Hem > Funderingar, Politisk filosofi > Demokratins instrumentella värde

Demokratins instrumentella värde

Demokratins instrumentella värde

Detta  inlägg diskuterar demokratins instrumentella värde (dvs. dess värde för att uppnå andra värden). Detta är i sin tur en reaktion på de diskussioner som förs inom Piratpartiet om demokratins utformning inom organisationen. Känsliga läsare och naiva idealister varnas för att läsa vidare.

Som utilitarist kommer jag i texten utgå från en enkel nyttoanalys. Det som gynnar människor är bra, det som skadar människor är dåligt. Ett bra samhälle är ett där så många människor som möjligt har det så bra som möjligt. Man behöver inte dela mina premisser för att uppskatta argumenten, men det hjälper.

_

Varför är demokrati värdefullt?

Demokrati ger fördelar i form av legitimitet, stabilitet och möjlighet till friktionsfria kursändringar. Den hindrar massrevolter och skapar ett mer effektivt system än många auktoritära system, system som ofta får betala stora resurser för att behålla stabilitet (i form av repression, övervakning etc.). System som absoluta monarkier, diktaturer och teokratier har också svårt att göra kursändringar eftersom den officiella ideologin som producerar legitimitet är alltför inflexibel (det är svårt att ändra på guds budord).

Legitimitet och stabilitet är viktigt för att undvika att personer med maktresurser använder dessa mot systemet. Det kan handla om att vägra utföra beslut, att demonstrera på gator eller att genomföra en militärkupp. Demokratin fungerar därför särskilt bra när maktresurserna i samhället är utspridda på många enskilda individer. Då sprider man ut legitimitet i bra proportion i förhållande till de maktresurser som kan användas för att kollapsa systemet. Detta är anledningen till att demokrati fungerar bra tillsammans med jämlika länder med en stark medelklass, och att demokratier kollapsar i länder med, exempelvis, en självmedveten och elitistisk militärmakt (eller där okunskap eller misär försvagat den stora massans samlade maktresurser).

En annan fördel med demokrati (i ett land där man genom beskattning distribuerar samhällsgods och gemensamma resurser) är att den tenderar att hjälpa ekonomiskt utjämning, vilket i sin tur leder till mer nyttoproduktion (marginalnyttan är högre när man ger fattiga resurser).

Demokrati löser även ett annat klassiskt politiskt problem: successionsproblemet. Ett system där makt inte kan överföras från döende till levande faller lätt i inbördeskrig och konflikt. Den organisation som innan demokratin varit bäst utformat för att möta detta problem var förmodligen monarkin (där man i idealfallet kunde få nästan friktionsfria övergångar). Demokratin är ännu ett snäpp vassare då man undviker (alltför) stora idioter på tronen.

Länder som väl infört en demokratisk tradition tenderar att fortsätta vara demokratiska pga det starka idékapitalet som byggts upp. Eftersom detta idékapital oftast förutsätter att man med sociala (eller polisiära) medel angriper demokratins kritiker så skapas dock också efterhand en bild av demokratin som något med ett egenvärde.  Anledningen är att egenvärden (gott i sig självt) är betydligt billigare att upprätthålla än instrumentella värden (gott för något annat). Det instrumentella måste ständigt kritiskt granskas och kan lätt bli dyrt, särskilt om man har många individer som kostar ständigt underhåll. Har man dessutom valt en samhällsmodell där kritiskt tänkande uppmuntras inom exempelvis vetenskap så kan det även bli dyrt att hålla en liten elit med kunskap om demokratin, och då blir det billigast att inte någon kritiskt granskar den.

Problem uppstår sedan lätt när personer uppväxta med detta idékapital sedan ska utveckla demokratiska reformer. Pga den billiga ”egenvärdesvarianten” saknar de då de verktyg som krävs för att kritiskt granska demokratin.
_
Vad bör då en demokrati som ska utformas/reformeras tänka på?

– Vilken grupp i organisationen, dvs. vilket ”demos”, bör innefattas för att producera maximalt med legitimitet? En vanlig grupp att utesluta är de personer som inte ingår i organisationen, exempelvis icke-medlemmar/medborgare (med varken maktresurser eller intressen att störta systemet). En annan vanlig grupp är små barn som har betydligt färre maktresurser än vuxna.  Å andra sidan är enkla principer utan undantag billigare att upprätthålla. Min egen åsikt är att enkelhet är att föredra och att demos därför alltid bör vara maximalt, men detta kan så klart diskuteras.

– Vilka mekanismer maximerar legitimitet och stabilitet, samtidigt som de maximerar annan nyttoproduktion (exempelvis att det tas goda beslut)? Valberedningar är här ett genialiskt sätt att låta en liten grupp människor med specialkompetens föreslå personer som sedan legitimeras genom ett formellt demokratiskt beslut. På samma sätt är representativa demokratier fullständigt överlägsna direktdemokratier när det gäller att maximera denna balans.

– Folkomröstningar bör endast kallas när ett beslut riskerar att sakna legitimitet, eller när man behöver stärka ett beslut för lång tid framöver. På samma sätt så bör en styrelse alltid låta medlemmarna delta i ett beslut när det finns en medlemsgrupp med maktresurser att utmana dess beslut i en viss fråga (om inte beslutet är så viktigt att man är beredd att betala destabiliseringskostnader).

– Slutligen: Det är viktigt att håll i tankarna vart demokratins gränser bör gå, och vart andra system bättre upprätthåller samhällsnyttan. I många fall kommer  nyttokalkylen leda till att det är mer effektivt att ge starka mandat till enskilda. Detta är särskilt sant när det gäller personlig frihet i hemmet, vem som ska bestämma över våra egna liv eller över våra egna ägodelar, kroppar, företag etc.

  1. mars 22, 2010 kl. 08:59

    I approve of this message.

  2. mars 22, 2010 kl. 09:52

    Jag instämmer också! Dock med en liten invändning:

    ”En annan fördel med demokrati (i ett land där man genom beskattning distribuerar samhällsgods och gemensamma resurser) är att den tenderar att hjälpa ekonomiskt utjämning, vilket i sin tur leder till mer nyttoproduktion (marginalnyttan är högre när man ger fattiga resurser).”

    Detta är beroende av vilket mått du använder för att mäta ”nytta”. Du utgår från att nyttan är den enskilda individens fiskala tillgångar. Dock kan nyttan definieras så att statens ekonomiska utveckling också är nyttomaximerande för individen, oavsett om denne får mer pengar eller inte. Med den argumentationen kan ekonomisk omfördelning bli nyttominimerande.

  3. mars 22, 2010 kl. 10:44

    Jag stör mig så enormt på politiker och journalister som pratar vackert om demokrati och grundvärderingar som om de vore mål i sig. Det är som en dogm som inte får ifrågasättas; något odemokratiskt är per definition sämre än det demokratiska. Ibland funderar jag på vad för system av inbördes inkonsistenta rättigheter, friheter och annat trams på styltor de egentligen tror på.

    Så uppfriskande då att se någon annan precis som jag (utilitaristiskt) kring det här. Finns det fler, mån tro?

  4. mars 22, 2010 kl. 10:45

    …någon annan som resonerar precis som jag…

  5. mars 22, 2010 kl. 19:45

    ”Det som gynnar människor är bra, det som skadar människor är dåligt. Ett bra samhälle är ett där så många människor som möjligt har det så bra som möjligt.”

    En icke uttalad premiss är här att du inte gör skillnad på människor. Alla människors välbefinnande ges värdet 1 och du vill ha en så stor totalsumma som möjligt.

    Problemet är huruvida du vill ge varje människa rätten att själv avgöra om de upplever ett välbefinnande eller om det är du eller någon annan som ska avgöra detta. Om inte var och en får avgöra detta själv blir det en form av elitistiskt diktatursamhälle där ingen frågar vad individen tycker.

    Om å andra sidan var och en får avgöra detta, det vill säga har 1 röst var, då har vi ett jämlikt demokratiskt samhälle.

    Personligen lever jag hellre fattigt i en demokrati än i sus och dus i Saudiarabien. Jag vill själv avgöra vad som är ett bra samhälle.

  6. Mårten Fjällström
    mars 22, 2010 kl. 22:56

    Jag blir lite förvånad på punkt nummer två. De värden du tillskriver demokratin – legitimitet, stabilitet och friktionsfria kursändringar – finns väl i ännu högre grad i direktdemokratiska system?

    I alla fall stabilitet kombinerat med friktionsfria kursändringar och om vi med direktdemokratiska menar tex Schweiz. (Jag hyser en allmän misstanke om att ”direktdemokratiskt” betyder olika saker för olika personer.) I Schweiz kan beslut av valda församlingar prövas i folkomröstningar (givet insamling av tillräckligt många namnunderskrifter under begränsad tid), vilket ger stabilitet. Folkomröstningar kan också starta nya lagförslag vilket ger friktionsfria kursändringar, eftersom man kan komma runt låsningar inom den politiska klassen.

    Så givet dina premisser borde du komma fram till att direktdemokrati bättre uppfyller de värden demokratin premierar. Det är förstås möjligt att du har ändra värden än de du anger för demokratin, men då borde de lyftas in i analysen. Om dessa dolda värden formuleras kanske oligarki egentligen är att föredra?

  7. mars 24, 2010 kl. 03:54

    Kunde inte låta bli att genustransformera lite ;-)

    Byråkratins byråkratiska värde

    Detta inlägg diskuterar byråkratins byråkratiska värde (dvs. dess värde för att uppnå andra värden). Detta är i sin tur en reaktion på de diskussioner som förs inom Piratpartiet om byråkratins utformning inom organisationen. Känsliga läsare och naiva idealister varnas för att läsa vidare.

    Som utilitarist kommer jag i texten utgå från en enkel nyttoanalys. Det som gynnar människor är bra, det som skadar människor är dåligt. Ett bra samhälle är ett där så många människor som möjligt har det så bra som möjligt. Man behöver inte dela mina premisser för att uppskatta argumenten, men det hjälper.

    _

    Varför är byråkrati värdefullt?

    Byråkrati ger fördelar i form av legitimitet, stabilitet och möjlighet till friktionsfria kursändringar. Den hindrar massrevolter och skapar ett mer effektivt system än många auktoritära system, system som ofta får betala stora resurser för att behålla stabilitet (i form av repression, övervakning etc.). System som absoluta monarkier, diktaturer och teokratier har också svårt att göra kursändringar eftersom den officiella ideologin som producerar legitimitet är alltför inflexibel (det är svårt att ändra på guds budord).

    Legitimitet och stabilitet är viktigt för att undvika att personer med maktresurser använder dessa mot systemet. Det kan handla om att vägra utföra beslut, att demonstrera på gator eller att genomföra en militärkupp. Byråkratin fungerar därför särskilt bra när maktresurserna i samhället är utspridda på många enskilda individer. Då sprider man ut legitimitet i bra proportion i förhållande till de maktresurser som kan användas för att kollapsa systemet. Detta är anledningen till att byråkrati fungerar bra tillsammans med jämlika länder med en stark medelklass, och att byråkratier kollapsar i länder med, exempelvis, en självmedveten och elitistisk militärmakt (eller där okunskap eller misär försvagat den stora massans samlade maktresurser).

    En annan fördel med byråkrati (i ett land där man genom beskattning distribuerar samhällsgods och gemensamma resurser) är att den tenderar att hjälpa ekonomiskt utjämning, vilket i sin tur leder till mer nyttoproduktion (marginalnyttan är högre när man ger fattiga resurser).

    Byråkrati löser även ett annat klassiskt politiskt problem: successionsproblemet. Ett system där makt inte kan överföras från döende till levande faller lätt i inbördeskrig och konflikt. Den organisation som innan byråkratin varit bäst utformat för att möta detta problem var förmodligen monarkin (där man i idealfallet kunde få nästan friktionsfria övergångar). Byråkratin är ännu ett snäpp vassare då man undviker (alltför) stora idioter på tronen.

    Länder som väl infört en byråkratisk tradition tenderar att fortsätta vara byråkratiska pga det starka idékapitalet som byggts upp. Eftersom detta idékapital oftast förutsätter att man med sociala (eller polisiära) medel angriper byråkratins kritiker så skapas dock också efterhand en bild av byråkratin som något med ett egenvärde. Anledningen är att egenvärden (gott i sig självt) är betydligt billigare att upprätthålla än byråkratiska värden (gott för något annat). Det byråkratiska måste ständigt kritiskt granskas och kan lätt bli dyrt, särskilt om man har många individer som kostar ständigt underhåll. Har man dessutom valt en samhällsmodell där kritiskt tänkande uppmuntras inom exempelvis vetenskap så kan det även bli dyrt att hålla en liten elit med kunskap om byråkratin, och då blir det billigast att inte någon kritiskt granskar den.

    Problem uppstår sedan lätt när personer uppväxta med detta idékapital sedan ska utveckla byråkratiska reformer. Pga den billiga ”egenvärdesvarianten” saknar de då de verktyg som krävs för att kritiskt granska byråkratin.
    _
    Vad bör då en byråkrati som ska utformas/reformeras tänka på?

    – Vilken grupp i organisationen, dvs. vilket ”demos”, bör innefattas för att producera maximalt med legitimitet? En vanlig grupp att utesluta är de personer som inte ingår i organisationen, exempelvis icke-medlemmar/medborgare (med varken maktresurser eller intressen att störta systemet). En annan vanlig grupp är små barn som har betydligt färre maktresurser än vuxna. Å andra sidan är enkla principer utan undantag billigare att upprätthålla. Min egen åsikt är att enkelhet är att föredra och att demos därför alltid bör vara maximalt, men detta kan så klart diskuteras.

    – Vilka mekanismer maximerar legitimitet och stabilitet, samtidigt som de maximerar annan nyttoproduktion (exempelvis att det tas goda beslut)? Valberedningar är här ett genialiskt sätt att låta en liten grupp människor med specialkompetens föreslå personer som sedan legitimeras genom ett formellt byråkratiskt beslut. På samma sätt är representativa byråkratier fullständigt överlägsna direktbyråkratier när det gäller att maximera denna balans.

    – Folkomröstningar bör endast kallas när ett beslut riskerar att sakna legitimitet, eller när man behöver stärka ett beslut för lång tid framöver. På samma sätt så bör en styrelse alltid låta medlemmarna delta i ett beslut när det finns en medlemsgrupp med maktresurser att utmana dess beslut i en viss fråga (om inte beslutet är så viktigt att man är beredd att betala destabiliseringskostnader).

    – Slutligen: Det är viktigt att håll i tankarna vart byråkratins gränser bör gå, och vart andra system bättre upprätthåller samhällsnyttan. I många fall kommer nyttokalkylen leda till att det är mer effektivt att ge starka mandat till enskilda. Detta är särskilt sant när det gäller personlig frihet i hemmet, vem som ska bestämma över våra egna liv eller över våra egna ägodelar, kroppar, företag etc.

  8. mars 24, 2010 kl. 14:43

    Dexe: Det stämmer. Det skulle också leda till en planekonomisk modell som inte nödvändigtvis är orimlig, däremot så har vi med dagens administrativa teknologi inte de förutsättningar som krävs för att skippa marknadsekonomin än. :)

    Mårten: Vad jag menar är att cost-benefit-ration för direktdemokratin är mycket sämre. I representativ demokrati bestämmer experter, och deras beslut legitimeras sedan genom demokrati. I direktdemokratin legitimeras alla beslut bättre, men eftersom inte experter bestämmer i lika hög utsträckning blir dessa av mycket sämre kvalité. Sedan får man också räkna in att driftskostnaderna för direktdemokrati ofta blir väldigt höga. Varje enskilt beslut kostar resurser, så du vill ha så bra beslut som tas av så få som möjligt.

  9. mars 24, 2010 kl. 14:44

    Mårten: Angående oligarkin så anser jag inte bara att den är att föredra, utan att vi lever i en sådan idag.

  10. Tommten
    mars 24, 2010 kl. 15:06

    ”Valberedningar är här ett genialiskt sätt att låta en liten grupp människor med specialkompetens föreslå personer som sedan legitimeras genom ett formellt demokratiskt beslut. På samma sätt är representativa demokratier fullständigt överlägsna direktdemokratier när det gäller att maximera denna balans.”

    Representativa demokratier tillfrågar inte folket för ett demokratiskt beslut. De kompromissar och beslutar, utan att bolla tillbaks förslagen till folket för beslut.

    Utan att ta ställning för/emot direktdemokrati så tycker jag inte att din jämförelse med valberedningar är ett legetimt argument mot direktdemokrati eftersom tillvägagångsättet inte är detsamma.

  11. mars 24, 2010 kl. 15:43

    Tommten: Sant, det finns så klart en skillnad mellan beredande och beslutande här, där valberedningar får anses vara ett mellanting. Min poäng är att experter oftast är bättre än gemene man på det de är experter på. I praktiken så brukar också valberedningens förslag spela stor roll.

  12. mars 29, 2010 kl. 05:59

    Simon: ”I representativ demokrati bestämmer experter, och deras beslut legitimeras sedan genom demokrati.”

    Sedan när blev politiker detsamma som att vara expert? Det var en högst besynnerlig uppfattning som jag undrar var du fått ifrån. Vår justitieminister har ju t.ex. inte ens en utbildning i juridik. För ett teknokratiskt styrelseskick, dvs ett styrelseskick utformat efter principen om att de som vet bäst ska bestämma, borde man avskaffa demokratin och annat pöbelstyre, och överlämna tillsättningen av statsmakten till högskolorna, så som professorer utses idag.

    Personligen tycker jag teknokrati är ett oerhört dåligt styrelseskick, inte bara pga den totala bristen på demokrati. Det handlar om att kunskap inte ger någon som helst ideologisk vägledning. Kunskap hjälper oss uppnå våra mål med bästa möjliga resultat, men säger inget om huruvida målen stämmer överens med våra värderingar och om de är något vi faktiskt vill uppnå eller inte. När målen inte stämmer överens med våra värderingar kan ”expertstyre” vara riktigt farligt effektivt. Exempel från historien är Tyskland under andra världskriget.

    Värderingar behöver alltså alltid komma i första rummet, iaf i själva beslutsprocessen. Kunskap nyttjas bäst när man i nästa led ska implementera besluten.

  13. april 3, 2010 kl. 18:49

    Ett par noter om Simons inlägg:
    * ”ekonomiskt utjämning, vilket i sin tur leder till mer nyttoproduktion (marginalnyttan är högre när man ger fattiga resurser)”
    Problemet är att marginalnyttan må bli högre när man ger *de fattigaste* resurser, men inte nödvändigtvis när man ger alla som ligger under genomsnittet mer resurser. Helt oaktat att det finns andra, etiska argument för att bistå de sämst ställda (att minska
    lidande) är det nog så att ett marginalnyttoargument också gäller. Men det är tveksamt om det också gäller den som har, säg, 80% av genomsnittsresurserna. I princip handlar dock argumenten om ”ekonomisk utjämning” om att alla som ligger under genomsnittet
    skall gratis få av alla som ligger över genomsnittet – och det är lätt att se att det *minskar* nyttan. Om den under genomsnittet alldeles gratis får mer, vad händer då med incitamenten för att göra mer? Om den som ligger över genonsnittet fråntas frukterna av att göra mer, vad händer då med incitamenten för att göra mer? Svaret är att incitamenten försvinner. De under genomsnittet behöver inte gör mer. De över genomsnittet vill inte göra mer. Därför tenderar högt skattetryck (själva instrumentet för ”utjämning”) att
    straffa ekonomisk tillväxt (och det finns studier av detta, t ex av Åsa Hansson vid Linköpings universitet).
    Och när tillväxten straffas förlorar alla.
    Jag är också utilitarist. Vi kan vara eniga om att de sämst ställda skall stödjas (av etiska skäl: undvika lidande), men argumenten för generell ”utjämning” syns svaga. Det är tillväxt som skall göra det generellt bättre för alla, men ”utjämning” straffar incitamenten för det. Och vad skulle de etiska argumenten vara att ge extra stöd
    till den som *inte* lider, men blott ligger under genomsnittet?
    Och rent utilitaristiskt måste slutsatsen bli att om man via generell ”utjämning” förstör instrumenten för att alla skall få det bättre, är det något att avstå från.

    * ”en liten grupp människor med specialkompetens föreslå personer som sedan legitimeras genom ett formellt demokratiskt beslut”; ”experter oftast är bättre än gemene man”; ”eftersom inte experter bestämmer i lika hög utsträckning blir dessa av mycket
    sämre kvalité”.
    Jag menar att det är tveksamt om ”experter” fattar bättre beslut. Några poänger:
    – Experter är också människor och offer för sina egna fördomar; ofta har de sedan länge bundit sig för en viss världsbild som de låter ”expertkunskapen” formas efter.
    – Enstaka människor har mycket sämre informationsbehandlingskapacitet än en stor grupp. Det brukar visa sig att i framtidsbedömningar via odds-system brukar totaliteten av de odds som uppstår ge bättre utfall än de bedömningar experter gör.
    Det är troligen så att de flesta i den folkmängd som deltar i bedömningarna har sämre sakkunskap än experten, men underskattningar och överskattningar som de bristerna ger tenderar att väga upp varandra, och därför hamnar den stora, publika skattningen mer rätt. Den stora gruppen har totalt sett mycket mer kunskap än
    experten, ev fel väger upp varandra och den totala bedömningen blir bättre.
    – En marknadsekonomi är inget annat än ett sorts oddssystem, där oddsen uttrycks direkt i priserna. Här är det intressant att notera att de som deltar i
    odds-sättandet själva, omedelbart upplever dess konsekvenser och därför blir väldigt noggranna med att bedöma så bra som möjligt. Man blir sur om man gör en dålig affär (=upplever genast en negativ konsekvens) eller vice versa. Men experter riskerar så gott som aldrig något personligen. De tvingas aldrig att direkt uppleva konsekvenser av att bedöma fel, och det talar också emot att experterna skulle ha mer rätt. (Detta är ett tungt skäl till att planekonomi visat sig fungera mycket sämre än marknadsekonomi. I planekonomi styr experterna, och de fattar mycket sämre beslut än det som uppstår i odds/prissättandet som de inblandade själva direkt upplever följderna av.)
    – En expert tenderar att leva fjärmad från verkligheten. Det kan vara en politiker djupt inne i en partiorganisation, frånskärmad av sekreterare, utredare osv. Det kan vara en akademiker vars verklighetsbild består av akademiska uppsatser och
    seminarier med högtidliga men verklighetsfrånvända diskussioner.
    Ett tydligt exempel på ”expertens” brister är kollapsen för hypotesen om ”global uppvärmning”. Vi ser bindningar till egna fördomar (många AGW-förespråkare har lång karriär inom ”miljöfrågor”). Vi ser hur experternas tro (”odds”) om vad som skall ske kollapsade i Köpenhamn – det blev en tummetott. Vi ser en ilska över vinterns extrema elpriser, inte så litet förorsakad av experternas/politikernas vanföreställning om att kalla vintrar var uteslutna (experternas felaktiga odds om priserna). Vi ser hur IPCC-klicken levt helt verklighetsfrånvänt, t ex i de
    läckta Climategate-dokumenten, och trott att de kan mobba bort kritik från vetenskapstidskrifter, mörka data, osv. Skandal på skandal haglar nu: Himalaya
    smälter inte alls, Afrika tappar inte alls skördar, polarisarna växer, väderstationsdata ifrågasätts, Holland hamnar inte alls under vatten, Sibirien blir kallare, osv mm etc.
    Nej, tack! Inget expertstyre. Varför skulle enstaka, verklighetsfrånvända, fördomsfulla, infohanteringsunderskottares gissningar som de inte behöver riskera något på, vara av betydelse? Experter skall vara blott rådgivare.
    Människor själva skall direkt i sina privata liv fatta besluten. Det blir bäst.

    –Ahrvid

    Ps. Skrev texten i extern textbehandlare och vid inklistring blir kontrollen över radfallet dåligt. Ber därför om ursäkt för omotiverade radbrytningar.

  14. april 5, 2010 kl. 10:57

    Sammy: Politiker tenderar att främst göra det de själva är experter på, att samla väljarstöd och kompromissa fram gemensamma linjer i viktiga frågor. Med en god allmänbildning och kunskap om samhällssystemet har de också bättre chanser än många andra att välja rätt riktning för ett samhälle (förutsatt att de fått sitta ett tag på sina poster och har rätt bakgrund).

    De allra flesta beslut tas dock inte av politiker istället av tjänstemän som allt som oftast har expertkompetens inom det område de arbetar, och är utsedda med bakgrund av deras kvalifikationer snarare än folkviljan.

    Angående värderingar: Faktorer som leder fram till bra värderingar (dvs. värderingar som gör att människor får det bättre snarare än sämre) är sådana som erfarenhet, god utbildning, allmänbildning etc. Dessa kvalitéer kan så klart finnas såväl hos hela folket som hos en liten grupp människor, men troligtvis snarare hos den senare gruppen. Jag skulle nog här vända mig till moralfilosofer och de akademiska världen för vägledning.

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: