Hem > Funderingar, Jämställdhet > Den glömda mansrollen

Den glömda mansrollen

Jämställdhetens Sverige arbetar vidare, men vad hände egentligen med mansrollen?

Kvinnors jämställdhetssträvan har blivit så dominerande att den andra sidan av könsgränsen ofta känns bortglömd. För min egen del började jag inte reflektera över mansrollens förändring förrän jag för något år sedan läste Peter Erikssons utmärkta ”På Y-fronten inget nytt”. Den är för övrigt rekommenderad läsning till alla killar.

Jag ogillar att fatta mig onödigt kort, så är ni lässugna – se till att ha någon kall dryck och en bekväm stol. Med det sagt, låt oss börja vid början, låt oss se om vi kan lista ut vad som hände med mansrollen!

Kvinnorollen

Tidigare byggde det västerländska samhället på en sträng könsindelning som växt fram ur de biologiska skillnaderna mellan könen. Denna kulturella programmering ledde till att män och kvinnor uppfostrades radikalt annorlunda, med olika arbetsuppgifter.

I och med industrialiseringen förändrades de förutsättningar som tidigare gjort denna arbetsindelning evolutionärt gynnsam. Den tidigare samhällsstrukturen blev allt mer ineffektiv, samhället betalade ett överpris för att behålla de gamla rollerna.Trots detta höll sig dock skillnaderna kvar i kraft av det mänskliga samhällets naturliga tröghet inför förändringar, samtidigt som strukturerna sakta vittrades ner av en växande kvinnorörelse och diverse ideologiska och sociala ingenjörsprojekt.

Andra världskriget blev ett genombrott i detta avskaffande av den preindustriella kvinnosynen. Krig har en både förstörande och utvecklande kraft, förstörande i den död och meningslösa resursslöseri som följer, utvecklande i den drivkraft den innebär för samhällen att förändras. När männen krigade bortifrån hemmet, och nationerna behövde maximera sin industriproduktion, fanns det inte utrymme till den ineffektiva lyx som den gamla kvinnorollen utgjorde.

Kvinnor tog sig ut på de löpande bandens logik, okänslig för könsskillnader, och därmed också steget in yrkesliv och männens samhällssfär.

Efter andra världskriget fortsatte den gamla kvinnorollen att vittra bort. I länder som tillämpade massproduktionens logik på ting som barnauppfostran (allmän barnomsorg, föräldraledighet) och hushållsarbete (diskmaskiner, tvättmaskiner) accelererade söndervittringen snabbare.

Progressiva reformer och ett starkt socialt ansvar från statens sida påskyndade utvecklingen. Detta är varför Sverige är ett av de mest jämställda länderna i världen idag.

En stor del av kvinnorollens förändring består i att överge traditionella kvinnliga värderingar och skapa en mer industriellt anpassat roll, ofta med männen som förebild. Den nya kvinnan är ambitiös, karriärsdriven, sexuellt aktiv, självförverkligande. Egenskaper som mycket bättre passar i industrisamhället till skillnad från det gamla agrara bondesamhället.

Kvinnor brände sina BH:s och började styrketräna, den nya karriärsdrivna logiken fick dem att i ökande grad organisera sig för att öka sin makt i samhället, en ny kvinnoroll var född.

Så långt känner vi igen oss. Den nya kvinnorollen verkar behålla vissa gamla egenskaper, och kombinera detta med koncept tagna direkt från mansrollen. Exakt vad som kommer överleva från den gamla kvinnorollen återstår att se. Klart är dock att kvinnorollen utvecklas, och att kvinnorna i hög grad är medvetna om förändringen.

Låt oss då vända oss till mansrollen, vad hände med den?


Mansrollen

När industrialiseringen inleddes blev det männen som tog på sig de nya arbetsuppgifterna. Den jagande, självsäkra, styrande, krigande familjefadern fortsatte försörja familjen. Nu i stålverk, gruvor, senare även på de långa och tröttande löpande banden. Militären och politiken hade varit traditionella manliga områden och fortsatte vara det.

Första världskriget massarméer bestod främst av män, rösträtt i Sverige tillföll främst män (fram till 1921).

Medan industrialiseringen krympte det kvinnliga rummet växte det manliga rummet och kvinnorna började, som vi sett, i den senare delen av 1900-talet att alltmer ta sig in på manliga områden. I och med att det suveräna kvinnliga ”hemmet” demonterades kom den karriärsdrivna kvinnan att värdera nya egenskaper i mansrollen: enkla saker som att vara ett stöd för henne efter jobbet, hjälpa till med kvarvarande hushållsarbete (ställa in disken, städa) och uppfostra barnen (som hon nu behövde hjälp med).

Därmed förändrades mansrollen, men det var en reaktiv förändring, och en som skedde i samhällets skugga, i osynlighet. Anledningen var att männen varit bäst anpassade till industrisamhället till att börja med, och att det var kvinnorna som var i störst behov av att omdefiniera sig.

Kanske spelade det även in att den gamla kvinnorollen, med sin större sociala kompetens, var mer flexibel och bättre kunde diskutera sitt innehåll. Mansrollen har i kontrast traditionellt byggts på den självsäkerhet som krävs för krigar- och ledarskapsidealet, en roll inte så värst lämpad för att hysa tvivel om sin egen uppbyggnad!

För oss killar som växt upp på 90 och 00-talet har denna förändring tagit sig väldigt konkreta uttryck. Vi förväntas diska, laga mat i hemmet, gilla barn etc. Detta samtidigt som vi förväntas vara självsäkra, kunna allt om teknik, vara händiga. Mansrollen verkar idag vara en röra och ett kaos, medan kvinnornas förändring har ett (mer) tydligt mål så verkar männen famla i blindo.


Den nya mannen?

Kvinnan har behövt lösgöra sig från gamla egenskaper och förklara dem ointressanta,  tidigare dygder såsom lydnad inför sin make och klädsam blyghet är inte längre uppskattade i samma utsträckning. Den nya kvinnorollen är mer utåtriktad och tar för sig i samhället. På samma sätt behöver männen se över sitt bagage. Vad behövs i den nya mansrollen, och vad kan kastas ut?

Män är inte uppfostrade att prata känslor, skriver SvD i en intressant artikel. Behöver den nya mansrollen kunna prata om känslor och inte bara ytliga diskussionsämnen som hobbies, fotboll och hur ”läget är” just idag? Om så är fallet, hur gör vid det? Studiecirklar? Mansträffar?

Kvinnor kvoteras in där de missgynnas av traditionella förutsättningar. Behöver vi kanske också kvoteras in? Vem slåss för det, gör du som kille det? Hur många män är egentligen sjuksköterskor och förskolelärare? Är lönen för låg kanske den behöver höjas för att attrahera fler män.

Vill vi män skilja oss från kvinnor på något särskilt sätt – ska det finnas några specifikt manliga egenskaper? Den gamla machomannen känns utdaterad – hur ser det ut med den klassiske gentlemannen? Ska vi killar verkligen öppna dörrar för tjejerna (och kommer vi ens att få lov till det i framtiden)? Alternativet är kanske en total jämlikhetsvariant där de enda skillnaderna mellan könen är de biologiska och sexuella (om ens det!).

Omdefinieringen av mansrollen sker mycket långsammare än kvinnorollens omvandling, en förändring utan stöd från mansrörelser eller en omfattande manslitteratur. Detta ledde till att kvinnorna i övergången, och förmodligen fortfarande i viss utsträckning också idag, förväntas både ta hand om familj och hem samtidigt som de gör karriär.

När denna tendens dessutom förstärks av ett konservativt samhällsskick, som i exempelvis Tyskland, så ser vi också en sjunkande nativitet i samhället, med potentiellt svåra konsekvenser för framtidens befolkningstillväxt.

Det krävs en vital samhällsdebatt inte endast om kvinnans nya roll, utan också om mannens, och hur de båda ska förhålla sig till varandra. En samhällsdebatt som i ett första skede behöver inledas av genusdebattörer såväl som jämställdhetsförespråkare men kanske, framför allt, av män.

Skriv gärna dina tankar om mansrollen och dess utveckling i kommentarsfältet.

/ Simon

  1. augusti 20, 2009 kl. 18:34

    Väldigt bra! Många behöver läsa det här.

  2. Tommy
    augusti 20, 2009 kl. 19:43

    Intressant! Min erfarenhet är att när man börjar diskutera detta tas man endera som ett skämt eller bemöts av aggresivitet av okänd anledning.

  3. augusti 20, 2009 kl. 21:14

    Ett otroligt svårt ämne som man gärna ser som svart och vitt trots att det är långt ifrån det. Jag hoppas innerst inne inte att jämlikhetskampen kommer att sluta med att kvinnor är likadana som män. Jag hoppas däremot att kvinnor ska ha samma möjligheter som män. Det måste inte vara ett problem att fler män än kvinnor kör lastbil, däremot ska en kvinna som vill göra det kunna få samma möjligheter att göra det.

    Personligen trivs jag rätt bra i den mansroll som håller på att utkristalliseras. Jag tycker om att försöka se bra ut, jag tycker om att prata känslor och jag älskar att fler kvinnor hittar till traditionellt mansdominerande områden.

    Jag hoppas helt enkelt att de könsroller som kommer att formas blir om valfrihet och fria ifrån tvång. Man ska kunna vara den individ man själv vill men inte bli straffad av samhället för det valet.

  4. Elin
    augusti 21, 2009 kl. 07:38

    Underbart att du tar upp detta! Det är ett mycket intressant ämne som aldrig riktigt diskuteras. Hur mycket man än arbetar för jämställdhet och så vidare kommer man aldrig lyckas fören mansrollen börjar diskuteras. Jag tror inte att kvinnor och män måste bli likadana för att jämställdhet ska uppnås, jag hoppas däremot på att vi i framtiden kommer få ett tolerantare samhälle där människor inte trycks in i en roll som vi ofta gör idag. Jag hoppas även att det ska bli acceptabelt för män att anamma mer kvinnliga egenskaper. Världen kanske skulle se lite bättre ut om alla människor kunde uttrycka sina känslor utan att anses svaga.

    Idag verkar kvinnor alltid sättas i perspektiv till männen i och med att vi klivit in i den traditionella manliga världen. Men männen har gjort detsamma i hemmen och jämförs där ofta med kvinnorna. Man verkar inte ha lika stort förtroende för mäns förmåga att städa, ta hand om barnen…undantaget är väl matlagning i och med att det inte nödvändigtvis är ett kvinnligt yrke.

    Angående kvotering så vet jag inte nästan några ställen där man faktiskt tillämpar det, debatten om kvotering verkar göra att människor tror det finns överallt. Enligt vad jag vet så sker det i lumpen samt intagningar till utbildningar. Men på utbildningarna kvoteras även män in (veterinärutbildningen t.ex.).

    Ser fram emot en fortsatt diskussion!

  5. augusti 21, 2009 kl. 10:31

    Det är ett svårt ämne. Infallsvinklarna är många. Jag väljer här, Unga män i Sverige. Jag tror att Äldre piratmän och kvinnor kan göra stor nytta för att hjälpa till och bekräfta individen som den är, och vara förebilder. Både i lek och allvar. Du är okej. Jag är okej. Här kommer nu en riktig groda: tyvärr så tror jag att många yngre män är uppfostrade av enbart kvinnor. Kvinnor i den generationen som tenderar att använda starka smärtstillande och boxviner, för att orka *fungera*, pratar kanske mycket skit om killens pappa. Maskrosbarn tror ju att deras vardag är normal. Så det viktigaste jobbet som äldre Pirater kan göra tror jag: Är att samtala med yngre, ge yngre möjlighet att få stöd och bekräftelse i sina tankar och planer för sig.
    Vet ej om dessa tankar hänger ihop med bloggen. Detta blev min tanketråd

  6. augusti 21, 2009 kl. 12:56

    ”Det stora problemet är att vi män är så duktiga
    på att kamouflera en av våra mest naturliga känslor.

    Sorgen.

    Vi lyfter bort den från klaviaturen som kallas människa. En emotionell könsstympning utfärdad av tradition och hans undersåtar. Stympningen börjar redan när man som spädbarn med penis får höra att ”Inte ska väl du gråta, du som är så stor och stark”, av någon satans jävla faster som inte fattar att det gör ont att inte få gråta.

    Att man, och då menar jag man, blir utbränd i vuxen ålder eftersom man, och då menar jag man igen, saknar kunskap om känslan som vissnat inuti hjärtat. Grannen med skrattet.

    Ett barn föds inte med skrattet i halsen. Det är gråten som kommer först. Men på grund av traditionens regim och den där satans jävla fastern blir
    det manliga släktet sjukt. Man börjar kriga. Man våldtar.

    Man får cancer.”

    — Hjälp jag heter Zbigniew

    Visst är det så att folk har ett behov av att diskutera mansrollen, och särskilt männen. Det jag upplevt bemöts av aggressivitet (däribland från mig) är när män pratar om hur synd det är om dom, att också dom diskrimineras, ofta som ett argument för att kvinnofrågor inte skulle vara viktiga eller att det patriarkala förtrycket inte är strukturellt betingat. Jag må vara liberal och icke-essentialist, men någonstans får en gräns gå för hur mycket kvinnor kan osynliggöras och förlöjligas.

    Jag har inte läst ”pittstim” men ser skapandet av boken (vars namn är en parafras av svenska feministiska journalistklassikern ”fittstim”) som en reaktion på detta behov att diskutera mansfrågor, av män. Zanyar Adami (gringo) b la har flera gånger offentligt uttalat sig om detta behov, om mansgrupper och separatistiska sammanslutningar.

  7. augusti 22, 2009 kl. 14:49

    Elin: Fast om kvinnor tar till sig manliga egenskaper, och män tar till sig kvinnliga, blir vi då inte mer lika? Om måttstocken vi mäter kvinnor och män med blir allt mer enhetlig, leder inte det till att de sociala könsskillnaderna försvinner?

    Frågan är väl också om det är något negativt. Kanske kan det till och med skapa bättre och med välfungerande familjer om föräldrarna inte har en osynlig kulturell barriär mellan sig. Män och kvinnor som umgås tillsammans, istället för i skilda sällskap (som sker idag)?

  8. stefan flod
    augusti 25, 2009 kl. 14:22

    Hittade en artikel på temat som var intressant: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/manligtkvinnligt/artikel_3401067.svd

  9. teirdez
    augusti 25, 2009 kl. 23:32

    @Elin: Fast på samma sätt som vi inte riktigt litar på män med barn och hushållsarbete, har vi också en stark misstro mot kvinnliga ledarfigurer. Kulturella föreställningar om de respektive könens positiva och negativa färdigheter är djupt rotade.

    Vi tenderar också att värdera traditionellt manliga egenskaper som positivare än kvinnliga. Att ha bra hand om barn, kunna diska och ha stor empati och förmåga att lyssna till folk gör en lite mjäkig och mjuk, inte någon man direkt beundrar men som man gärna tyr sig till om man har problem. Att kunna leda, äventyra och ta gott om initiativ gör en till en stark och beundransvärd person. Någon man vill vara.

    Om Simons senaste kommentar kan väl sägas att även om det naturligtvis (enligt mig) är önskvärt att sociala könsroller suddas ut i förhållanden och att båda parter kan ta ett aktivt ansvar för både hushåll och karriär, så är det nästan ett större problem i samhället med den könssociala segregation som finns utanför hemmet.

    Varför känner män mest män? Varför känner kvinnor mest kvinnor?

    Jag känner till flera skolor och debattörer som leker med tanken att dela upp klasserna i killklasser och tjejklasser ”för att tjejer som tar större ansvar för sina studier ska slippa de bråkiga killarna”. Vart leder det oss? Tillbaka till 50-talet?

  10. september 29, 2009 kl. 22:04

    Hej Simon!

    Som ett första litet skrap på ytan är din artikel lovvärd. Det behövs verkligen ett ifrågasättande av såväl kvinnoroller som mansroller, eller roller över huvud taget.

    Vi behöver också ifrågasätta en hel drös gamla romersk-grekisk-kristna patriarkala världsåskådningar, kristen sexualmoral och mossiga normer (kvinnor sågs vanligen faktiskt som det mest sexuellt aktiva könet fram till och med början av 1800-talet, fast då i egenskap av hemska frestare, förstås).

    Vad som också kraftigt måste ifrågasättas är industrialismens inverkan på människosamhället. Den utveckling som västerlandet har gått genom sedan mitten av 1800-talet är helt unik i världshistorien, och har inneburit en fruktansvärd kollektivisering, som en reaktion mot den individualism och liberalism som växte fram i och med upplysningstiden.

    Industrialismen och den allmänna skolan med all sin likriktning och lydnadsträning har bidragit till att totalitära ideologier som fascism, kommunism och nazism har kunnat gro och växa sig stora.

    Det finns med andra ord väldigt mycket mer, och större grejer att ifrågasätta, än bara könsroller.

    Men ditt tådopp är som sagt lovvärt. Snart kanske du vågar kliva i ordentligt.

  11. september 30, 2009 kl. 17:49

    Carl: Jag är inte individualist (eller kollektivist för den delen) och är inte intresserad av att ifrågasätta roller. Mitt blogginlägg är mer reflekterande och ett försök att sätta män och kvinnor i sitt historiska sammanhang, och samtidigt säga något om vikten av att vi diskuterar även dagens mansroll.

    För övrigt: Något minst lika intressant som att ifrågasätta kristen sexualmoral är, tycker åtminstone jag, att ifrågasätta den motreaktion som vill ifrågasätta kristen sexualmoral. Där har vi ett _riktigt_ intressanta fenomen att dekonstruera. :)

  12. oktober 31, 2009 kl. 10:42

    Extremt intressant inlägg. Men jag lyckas inte samla orden här nu. Jag skulle i stället säga: ja, snälla skriv ett inlägg som ifrågasätter motreaktionen mot kristen sexualmoral! Det vore extremt intressant att läsa ett sådant som inte är radikalfeministiskt :)

  13. oktober 16, 2010 kl. 13:19

    Aktuellt igen? http://www.expressen.se/debatt/1.2173714/anders-kilander-vi-tiger-ihjal-de-knackta-killarna

    Ny bloggpost tycker jag. Kanske filosofibloggen?

  14. oktober 16, 2010 kl. 22:10

    Isak: Det låter vettigt! Jag läste också den intressanta artikeln i Expressen. Väldigt träffande på flera sätt.

  1. augusti 28, 2009 kl. 20:52
  2. oktober 21, 2010 kl. 11:44
  3. maj 28, 2013 kl. 21:44

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: