Hem > Funderingar, Lag & rätt, Piratfrågor > Jon Bing, professor i rättsinformatik

Jon Bing, professor i rättsinformatik

Idag är jag på Norcon 23 på Litteraturhuset i Oslo. Imorgon ska jag, i egenskap av ungdom, NoFF-vinnare eller pikant inslag i fandoms vardag, debattera upphovsrätt ur ett sf-perpektiv med rättsinformatikprofessorn Jon Bing.

Om jag ska se det här som en form av politisk debatt borde jag naturligtvis ha gjort bättre research i veckan som gick. Nu blir det till att läsa de här texterna ikväll istället :/

Den enda gången jag sätt upphovsrätt nämnas explicit i ett sf-verk är i Nicola Griffiths Bränd av elden (finns i Nova science fiction-tidskrift #3). Berättelsen handlar typ om en ny form av instrument som skapar ljud via brutna ljusstrålar. Olika ljusstrålar ger olika klang. Instrumentet skapar upphovsrättstvister eftersom vissa rättighetsinnehavare anser att instrumenttillverkarna tar sig friheter. Omnämnadet är väl allt annat än centralt i berättelsen. En förflugen mening mitt i ett resonemang om något helt annat. Men faktum kvarstår att upphovsrätt som fenomen knappast omnämns, ens innan hela fildelningsdebatten kom igång, som något annat än rättstvister.

I bland annat böcker av Cory Doctorow och Charles Stross är det naturligtvis mycket intressantare resonemang om kluster och det globala medvetandet. Möjligheter med framtiden istället för de kroniska problem och smärtor vi lider av immaterialrättsligt idag är också mycket roligare att läsa om. Förmodligen att skriva om också.

Till sist, åter till mitt favoritland Nigeria, som i nätverkskultur via mobiltelefon varit ett föregångsland. Via en norsk kamrat: Clay Shirky kommenterar deltagarsamhället på TED.

  1. juni 19, 2009 kl. 18:08

    GL imorgon då :P

  2. Peter Andersson
    juni 19, 2009 kl. 18:24

    Det finns en sf-novell från 82 som behandlar både upphovsrätten i sig och upphovsrättsjuridiken i ett framtida samhälle där det i praktiken inte längre går att skriva några nya sånger eftersom alla tonkombinationer redan är upptagna och copyrightade. Den är så bra att den vann Hugo-priset året efter. Jag personligen betraktar den som en av de absolut bästa noveller jag någonsin läst (den trycktes på svenska redan på 80-talet, långt innan piratpartiet fanns) och givetvis finns den på nätet numera, upplagd av författaren själv, här har du dess URL: http://www.spiderrobinson.com/melancholyelephants.html

  3. teirdez
    juni 19, 2009 kl. 18:28

    @Peter: Oj! Tack så mycket! Den ska jag läsa ikväll och ta med mig till morgondagens debatt!

  4. Peter Andersson
    juni 19, 2009 kl. 18:47

    @Teirdez

    Lycka till: Citerar ett (IMHO) centralt stycke ur novellen åt dig här:

    ”There are eighty-eight notes. One hundred and seventy-six, if your ear is good enough to pick out quarter tones. Add in rests and so forth, different time signatures. Pick a figure for maximum number of notes a melody can contain. I do not know the figure for the maximum possible number of melodies – too many variables – but I am sure it is quite high.

    I am certain that is not infinity.

    For one thing, a great many of those possible arrays of eighty-eight notes will not be perceived as music, as melody, by the human ear. Perhaps more than half. They will not be hummable, whistleable, listenable – some will be actively unpleasant to hear. Another large fraction will be so similar to each other as to be effectively identical: if you change three notes of the Moonlight Sonata, you have not created something new…”

  5. Jakob
    juni 19, 2009 kl. 19:03

    I Charles Stross Accelerando nämns upphovsrätt på flera ställen. Bland annat när maffian ska driva in royalties från rättigheterna som överlevt från när alla skivbolagen slagits samman. Väldigt bra bok f.ö.

  6. Jakob
    juni 19, 2009 kl. 19:04

    Gah, du hade förstås redan skrivit om Stross :)

  7. juni 19, 2009 kl. 19:20

    I Frankrike gick just sf-författarna ut och tog helt otvetydigt avstånd från hadopi-lagen.

    http://ledomainedanais.blogspot.com/2009/04/ett-skont-science-fictionmanifest.html

  8. teirdez
    juni 19, 2009 kl. 20:22

    @Anaïs: Fantastiskt! :D

  9. juni 19, 2009 kl. 21:00

    Och så har vi Hugo Gernsback, ”sf:s fader” ofta kallad, som under sitt hedersgästtal på sf-världskongressen 1952 framförde idén att författare borde kunna få patent på uppfinningar, baserat på vad de skrivit. Gernsback själv gjorde en hel del uppfinningar, både riktiga (som han fick patent för), och litterära (som störtfloden av knasiga och en del kanske inte knasiga gadgets i hans oläsliga roman Ralph 124C41+).

    –Ahrvid

    …som f ö anser att patent måste finnas, ty annars blir inga uppfinningar gjorda. (Men man kan alltid diskutera vad som bör vara patenterbart och hur omfattande patent kan få vara.)

  10. juni 19, 2009 kl. 23:54

    Det som inspirerade Spider Robinson till Melancholy Elephants var uppenbarligen den nyss (1978) genomförda anpassningen av amerikansk upphovsrättslag till Bernkonventionens krav, med en skyddstid omfattande upphovsmannens liv plus 50 år (tidigare gällde 28 år efter registrering med en möjlig förlängning om ytterligare 28 år, och oregistrerade verk skyddades inte alls).

    Novellen känns påtagligt trovärdig. Om det är någonting väsentligt i den som jag skulle ifrågasätta, så är det tanken att halva jordens befolkning någonsin skulle försörja sig på intellektuellt skapande (eller ”upptäckande” för att använda Dorothy Martins ord). Det skulle nämligen innebära att varje kreatör i genomsnitt har en publik på en (1) person utöver sig själv, och denna person förväntas betala kreatören hälften av sin egen lön för att ta del av dennes verk (eller så delar 100 personer på bördan att försörja 100 kreatörer; summan blir densamma).

    I det läget spelar det ingen roll huruvida upphovsrätten varar i 50 eller 50.000 år; en ekonomi där ena hälften av befolkningen betalar för att den andra halvan spelar, dansar, sjunger och berättar sagor exklusivt för dem låter inte som något som skulle kunna uppstå annat än i en planekonomisk diktatur. I det läget kommer kompositörs- och författaryrkena att vara lika attraktiva som att skura offentliga toaletter, och lika välbetalda.

    Men huvudpoängen i historien, att vi måste glömma gammal kultur för att kunna tillåta oss att återupptäcka den, är väl uttryckt.

    Patentfrågan tycker jag att vi lämnar därhän; upphovsrättsfrågan är tillräckligt komplicerad och omfattande som det är. Dock finns det en antydan till ”patenttänk” i Melancholy Elephants när Dorothy beskriver hur man regelmässigt nekar upphovsrättsskydd till något som redan finns i databaserna; upphovsrätt medger till skillnad från patent att två inbördes oberoende kreatörer tillerkänns rättigheter till vad som i objektiv mening är två instanser av samma verk. Problemet blir att bevisa i domstol att verken är skapade oberoende av varandra.

  11. Bengt
    juni 20, 2009 kl. 00:58

    @Ahrvid
    ”…som f ö anser att patent måste finnas, ty annars blir inga uppfinningar gjorda. (Men man kan alltid diskutera vad som bör vara patenterbart och hur omfattande patent kan få vara.)”

    Tänk, jag trodde att många uppfinningar kom sig av att personer helt enkelt ville lösa problem som de stötte på i sin vardag. Men man kanske slutar lösa sina egna problem om man inte tror att man kan bli rik på det.(?) ;-)

    Och om en biltillverkare har problem med att en bilmodell lätt voltar… så försöker de givetvis inte uppfinna något som motverkar detta om det inte skulle gå att patentera. :-)

    Och inte skulle man donera pengar till cancerforskning om en närstående dog i cancer… såvida man inte fick en andel i eventuella framtida vinster.

