Arkiv

Archive for oktober, 2009

Undantag och begränsningar från upphovsrätten

Jag har suttit i gruppdiskussion om undantag och begränsningar i upphovsrätten under förmiddagen och lunch. Syftet med mötet jag är på är nämligen att framta ett dokument med hållbara strategier för immaterialrätt, kunskap, information och nätverk. Första utkastet till framtidsstrategi är ett ideologiskt ambitiöst dokument, med starka undantag för icke-kommersiellt bruk, starka rättigheter för användande av information både för privatpersoner och icke-kommersiella institutioner och begränsningar i skyddstid samt åtgärder tillåtna för att säkerställa kvarstående efterlevnad av upphovsrätten.

Är man intresserad av det nuvarande juridiska läget i Europeiska unionen kan man läsa direktiv 2001/29/EC eller ”Infosoc-direktivet”, vars artikel 5 listar undantag medlemsländerna är tillåtna att införa i sin lagstiftning om upphovsrätt.

Det här skiljer Europa från USA, där man löst undantaget med en ”blanket exception” för fair use. Fair use kan vara nästan vad som helst som en domstol anser vara berättigat och har också visat sig tillåta ganska mycket (till exempel bilder på Wikipedia eller liberala citeringsrättigheter), men i Europa finns bara runt 20 fördefinierade situationer där undantag är tillåtna. Något värre är att 19 av dem är valfria för medlemsstaterna, samt att sättet de får implementeras på är helt valfritt också, vilket gör att undantagen är väldigt ojämnt applicerade över unionen och att även om två medlemsländer väljer att implementera samma undantag de ändå ser helt olika ut i olika länder. Stort problem!

En fågel har viskat i mitt öra att kommissionen är villig att titta närmare på förstärkning av undantag och begränsningar i upphovsrätten, så det ser jag fram emot med de kommande årens politiska verksamhet.

Annonser

Free Culture Forum 2009 Barcelona

oktober 30, 2009 1 kommentar

Jag är tillbaka i Barcelona för att delta i Free Culture Forum 2009. Förra gången jag var här (förrförra helgen) undersökte jag noggrannt flygplatsen i runt 14 timmar efter att ett flyg blivit försenat och strandsatt mig där i väntan på anslutning. Den här gången hade jag inte lika stor otur!

Free Culture Forum 2009 och Paris Accord II (som jag var på förra helgen) är delar av samma debatt om en hållbar strategi för kunskapshantering i framtiden. Men om Paris Accord II var lite högtravande, är Free Culture Forum även för autonoma grupper. Jag har till exempel träffat representanter för spanska HackLabs (yay!) som också varit i kontakt med våra svenska telecomix (och forskningsavd).

Utan att ha sett särskilt mycket av konferensen här än, finns det tydligen två huvudsakliga linjer i tillnärmningssättet till informationsfrågor: den ena är att helt skita i etablissemanget (civil olydnad är visserligen ofta ett bra sätt att uppnå förändring), och det andra är att använda statliga medel och regleringar för att skapa förutsättningar för den fria informationen. Det inkluderar att inte vara rädd att låta staten sponsra fria och öppna innovations- eller kreativitetsprojekt, att medvetet ha en offentlig strategi som gynnar öppna standarder och system, eller helt enkelt skapa regleringar och lagar som tar till vara särskilda gruppers intressen (ofta en kombination, förstås).

Hur Piratpartiet ska relatera sin roll som lagstiftare till redan befintliga gruppers lösningar och idéer kommer förstås vara intressant att jobba med. Piratpartiet har ju på något sätt valt reglering som rätt väg att gå (vad ska man annars i lagstiftande församling att göra, liksom?), samtidigt som vårt tillgängliga regleringsutrymme är väldigt begränsat. När jag pratar om Piratpartiet på evenemanget ikväll tänkte jag särskilt belysa regleringsproblemen kring nätneutralitet: även om merparten av Piratpartiets aktivister nog tycker att det är en bra och rimlig reglering att sträva efter har det ju inte varit helt okontroversiellt att eftersträva ytterligare reglering av marknaden.

En annan aspekt är att det kommer bli väldigt jobbigt för Piratpartiet om det inte kan hoppa på och dra nytta av befintliga organisationers arbete, vilket kommer att vara svårt om vi eftersträvar minimal reglering. Annat än om Piratpartiet blir en anarkistisk rörelse (många medlemmar, inklusive jag själv, attraheras nog av den idéen), men det är opraktiskt att vara anarkist i lagstiftande församling eftersom hela församlingens uppdrag går ut på att skapa regleringar.

Ni kan följa Free Culture Forum live via http://fcforum.net. Kommentera gärna på mina tankar om reglering också!

Hänt i veckan: Baeza och Paris

oktober 27, 2009 1 kommentar

Via Montserrat Boix fick jag möjlighetene att åka på ett evenemang i Baeza, Andalusien anordnat av Instituto Andaluz de la Mujer som handlade om kvinnors roll i ekonomin, relaterat till IKT och också hur kvinnor kan stärkas socialt. De var intresserade av hur Piratpartiet arbetat politiskt med internet, hur internet fungerar som plattform för en rörelse och ett parti med stor geografisk spridning men också hur vi jobbar för att få med kvinnor (det gör vi ju egentligen inte, vilket jag sa ungefär så här ”kvinnor verkar mer benägna att gå med i NGOer än att gå med i partier, och bryr sig dessutom mer om rättvisefrågor. Vi jobbar med patent och teknologiöverföring nu, så det kanske hjälper”).

Under fredagen och lördagen var jag på Paris Accord II i Paris. Paris Accord II är ett dokument sammanställt av upphovspersonsorganisationer och konsumentorganisationer (”mellanhänder” och ”distributörer” är inte inblandade) om en hållbar kunskapsstrategi för framtiden. Dokumentet finns att läsa här, och vill man veta vad som sades kan man gå igenom twitter-loggen, som faktiskt innehåller en hel del direktcitat från mötet.

I Paris fick jag två böcker. En om tidigare europaparlamentarikern David Hammersteins verk. Han är en supercool snubbe som bland annat tycker som oss om patent och klimat, men han har också varit en ständig allierad till internationella IPR-kritiska organisationer i parlamentet. I övrigt verkar han ha sysslat med djurrätt och kemikalier, två politikområden som också är extremt drabbade av penningtunga industriers lobbyism (särskilt kemikalier: kemikalieindustrin är för övrigt ett problem också, när det gäller IPR, där de också är aktiva).

Fick också en bok av Gerd Leonhard som jag läste på flyget hem. Jag är rätt imponerad: alltid när jag får frågan om hur skivbolag och artister ska tjäna pengar, brukar jag svara undvikande med ”jag är bara 22 år och ekonomistuderande, och nu vill skivbolagen att jag gratis ska tänka ut en marknadsstrategi åt dem när de själva rimligtvis borde ha tillräckligt med pengar för att anställa en marknadsstrateg?” Så icke Leonhard: hans bok är över 200 sidor lång och innehåller massor med konkreta tips på hur man kan tjäna pengar i den digitala miljön. Han är, likt mig, inte heller anställd av ett skivbolag utan delar med sig av sin vishet gratis. Inte för att det hjälpt något: alla konsumentorganisationer på plats i Paris (tre amerikanska och massor med europeiska) var rörande överens om att den affärsmetod som går ut på att stämma konsumenterna i vilket fall var oönskvärd. Upphovspersonsorganisationerna höll också i mångt om mycket med: de tyckte inte det var så kul att konsumenterna blev arga på dem, när de inte själva ställer sig bakom affärsmetoden.

I Baeza fick jag också en bok om jämlikhetslagstiftning i Andalusien. Jämlikhetslagstiftning är ju inte direkt drabbat av någon tung lobbyism, men däremot sociala konventioner. Det var mycket intressant att läsa igenom EU-direktiven på området: i slutet av 1990-talet definierade man jämlikhet som en förutsättning för de fyra friheterna men att man måste göra undantag ibland. I början av 2000-talet hette det istället att jämlikhet inte var ett mål i sig men att det ibland kunde vara bra (vi pratar alltså om syftesförklaringarna här). Så kan det gå när man försvagar ambitionerna med lagstiftning :)

uppdaterat: med hjälp av tips från hängiven läsare har jag lyckats åtgärda en lite smått pinsam felskrivning i inlägget. -_-;; Tack! :)

Medlemsmöte i Piratpartiet

Just nu pågår Piratpartiets extrainsatta medlemsmöte för fullt. Anledningen till mötet är dels att föregående styrelse missade att utföra en del av sitt uppdrag, att presentera godtagbar verksamhetsberättelse, ekonomisk berättelse och verksamhetsplan för årsmötet, dels att revisorer och valberedning inte valdes.

Det sistnämnda berodde på att årsmötet för 2009 fungerade långt ifrån optimalt. Den modell som tidigare använts, där Rick själv modererade hela mötet under tre dagars tid, började spricka i fogarna med ett ökat engagemang och diskussionslystenhet. Rick gjorde ett storartat arbete i mina ögon, men det blev helt enkelt för mycket arbete för en enskild person under så kort tid.

Medveten om problemen satte sig gruppen för organisationsutveckling ned i somras och började skissa på hur medlemsmötena kunde utvecklas, utan att samtidigt idén om alla medlemmars deltagande och e-demokrati behövde ges upp.

Sammanfattningsvis kan det sägas att våra digitala möten försöker anpassa en mötesmodell för afk-arbete till en digital miljö. Afk-mötet är begränsat till en miljö där fokus endast kan hållas på en sak samtidigt, och där både tid och rum är begränsat.

Det digitala mötet har andra förutsättningar. Det digitala är mer gränslöst där själva mötesrummet kan utvidgas snabbt och oberäkneligt. Samtidigt har mötesdeltagare ofta ett spritt och ojämnt fokus, eftersom man inte har avsatt en hel helg åt mötet, utan är online på olika tidpunkter.

Allt detta gör att vi inte rakt av kan kopiera afk-mötet till digital form.

Gruppen diskuterade bland annat följande idéer:
1) Mötena förlängs.
2) Diskussionerna särskiljs från voteringarna. Detta genom att placera all diskussion i början av mötet, sammanställa yrkanden i en voteringsordning som röstas igenom och slutligen avsluta mötet med en längre period av samlade voteringar.
3) Ett större mötespresidie väljs där ett flertal aktiva ingår.

När delegaterna inte behöver avsätta tid och resa bort för att hålla mötet finns det ingen anledning att begränsa mötet till en helg. När mötet inte längre behöver fokusera på en fråga i taget kan man föra parallella diskussioner, och därmed gå från ett ”seriellt” arbetssätt till ett ”parallellt”, ett arbetssätt där flera dussin diskussioner kan hållas samtidigt.

En del av de idéer vi diskuterat har tagits i bruk på detta medlemsmöte (som får fungera som ”testplattform” för oss i gruppen). Förändringarna kommer också med all sannolikhet återkomma i vårt kommande förslag till stadgerevidering.

Maila mig på simon.rosenqvist@piratpartiet.se om du vill delta i gruppens arbete, så bjuder jag in dig till vår Skype-chatt.

Vi ses där!

Nationalismens spöke kring Lissabon och telekom

Tidigare i veckan råkade jag se att en polsk statssekreterare lite skämtsamt berättat för media att Polen minsann skulle utnyttja hetsen kring ratificering av Lissabonfördraget för att tillskansa sig lite extra strukturbidrag eller kanske en och annan tjänst från kommissionen.

När man har ett fördrag med uppenbara och tydliga brister, kan det inte vara tecken på annat än småsint nationalism när man spottar på Europatanken för att man tänker sig vilja tillskansa sig fördelar för egen del. Det går liksom emot hela unionens strävan, och hela unionens historia. Föreställningen om att vi, i Europa, arbetar tillsammans för att skapa en så bra värld som möjligt både för oss själva och för andra, torde ju vara ett rekvisit för medlemskap i unionen.

Några av den europeiska integrationen och samarbetets största förespråkare är vanligtvis EU-kommissionen. De får sitt tydliga mandat från grundfördragen (det vill säga, det som nu är Nicefördraget men det man vill ska bli Lissabonfördraget) med integration, samarbete och välstånd som uttryckliga mål.

Därför blev jag lite mipplig när jag såg kommissionens förslag till förlikning i art 3a ramverksdirektivet (telekompaketet). Kommissionens förslag tillmötesgår nämligen ministerrådet, som är präglade av ett nationalistiskt självhävdelsebehov, och går tvärsemot Europaparlamentet, visserligen en överstatlig instans men den enda folkvalda och också den enda som går i linje med den europeiska integrationstanken.

Det ministerrådet vill ha ut av kommissionens förslag är möjligheten att skapa särskilda myndigheter för att hantera vissa typer av brottsmål. Eftersom upphovsrättslagen numera är straffrättslig innebär det en direkt sanktionering från kommissionens sida av HADOPI-liknande lagar. Europaparlamentet har tidigare sagt att de inte tycker att sådana åtgärder är okej och att de via direktiv uttryckligen borde förbjudas, och franska konstitutionsdomstolen är benägen att hålla med.

Innan Lissabonfördraget faktiskt trätt i kraft kan jag tänka mig att det är svårt att argumentera att EU är juridiskt bundet till någon konvention om mänskliga rättigheter och åtföljande rätt till rättvis prövning, men hela Brysselmaskineriet suktar tydligen efter ikraftträdande redan vid årsskiftet vilket betyder att Telekompaketet knappt skulle hinnas klubbas igenom förrän EU:s egen stadga om mänskliga rättigheter, innehållandes ett sådant krav, skulle träda i kraft och göra direktivet direkt okonstitutionellt. Jag undrar alltså vad i helvete kommissionen håller på med: att helt åsidosätta önskemålen från det europeiskt integrerande, demokratiskt valda parlamentet till fördel för medlemsstaternas regeringars önskan om att förbehålla sig rätten att bryta mot EU:s stadga om mänskliga rättigheter känns ju inte som att det ingår i kommissionens uppdrag, varken under Nice eller Lissabon.

Tullåtgärder och immaterialrätter

Jag noterade för en eller ett par dagar sedan en tråd på Piratpartiets forum om en artikel i Dagens industri där jag uttalat mig om vilka frågor jag vill driva i parlamentet. Jag minns intervjun ganska väl: jag satt ungefär vid mitt soffbord och hade precis knaprat i mig ett chokladkex, och försökte förmedla till journalisten min oro för att åtgärder mot immaterialrättsintrång vid EU:s gränser kan utgöra ett hot mot konkurrensen på den inre marknaden. Det explicita exempel jag hade i tankarna var en erfarenhet en god vän till mig gjorde när han för ett par år sedan försökte importera öppen källkods-telefoner från Kina (det är ju billigare att producera där), men istället åkte dit på licensavgifter för mp3-spelare – trots att telefonen i fråga inte kunde spela mediafiler alls.

RUTROS verkade förstå ungefär vad jag var ute och fiskade efter på en gång, trots att vi haft våra meningsskiljaktigheter kring nyttan av patentsystemet i stort, men annars rådde det ganska stor förvirring. Den av Mattias P Andersson citerade DN-artikeln var kanske något tydligare, men ganska luddig och okonkret för att beskriva vilket enormt handelshinder på EU:s interna marknad de här tullåtgärderna kan innebära.

Mitt eget svar längre ned i tråden är kanske inte så välformulerat och konkret som man skulle kunna önska, och framför allt framgår inte min växande oro för att tullpolitiken skadar konkurrensen på den inre marknaden. För att förtydliga min politiska ambition i ämnet kanske kan nämnas att jag inte nämnvärt bryr mig om att driva konkurrensrättsliga frågor politiskt, annat än när de som i de här fallen uppenbart påverkas av immaterialrätter eller när de, som i telekompaketsdebatten, får en påtaglig inverkan på användning av och möjligheter för informationsteknologi. Jag kan nog också utan problem stå för att jag tycker att Piratpartiet behöver verka för genomgående hållbara och godtagbara informationsstrategier, även när de skär in i andra politikområden med den avgränsningen att politiken i vilket fall ska vara budgetneutral.

Men jag skulle vilja ha lite hjälp av intresserade läsare.

Om man ska koka ned bekymren med EU:s tullpolitik relaterat till immaterialrätt till en eller två meningar, hur ska de meningarna vara formulerade? Jag känner inte att jag själv har något bra svar just nu: problemen är många och separata, och införsel av varor på marknaden eller varutransport via europeiska mellanhamnar som båda påverkas av tullpolitiken skapar helt olika problem. Kan någon driftig läsare hjälpa mig få rätsida på det här?

uppdatering: Nu med länk till den faktiska artikeln också

uppdatering igen: Jag inser nu att ovanstående text kanske förutsätter i allt för hög grad att man kan något om internationella handelsförhandlingar på IPR-området. ”Varutransport via europeiska mellanhamnar” refererar till varor som aldrig faktiskt passerar gränsen, men som stoppas av tullmyndigheterna för att de befaras inkräkta på europeisk varumärkes- eller patenträtt. Det här har uppmärksammats av Läkare utan gränser som ett problem vid tillgång till medicin, men har också sedan Balikonferensen om klimat (COP14?) uppmärksammats som ett potentiellt problem vid överföring av framför allt miljövänlig teknologi. ”Införsel av varor på den inre marknaden” refererar främst till situationer så som den jag exemplifierade längst upp i min bloggpostning: det vill säga, när patenttroll bett tullmyndigheter att hålla utkik efter alla typer av varor som ens kan misstänkas för att potentiellt utgöra intrång, med resultat att företagare, oftast de små eller medelstora företagen dessutom, blir nödtvungna att teckna licenser de inte behöver eftersom det ändå är skonsammare än att invänta en rättsprocess.

I en kommentar till den här posten (#3) har jag också refererat till ”välrenommerade tankesmedjor”. För den som är intresserad av att veta mer om dessa och deras arbete kan man läsa min bloggpost om besöket i Geneve. Bara en snabb koll genom de flesta hemsidor som listas där visar att immaterialrätten är en ständigt närvarande förhandlingspunkt i nästan alla internationella fora. Piratpartiet kan ställa sig utanför sådana diskussioner, men så vitt jag kan se innebär det att t ex ACTA-avtalet ligger lite utanför vår politik.

Några kommentarer om telekompaketsartiklar

Jag hade reserverat mitt nästa inlägg för en kommentar om teknologiöverföring och patent, men idag när jag masade mig in på dn.se och svd.se hittar jag istället ett stort antal debattartiklar om telekompaketet.

Tre företagare skriver på svd.se att nätoperatörerna inte har så mycket att klaga om vad gäller IPRED och utelämnande av abonnentuppgifter till domstolar och industri, och menar också att de flesta operatörer redan förbehållt sig rätten att stänga av användare för de mest godtyckliga anledningar. De har rätt så till vida att alla nätoperatörer sannerligen utnyttjat sin rätt att avtala fritt, men fel i att det skulle vara hyckleri: IPRED-lagen innebär ju en inskränkning av deras avtalsfrihet gentemot deras kunder, eftersom de via lag fråntas möjligheten att själva avgöra hur de ska hantera uppgifterna. För internets slutgiltiga frihet kan det säkert vara på sin plats att titta närmare på exakt hur privata aktörer ska kunna begränsa tillgång till internet för användare, men statens roll i samhället är att se till samhällets bästa och samhällets bästa kan utan större problem anses vara en fri informationsinfrastruktur. Det innebär att alla juridiska begränsningar av operatörers rättigheter att avtala ska vara till användarnas fördel, inte tvärtom.

Det resonemanget hakar lyckligtvis in i Rickard Westerbergs kommentar om nätneutralitet. Han menar att staten (eller EU) inte kan gå in och reglera för att säkerställa nätneutralitet, eftersom det skulle snedvrida konkurrensen. På en fungerande marknad, menar Westerberg, sköter sig utsållningen av dåliga operatörer som begränsar tillgången till internet för användarna sig själv. Westerberg menar också att internet är fullständigt fantastiskt just för att det tidigare inte reglerats – men Westerberg har fel, i alla fall om man ser problemet ur ett europeiskt perspektiv.

I Sverige kan nog de flesta skriva under på att vi har en någorlunda väl fungerande konkurrens bland nätoperatörerna. Dessutom äger sällan operatörerna själva infrastrukturen (jag sitter till exempel själv på LKFs infrastruktur, men har Bahnhof som operatör). I många andra delar av Europa är dock infrastrukturägarna och operatörerna samma aktörer, och de begränsar andra operatörers tillträde till marknaden. Lite ironiskt kommer de undan med detta på precis samma sätt som upphovsrätts- eller patenträttsinnehavare: de behöver ju skydda sina investeringar i infrastrukturen! (som ett sidospår kan nämnas att Sveriges fantastiska avreglerade internetinfrastruktur byggts ut med hjälp av EU-pengar och statliga subventioner)

Att operatörer/nätverksägare kan försvåra och begränsa användares tillgång till andra operatörer snedvrider också konkurrensen, och i slutändan handlar det då om hur vi ska reglera för att minimera de skadliga effekterna av det. Ingen ekonom skulle idag med gott samvete hävda att det finns någon marknad med perfekt konkurrens, som Westerberg tycks vilja göra. Snarare är man plågsamt medveten om att den perfekta marknaden är en konstruktion som underlättar vidare analys av de imperfektioner som existerar på alla marknader. Frågan är alltså om vi kan reglera, eller låta bli, under förevändning att den perfekta marknaden existerar, eller om våra offentliga institutioner ska koppla sina regleringar till verkligheten.

Staten, men i förlängningen framför allt EU, har ett ansvar att se till att användares frihet på internet maximeras. Nätneutralitet är ett solklart exempel där en tydlig reglering av operatörers skyldigheter kan maximera användarnas frihet, men där en otydlig eller obefintlig reglering kan vara väldigt hämmande för flertalet europeiska användares tillgång till en fri infrastruktur. För mig är valet mellan reglering och icke-reglering självklart, och jag förbehåller mig rätten att hävda att jag nog är mer verklighetsförankrad än Westerberg i denna fråga.