Arkiv

Archive for juli, 2009

Island ansöker om medlemsskap i EU

1800-talet var en period av fred för Europa, och därmed också fred för världen. Efter Napoleonkrigens slut följde ett oöverträffat välstånd och en tro på den eviga freden. En värld där handel, internationellt utbyte och en kommunikationell revolution skulle hindra alla framtida krig, och där stormakter som samarbetar i fred var källan till stabilitet. Inte olikt hur vi tänker på världen idag.

Första världskriget får sällan samma uppmärksamhet som sin efterföljare, men är på många sätt betydligt mer skrämmande. Medan det andra världskriget hade sina grunder i parlamentarismens misslyckande, och därmed en stärkt militarism, i Tyskland, Italien och Japan, vilket i sin tur ledde till de galenskaper vi idag förknippar med fascism och nazim, så var det första världskriget betydligt friare från onda och goda aktörer.

Varje folk sköter sig själv. Tanken på en maktbalans mellan självständiga folk som källan till fred har alltid varit lockande, men alltid lika förrädisk. När folk idag hyllar varje folks suveränitet, även på bekostnad av enskilda individers lycka och livsprojekt, så glömmer de bort att det var just denna suveränitet och exkluderande nationalism som ledde till miljoner döda i skyttegravarna.

När Kol- och stålunionen bildades efter andra världskrigets slut, med mål att hindra framtida krig mellan Frankrike och Tysklnad, var det förmodligen få som trodde att Europa någonsin skulle enas. Fred var det bästa man kunde hoppas på, en dröm nog svår att fånga efter fyllda kyrkogårdar och en värld skakad i spillror.

Idag tog Sverige emot Islands ansökan att gå med i EU. En historisk dag för islänningarna, men likväl en historisk dag för Europa. Vi har sannerligen kommit en lång väg, cynikerna och nationalisternas varningar till trots. En bättre värld får vi genom en mer enad värld, där varje människa, varje familj, varje kommun och land och folk, ser på sig själva som medlemmar i en rad grupper, subkulturer och sammanhang, men likväl  som en stor, samlad mänsklighet.

En samlad mänsklighet, och en enad värld.

Annonser

Ny morallag ska ses över.

Riv upp, lägg ner, glöm bort.

Dags att sluta med tramset.

Indexera inte våra artiklar på Google…?

Väldigt sällan blir jag uppriktigt överraskad av uppmaningar till skärpning av upphovsrättslagstiftningen. Det finns någon form av moraliskt imperativ som rättfärdigar att de som förespråkar gamla tiders upphovsrätter ständigt drar upp antingen påstådda förlorade inkomster (rätt till frukten av sitt arbete, även om det är sinnligt), samt rätten att själv kunna kontrollera distributionskanalerna för ett verk (på samma sätt som man har rätt att välja vem man säljer sin stol till eller genom vilken typ av återförsäljare).

Men nu såg jag just det här: Fler tidningar med WAN i spetsen vill lagstifta mot sökmotorernas möjligheter att indexera tidningsinnehåll på nätet.

Jag förstår inte syftet med att förespråka en sån regeländring alls.

Vad jag lurar på är dessutom om det inte föreligger så, att mediaföretagsägare i Europa inte kan åberopa någon generell vägran att låta visst tidningsstoff publiceras på nätet. Snarare ligger rätten att vägra på varje enskild upphovsperson till en artikel. Där lär Europa skilja sig från USA som mycket vidlyftigare tillåter att man avskriver sig all upphovsrätt när man producerar verket som del av en anställning hos arbetsgivare. I USA skulle man alltså kunna tänka sig någon form av förlängd moralisk rätt för mediakoncernsägarna att vägra viss form av distribution. Men i Europa borde det falla på den enskilde upphovspersonen.

Så vad är poängen? Det verkar inte finnas någon moralisk rätt att åberopa i Europa, och de ekonomiska vinsterna av att undslippa indexering torde vara obefintliga.

En av förespråkarna av lagändringen, EPC, verkar vara en sammanslutning av mediaföretagsägare och enligt egen utsago på intet sätt en branschorganisation. Den andra förespråkaren, WAN har som enda svenska medlem, Tidningsutgivareföreningen, är en sammanslutning av tidningar (och alltså inte tidningarnas moderbolag, eller ägare).

Både EPC och WAN säger sig stå för så få restriktioner på reklam och annonsering som möjligt. Tidningarnas webbredaktioner släpper ju in så många annonser att man knappt kan läsa artiklarna!

Jag är lite förvirrad. Även om det vore så att det finns både moraliska och ekonomiska incitament för ett sånt här regelverk, förstår jag inte varför det skulle behövas en regel på EU-nivå. Eller ens nationell. Det känns som en situation som bäst skulle kunna regleras mellan de berörda parterna, som i fallet sökmotorer och mediaföretag båda är privata. Och EU torde ju vara förpliktigat att bevara den fria marknaden fri enligt ramfördragen.

Yttranderätt

En klassisk distinktion inom den politisk-filosofiska frihetsdiskussionen är den mellan negativ och positiv frihet. Negativ frihet är att vara fri från att tvingas göra vissa saker, exempel fri från skatt, fri att yttra sig, fri att gå vart man vill. Positiv frihet innebär att vara fri att göra saker, exempelvis fri att kunna gå i skolan, att ha tillräckligt med pengar för att leva ett normalt liv, att ha fritid för sport och umgänge med barnen.

Denna typiska indelning genomsyrar höger/vänster-skalan. Negativ frihet associeras i Sverige oftast med högern och liberalerna. Positiv frihet med vänstern och socialisterna. I verkligheten är inte indelningen så skarp, och i realiteten omfattar båda sidor en blandning av positiva och negativa friheter, något som inte minst gäller för den enorma socialliberala mittenfåran. Det finns dock en skillnad i vart man lägger tyngdpunkten, och därmed även vart ens mentala kartor visar vägen.

Rent metafysiskt bygger frihetsdiskussionen på hurudvida man accepterar tanken på att människan har en fri vilja, eller om hon istället är determinerad och bestämd av sina omständigheter. Om inte människan har fri vilja, och därmed inte fria val, då leder negativ frihet endast till att andra omständigheter tillåts dominera hennes liv. I ett samhälle där alla ges samma negativa friheter, enligt principen om alla människors lika värde, kan ett samhälle vara såväl ojämlikt som ofritt. Ett positivt frihetsbegrepp fokuserar istället mer på omständigheter och faktiska situationer än valmöjligheter och fri vilja. ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”, som marxisterna skulle säga.

Utan att i detalj gå in på kontroversen kring determinism och fri vilja kan man notera att vi åtminstone till viss del är determinerade av vår omgivning. Din fria vilja ger dig inte utbildning där utbildningen kostar mer än din årslön, din fria vilja ger dig inte mat på bordet där du är arbetslös och utan skyddsnät. Med denna insikt skapas också den legitimitet som existerar för ett positivt frihetsbegrepp. Det finns också idag i Sverige en allmän minimisyn på att det krävs någon sorts balans där inte endast negativa utan även positiva friheter räknas som nödvändiga.

Frihetsbegreppet i svensk politik används oftast som en klumpig och massiv slägga i skattepolitiska frågor och i den eviga debatten kring ekonomisk utjämning och vårt socialförsäkringssystem. När det gäller frihetliga frågor som yttrandefrihet tycks istället libertarianernas nästan fundamentalistiska frihetsperspektiv helt äga frågan.  Yttrandefrihet innebär därmed endast att vara fri att yttra sig var som helst, när som helst, om vad som helst – frihet från.

Denna negativa yttrandefrihet kontrasteras sällan mot en mer positiv yttrandefrihet.  Sällan åberopas möjligheten att faktiskt reglera samhället i yttrandefrihetens namn.

En mer balanserad syn skulle inbjuda till det vissa skulle kalla begränsningar av yttrandefriheten. Med den negativa yttrandefriheten blir exempelvis förtal och hets mot folkgrupp absurt och en styggelse, men med ett positivt yttrandefrihetsbegrepp måste man även ta hänsyn till hur extrema personangrepp och öppen rasism förgiftar det öppna samtalet och hindrar människors möjlighet att kommunicera. Det betyder inte att lagstiftningen i sig är positiv, den är fortfarande som alltid föremål för diskussion (är den effektiv, gynnar den samhället?), men det introducerar en ny variabel att bedöma lagstiftningen utifrån ett yttrandefrihetsperspektiv.

Frågan om yttrandefrihet har, inte minst i Piratpartiet, ofta tillåtits fokusera ensidigt på frånvaron av regleringar, vad staten inte ska göra, men inte  vad den kan göra för att gynna folks möjligheter att göra sig hörda och nyttja sin yttrandefrihet. Exempel på sådana positiva insatser skulle kunna vara investeringar i fiberbredband, ett utvecklat biblioteksväsende, nationellt arbete mot spam och botnets, och utbildning i IT och kommunikation i tidig ålder.

Piratpartiet har allt att vinna på att diskutera dessa frågor. Ett fokus på inte enbart friheten att kommunicera, utan även de praktiska möjligheterna och förutsättningarna att göra det. En mer fullständig syn på kommunikation – en mer utvecklad syn på yttrandefrihet som en positiv yttranderätt för var och en – tror jag skulle hjälpa partiet att nå en bättre balans och större intellektuellt djup i frågorna.

En skrämmande värld

Litauen har nyligen stiftat en morallag som förbjuder att ge en positiv bild av homosexuella. Jag insåg precis, bland annat efter att ha läst Mattias Bjärnemalms utmärkta kommentar, att jag har svårt att uppmana min ilska kring händelsen. Upprördheten finns där, men den är trött. En trött och sliten idealism.  Snarare är det som en nära person gått bort, det lämnar ett tomrum och en nästan förlamande tystnad.

Och något har sannerligen dött när det i europa 2009 stiftas repressiv lagstiftning mot homosexuella. När det i europa 2009 inte ses som acceptabelt med homosex. Det var inte så här det skulle bli, var är upplystheten, och i brist på den, åtminstone toleransen? Var är glädjen över människors kärlek till varandra?

För den som tycker att alla länder ska ”ta hand om sig själva”, för vänsterisolationisterna, för de nationalistiska liberalerna – låt detta bli en varning. För de som anser EU endast är en ekonomisk plattform som inte ska syssla med lagstiftning – glöm inte de homo- och bisexuella i Litauen. Det finns ingen rättighet för länder att förtrycka sina invånare. Övernationell lagstiftning kan vara ett av få verktyg vi i slutändan har för att hjälpa dem, att upprätthålla människovärldet även i andra länder.

Själv hoppas jag Europadomstolen kommer slå ned på Litauen. Samt att Sverige officiellt och formellt visar att man inte tolererar sådant här beteende hos sina grannländer, och att det kommer få diplomatiska konsekvenser.

Malmöprogrammet är framtiden

Om man tycker Stockholmsprogrammet låter lite otäckt, lite dumt, kanske man blir glad över att det snickras på ett alternativ. Direkt från de skånska djunglerna: Malmöprogrammet!

Varför är Malmöprogrammet så bra? Malmöprogrammet kommer från oss, från människor, och växer sig upp genom samhällsasfalten med sprängkraft större än dynamit.

Vilka värderingar har Malmöprogrammet? Vi är en massa människor som bygger en europeisk gemenskap där alla kan känna sig hemma.

Vad är fel med EU:s säkerhets- och gränspolitik?

Sånt här ska man ju egentligen reagera mot mycket tidigare (typ igår), men innan alarmismen slår sin rot vill jag bara poängtera att Rick Falkvinge med samma resonemang också är emot lagen om hets mot folkgrupp.

När vi tänker oss ”terroristprat” i falkvingsk tappning får vi också bilden av någon liten imam som sitter och ondgör sig över västlänningarnas otrogenhet. Men den absoluta majoriteten terroristbrott i Europa begås, enligt Europols TESAT-rapporter, av separatister i norra Spanien och södra Frankrike. ETA har till exempel skjutit ihjäl politiker i de två senaste valen i Baskien. Kanske behöver man en lag om hets mot folkgrupp även när hetsen drabbar valda politiker?

Samtidigt får man förstås vara försiktig. Jag varken tror eller gör anspråk på att veta hur man bäst ska skydda valda politiker i Baskien, eller bäst ska ta tillvara polska bögars mänskliga rättighet att inte bli utsatta för våld av uppeggade horder homofober. Jag har heller inga siffror på hur pass mycket svenska homosexuellas (den mest våldsutsatta gruppen i Sverige idag) situation har förbättras sedan lagen om hets mot folkgrupp trätt i kraft.

Om hets mot folkgruppslagen varit effektiv kanske man kan anta att det som skett i Stockholmsprogrammet är ett erfarenhetsutbyte? ”Det funkade här, så det kanske funkar hos er också.”?

Men det är klart, en stor brist i EU:s hantering av terroristbrott är att man behandlar dem separat från andra våldsbrott. Varje terroristbrott är ett våldsbrott, och bör i lagen vara jämställt med sådana. Det kan inte vara så att man får värre och hårdare straff för att man t ex begått ett brott utan vinstsyfte (men potentiellt med politiskt) än om man hade vinstsyfte (detta är fallet vid t ex dataintrångsbrott i Storbritannien idag). Det kan heller inte vara så att förberedande för planering av (terrorist)brott ger hårdare straff än förberedelse av vanliga våldsbrott. Sådana saker bör vi få Stockholmsprogrammet att ta avstånd från. Vi är inte längre i panik efter 11 september. Vi kan börja växa upp nu, liksom.

I vilket fall känns behandlingen av resenärer vid EU:s gränser mycket mer fel för mig. Hela bilden av in- och utvandring som det främsta och viktigaste hotet att bekämpa känns främmande och icke-konstruktivt. Dessutom resulterar det i att vansinniga mängder data samlas in om varje resenär för att sedan spridas vind för våg mellan resecentraler och nationalstaters säkerhetstjänster. Nej, nej, nej, liksom.

Att motverka att flera länder inom Schengen dessutom håller på att flytta sina gränser, så att dessa blir allstädes närvarande, är någonting som EU och ministerrådet via Stockholmsprogrammet borde ta sig an att motverka. Yes? För man ska få vara inne i ett land efter att man passerat gränsen. Gränsen är något man ska kunna ta sig förbi. Därför ska Tyskland, Nederländerna och Grekland inte utföra godtyckliga identitetskontroller på människor som bara råkar stå på en gata. För även om tanken är att man ska skydda landet mot externa, fientliga element, är det som egentligen händer en ökad osäkerhetsfaktor för de medborgare som råkar stå ut från mängden. Och enligt vad jag hört, så fungerar det i alla fall i Grekland så att polisen till och med kan ta denna sin befogenhet som ursäkt för att trakassera folk de tycker illa om.

Förresten ska vi bygga Malmöprogrammet idag på Gustav Adolfs torg i Malmö 17:00!! Där kan du vara med och skapa din egen europeiska säkerhets- och gränspolitik! Komsi :))