    Är det verkligen BARA pengar som motiverar till uppfinningar??? :-O

  12. Bengt
    juni 20, 2009 kl. 01:05

    PS

    Själv har jag gott om bra ideer på uppfinningar som jag struntar i att göra någonting (komersiellt) av eftersom jag som privatperson inte har möjlighet att granska alla patent som redan finns… och där ute sitter patenttrollen och väntar på att man ska börja tjäna stora pengar och därmed bli ett lämpligt byte för stämningar. :-(

  13. Peter Andersson
    juni 20, 2009 kl. 08:33

    @ Anders Andersson

    Jag tror att författaren menar det i framtida statistisk/arbetsmarknadspolitisk bemärkelse när det nämns att hälften av befolkningen är listade som artister hos myndigheterna/skatteverket, i stycket efter låter han senatorn berätta att han faktiskt bara känner till tre stycken sådana som fortfarande arbetar aktivt…

    Inga ytterligare pluspoäng till författaren för den detaljen dock; politisk manipulation av arbetslöshetsstatistiken var inte sf utan verklighet i både USA och Sverige redan när novellen skrevs. :-(

  14. juni 20, 2009 kl. 12:54

    ”Smaken är ju som baken delad”Tack och Löv :!: :roll:

  15. juni 20, 2009 kl. 13:52

    Peter, om du menar att artisterna i praktiken är arbetslösa, så innebär det likafullt att den andra halvan av befolkningen (som vi får anta har jobb) är den som betalar för deras uppehälle. Huruvida betalningen kallas ”royalty” eller ”arbetslöshetsunderstöd” är av underordnad betydelse. Alternativt svälter artisterna ihjäl på ett par veckor.

    För att jag skall kunna tänka mig att avstå halva min lön till underhållning räcker det inte med att underhållningen är av toppkvalitet och tillgänglig för mig dygnet runt; min lön måste vara så hög (eller priserna så pass låga) att allt det andra jag behöver eller vill ha kan betalas med mindre än fyra timmars arbete om dagen (alternativt fyra minuters arbete, om normalarbetstiden nu sjunkit till åtta minuter per dag). Jag betalar idag en stor del av min lön till bostad, mat och service (resor, hälsovård och liknande), mycket läggs på hög för framtida bruk, medan kanske högst en procent går till underhållning (främst böcker).

    Då inser jag också att merparten av det jag betalar för underhållningen inte går till artisterna och upphovsmännen, utan till mellanhänderna. Räknas musikdistributörerna till den halva av befolkningen som är bokförda som ”kreatörer”, eller till den arbetande halvan? Vad arbetar de med i praktiken, om det inte finns någon musik att distribuera?

    Ur nationalekonomisk synvinkel spelar det inte så stor roll huruvida det faktiskt går åt tio manår för att komponera ett musikstycke, eller kompositören klarar av det på en dag och sedan lever på royalties/understöd resten av de tio åren. Om han däremot jobbar svart med att skura toaletter eller vända hamburgare för att få något utöver ”konstnärslönen” att leva på, då är förstås statistiken grovt missvisande och talet om ”halva befolkningen” meningslöst. Jag är också upphovsman, men det betyder inte att jag ägnar 100 procent av min arbetstid åt den rollen. I genomsnitt ägnar vi nog alla mindre tid åt att skapa kultur än åt att ta del av kultur, gratis eller ej. Det är därför som ett samhälle där över hälften av människorna skall försörja sig på kulturskapande blir så bisarrt. Det vore rimligare att tänka sig att de försörjde sig på prostitution; det har fungerat förr.

  16. Peter Andersson
    juni 20, 2009 kl. 15:31

    @ Anders Andersson

    Det hela beror förstås på om författaren menar femtio procent av jordens hela befolkning eller femtio procent av den i klassisk mening vuxna och arbetsföra delen av befolkningen.

    Om man tänker sig det förstnämnda så har vi ju jämförelsevis faktiskt redan i dag 2009 i Sverige ett system där cirka femtio procent av befolkningen försörjer den andra halvan; av drygt nio miljoner medborgare utgörs den skattebetalande/arbetande delen av ”bara” fyra till fem miljoner.

    Den andra halvan uppbär olika former av ”medborgarlön” som av historiska och sociala kontextskäl inte kallas för det utan går under diverse olika namn som pension, arbetslöshetsersättning, studiebidrag, barnbidrag, och diverse olika löneformer under prefixet kultur eller någon synonym till detta.

    Vi skulle kunna fastna i en off topic diskussion kring det sättet att räkna arbetande och ”arbetslösa” i dagens samhälle, det är ju inte den normala matematiska infallsvinkel man normalt använder och jag är den första att hålla med om t.ex den givna invändningen att nyfödda inte bör räknas som arbetslösa. För att återknyta till novellens tänkta framtid med åtta miljarder artister/arbetslösa så konstaterar jag bara att författaren undviker frågor om den sociala/tekniska utvecklingen i övrigt med matförsörjning, miljö, robitiserade arbeten, bostadsproblematik med mera (det hade ju tagit skärpan från kortnovellens fokuserade upphovsrättsproblematik) och att man därför även som läsare för den centrala frågeställningens skull kan välja att utgå från att dessa åtta miljarder i praktiken lever på någon form av ”medborgarlön” under artistiska yrkestitlar.

  17. Minne
    juni 20, 2009 kl. 15:39

    http://www.webscription.net/chapters/0743471598/0743471598___2.htm Life-line av R.A.Heinlein berör ämnet lätt.

  18. juni 21, 2009 kl. 01:06

    Till Bengt:
    ”Tänk, jag trodde att många uppfinningar kom sig av att personer helt enkelt ville lösa problem som de stötte på i sin vardag.”
    Så kanske man kan resonera kring småproblem av den typ som finns i just en trivial vardag (t ex ett nytt sätt att spika ihop en bokhylla).
    Men ingen sätter igång och ”i sin vardag” skapar ett laboratorium för en miljard för att skapa en ny sorts bilmotor.

    ”Och om en biltillverkare har problem med att en bilmodell lätt voltar… så försöker de givetvis inte uppfinna något som motverkar detta om det inte skulle gå att patentera.”
    Just det. Tveksamt om de satsar, säg, en miljard på problemet. (F ö ett dåligt exempel. En bil som lätt välter har troligen dålig viktfördelning, och lösningen är oberoende av patent – att ändra viktfördelningen. Tanken att ändra viktfördelning kan inte patenteras.)

    ”Och inte skulle man donera pengar till cancerforskning om en närstående dog i cancer… såvida man inte fick en andel i eventuella framtida vinster.”
    Och vem skall cancerfonden ge pengarna till för cancerforskning? Visst, man kan ju tänka sig statliga forskningsinstitut, men min uppfattning är att statlig verksamhet funkar ineffektivt. Sköter staten/politikerna en verksamhet kan man räkna med att man bara får halv valuta för pengarna (eller ungefär det).

    ”Är det verkligen BARA pengar som motiverar till uppfinningar?”
    Kanske inte bara, men det ingår som den kanske ledande komponenten.
    Ett annat problem, om vi helt skulle avskaffa alla patent, är att uppfinningar kan hemlighållas. Det var ju alternativet till patent, innan de första patentliknande privilegierna började utfärdas i italienska handelsstäder under tidig renässans: en hantverkare som hade exempelvis en ny tillverkningsmetod såg till att hålla den hemlig. På så vis dör en uppfinning när den som bär på hemligheten försvinner. Det blir inte heller möjligt för andra att arbeta på teoretiska förbättringar (vilket man kan göra även om någon annan har ett patent).
    Och den atmosfär av hemlighetsmakeri, non-disclosure-avtal och annat skräp, som skulle få en rejäl hausse om uppfinnare tvingas till sekretess istället, skulle göda en redan övergödd advokatkår ännu mer!

    –Ahrvid

  19. Bengt
    juni 21, 2009 kl. 02:01

    @Ahrvid

    ”Så kanske man kan resonera kring småproblem av den typ som finns i just en trivial vardag (t ex ett nytt sätt att spika ihop en bokhylla).”

    Jag vet inte vad du har för bakgrund… men kanske de största problem du funderar på till vardags är hur man spikar upp bokhyllor.(?)

    ”En bil som lätt välter har troligen dålig viktfördelning, och lösningen är oberoende av patent – att ändra viktfördelningen. Tanken att ändra viktfördelning kan inte patenteras.”

    Nej, men att ändra konstruktionen av hjulaxlarna kan patenteras (Ford Explorer).

    ”Visst, man kan ju tänka sig statliga forskningsinstitut, men min uppfattning är att statlig verksamhet funkar ineffektivt.”

    Precis… Skit i Malaria. Satsa på efterträdare till Viagra och fler medel mot håravfall. Det är där pengarna finns. Och ingen bromsmedicin till de som inte kan betala för sig!

    ”Ett annat problem, om vi helt skulle avskaffa alla patent, är att uppfinningar kan hemlighållas.”

    En uppfinning som kan anses som säkert skyddad genom att vara ”hemlig” skulle inte patenteras idag heller. Men det är ingen som tror att hemlighet är ett fungerande skydd, utom möjligen kärnvapenteknik där det är lite svårt att komma över något att kopiera. ;-)

  20. juni 21, 2009 kl. 11:40

    Peter, att en människa inte är arbetsför under precis hela livet är nog en faktor som vi får räkna med förblir oförändrad, även om gränserna för ”arbetsför ålder” har förskjutits både uppåt och nedåt (människans livslängd har ju också ändrats).

    Jag förutsätter alltså att historiens uppgift om åtta miljarder kreatörer (eller om det var musiker) på sin höjd inkluderar kreatörernas barn, inte alla ännu ej arbetande barn och ungdomar som likväl kan traktera något musikinstrument. Deras försörjningsbörda ligger helt enkelt på deras anhöriga, som kan ha andra yrken. Att en viss andel av den ej arbetsföra befolkningen saknar anhöriga och därför i stället försörjs genom olika socialförsäkringssystem saknar betydelse för ekvationen som helhet; det är lika mycket pengar som flyttas runt.

    Att vara barn, studerande, arbetslös eller pensionär är inte ”yrken” som någon annan betalar mig för att utöva, utan skeden i livet som de flesta någon gång passerar, och tanken är att jag under mina arbetsföra år skall tjäna ihop tillräckligt för att finansiera de övriga åren (av mitt eget liv, eller av någon annans). Om en utövande musiker har barn, då betalar hans publik indirekt även för barnens uppväxt, på samma sätt som tågresenären betalar för att lokförarens barn skall gå i skolan. Barnen kan och bör välja helt andra yrken än föräldrarna, vilket är en förutsättning för dynamik på arbetsmarknaden.

    Den arbetslöse eller pensionären byter däremot inte yrkeskategori; om vi vill lyssna på musik, då går i praktiken en väsentlig del av betalningen för musiken till mat och husrum åt arbetslösa eller pensionerade musiker. Varje yrkeskår måste i det långa loppet vara självförsörjande, och inte parasitera på andra yrkeskårer (som exempelvis sker när skivbolagen kräver att datorindustrin täcker deras uteblivna försäljning med ”privatkopieringsersättning”).

    Syftet med denna invändning är nu inte att kritisera Robinson i litterärt avseende, utan att ge Amelia tips om vad i denna sf-novell som är användbart i en diskussion med ekonomer eller jurister om upphovsrättens framtid.

    Andra detaljer som författaren beskriver – lagförslag om oändlig skyddstid, systematisk kontroll av all musik gentemot redan registrerade verk, ackumulerandet av alla rättigheter i ett fåtal bolags ägo – är fullt realistiska och har i viss mån redan inträffat.

    Idén om en värld där hälften av befolkningen yrkesmässigt underhåller den andra hälften med musik är däremot för mig surrealistisk och fullkomligt verklighetsfrämmande, och jag skulle inte nämna den för någon ekonom utan att omgående ta avstånd från den.

    Amelia torde dock ha studerat mer ekonomi än jag har, så jag predikar nog för kören här…

  21. juni 21, 2009 kl. 17:37

    Till Bengt:
    ”Nej, men att ändra konstruktionen av hjulaxlarna kan patenteras (Ford Explorer).”
    För mig låter det rimligt att en ny bakaxelkonstruktion skall kunna patenteras.

    ”Precis… Skit i Malaria. Satsa på efterträdare till Viagra och fler medel mot håravfall. Det är där pengarna finns. Och ingen bromsmedicin till de som inte kan betala för sig!”
    Medicinforskning är förvisso ett problem, vad gäller patent. Men fullt så cyniskt fungerar det ju inte i praktiken! U-länder får faktiskt tillgång till mycket kraftigt subventionerade – eller i vissa fall gratis läkemedel. Ingen ansvarsfull person säger ”Skit i Malaria” osv.
    HIV/AIDS hör till de sjukdomar det forskas allra mest om. Men utan utsikt att få igen de enorma beloppen genom ett patent, kan vi vara övertygade om att HIV/AIDS-forskningen skulle vara en rännil mot idag.

    ”En uppfinning som kan anses som säkert skyddad genom att vara “hemlig” skulle inte patenteras idag heller. Men det är ingen som tror att hemlighet är ett fungerande skydd”
    Hemlighållande är ett mycket effektivt skydd i många fall. De flesta har det dock idag inte som metod, då det finns möjlighet att få patent istället. Avskaffar vi patent kan vi vara övertygade om att hemlighållande blir populärt igen. Vi får mindre öppenhet istället för mer. Vi får fler advokater som springer omkring med non-discolsure-avtal, civilstämningar m m.
    Och i de fall inte hemlighållande kan skydda dyra forskningsinvesteringar, lär forskning och utveckling förtvina.

    –Ahrvid

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: