Arkiv
Organisation, politik och internet, del 1
Efter att jag deltog i en panel hösten 2008 – Framtidens politiker: Idealist? Teknokrat? Kändis? – började jag misstänka att piratpartiets framgångar är en del av ett skifte i de politiska organisationernas tillvaro. Så jag har diskuterat det en del under det gångna året och tänkte formulera mina tankar på ett mer strukturerat sätt. Förklaringen blir dock ganska lång, så mitt första blogginlägg här på Stenskott blir därför också det första i en serie.
Del 1: Svensk partihistorik börjar (genom att jag kanaliseras Niklas Stenlås)
Innan den nämnda panelen höll Niklas Stenlås en föreläsning på en kvart om den svenska partihistoriken. Med tanke på att den legat i mitt bakhuvud ett år, ska Stenlås inte hållas ansvarig för missförstånd, orelaterad information och ogrundade slutsatser. Det finns en delatt blandas ihop med i mitt bakhuvud och fördelen med att vara bloggare framför att vara akademiker är att man inte behöver en lika ambitiös notapparat, och därför inte behöver leta reda på var varje informationsbit kommer ifrån.
Stenlås delade upp det svenska partiväsendets historia sedan införandet av tvåkammarriksdagen i tre stadier. Jag kommer idag täcka stadie ett.
Stadie ett: Elitpartier vs masspartier
När tvåkammarriksdagen införts utvecklas ett system med elitpartier. Partiernas uppgift är att plocka fram kandidater – helst redan kända och rika – och sammanföra dem med finansiärer som kan donera till kampanjer och visa upp dem i pressen. Efter viss turbulens landar systemet i början av 1900-talet i ett stort konservativt parti – föregångare till dagens moderater – och ett stort liberalt parti – föregångare till dagens folkpartister. Inte helt olikt USAs republikaner och demokrater. Kan vara värt att nämna att Sverige vid tvåkammarsriksdagens införande hade ett system med enmansvalkretsar, dvs som USA eller Storbrittanien idag. Rösträtten var begränsad, och deltagandet bland de som hade rösträtt var med våra mått mätt lågt.
Nya partier dök dock upp på banan. Fackförbunden grundade socialdemokratiska partiet för samordning (en uppgift som senare lämnades över till LO) och deltagande i den politiska processen. Böndernas organisationer grundade på annat håll föregångarna till dagens centerparti. Båda dessa hade ett tydligt problem, deras kandidater var oftast varken rika eller kända, så de var okända i pressen. De mötte problemet med att skapa en ny typ av organisation – masspartiet. Partiernas uppgift är här att samla många medlemmar och kanalisera deras vilja, arbete och pengar till kollektiv handling.
Genom att ändra sättet att föra ut politiken på ändras villkoren. Istället för att gå via pressen så går man direkt till väljarna. Bara genom att samlas och gå genom staden kunde man uppmärksamma alla på något mäktigt var på gång och då alla samlats kunde idéer och argmuent överföras från några få till många som sedan kunde övertyga fler. Jag misstänker att både järnvägen och telegrafen spelade nyckelroller i masspartiernas struktur.
Masspartierna byggde också upp sido-organisationer som till exempel ungdomsförbund. Ska man få ihop en stor massa kan man inte bara syssla med politik, man måste också bygga upp sociala nätverk så det blir roligt att vara engagerad. Viktigt är också att se till att engagemanget får effekt, alla medlemmar måste kuna påverka politiken.
Såsmåningom får masspartierna stora framgångar, vilket leder till en mängd saker (allmän och lika rösträtt och proportionellt valsystem för att nämna några) men vi fokuserar på att det ledde till att de forna elitpartierna kopierade sina utmanares struktur och byggde egna masspartier. Därmed har partierna liknande strukturer och det leder oss in i nästa stadie, det korporativa stadiet.
I nästa del fortsätter historiken, men såsmåningom kommer vi faktiskt fram till internet också. Då kommer det bli uppenbart varför det behövs lite historik.
Debatt, Morgonpasset och Sheffield DocFest
Jag försöker numera twittra från alla evenemang jag åker på. Så också från Sheffield DocFest (se hemsida!). DocFest var en dokumentärfilmsfestival där jag pratade om möjligheter för filmskapare att använda p2p och internet för att nå ökad spridning av filmer utan att uppröra fans. Mycket trevligt!
I veckan som gått hittills har jag hunnit vara med i Debatt på SVT och Morgonpasset på SR. Debatt handlade om konspirationsteorier och ”sanningsrörelsen”. Det var mycket trevligt att bli älskad av Mikael Cromsjö, lite mindre trevligt att få hatbrev från människor som tycker att min intellektuella analys ligger på samma nivå som nioåringars.
Jag vill inte så gärna utveckla på geopolitik och världshistoria, men som jag sa i Debatt är 9/11 knappast mer än en katalysator för en redan sedan tidigare närvarande utvecklingstrend. Det är Kalla krigets slut som är den i sanning epokavgörande förändringen som skett de senaste 30 åren. Kalla krigets slut skapade ett vakuum, dels för att ”terrorbalansen” förstördes, men också för att västvärlden och särskilt USA nu satt med stora militära resurser utan att ha något att göra med dem.
Jag tycker att sanningsrörelsen borde bry sig mer om bilaterala handelsförhandlingar och mindre om historien. Bilaterala handelsförhandlingar är ett hot idag, en möjlighet att påverka idag. 9/11-debatten är och förblir det förflutna, irrelevant och tråkigt. Lägg energin där energin behövs. Börja undersöka på bilaterals.org.
Free Culture Forum 2009 Barcelona del II
Jag är på Sheffield DocFest, en dokumentärfilmsfestival i Sheffield, UK. Eftersom jag inte anlände i staden förrän sent igår kväll har jag inte hunnit titta särskilt mycket närmare på själva festivalen än, men jag åker hem först imorgon kväll så jag räknar med att ha dagen och morgondagen på mig att insupa lite samtida dokumentärfilm innan jag åker hem.
En mindre lyckad aspekt av mitt besök är de brittiska vägguttagen. Jag har suttit strömlös och med urladdad mobil och laptop i nästan 12 timmar och varit mer än förgrymmad – inte minst för att jag fortfarande känner att jag har saker att berätta om Free Culture Forum som jag besökte förra helgen!
fcforum var ett sånt där evenemang där man kunde twittra en del under första dagen, men under andra och tredje dagen var det svårare: det vi gjorde var typ gruppdiskussioner kring olika teman som är relaterade till fri kultur eller nätverkssamhället. Personligen gillade jag dokumentet från hackergruppen mest, inte minst för att när jag pratade med en av deltagarna senare det visade sig att deras uppsatta gräns för marknadsandelar för operatörer var baserad på lyckade liknande begränsningar i Japan.
Tanken är så här: infrastruktur och operatörstjänster får inte tillhandahållas av samma ägare. Det gör att det blir lättare för andra operatörer att få tillgång till infrastrukturen, samtidigt som tillhandahållaren av infrastruktur har svårt att begränsa själva nätet eftersom det stör marknaden för operatörer. En operatör eller infrastrukturägare får sedan bara ha max 25% andel av den totala marknaden så at en ”artificiell” mångfald alltid finns. I Japan är gränsen 50%, men hackarna var visionärer. 25-30% är annars den gräns som EU:s konkurrenslagstiftning/riktlinjer har satt upp för bevakning av vertikala och horisontella avtal. Har man mer än 30% marknadsandel kan man räkna med att bli granskad (och kanske fälld) för att ha hindrat konkurrens (antingen genom kartell eller missbruk av dominerande ställning) om man inte sköter sig. Företag med mindre marknadsandel än 25% ses som allt för oviktiga för att kunna störa marknaden på något betydande sätt.
Går man till den här adressen kan man se resultatet av hela forumet. Jag tänkte sätta mitt namn på slutdeklarationen men inte Piratpartiets. Jag är övertygad om att eftersträvande av de punkter forumets deltagare kom fram till leder till ett hållbart kunskapssamhälle. Den piratpartist som håller med mig i den frågan kan skriva någon form av hurra-rop i kommentarerna :D
För övrigt hade jag turen att få tag på en bok Software Libre vilket gör att jag nu håller på att lära mig IT-termer på spanska. \o/ Man kan aldrig bli för kunnig, mm :) Nu måste jag hoppa iväg eller jag blir sen till min panel.
Kommentarer