och frågade ifall hon kunde representera oss i några frågor:

–hur tänker svenska ordförandeskapet arbeta för att det ska bli lättare för blinda att få del av böcker? det ligger för närvarande en konvention/avtal i WIPO som skulle garantera det, men som EU och USA har varit bråkiga med.
–kommer det svenska ordförandeskapet försöka vända på EU:s handelspolitik så att jordbrukssubventioner inte används som påtryckningsmedel för att få u-länder att införa striktare immaterialrättslig lagstiftning?
–har det svenska ordförandeskapet några ambitioner att försöka motverka ”forum-shopping”, det vill säga att EU hela tiden är drivande i att skapa nya forum i nya organisationer för att driva immaterialrättslig politik? Jag tänker lite på World Customs Organisations plötsliga intresse för immaterialrättslagstiftning eller ACTA.

Nu har Maud svarat mig, ganska utförligt, och på ett sätt jag inte är helt nöjd med. Inte i relation till Forum Syd, utan till UD-tjänstemännen!

Den första frågan har Forum Syd tydligen inte jobbat så mycket med (än! för det kan Ung Pirat råda bot på, hoppas jag :)). De två sista frågorna hade däremot ungefär samma svar: På UD förstår man inte frågan! De tycker att det är självklart att jordbrukssubventioner används som påtryckningsmedel för att länder i Syd ska ge oss gentjänster som till exempel patentlagstiftning eller upphovsrättslagstiftning utan undantag. I fråga om att använda Världstullsamarbetet eller ACTA för att driva igenom immaterialrättspolitiska frågor ”bakom ryggen” på Syd-länderna, tycker UD-tjänstemännen snarare att det är praktiskt att det skapas nya vägar för länder i Nord att driva immaterialrättspolitik på när tidigare vägar inte fungerar.

Jag blir så trött!

Men Maud har också en positiv vinkling: i andra länder i Europa, hon tar Storbritannien och Belgien som exempel, går det tydligen att föra en kritisk debatt av handelspolitiken på ett helt annat sätt. Det visar att det finns hopp för Sverige! Det enda vi behöver göra är alltså att ligga på, och hoppas att UD-tjänstemännen lossar på slipsen och lyssnar på reson.

Öppna förhandlingar om IPR

Idag ger Erik Josefsson en kommentar om tjänstemän och politiker. Vem tar order av vem? frågar han sig. En tjänsteman tar alltid order av en politiker, och den tjänsteman som kommer vara ansvarig för EU:s ACTA-förhandlingar är inget undantag. Frågan är då vilken politikers order han tar?

ACTA-förhandlingarna ligger på UD:s bord. UD styrs av Carl Bildt. Men Carl Bildt är säkert inte jätteinvolverad i alla praktiska detaljer hans departement sysslar med. Snarare är det så att UD har som uppdrag att hålla sig på god fot med Sveriges samarbetspartners samtidigt som de driver en svensk agenda. Den svenska agendan kan mycket väl vara öppenhet. Men att uttala sig i pressen om hur man driver den frågan kan orsaka diplomatiska incidenter, inte minst för att flera av de länder som ingår i ACTA-förhandlingarna har en lång tradition av sekretess kring allt. Jag känner mig något benägen att dra parallellen med EU-samarbetet: sedan Amsterdamfördraget är EU förpliktigat att eftersträva öppenhet och insyn i processerna (artiklarna 207 och 255, Amsterdam). Det förpliktigandet ledde till att EG-domstolen, som en av få rättsinstanser i världen, har en offentlig, sökbar, gratis databas över samtliga lagar och domar som fällts. Det har t ex inte svenska högsta domstolen.

Om man jämför EU:s strävan efter öppenhet med medlemsländernas, ser man att EU i sina ramfördrag eftersträvar öppenhet i betydligt högre utsträckning än de flesta medlemsländer. I Storbritannien hemligstämplas allt som inte av särskilda skäl anses ofarligt att släppa till befolkningen (motsatt gäller i Sverige: allt offentliggörs om det inte finns starka skäl för motsatsen). Olyckligtvis har institutionerna själva fått välja hur öppenheten tillämpas, vilket lett till att t ex Europaparlamentet ändå är tyngt av sekretess. Ledamöterna i Europarl är helt enkelt inte beredda att förkasta sina hemländers murkna traditioner av hemlighetsmakeri och verkan i det fördolda.

Motsvarande gäller alldeles säkert i ACTA-förhandlingarna. Dessutom, och jag tror att det är en viktig detalj, är en av huvudpoängerna med ACTA att kringgå utvecklingsländernas kritiska granskning. ACTA är ett typ-exempel på ”forum-shopping” (se bl a South Centres rapport, s. 13-26). Eftersom ACTA bara är en halv-organisation än så länge, finns inget ramverk inom ACTA som definierar hur och vem som ska ha tillgång till förhandlingarna. Och det finns ingen internationell praxis som säger att en organisation som ännu inte bildats måste tillkännage varesig sin potentiella framtida existens eller sina potentiella framtida ramverk.

Är det här ett problem? Givetvis. Sverige borde bråka betydligt mer om det här, i medier och diplomatiskt. EU borde också bråka mer, som helhet. Kommissionen borde bråka mer. Kommissionen är nämligen bunden av EU:s åtaganden att vara så öppet som möjligt (art. 255 p1-2, Amsterdam). Det blir liksom oerhört komplicerat och jobbigt när kommissionen, som ska säkerställa medlemsländernas efterlevnad av EU:s lagar, inte själva tar initiativ till att öppna förhandlingarna så som de borde göra enligt ramfördragen.

Som icke-jurist är jag naturligtvis inte säker på att det finns rättspraxis som stödjer uppfattningen att kommissionen i det här fallet motverkar efterlevnad av ramfördragen. Det bara spontant känns så.

Snart utnämns ny chef för EPO

2009 är ett spännande år. Nytt parlament, ny kommission och… ny chef för EPO?

Jag minns de intressanta spekulationerna kring vem som skulle bli ny WIPO-chef förra året. Det är roligt att slött följa kommentatorer och bloggar som listar för och nackdelar med olika kandidater (det blev Francis Gurry, som om jag minns rätt är patentjurist eller liknande från Nya Zeeland). Spekulationerna kring vem det kommer bli låter naturligtvis inte vänta på sig med EPO heller.

Bloggen IP::JUR listar några kandidater från Danmark och Schweiz. Själv hoppas jag naturligtvis på en polack, med tanke på deras till synes jordnära inställning till mjukvarupatent. Kanske gör IP::JUR det också, för de skriver

It might also happen that other names will pop up in the game. I expect that other distinguished persons in particular from EPC Member States of eastern Europe might just now be sitting there, ruminating as to whether or not they might throw their respective hat into the ring.

Uppdatering: Nu när jag tänker på det borde vi naturligtvis skriva till polska patentverket och uppmuntra någon därifrån att söka posten. Här är kontaktuppgifterna. Frågan är bara vilken del av patentverket man kontaktar för att be någon ansöka?

Immaterialrätten måste avskaffas.

Nyligen köpte jag ett premiumkonto på Spotify. Tillsammans med spelinköp genom Valves Steam och Gamersgate samt regelbundna biobesök har jag nu lyckats portionera ut min mediebudget på alla mina tre favoritintressen – musik, film och datorspel. Branchen är räddad!

Spotify stärker ytterligare min uppfattning att fri kommunikation, och alternativa affärsmodeller som bygger på annat mervärde än artificiella informationsmonopol, är framtiden. Utan att förändra mina mediautgifter nämnvärt har jag nu tillgång till all musik, film och spel – allt utan att kreatörernas totala inkomster från mig förändras. En win-win för mig och dem.

För mig kom denna insikt våren 2006. Tidigare hade jag varit motståndare mot upphovsrättsbrott i principiell mening, även om jag så klart laddade ner material som alla mina vänner.

Efter att Piratpartiet bildades hängde jag därför på den nyupplagda hemsidan och läste in mig på immaterialrättspolitiken. Jag hittade aldrig några goda argument för mina tidigare åsikter. De visade sig vara grundade på inlärda dogmer snarare än genomtänkta resonemang.  Jag bytte därför gradvis åsikt och gick efter några månader med i partiet. Där engagerade jag mig senare i den jämtländska valrörelsen.

Alltför ofta hör jag att fildelningsfrågan är ”död”. Att det inte handlar om fildelning utan om medborgarrätt. Till viss del stämmer detta. Piratpartiet har ett gediget engagemang i integritets- och demokratifrågor. Däremot ser jag samtidigt en risk att medlemmar köper antipiraternas retorik om att fildelning är fel, och därmed implicit medger att fildelning gärna får förbjudas om det bara vore praktiskt möjligt.

Det är farligt. Vi i partiet får aldrig låta fildelningen förvandlas till endast en integritetsfråga. För det handlar faktiskt om just fildelning, vad än piratbyrån må säga om saken.

Fri informationsspridning säkerställer maximal distribution av information, vilket maximerar samhällsnytta, demokratiserar det offentliga rummet och jämnar ut ekonomiska klyftor. Ett fritt informationssamhälle är ett samhälle där information flyter som vatten mellan medborgare, där kostnaden för kunskap och ettor och nollor är just noll.

Ett sådant samhälle förutsätter ett massivt decentraliserat internet, bredbandsstruktur av mästerklass och, inte minst, en total kommunikationsfrihet med meddelarskydd.

Immaterialrätten är det fria informationssamhällets främsta fiende. Det går inte att kombinera fri kunskaps- och informationsspridning med ensamrätter till block av information, må det sedan vara ideell som ekonomisk upphovsrätt eller patent. Antingen är våra ettor och nollor fria, eller så är de låsta och kontrollerade av centrala noder.

Immaterialrätten hotar även äganderätten. Information finns inte i materiell mening. Information är ett mänskligt koncept som manifesterar sig inristade i mänskliga artefakter såsom CD-skivor eller pappersbrickor kallade målningar och fotografier. När vi kopierar skapar vi egentligen helt nya föremål, och när immaterialrätten ger andra inflytande över dessa, av oss ägda och nyss skapade, föremål hotas också vår äganderätt till dem.

Detta är vad som händer när du får veta att musiken på din hårddisk inte är din – de försöker säga att du inte äger disken fullt ut, trots att all kod är inristade på din egen fysiska egendom. Att de har rätt att bestämma vad du ska göra med dina ettor och nollor. Immateriellt ägande är lika absurt som det är overkligt!

Kreatörer talas det ofta om. Men kreatören kan inte äga någon information. Att vara kreatör är inte att skapa något nytt. Det är att utifrån de intryck samhället och naturen gett en omformulera och mixa information i nya former och i nya artefakter. Transformatörer är i sanning ett lämpligare ord!

När Per Gessle skapar en låt remixar han endast de musikupplevelser och erfarenheter han samlat på sig, den popmusik han hört som ung, de ackord han tränat på utifrån en sångbok. När han skriver låtar inspireras han kanske av vad en man sagt på en bar, eller vad han läst i tidningen, eller vad han sett på nyheterna.

Äger sångboken, mannen på baren eller tidningen delar av Gessles mix? Nej, det vore absurt. Det skulle leda till en oändlig rättighetskedja tusentals år tillbaka i tiden. Gessle kan därför inte ha någon rätt att hindra andra att göra samma sak som honom, dvs. mixa vidare på verket. När immaterialrätten delar ut ensamrätter till vissa att förfoga över vad den, på ett nästan sjukt sätt, utser till ”den slutliga remixen” leder det till att man kväser den nästan genetiskt inprogrammerade remixkultur som frodas i mänskligt skapande och kreativitet.

Immaterialrätten behövs inte. De delar som fungerar bra kan flyttas över till annan lagstiftning. Piratpartiet får inte glömma att det är ensamrätterna till information som är den verkliga boven, och att vi så länge dessa rättigheter består aldrig kommer leva i ett fritt informationssamhälle.

Information wants to be free!