Process för principrevidering

Piratpartiet saknar idag väl genomtänkta och fungerande processer för att revidera sin politik.

Principprogram 3.0, fastställt 2006, har hittills klarat sig oskatt från större ingrepp. Inte på grund av dess kvalité eller innehåll – det finns gott om åsikter och förslag på hur partiets politik kan utvecklas – utan för att det saknas gemensamma arenor för att diskutera politik inom partiet. Det saknas helt enkelt en bra process för att förändra programmet. Den vitala diskussionen kring partiets politik på bloggar och chattar når därmed aldrig fram till partiprogrammet.

Den enda formella möjligheten att förändra, att motionera till årsmötena, används alltför sällan. När den väl används riskerar förslag att bli nedskjutna i brist på diskussion och förankring. Föregående styrelse föreslog på förra mötet avslag på en rad principförändringar av den anledningen. Jag menar inte att styrelsen gjorde fel – det saknades sannerligen en diskussion – men jag menar däremot att detta är ett symptom på systemfel.

Samtidigt som principprogrammet står still har vi ett annat problem, nämligen hur vårt program ska tolkas och hur det förhåller sig till de stadgeparagrafer som reglerar vårt politiska arbete. Det finns idag tre sådana paragrafer och inte sällan är det otydligt hur de förhåller sig till varandra. Vi har dels ”§3 Vision och ändanmål”, dels ”§4 Mål” och slutligen också ”§5 Grundläggande principer”. Exakt varför de tar upp vad de tar upp, eller varför det som tas upp ska stå i stadgan, är otydligt.

Sammanfattningsvis: Principprogrammet är svårt att förändra och när det förändras görs det utan en helhetssyn. Det är otydligt hur programmet förhåller sig till stadgan och vem som tolkar principerna mellan medlemsmötena.

Den kommande stadgerevideringen är ett utmärkt tillfälle att åtgärda detta.

–

Vad behöver göras?

Det som regleras i stadgan bör vara det viktigaste och mest grundläggande. Mitt förslag är att vi där talar mindre om politik och mer om hur partiet är uppbyggt, för att sedan låta medlemsmötena i två olika program fastslå våra politiska ståndpunkter.

Med andra ord föreslår jag att vi delar in vår politiska plattform i tre delar. (1) i stadgan där vi har en kort syftesparagraf och beskriver hur processen ser ut, (2) i ett idépolitiskt program som fungerar som en gemensam ”ideologi” för partiet och förklarar de breda principiella resonemangen bakom vår politik, samt (3) ett sakpolitiskt program som i praktiken fungerar som ett utvecklat principprogram med konkreta politiska förslag. Dessa förslag utgår från det vi slagit fast i det idépolitiska programmet. Dessa program kan sedan med fördel presenteras tillsammans som vårt ”partiprogram”.

–

Förslag: Syfte & mål i stadgan:

• En kort syftesparagraf som reglerar några korta ord om vårt övergripande fokus (exempelvis informationspolitik, demokrati och mänskliga rättigheter).
• Att vi arbetar parlamentariskt för att uppnå våra mål.
• Att vi för att nå våra mål koncentrerar oss på ett antal övergripande principer och fokusfrågor, och att dessa regleras i ett idépolitiskt program.
• Att fokusfrågorna i sin tur konkretiseras i ett sakpolitiskt program en gång per år.
• Att partiet utöver dessa program inte tar ställning i politiska frågor.
• Att medlemsmötena beslutar om programmen och partistyrelsen har tolkningsrätt efter medlemsmöte.

–

Förslag: Det idépolitiska programmet:

• Består av dels en samling övergripande principer, dels ett antal fokusfrågor.
• Programmet inleds först med en brödtext som beskriver partiets bakomliggande principer (exempelvis jämlikhet, demokrati, motstånd mot diskriminering och ställningstagande för ett öppet samhälle). Därefter följer ett antal rubriker som ställer upp fokusfrågor för partiets verksamhet, (exempelvis delad kultur, fri kunskap, skyddat privatliv, öppenhet och transparens etc). Under varje rubrik beskrivs i en kortare brödtext de grundläggande idéerna bakom frågorna, (exempelvis att övervakning utan brottsmisstanke är fel, att kulturspridning är positivt, att medborgarna ska kunna granska myndigheterna etc). Texterna ska vara av tidlös karaktär och inte behandla konkreta sakfrågor.
• Programmet antas med 75% majoritet på medlemsmöte. Om förslag på revidering inte läggs tas programmet inte upp för behandling. Detta kommer leda till att programmet endast revideras när det nästan vuxit fram konsensus för förändring.
• Programmet har tolkningföreträde framför det sakpolitiska. Dvs. ifall det finns motsägelser mellan de båda programmet gäller det idépolitiska.

–

Förslag: Det sakpolitiska programmet:

• Partiet måste regelbundet revidera och föra en diskussion om det sakpolitiska programmet. Därför föreslår jag att styrelsen får i uppdrag att varje år i god tid lägga en proposition med förslag till reviderat sakpolitiskt program. Då har styrelsen möjlighet att antingen lägga samma förslag som ligger, eller föreslå en genomtänkt revidering med helhetssyn. Därmed har sedan andra debattörer och aktiva en chans att reagera och komma med egna förslag. Den politiska debatten hålls på så sätt levande och kvalitén på revideringarna höjs.
• Antas med 50% majoritet på medlemsmöte som vanligt.
• Programmet utgår från de rubriker som ställts upp i det idépolitiska programmet. Under rubriken ”Skyddat privatliv” kan det exempelvis i det idépolitiska stå om vikten av skydd mot övervakning utan brottsmisstanke, medan det sakpolitiska föreslår en integritetombudsman och att FRA-lagen och datalagringsdirektivet ska rivas upp.

–

Fördelarna med denna modell:

1. Vi får en tydlig process som låter oss ständigt föra en diskussion om sakpolitiken samtidigt som de grundläggande principerna blir mer trögföränderliga. På så sätt kan vi snabbare uppdatera vår politik (vilket idag går för långsamt) och samtidigt förhindra att det sker drastiska förändringar av vår principiella hållning (som idag riskerar gå för snabbt).
2. Vi samlar alla principer på ett ställe och slipper den svårtydda uppbyggnaden med tre stadgeparagrafer + principprogram som vi har idag.
3. Vi får en ideologisk grund som kan förankra partiet och hindra snabba ryck. Sådana ryck är, som jag ser det, ett problem för många partier idag. Eftersom det inte finns tydligt utskrivet hur partiets ideologi ser ut kan man med sakfrågor skicka ett parti åt helt olika håll. Tänk Centerpartiets ständiga svängningar i för deras medlemmar viktiga frågor, Moderaternas färd mot vänstern, Folkpartiets identitetsskifte från snällliberaler till kravliberaler och Miljöpartiets skifte i EU-frågan. Med dessa förändringar minskar risken för att på så sätt ”förlora vår själ”.
4. Vi slår tydligt fast att vi är ett parti med ett tydligt fokus som inte tar ställning i alla frågor.
5. Vi gör det tydligt hur tolkningsföreträdet ser ut (styrelsen tolkar när inte medlemsmöte har beslutat, idépolitiken går före sakpolitiken).

–

Kommentera gärna med egna förslag & idéer. Om ni orkat läsa. ;-)

Information overflow: patent, patent, patent

Jag inser förstås att det vore bra om jag bloggade oftare. Under valrörelsen försökte jag tömma ut de insikter jag trodde jag hade vid tillfället genom att blogga väldigt oftare. Under sommaren och hösten har det varit sämre.

Just nu arbetar jag mycket med patent. Piratpartiet kommer under hösten driva en patentkampanj med särskilt slutmål i Köpenhamnsmötet – den största klimatkonferensen i världen sedan Kyotoprotokollet skrevs under 1999 – i december. Det är ett ganska stort evenemang, och Piratpartiet har en naturlig nisch i patent- och teknologiöverföringsfrågorna. De har dels uppmärksammats av UNFCCC ett antal gånger, och dessutom framkommit vid UNFCCCs kommittéemöten. Likt UNDESA tycker man att det behövs tvångslicenser på miljövänlig teknologi, men man tar också upp saker som patentpooler och olika ekonomiska styrmedel i-länder kan använda för att öka och förbättra möjligheterna till kunskapsöverföring. En kort sammanfattning finns i kap. 6, s. 15, box 2 i det här dokumentet, som också tar upp finansieringssvårigheter i forskning och utveckling.

Jag tycker också att jag har försökt gå igenom en avsevärd mängd gamla Trade Policy Review Reports från WTO (vid TRIPS-avtalets undertecknande hade Sverige t ex bara kvar att lägga till straffrättsliga bestämmelser i varumärkeslagen, men uppfyllde i allt övrigt avtalets kriterier). När jag känner mig lite mer pigg än idag ska jag lista dem, med några generella hållpunkter. Jag tar också tacksamt emot alla möjliga FN-rapporter och oberoende rapporter som berör patent i u-länder. Hittills har jag U.N. Doc. No.
TD/B/AC.11/19 (1974), Jorge M Katz (1973) och nigerianska lagreformskommittéens rapport om patent (1990). Nigerias lagreformskommittée utvärderade under 1980-talets senare del all nigeriansk immaterialrättslagstiftning så den som är intresserad kan ju kolla bland deras publikationer om de hittar något av intresse.

När jag får tid vill jag skriva mer om upphovsrätt och telekompaketet också. Kanske inte det senare så mycket (det finns ett antal e-brevslistor man kan gå med i om man vill hålla sig ordentligt uppdaterad). Men jag kände just hur luften gick ur mig. Back to reality.

Stora resp små aktörer i industrier

Jag kom precis på vad som är fel i Prärietankars resonemang.

Han menar ju att det faktum att småföretag (=patentinnehavare) får pengar och blir uppköpta av att de via patentet kan bli uppköpta av större företag. Att patenten är viktiga just för att det ger små företag möjligheten att visa att de är värda att bli köpta.

Ett väldigt vitt och löst patentsystem premierar bildandet av ett antal väldigt stora aktörer på marknaden. Ett lite mindre patentsystem eller hel avsaknad av patentsystem skulle förmodligen i störrre grad premiera utvecklingen av en flora av små företag.

Stordrift ger visserligen många fördelar, men en mångfald torde i Prärietankars liberala marknadssyn främja konkurrensen och därmed vara mer önskvärd.

Ett utmärkt exempel på hur patentmonopol skapat ett antal stora aktörer istället för en mångfald av små är för övrigt mjukvarubranschen: även om vi har möjlighet att ta patent på datorprogram i Europa idag, har det tidigare varit väldigt restriktivt med mjukvarupatent här. Det har gjort att den europeiska mjukvaruindustrin har fullt med små och medelstora aktörer på marknaden. Jämförelsemarknaden USA har däremot haft goda möjligheter till mjukvarupatent under en väldigt lång tid (i alla fall sedan slutet av 70-talet) och har därmed också fått sin industri begränsad till ett fåtal stora aktörer.

Det vore för övrigt intressant att se statistik på andra sektorer. Kanske finns det någon jämförelse mellan antal och storlek på aktörer under den tid uppfinningshöjdskravet sattes relativt högt mot hur antal och storlek på aktörer ser ut idag på bilmarknaden till exempel?

Ytterligare ett svar till Prärietankar

Prärietankar fortsätter patentdebatten och jag ska försöka att återigen bemöta hans funderingar.

Jag tycker hans diskussionsunderlag är både intressant och utmanande. Jag kan också erkänna att han i mångt om mycket har rätt: stora läkemedelsföretag köper inte företag så mycket som patenträttigheter, stora läkemedelsföretag betalar också stora summor pengar för kliniska tester.

Jag erkänner mig inte så gärna feltolkad, men har egentligen inte motsagt något av det. Jag har däremot uttryckt mig slarvigt:

Läkemedelsföretag köper upp patent (läs småföretag) som därför blir en inkomstkälla för småföretagen. Patent utgör idag främst ett investeringsincitament för investerare, vilket naturligtvis inte vore så problematiskt om inte patentsystemet var utformat för pionjäruppfinningar snarare än som handelsmedelskapare. Läkemedelsföretag överskattar sedan värdet på vad som krävs för att utföra de kliniska testerna för att kunna öka budgetposten R&D i sin budgetrevision, och överskottet stoppas sedan tillbaka i Big Pharmas egen ficka.

Överskattningen som sker i samband med kliniska tester är naturligtvis inte direkt kopplad till patentfrågan, utan belyser snarare dessa storföretags mycket tveksamma inställning till moral och trovärdighet.

Den återkopplar dock till Prärietankars argument om kostsamma kliniska tester: Prärietankar förnekar inte att patienter behåller sina husläkare, som huvudsakligen måste antas försörja sig på andra sätt än genom läkemedelsföretag. Att kostnaden för kliniska tester är överskattad ser jag inte förnekas, och mitt stöd för påståendet är Peter Rosts bok Sjuka pengar och en artikel jag läste för ett par år sedan och som jag den här diskussionen till ära försökt spåra. Jag har glömt både författare och tidskrift så det har visat sig svårt, vilket stör mig. Någon läsare med bättre minne än mig kanske kan hjälpa till, även om jag inser att min beskrivning är något luddig.

Förfarandepatent har, som Prärietankar konstaterar, nackdelen att intrång i förfarandet är svårt att bevisa om inträngaren skyddar sig bakom lagen om företagshemligheter. Förfarandepatent istället för produktpatent torde också innebära att fler företag väljer att skydda sig bakom företagshemlighetslagen (ej tidsbegränsad) istället för att offentliggöra sitt förfarande via patentregistrering (tidsgräns på 20 år). Men eftersom tanken med förfarandepatent är att alternativa förfaranden att framställa produkten ska premieras från dag ett utgör inte det något större problem med förfarandepatenten. Snarare borde förfarandepatent uppmuntra innovation och nytänkande i läkemedelsbranschen.

Tidigare svenska avgöranden visar förstås också att man som ägare av förfarandepatent kan få rätt mot svarande genom att kräva att förfarandet hos konkurrenten undersöks av oberoende expert som gör ett utlåtande, utan att metoden hos konkurrenten som sådan offentliggörs.

I mångt om mycket kan jag hålla med om att läkemedelspatenten till stor del kantas av moraliska problem snarare än ekonomiska. Det hör till sakens natur att det affärssystem som är anpassat efter patentsystemet också fungerar ihop med patentsystemet. Med lite mer fantasi skulle jag kanske snarare behöva beskriva hur ett affärssystem anpassat till ett samhälle utan läkemedelspatent skulle kunna se ut. Men jag måste be om att få återkomma med detta.

Patent och klimat revisited

Jag skriver om patent och klimat på Newsmill idag. Anledningen att jag haft tillfälle att återbesöka ämnet är en ny rapport släppt av FN-organet DESA som föreslår nya reformer av det globala patentskyddet.

Mer om patent, klimat och undantag

Prärietankar har svarat! Han tycker att jag tagit alldeles för lång tid på mig att bemöda mig knåpa ihop ett svar, och att jag därtill mest brukar mig av intetsägande plattityder.

Här är mina svar i bekväm punktform med källförteckning så att Prärietanken själv kan avgöra om det är han själv mot resten av världen, eller om det kan vara dags att bli kritisk.

-Grundforskningen är den viktiga forskningen, den banbrytande forskningen och den som når resultat (jfr SOU 2008:20). I praktiken köps förstås resultat av grundforskning utförd på små och medelstora företag samt vid offentligt finansierade forskningsinstitut ofta upp av stora läkemedelsbolag, bland annat för att de kliniska testfaserna är besvärliga och långdragna. Hur sådana uppköp redovisas i läkemedelsbolagens bokföring är ett kapitel för sig jag för närvarande låter vara oskrivet (jrf Sjuka pengar av Peter Rost).

-Prärietankar verkar antyda att kliniska tester utförs av läkemedelsbolagets egna läkare. Så är naturligtvis inte fallet. Huntingtons syndrom är visserligen ett mycket säreget fall, men jag kan inte tänka mig att man vid experimentell influensabehandling låter någon annan än patientens egen läkare stå för den medicinska administrationen. Huruvida mina tankar faller på sin egen orimlighet får man väl avgöra själv, men jag tycker mig ändå ha visst stöd från amerikanska sjukhus- och advokat-tv-serier.

–Brist på nyhetsvärde är ett problem.

-Tilläggsskyddet på 5 år snedvrider konkurrensen.

-Vi kanske borde leta efter alternativ till patent.

Jag menar inte att ett avskaffande av patent nödvändigtvis är det enda eller bästa alternativet. Men min helt privata bedömning är att immaterialrätterna är så förvridna i dagsläget att det kommer vara svårt att hitta en balanserad mellanväg. Det som är säkert är att ingen utom patentjurister på läkemedelsföretagen argumenterar att patent och tilläggsskydd är strikt nödvändiga för industrin. Minimalism kontra maximalism.

Egentligen ville jag skriva om något helt annat: World Economic and Social Survey 2009 föreslår att vi kanske borde införa ett undantag för miljövänlig teknologi likt det vi har för mediciner! Dessutom finns hjälpfulla rutor med specialinformation om miljötekniksläget i Indien, Brasilien och Kina (det går framåt men långsamt och är dyrt).

Ganska mycket är välkänt blaj, typ ”Rika länder har patent och fattiga länder har inte patent, därför kan patent vara en faktor som ger utveckling. Men det är svårt att säga eftersom de rika länderna ofta var rika redan innan, och de fattiga länderna fattiga.”

Ett undantag för miljöteknik betyder att ett land kan utfärda en tvångslicens på miljövänlig teknologi, och sedan få teknologin producerad i ett tredje land (som då också utfärdar en tvångslicens). Tvånget i det hela kommer från att patentinnehavaren inte behöver vara villig att licensiera ut sin teknologi: staten tvingar henom, och behöver heller inte få den ersättning hen vill ha. Däremot ska ersättningen till patentinnehavaren alltid vara ”skälig”.

Tanken med undantagstillståndet är att teknologiöverföring ska fungera snabbare och bättre.