Patent och varumärken

Idag har jag postat det första inlägget i en kurs på runt tio delar om patenträtt förr och idag. Det är huvudsakligen en genomgång av olika patentsystem, hur de utvecklats, hur läget ser ut idag. Jag hoppas att jag lämnat så mycket som möjligt för läsarna att dra egna slutsatser, och tycker egentligen inte heller om att se mig själv som en politisk agitator.

Därför vill jag nu förvåna alla genom att återigen hoppa tillbaka till varumärkesdebatten.

Jag har tidigare hävdat att varumärkeslagen är onödig, och att den är fullt utbytbar med marknadsföringslagen som jag hävdat vid behov till och med skulle kunna utökas om detta krävdes för att spara de positiva effekterna av varumärkeslagen samtidigt som vi gör oss av med en immaterialrätt.

Förstå då min förvåning när jag läser kapitel 13 ur boken Immaterialrätt och otillbörlig konkurrens av Bernitz et al (ISBN:9172232366) där det står att marknadsföringsrätten i stort sett redan uppfyller mina krav! Jag citerar (s. 290):

[I fråga om bedömning av vilseledande efterbildning av kännetecken kan m]arknadsrättslig praxis … knappast vara mer restriktiv än den varumärkesrättsliga.

s. 291

I praktiken är det vanligt att en efterbildning som är vilseledande och kan förbjudas enlig markandsföringslagen samtidigt utgör ett immaterialrättsintrång. Rättihetsinnehavaren /…/ kan [då] antingen gå den immaterialrättsliga vägen och stämma för immaterialrättsintråg eller den marknadsrättsliga vägen och få privat och det föreligger en vilseledande efterbildning och/eller vilseledande om kommersiellt ursprung. Det marknadsrättsliga alternativet kan många gånger vara attraktivt.

En av anledningarna till att marknadsrätten är attraktivare än varumärkesrätten i fråga om intrång är helt enkelt att marknadsrätten innehåller skarpare och bättre möjligheter till sanktioner mot intrånget. Ur marknadsrättslig synpunkt kan man heller inte hävda att man precis lagt sig utanför ett varumärkes skyddsomfång: två logotyper eller kännetecknande förpackningar som inte är helt lika, men som en konsument ändå skulle kunna tänkas bland ihop om hen såg dessa vid två olika tillfällen, utgör fortfarande ett marknadsrättsligt ofog. Marknadsrätten är således ett attraktivare processuellt alternativ för konflikter både mellan näringsidkare och i sammanhang då man rent ut vill skydda en konsument.

Givet att Bernitz et al av detta drar slutsatsen att man borde tillåta samtidiga talan ur marknadsrättsligt och varumärkesrättsligt perspektiv (vilket inte var möjligt iaf 2005 då boken skrevs – jag har inte kollat upp efterkommande revideringar av varumärkeslagen (än)) kanske man inte ska bli för exalterad av det här. Själv tycker jag det verkar som att Bernitz et al istället för att dra den uppenbara slutsatsen att det finns ett mer än fullgott alternativ som a) ger bättre skydd än varumärken och b) ger vidare skydd än varumärken och att detta därför skulle kunna användas som grund för att ifrågasätta effektiviteten av att ha ett register över immateriella rättigheter som enbart skapar betungande administration för staten och inblandade varumärkesinnehavare, medvetet väljer linjen att den immateriella rättigheten är värd att skyddas och bevaras enbart i egenskap av sig själv.

Jag kan inte tänka mig en mer konsument- och näringsidkarefientlig inställning.

Patenten lika utarmade som mellanvästerns prärier

Jag läste tidigare i somras en summarisk genomgång till fördel för läkemedelspatent, och minns att jag tyckte det var ambitiöst utfört med grafer, kostnadskalkyler och mångtaliga ord. Nu har jag hittat länken till detta inlägg: Prärietankar om varför läkemedelspatenten behövs.

När jag läste inlägget tänkte jag att det inte någon större idé att kasta sig ut i polemik så snart man läst inlägget. Trots att inlägget börjar med att lite surt avfärda motstånd mot läkemedelspatent som Leninfetischism och kommunism innehåller det trots allt många argument som kan förtjäna att bemötas på ett bättre sätt än att genom en kontra-idiot-förklaring.

I framställningen nedan bortser jag från Prärietankars missförstånd att patent bara tas på kemiska föreningar som genomgår kliniska prövningar: i själva verket är hundra tusentals kemiska föreningar, gener, proteiner och processer för att ta fram dessa patenterade utan att användas alls. De oinskränkt skyddande patenten på kemiska föreningar är nämligen en rätt att hindra andra från att använda den kemiska föreningen, som ju är extra rolig ifall man vill hindra andras forskning, vilket också är syftet med att okynnespatentera allt man tror sig upptäcka.

Grundforskning v läkemedelsforskning

Prärietankar hävdar att dessa företeelser är väsenskilda och att man inte kan jämföra dem. Det är bara sant i den bemärkelse att uppfinningshöjd på patenverken idag räknas mycket generöst. På grundforskningsnivå ägnar man sig oftast åt banbrytande nyskapande, medan man inom läkemedelsforskning satsar på s k ”me too”-forskning. ”Me too”-mediciner kallas sådana mediciner som till sammansättning och egenskaper är i stort sett identiska med andra mediciner, men har minsta möjliga differens för att kvalificera sig för ett nytt patent.

Uppfinningshöjden i europeisk patentlagstiftning är mycket generös: det kan räcka med att skapa en spegelisomer av en befintlig molekyl för att kunna ta ett nytt patent, eller byta ut en kloratom mot en fosforatom i en kemisk förening. I TRIPS-drabbade u-länder har man också oroat sig för denna inflationsbenägna generösa uppfinningshöjden, vilket föranledde att när man till slut blev tvungen att anpassa sin inhemska patentlagstiftning till TRIPS i Indien man skapade en sektion 3(d) vars enda syfte är att sammankoppla uppfinningshöjden med ett krav på avsevärd differens i effekt av den kemiska föreningen, utöver det krav på föreningens molekylära sammansättning som naturligtvis också är närvarande.

Ett annat sätt på vilket grundforskningen skiljer sig från läkemedelsforskningen är att grundforskningen oftast inte är patentdriven. Den är till och med så pass lite patentdriven att både EU och svenska statliga offentliga utredningar ser det som ett problem: man vill ha patentutbildningar på forskningsnivån för att höja den europeiska innovationen!(?) (SOU 2008:20, ProtonEurope)

Sett som incitament för forskning är nog också de flesta bedömare överens om att patent idag inte främst fungerar som uppfinningsincitament. Det framgår också av preambeln till TRIPS-avtalet, som skrevs redan 1995: patentsystemet och immaterialrätterna i övrigt är förutsättningar och verktyg i frihandel (se också Peter Drahos: Information Feudalism). Deras funktion är att vara handelsverktyg, säkerhet för framtida handel och bytes- samt korslicensieringsvaror. I mindre än 2/5 av läkemedelsforskningsfallen är patentmöjligheten en pådrivande faktor för forskningen: den skulle ske ändå (t’Hoen 2005).

Kliniska tester

Kliniska tester är säkert till sin natur kostsamma. Man ska identifiera den eller de grupper som ska fungera som testgrupp och referensgrupp och ha kontinuerlig utvärdering av dessa. I testfas 1 brukar man testa medicinen på friska, unga män. I testfas 2 ingår så vitt jag minns ett fåtal sjuka personer. Testfas 3 är ett storskaligt test med många sjuka personer och en referensgrupp med sjuka personer som inte får medicinen.

Vi tittar närmare på Huntingtons syndrom, en sjukdom som stod i rampljuset 2007 eller 2008: en ung man som vårdades för Huntingtons syndrom stod under uppsikt av läkare på Karolinska sjukhuset som till honom administrerade en medicin som var i testfas 3 hos ett större internationellt läkemedelsbolag. När testperioden tog slut ökade medicinkostnaderna till 10 miljoner kronor per år.

Den medicinska utvärderingen av patienten under testfas 3 utfördes och administrerades av Karolinska sjukhusets personal, betalda av Stockholms landsting. Läkemedelsbolaget hade ingen egen personal på plats. Det läkemedelsbolaget framför allt gick miste om var de 10 miljoner kronor per år de skulle ha utkrävt av Stockholms landsting om medicinen inte varit i testfasen. Icke en föraktvärd summa, men att den skulle ha att göra med det faktiska testet finns ingen rimlig indikation på.

Frågan blir då istället vad tillverkningskostnaden för medicinen är: läkemedelsföretaget kan inte ta betalt för medicinen så länge den inte officiellt släppts på marknaden, det vill säga efter testfaserna. Här kan man visserligen tänka sig att ett visst återbetalningsskydd kan behövas, men det finns ingen anledning att tro att detta återbetalningsskydd på praktiskaste sätt sköts via läkemedelspatent.

Tvärtom verkar det för mig som att staten står för stora delar av grundforskningen, som i sin tur står för majoriteten av viktig läkemedelsforskning och att kliniska tester sedan utförs och administreras av kompetent personal i offentlig tjänst på landstingsfinansierade sjukhus. Läkemedelsföretagen och deras forskning är å andra sidan ”me too”-forskning som gör få eller inga banbrytande samhällsnyttiga genombrott och sedan lämpar ut sina testrundor på det allmännas bekostnad. Den förlust som uppkommer är det försäljningspris man under 5 år av kliniska tester inte kan ta ut.

Varför inte bara lägga detta uteblivande försäljningspris som en engångsåterbetalning? Som en prisfond?

Prärietankar lider av delusionen att all statlig inblandning på läkemedelsmarknaden är dålig, men kan samtidigt argumentera sig blå för av statsmakt och regeringen sanktionerade produktmonopol. Prärietankar tycker att när staten ändå ägnar sig åt att dela ut och administrera produktmonopol ska de göra det i sån omfattning och för så många saker att det resulterande systemet blir högst ineffektivt och ett minfält för de som vill bedriva vidare forskning. Prärietankar bortser från att stat och landsting redan i hög utsträckning är ekonomiskt inblandade i läkemedelsforskning.

Jag tycker det verkar som att Prärietankars tankar likt den amerikanska mellanvästerns prärier för länge sedan utarmats av storskalig buffeljakt och pesticider.

Den glömda mansrollen

Jämställdhetens Sverige arbetar vidare, men vad hände egentligen med mansrollen?

Kvinnors jämställdhetssträvan har blivit så dominerande att den andra sidan av könsgränsen ofta känns bortglömd. För min egen del började jag inte reflektera över mansrollens förändring förrän jag för något år sedan läste Peter Erikssons utmärkta ”På Y-fronten inget nytt”. Den är för övrigt rekommenderad läsning till alla killar.

Jag ogillar att fatta mig onödigt kort, så är ni lässugna – se till att ha någon kall dryck och en bekväm stol. Med det sagt, låt oss börja vid början, låt oss se om vi kan lista ut vad som hände med mansrollen!

–

Kvinnorollen

Tidigare byggde det västerländska samhället på en sträng könsindelning som växt fram ur de biologiska skillnaderna mellan könen. Denna kulturella programmering ledde till att män och kvinnor uppfostrades radikalt annorlunda, med olika arbetsuppgifter.

I och med industrialiseringen förändrades de förutsättningar som tidigare gjort denna arbetsindelning evolutionärt gynnsam. Den tidigare samhällsstrukturen blev allt mer ineffektiv, samhället betalade ett överpris för att behålla de gamla rollerna.Trots detta höll sig dock skillnaderna kvar i kraft av det mänskliga samhällets naturliga tröghet inför förändringar, samtidigt som strukturerna sakta vittrades ner av en växande kvinnorörelse och diverse ideologiska och sociala ingenjörsprojekt.

Andra världskriget blev ett genombrott i detta avskaffande av den preindustriella kvinnosynen. Krig har en både förstörande och utvecklande kraft, förstörande i den död och meningslösa resursslöseri som följer, utvecklande i den drivkraft den innebär för samhällen att förändras. När männen krigade bortifrån hemmet, och nationerna behövde maximera sin industriproduktion, fanns det inte utrymme till den ineffektiva lyx som den gamla kvinnorollen utgjorde.

Kvinnor tog sig ut på de löpande bandens logik, okänslig för könsskillnader, och därmed också steget in yrkesliv och männens samhällssfär.

Efter andra världskriget fortsatte den gamla kvinnorollen att vittra bort. I länder som tillämpade massproduktionens logik på ting som barnauppfostran (allmän barnomsorg, föräldraledighet) och hushållsarbete (diskmaskiner, tvättmaskiner) accelererade söndervittringen snabbare.

Progressiva reformer och ett starkt socialt ansvar från statens sida påskyndade utvecklingen. Detta är varför Sverige är ett av de mest jämställda länderna i världen idag.

En stor del av kvinnorollens förändring består i att överge traditionella kvinnliga värderingar och skapa en mer industriellt anpassat roll, ofta med männen som förebild. Den nya kvinnan är ambitiös, karriärsdriven, sexuellt aktiv, självförverkligande. Egenskaper som mycket bättre passar i industrisamhället till skillnad från det gamla agrara bondesamhället.

Kvinnor brände sina BH:s och började styrketräna, den nya karriärsdrivna logiken fick dem att i ökande grad organisera sig för att öka sin makt i samhället, en ny kvinnoroll var född.

Så långt känner vi igen oss. Den nya kvinnorollen verkar behålla vissa gamla egenskaper, och kombinera detta med koncept tagna direkt från mansrollen. Exakt vad som kommer överleva från den gamla kvinnorollen återstår att se. Klart är dock att kvinnorollen utvecklas, och att kvinnorna i hög grad är medvetna om förändringen.

Låt oss då vända oss till mansrollen, vad hände med den?

–
Mansrollen

När industrialiseringen inleddes blev det männen som tog på sig de nya arbetsuppgifterna. Den jagande, självsäkra, styrande, krigande familjefadern fortsatte försörja familjen. Nu i stålverk, gruvor, senare även på de långa och tröttande löpande banden. Militären och politiken hade varit traditionella manliga områden och fortsatte vara det.

Första världskriget massarméer bestod främst av män, rösträtt i Sverige tillföll främst män (fram till 1921).

Medan industrialiseringen krympte det kvinnliga rummet växte det manliga rummet och kvinnorna började, som vi sett, i den senare delen av 1900-talet att alltmer ta sig in på manliga områden. I och med att det suveräna kvinnliga ”hemmet” demonterades kom den karriärsdrivna kvinnan att värdera nya egenskaper i mansrollen: enkla saker som att vara ett stöd för henne efter jobbet, hjälpa till med kvarvarande hushållsarbete (ställa in disken, städa) och uppfostra barnen (som hon nu behövde hjälp med).

Därmed förändrades mansrollen, men det var en reaktiv förändring, och en som skedde i samhällets skugga, i osynlighet. Anledningen var att männen varit bäst anpassade till industrisamhället till att börja med, och att det var kvinnorna som var i störst behov av att omdefiniera sig.

Kanske spelade det även in att den gamla kvinnorollen, med sin större sociala kompetens, var mer flexibel och bättre kunde diskutera sitt innehåll. Mansrollen har i kontrast traditionellt byggts på den självsäkerhet som krävs för krigar- och ledarskapsidealet, en roll inte så värst lämpad för att hysa tvivel om sin egen uppbyggnad!

För oss killar som växt upp på 90 och 00-talet har denna förändring tagit sig väldigt konkreta uttryck. Vi förväntas diska, laga mat i hemmet, gilla barn etc. Detta samtidigt som vi förväntas vara självsäkra, kunna allt om teknik, vara händiga. Mansrollen verkar idag vara en röra och ett kaos, medan kvinnornas förändring har ett (mer) tydligt mål så verkar männen famla i blindo.

–
Den nya mannen?

Kvinnan har behövt lösgöra sig från gamla egenskaper och förklara dem ointressanta,  tidigare dygder såsom lydnad inför sin make och klädsam blyghet är inte längre uppskattade i samma utsträckning. Den nya kvinnorollen är mer utåtriktad och tar för sig i samhället. På samma sätt behöver männen se över sitt bagage. Vad behövs i den nya mansrollen, och vad kan kastas ut?

Män är inte uppfostrade att prata känslor, skriver SvD i en intressant artikel. Behöver den nya mansrollen kunna prata om känslor och inte bara ytliga diskussionsämnen som hobbies, fotboll och hur ”läget är” just idag? Om så är fallet, hur gör vid det? Studiecirklar? Mansträffar?

Kvinnor kvoteras in där de missgynnas av traditionella förutsättningar. Behöver vi kanske också kvoteras in? Vem slåss för det, gör du som kille det? Hur många män är egentligen sjuksköterskor och förskolelärare? Är lönen för låg kanske den behöver höjas för att attrahera fler män.

Vill vi män skilja oss från kvinnor på något särskilt sätt – ska det finnas några specifikt manliga egenskaper? Den gamla machomannen känns utdaterad – hur ser det ut med den klassiske gentlemannen? Ska vi killar verkligen öppna dörrar för tjejerna (och kommer vi ens att få lov till det i framtiden)? Alternativet är kanske en total jämlikhetsvariant där de enda skillnaderna mellan könen är de biologiska och sexuella (om ens det!).

Omdefinieringen av mansrollen sker mycket långsammare än kvinnorollens omvandling, en förändring utan stöd från mansrörelser eller en omfattande manslitteratur. Detta ledde till att kvinnorna i övergången, och förmodligen fortfarande i viss utsträckning också idag, förväntas både ta hand om familj och hem samtidigt som de gör karriär.

När denna tendens dessutom förstärks av ett konservativt samhällsskick, som i exempelvis Tyskland, så ser vi också en sjunkande nativitet i samhället, med potentiellt svåra konsekvenser för framtidens befolkningstillväxt.

Det krävs en vital samhällsdebatt inte endast om kvinnans nya roll, utan också om mannens, och hur de båda ska förhålla sig till varandra. En samhällsdebatt som i ett första skede behöver inledas av genusdebattörer såväl som jämställdhetsförespråkare men kanske, framför allt, av män.

Skriv gärna dina tankar om mansrollen och dess utveckling i kommentarsfältet.

–

/ Simon

Varför kvinnor och rymden om man är pirat?

Jag skrev om kvinnor i rymden igår på Newsmill. Jag är inte helt missnöjd själv, utan tycker att jag fått med kulturella aspekter (science fiction, böcker, Star Trek) och statistiska rådata (andelen kvinnliga astronauter, rymdstyrelsens styrelse, och unga kvinnliga aspiranter på rymdfararjobbet).

Olyckligtvis verkar vissa ha tolkat det som att jag uttrycker en politisk åsikt. När jag skrev artikeln tyckte i alla fall jag själv att jag nogsamt undvek att göra politiska åtaganden. Jag beskriver läget som det är idag, och gör det i egenskap av att själv vara särdeles intresserad av just rymdfärder, science fiction och teknik. Den som lusläser artikeln kommer säkerligen märka att där finns en massa fakta, men ingen politik.

Det innebär dock inte att jag inte privat kan se behov av politiska åtgärder för att främja rymdforskningen i allmänhet, och tillgängligheten till den för kvinnor.

Vill man ha en mer omfattande kritik av t ex mängden pengar som fördelas på rymdforskning kan man läsa John-Henri Holmbergs ledare i Nova – tidskrift för science fiction #14. Säkerligen kan man säkert också utröna ett och annat genom att mer ingående titta på Rymdstyrelsens mandat, mål och budget. EU och ESA har ett samarbete som säkert kan förbättras.

Privat kan jag tycka att ESA borde satsa på att alliera sig med sin kinesiska motsvarighet i framtiden. Om man undantar det faktum att kineserna förmodligen kommer vara villiga att satsa på sin rymdforskning, skulle forskningen också underlättas storligen av att de som använder ett standardiserat måttsystem (nämligen SI-enheterna) kunde utföra arbete utan att betungas av dem som håller fast vid helt aparta, gammelmodiga system (imperial units). Tänk så mycket tid man kunde spara på att behöva konvertera varandras ritningar! Och så mycket lättare det blir att samarbeta när alla har en intuitiv känsla för måtten utan att de finns i två system! Utförandet av ”Ge mig en fem cm-skruv” skulle inte behöva försenas av en tyst konvertering i huvudet på den tillfrågade.

Kanske borde Esrange också, likt Andøya Rocket Range, öppna upp sig för ungdomsläger. De är Europas näst nordligaste raketbas, med något annorlunda förhållanden än den kustbelägna ARR.

Galileo-projektet borde påskyndas och slutföras. Ariane-projektet behöver mer pengar. Vi behöver fler rymdingenjörsutbildningar vid landets högskolor! Trycket på Luleå TH är enormt och intagningspoängen tokigt höga. Givetvis är det bra med fortsatta satsningar på att få kvinnor att söka till landets ingenjörsutbildningar (utvecklingen går trögt). Såna här kurser borde vara obligatoriska på grundskolan. Raketkunskap och rymdforskning till folket!

Nya vägar för patentsystemet och hittillsvarande state of art

Det dyker då och då upp kritik mot Piratpartiets förslag att ta bort patentsystemet. En stor grupp medlemmar som kommit in i partiet i samband med FRA-katastrofen och TPB-domen i våras, men även IPRED-vågen, ser helt enkelt inte någon särskild nytta med att jobba med patentfrågorna eller förändra patentsystemet på ett så drastiskt plan.

Nedan är en liten sammanställning av mina tidigare kunskaper och nyförvärvade.

Läkemedelspatent är i Sverige sedan 1970-talet ungefär produktpatent. Läkemedelspatent är också produktpatent med oinskränkt skydd här. Vad det innebär är att det som är patenterbart med läkemedel är den kemiska föreningen av vilken läkemedlet består, samt att patentet hindrar andra än patentinnehavaren från att använda föreningen utan tillstånd från rättighetsinnehavaren. Som motsats kan nämnas metodpatent, patent på en teknisk process som leder fram till den kemiska föreningen (fram till 2005 i indisk rätt tillämpbart på läkemedel), och inskränkt skydd, som enbart ger skydd för föreningen när den tillämpas på ett särskilt sätt (till exempel vid behandling av stroke).

Läkemedelspatent gäller, likt alla andra patent, oftast 20 år från ansökningsdagen. Eftersom patentet för substansen oftast söks innan man påbörjat de kliniska testerna dröjer det ibland ett par år efter det att patentansökan lämnats in tills dess att produkten kommer ut på marknaden. Därför finns en EU-förordning om tilläggsskydd för läkemedel. Tilläggsskyddet kan vara mellan ett och fem år.

En intressant förmildrande omständighet till det oinskränkta produktskyddet är experimentsundantaget. Det behandlas utförligt i SOU 2008:20, kap 9. Det innebär att en forskare kan använda en skyddad produkt utan tillstånd från rättighetsinnehavaren för att utföra experiment, enligt svensk praxis, på produkten i fråga. I bland annat Belgien gäller dock att man även får utföra experiment med produkten, om experimenten syftar till att öka det totala kunnandet och förståelsen om det tekniska området. Utredningskommittéen drar slutsatsen att den restriktiva svenska hållningen är bra och att vi behöver europeisk harmonisering av synen på experimentsundantag. Anledningen till detta är att de anser att licenssystemen fungerar bra, det vill säga, det är enkelt för forskare att betala för licenser att använda den skyddade produkten.

Runt 15% av alla ansökningar som kommer in till EPO har med kemikalier, kemi och bioteknologi att göra. Notera att industriellt tillämpbara kemikalier är borttagna ur de siffrorna, men att inte alla nödvändigtvis är läkemedel. Andelen ansökningar som berör kemiska föreningar måste ändå kunna antas vara relativt hög. Som jämförelse kan sägas att 15-20% av alla ansökningar EPO hanterar rör datorrelaterade uppfinningar, läs mjukvara (se närmare kap 17 i Intellectual Property Law 3rd av Bently och Sherman). 8% rör ingenjörskap och termodynamik.

I Immaterialrätt och otillbörlig konkurrens (9de upplagan 2005) av Bernitz et al kap. 4.4 framhålls viss kritik mot patentsystemet som rättsinstitut, men författarna landar i slutsatsen att patentsystemet främjat utveckling dels i i-länder under industrialiseringen på 1800-talet, och dels utveckling i länder som industrialiseras idag. De menar att patent vanligen utgör en god grund för tekniköverföring. I detta får de medhåll från utredningskommittéen till SOU 2008:20 samt Bently/Sherman.

Den kritiska läsaren har nog vid det här laget lagt märke till att ovan nämnda resonemang och tankar härrör direkt från immaterialrättsexperter, patentverk och gällande lag. Jag menar inte alls att informationen skulle vara uttömmande, eller på ett korrekt sätt ens avspegla någon av deras åsikter och tankar, bara att de vid första anblick inte verkar överensstämma med analyser gjord av erkända institut och tankesmedjor som South Centre, KEI eller Oxfam.

Det är lätt att framhålla kostnad i pengar och tid med läkemedelsforskning, de tidskrävande kliniska studier som krävs för att få ut produkter på marknaden vilket minskar den effektiva skyddstiden samt hur EPO:s patentstatistik tyder på att läkemedelsindustrin tillhör en av de mest aktiva patentsökargrupperna i Europa. Läkemedelsindustrin själv hävdar uppenbarligen att den är beroende av patent. Trots det visar t’Hoen i Politics of Pharma Power att enbart 37% av forskningen inom läkemedel har gjorts i syfte att få patent eller med patent i åtanke. Visserligen högt i jämförelse med andra industrier (motsvarande för ”riktig” teknologi vill jag minnas låg på 10%) men fortfarande en låg siffra, mindre än hälften.

Vid närmare betraktelse av SOU 2008:20 upptäcker man också en omfattande kritik av forskare och läkare på europeiska universitet och universitetssjukhus för att de sällan patenterar sina uppfinningar, utan prioriterar att snabbt publicera sina artiklar och offentliggöra materialet. Man rekommenderar att utbildning om patent läggs in på forskarutbildningar, för att stimulera patentsökandet. På EU-nivå sedan 2003 finns ett särskilt nätverk, ProtonEurope, ägnat helt åt att stimulera patenteringen på europeiska universitet.

Vilket tycks ironiskt eftersom (särskilt den svenska) utredningskommittéen kommit fram till att licensiering och korslicensiering av patenterade produkter upplevs som ett problem av 10% av tillfrågade i en enkätundersökning. I en annan enkätundersökning från samma utredning visas också att runt av sådana forskningsprojekt som mottagit klagomål för patentintrång (19 av 65 svarare) i lite mindre än hälften av fallen antingen lades ned eller blev tvungna att ändra inriktning. Huruvida patenten, särskilt med ovan nämnda restriktiva svenska tolkning av experimentundantag, verkligen har en kunskapsgenererande effekt är alltså inte helt fastställt. Det verkar också spontant opraktiskt att alla universitet och högskolor som bedriver forskning också skulle behöva ha en patentavdelning för att hantera inkommande och utgående licenser. Högre kostnader och mindre utdelning, är min rent spontana reaktion (ej vetenskapligt belagd, så klart).

Återgår man då till t’Hoens Politics of Pharma Power, och läser särskilt sista kapitlet, får man inspiration till en möjligt bättre approach: prize awards. KEI har också gjort en omfattande studie av tidigare lyckade prize awards för nydanande uppfinningar. t’Hoen menar att det nuvarande patentsystemet fungerar inadekvat när det gäller att stimulera nyforskning på läkemedelsområdet. Hennes resonemang är visserligen delvis annat än det jag presenterat ovan, och hennes bok innehåller en hel del matnyttig historik över läkemedelsforskningen de senaste 10 åren, men hennes slutsatser är beaktansvärda. Genom riktade ”prize awards” skulle man kunna erbjuda forskare att forska inom ett särskilt område under löfte om att de, när de uppnår önskat resultat, tilldelas en prissumma. KEI håller med. Förslaget är att man, istället för att förlita sig på ett patentsystem som mestadels leder till minsta möjliga förändring av redan existerande kemisk förening för att få nytt patent, helst på medicin riktad till i-landsbefolkningar, utlyser pristävlingar för utveckling av malariavaccin eller billiga bromsmediciner. Prissumman kan sedan mycket väl delas ut under lång tid, och KEI föreslår också att nya upptäckter som väsentligen bygger på någon annans upptäckt får en viss del av prissumman överförd till den ursprunglige upptäckaren.

Förslaget har redan varit uppe i amerikanska kongressen, men inte röstats igenom. I Europa och Sverige håller man olyckligtvis hårt fast i idéen om tvångslicenser (ett annat intressant område, visserligen), vilket kan stödjas av all ovan citerad litteratur.

Lokalval för Piratpartiet!

Morgon har guld i mun, och så även i dag. Partistyrelsen gick nyligen ut med att Piratpartiet kommer ställa upp i kommun- och landstingsval 2010, men endast där vi är väl förberedda. På DN Debatt skriver Rick Falkvinge:

Det betyder nu inte att Piratpartiet kommer att ställa upp i alla 290 kommuner och 20 landsting. Vi är fortfarande en ung organisation. Därför är det viktigt för Pirat­partiet att det är våra allra skarpaste representanter som banar vägen för lokal politik: partiets styrelse kommer att ställa mycket hårda krav på de lokala organisationer som vill ställa upp i lokala val, och bara låta de mest kvalificerade gå vidare till att skaffa landstingsblå och kommunalvita valsedlar i september 2010 bredvid de riksdagsgula. […]

Utmärkt! Vi undviker därmed Sverigedemokraternas problem: SD ställde upp i kommuner utan att samtidigt säkerställa att man hade en lokal organisation och lokala kandidater, vilket ledde till tomma stolar, stolliga representanter och negativ press.

Samtidigt är det viktigt att vi ställer upp. Jag ser följande anledningar som avgörande:

(1) Det finns en vilja från många håll av organisationen att ställa upp. Att helt förbjuda folk från att delta i lokalval skulle skapa konflikter och interna debatter, samt sänka graden av engagemang i partiet hos många av de aktiva. När vi istället har en hög ribba på deltagande så blir det dels enklare för de som inte uppfyller kraven att acceptera situationen (dvs. att de inte får ställa upp trots allt), dels inspireras de lokala eldsjälarna till ett hårdare arbete för att skapa bra och trovärdiga lokala alternativ.

(2) Kommuner och landsting är en utmärkt plattform för att bygga vidare organisationen inför valet 2014, om vi inte skulle komma in i rikdagen. Det ger möjlighet till lokala partistöd, utbildar lokalt aktiva i politiskt arbete och hjälper oss att skapa starka lokala organisationer inför framtiden.

(3) Lokalval ger oss nationell och, framför allt, lokal exponering i media. Framgångsrika lokala kampanjer kommer spilla över på det nationella riksdagsresultat och stärka vårt varumärke och trovärdighet nationellt.Det innebär helt enkelt fler platser att synas på i media inför 2010.

Protokollet från styrelsemötet finns här.
Nyhetsbrevet till medlemmarna finns här.
Diskussionsforum för lokalval (för partimedlemmar) finns här.

Semesterslut och internpolitik

Efter en tids semester har det så blivit dags att ladda för en ny blogghöst. Sverige må gå på semester, men 24-timmarspartiet vilar inte, och för Piratpartiet har sommaren varit hektisk som alltid. Som tur är verkar dock ett flertal ledande partiföreträdare, och andra funktionärer för den delen, vilat ut och åtminstone delvis ha laddat batterierna. Det kommer behövas, för under lite mer än ett år framöver står vi inom partiet inför vår hittills största utmaning: den svenska riksdagen.

Vad har då hänt i sommar? Eftersom mitt främsta intresse inom partiet är internpolitiskt tänkte jag ägna det första inlägget åt att kort försöka sammanfatta utvecklingen där. Främst för att ge en indikation över vilka ämnen som jag tänker försöka bevaka framöver, och om inte annat så för att underlätta för er som nyvakna reser er ur vilstolen inför ett nytt år av politiskt arbete för integritet och upphovsrätt. :)

Lokalval
I partiet har det förts diskussioner om kommunal- och landstingspolitik, hurudvida partiet bör ställa upp i lokalval 2010, och vilka krav som i så fall bör ställas på lokalt deltagande. Frågan har diskuterats på bloggar, på forumet (och här, och här!) samt i styrelsen. Styrelsens beslut kommer offentliggöras imorgon, varefter frågan utan tvekan kommer ta ytterligare intressanta vändningar. Stay tuned!

Piratkvinnor
Efter att nätverket Nätstrumporna bildades under våren, och med bakgrund av en stark intern vilja att brottas med den skeva könsfördelningen och de konsekvenser den fört med sig inom partiet, har det nu tagits initiativ till ett kvinnoförbund: Piratkvinnor. Precis som Ung Pirat kommer de vara formellt och organisatoriskt fristående från Piratpartiet, och precis som Ung Pirat är jag personligen övertygad om förbundet kommer tillföra både partiet och rörelsen mycket engagemang. All lycka till det projektet, och räkna med fler artiklar om jämställdhet, kvotering och uppföljning på Piratkvinnor under hösten här på Stenskott.

Stadgerevidering
Ett ganska osynligt arbete som pågår inom främst arbetsgruppen för organisationsutveckling, där jag själv sitter med. Inom arbetsgruppen diskuterar vi hur partiets nuvarande stadgar och organisation kan utvecklas för att göra vårt parti till ett värdigt riksdagsalternativ. Diskussionerna har pågått under hela sommaren och förhoppningvis kan vi presentera ett färdigt förslag nu till hösten.

Rikdagslistor
I chattar, på forum och mellan aktiva har det, sedan valrörelsen inför EP09 avslutades, pågått en livlig diskussion kring hur riksdagslistorna ska se ut. Två av de mest debatterade varianterna är dels (1) fem distriktslistor med tio gemensamma nationella toppnamn och därefter lokala namn från distriktet, och dels (2) fem distriktslistor med helt egna sammansättningar, eventuellt med toppnamnen reserverade för distrikten. En annan viktig fråga är den om hur listorna ska tas fram. Är det styrelsens eller medlemmarnas uppgift? Delta gärna själv i diskussionen här. Styrelsen väntas komma med beslut i frågan imorgon.

Anställningar
Med mandat i EU-parlamentet och ökande inkomster från Guldpirat börjar det nu bli aktuellt med anställningar i partiet. Därmed påbörjas den svåra vandringen mellan en helt ideellt arbetande organisation till en med heltidsanställda administratörer och politiker. Utmaningen blir att ha kvar vårt starka gräsrotsstöd och massengagemang samtidigt som vi komplettererar och förstärkar genom att anställa nyckelaktiva. Detta  arbete (och potentiella drama) lär finnas med partiet under hela hösten.

Vi ses på chattarna!
Sommarhälsningar,
Simon

http://forum.piratpartiet.se/Forum464-1.aspx