Verkligheten och naturen

IDG förklarar i en artikel begreppet ”augmented reality”. Vi som följt utvecklingen den senaste tiden har redan sett en del intressanta nyheter inom området florera på nätet, och detta har sannerligen potential att bli något stort. Själv väntar jag på att vi genom cybernetik kan projicera sådan information direkt in i vårt vanliga synfält, men visst, ett steg i taget.

Nog är det dock intressant hur man använder begreppet ”verklighet” i sammanhanget. En digital värld ses som det overkliga som dras in i verklighetens domän. Det verkar onekligen som att en del av förra århundradets beskrivning av det digitala som” en värld för sig”, skild från det ”riktiga”, fortfarande lever kvar.   Detta är en beskrivning som är lika problematisk som den biokonservativa miljöaktivismens värnande av det ”naturliga”.

När jag spenderar 80% av min vakna tid bakom en dator, vad utgör då egentligen ”verkligheten”? Här behövs en språköversyn.

Skolornas land byggs på kunskap

En artikel om studieresultaten i svenska friskolor (utförligare här), har fått mig att reflektera vidare över den utbildningsdebatt jag på uppdrag av Newsmill förmodligen kommer ge mig in i någon gånger under veckan.

Eftersom resultaten i den svenska skolan sjunker överlag, och då särskilt inom naturvetenskaperna, kommer jag omedelbart att tänka på den fantastiska pedagog verksam vid Lunds universitet som kan lyfta vilken tisdagsmorgon som helst, Per-Anders Ivert.

Han har skrivit om föraktet för matematik (bilaga 8) som samhällsproblem (den beskrivningen gör förvisso inte skrivningen rättvisa). Han gör också en utmärkt utläggning om lärarkårens tydliga brist på ämneskunskap i matematikområdet i ett utskick från Svenska matematikersamfundet från 2008.

Även inom naturvetenskaperna som helhet är fyra femtedelar(!) (80% (! igen)) av lärarna så pass obehöriga att de undervisar i ämnen de inte själva studerat.

Det är ett allvarligt problem för elevernas inlärningsförmåga om lärarna inte har tillräckliga kunskaper för att vara ett (annat än moraliskt) stöd vid inlärningen. I regel behöver lärare också kontinuerligt underhåll av sina kunskaper för att ständigt vara beredda på den nyfikna elev som plötsligt haspar ur sig en fråga om katalyseringsprocessen för C-4.

Piratpartiet i Uppsala har gjort det utmärkta valet att i sitt kommunalpolitiska program inkludera alla möjliga aspekter av kunskapspolitik. Läs förslaget! Länken går dessvärre till en motion som yrkar att partiledningens ovilja att godkänna programmet i sin helhet ska avfärdas av årsmötet. Delta i årsmötet och rösta igenom motionen!

Lämplig åtgärd för Piratpartiet att driva på nationell nivå skulle vara fler, och kontinuerliga, kunskapslyft för lärare.

Jag råkade stöta på en debattartikel av Carin Jämtin från förra året som berör friskolekoncernernas uttalade vinstintresse. Piratpartiet kan hålla med Carin i frågan. Jag drar mig till minnes den utmärkta deklarationen från Free Culture Forum och formuleringen ”The results of works and developments funded by public money should always be licensed under a free/libre access, use and distribution, in a sharable and free/libre format.”

Även om kopplingen mellan skolan och kunskap som ovan nämnts är lite tveksam, kan man analogt med orimligheten i att offentligt sponsrad kultur försvinner ner i det privata rättighetshålet verkar det underligt att sanktionera en modell där kommunala pengar avsedda för mer allmän kunskapsutveckling försvinner ner i privata företagarrättigheter.

Tullen inte rätt instans att hindra tullande på förfalskade mediciner

Dr Juan Tapia från Kristdemokraterna föreslår på Newsmill att förfalskade mediciner blir ett allt större problem för samhället, då olagliga nätbutiker vidarebefodrar produkter som inte kvalitetssäkrat av varesig industriegna organ eller statliga. Men är ”hårdare tag” vid unionens gränskontroller verkligen rätt väg att gå för att uppnå säker vård?

En närmare titt på den internationella situationen kring gränsöverskridande läkemedelshandel tyder inte på det. Ökade gränskontroller och stegrande straffskalor för förfalskning har haft som överskuggande effekt att tillgång till läkemedel för världens fattiga försämrats. Även inom Europa blir tillgången till så kallade generiska mediciner (läkemedel som tillverkas av företag som inte innehar eller har innehaft något patent på läkemedlet i fråga) sämre när politikerna drar upp till kamp mot förfalskning.

Europakommissionen har själv beklagat att tiden det tar för en oberoende tillverkare att få tillstånd att marknadsföra sina generiska produkter på marknaden är för lång. Även efter att ursprungstillverkarens monopol har löpt ut kan priserna nämligen hållas uppe med testdataskyddslagar (förlänger de facto-monopolet med upp till 5 år), okynnesansökningar om supplementärt patentskydd (förlänger i regel de facto-monopolet med ett par år även vid avslag som resultat) och klusterpatentering (när patentansökningar lagts och eventuellt också beviljats inte bara på ursprungsmolekylen utan på alla liknande molekyler och på molekyler som används för direkt eller indirekt katalysering av ursprungsmolekylerna och liknande molekyler). Man kan läsa mer om detta i Europakommissionens 700 sidor tjocka Pharmaceutical Sector Inquiry Final Report 2009.

Det sker en begreppsförvirring som ytterligare förhindrar både tillgång till mediciner och försvårar åtgärder mot den riktiga förfalskningen: begreppet ”förfalskning”, eller ”counterfeiting” som det heter på engelska, används idag för allt från tillverkning av Gucci-väskor utan licens till nedladdning av upphovsrättsskyddat material. Särskilt vid EU:s gräns- och tullstationer har ”förfalskning” uttolkats som ”en produkt ej tillverkad av originaltillverkaren”, vilket föranlett stora beslag i Nederlänedrna av läkemedel på väg från generiska tillverkare i Indien till u-länder.

Att förfalskning egentligen är att leda konsumenten till att tro att varan har en egenskap eller håller en kvalitet den inte har glöms bort.

Det är möjligt att Tapia letar efter fel åtgärdspaket. Konsumenter tror inte rimligtvis att olagliga butiker på nätet tillhandahåller statligt kvalitetssäkrade mediciner. Konsumenter vänder sig till sådana butiker av andra anledningar: de kanske väljer lägre pris över hög kvalitet, eller så är de helt enkelt ute efter att få tillgång till mediciner som vanliga apotek inte tillhandahåller om man inte har recept. Kanske har man inte råd med ett snabbt läkarbesök, eller så vill man ha tag på en medicin för vilken man inte har rätt sjukdom. Ett konstruktivt förslag från mitt håll är att förbättra sjukvården: släng in lite extra personal! Ett annat konstruktivt förslag är att se över strategin för folkbildning om droger: icke-prövade substanser kan få oväntade effekter på kroppen, inte bara i form av trippar utan också i mer permanenta former av kemiska obalanser.

I vilket fall lär det vara ovärt att se efter hur gränsåtgärderna och straffskalorna för förfalskning kan stegras. Det eländet är tillräckligt fullt av hårda nypor och ödesdigra bieffekter som det är. Bättre vore i så fall att Juan Tapia tar sig ett snack med kommissionen om varför resultatet av Pharmaceutical Sectory Inquiry-rapporten inte föreslog en enda åtgärd mot klusterpatentering, trots att nästan en sjättedel av sidorna i rapporten ägnas åt att utmåla dem som det största hotet mot tillgång till billiga, effektiva (och säkra!) mediciner i Europaunionen. I samma veva kan man påtala det motsägelsefulla i att kommissionen både önskar snabba tllståndsutgivandet för försäljning av generika på EU-marknaden och förhindra tillgång till tidigare data från kliniska tester – åtgärderna har motsatt effekt!

Om Juan Tapia vill gör jag gärna gemensam sak med honom om detta, för jag håller med om att det är något sjukt med läkemedelspolitiken och att vi bör åtgärda det.

Det är nu det börjar

För de som ville förklara fildelningsfrågan död, kommer nu ett tecken på att delning av information över nätet fortfarande kommer vara en sprängfråga. En fråga som ingen av nätets fria medborgare kan lämna därhän i tiotalets informationssamhälle.

Det mest ihärdigt analoga mediet – boken – har hittills gycklat digitaliseringen. I skolorna har äldre lärare tittat snett på bärbara datorer, bokmomsen har sänkts och medborgare hörs utbrista att det är något nästan övernaturligt speciellt med böcker som gör att folk kommer läsa sina pappersbuntar oavsett teknikens framsteg.

Och så kanske verkade (åtminstone i fantasin) troligt – fram tills att Apple lanserade sin Ipad. Den är genom sin proprietära trasighet oförtjänt bokläsning, men dess framgång har tvingat konkurrenter att ta fram egna alternativ, varav vissa utan tvekan kommer lämpa sig för öppna plattformar – vilket i sin tur gör det omöjligt att kontrollera spridning och skydd av digitala böcker.

Paddorna förändrar spelfältet eftersom de överbrygger klyftan mellan dedikerade bokläsare (som inte kan användas till mycket annat) och de mindre bärbara datorerna (som är klumpiga att använda för läsning och har med sig detaljer, såsom tangentbord, som tar både plats och vikt).

Visst, paddorna har fortfarande problemet med att ljuset strålar från skärmen, vilket enligt gamla generationer gör dem mer svårlästa. Men med årgång efter årgång intränade i den digitala världen lär detta vara ett mindre och försvinnande problem.

Så, fildelningshatare, bered er på nästa yxhugg mot upphovsrättens skakade fundament.