Collateral

A recent post on copyriot.se criticizes the balancing of copyright rights and privacy rights against one another, arguing that positioning two individual rights against one another is not necessarily fruitful.

The first panel at Free Culture Forum follows this line of thought, stressing new economic models over rights-based discussions. Yann Moulier Boutang draws a parallel between collaborative economies and bees. Michel Bauwens talks about open money and open production as alternatives to our current financial systems. Still, one panelist points out that to some extent we’ve realized the internet is not so much larger than the nation state, so given that the new production methods rely on net presence how secure are we in relying on creativity driving the creative industries forward? David Levine says that as long as we get control over the last mile, innovation, even in the creative industries, can proceed.

The political debate should, as far as I can see, be focused more on innovation. Eva Lichtenberger, one of my parliamentary colleagues and a panelist this morning, brings up the institutional desire to secure production and capital. From almost any political viewpoint, innovation or progression are considered reasonable means for achieveing this aim. Supporting the existing media conglomerates, or even supporting very small labels, movie-makers or book publishers, in the way that is currently done with copyright laws is clearly not innovative. With non-rights based revenue systems like AUAMUSIC.COM, Flattr.com, Investic, Kickstarter, Magnatune and YProductions represented at the forum, there certainly isn’t a lack of innovative effort in business models for creativity.

It is difficult for me to defend a license based model for creativity given the long history of licensing failures in business model innovation for creativity: Spotify could have been a reasonable streaming service if constant problems with license rewarding, license withdrawal, different licenses for different countries and different extents of licenses for different countries hadn’t followed them around. iTunes, with regional offers and deals, suffers the same problem. Live concerts, merchandise, vo.do or Jamendo representing even more non-rights based, and therefore non-license based, business models, turn the ongoing flat rate discussions into an issue of politicians incentivising or disincentivising certain types of business model innovativity. If, politically, renumeration is solved by a state controlled solution such as a flatrate, what risk do we run of stopping alternative business models from rising either by suppressing consumer demand or by causing business model developers to be passive?

I can’t see any way of trivialising this: privacy, online rights, freedom of speech, autonomy of the individual and other liberal values are clearly very important to many people and under threat from, yes, for a large part the copyright industry and media conglomerates. How can that issue be solved politically in a fast and efficient way? Flat rates are certainly appealing: you have money, industry and consumers, all of them clearly defined and the revenue streams predictable. At the same time, the predominant theories of economic advancement would, or so I presume, suggest that politicians are better off guarding and creating favourable circumstances for new market developments.

Collective

I’m going back to Free Culture Forum, a collaborative project around visions for the new information society organised by Spanish alternative collecting society eXgae, tomorrow. My (Swedish) accounts of last year’s forum are here, here and here. If last year’s forum resulted in a Charter on creativity and innovation, this year’s forum is meant to more seriously address the economic aspects of the information society, not the least of which is how to finance culture.

The origins is a radical critique of free culture and, of course, the natural interest of eXgae to present alternatives to SGAE onslaught in Spain.

Present at the forum is Volker Grassmuck, currently of GPOPAI at São Paolo University and Philippe Aigrain, from sopinspace.com, both proponents of collective licensing models for financing culture in the digital economy. For a Swedish audience, this is parallel to kassettersättningen, with the suggested model instead being a very low fee on broadband connections later to be distributed roughly according to musical work popularity. A similar proposal from EFF, also present at the forum, entails a voluntary license which would allow users to ”make peace with their creators” (pun intended). Volker Grassmuck, living in interesting times, is seeing this idea unfold as a political proposal in Brazil where a €1.50 levy on internet connections has been suggested as a renumerative effort towards authors and artists.

Piratpartiet, like other Swedish internet debaters, have been skeptical of collective financing models.

eXgae, the forum organisers, were formed as a critique of Spanish collecting agency SGAE and representative of free artists in Barcelona, are critical of the licenses since they don’t conform with the wishes of their members. Now, to relate to Spanish free artists, it helps to know that SGAE is more hated than the tax office. Spanish municipalities conspire against SGAE because of their predatory licensing. To compare, the Swedish collecting agency SAMI once harassed a pizzeria.

A part victory for Spanish municipalities is the ECJ verdict on SGAE and levies applied on blank media for public institutions and commercial entities. They are disqualified since a levy is there to compensate private copying, which, according to the court, can’t be undertaken by a company or a public institution. I didn’t yet see a civil society analysis of the IPKitten revelation that ECJ now says authors likely suffer harm from private copying. I wonder primarily if the court really means ”authors”, not ”rights holders” (to be understood as the entity commercialising the economic right, rather than the entity that provided the creativity), and what the nature of the harm is suggested to be. Josep Jover, the lawyer who secured the victory against SGAE, is running for Piratas de Catalunya for the elections in November.

The arguments for a collective license are relatively clear: with an acknowledged renumeration scheme, ”society contract”, between COPYSWEDE and the Swedes, SGAE and the Spaniards or ECAD and the Brasileiros, we do not get three strikes, law suit based business models or universal surveillance. I’m expecting more discussions on levies and blank media taxes over the course of the weekend.

Klarhet efter klarhet

Idag haglar kommentarerna om datalagringsdirektivet. Isak Gerson kritiserar datalagringsdirektivet ur ett utilitaristiskt perspektiv.

Men vad är minst utilitaristiskt här? Jag skrev igår att kommissionen kommer publicera en utvärdering av direktivet nästa år, förmodligen under våren vari de med sannolikhet kommer dra slutsatsen att många delar av direktivet är illa definierade (var, när, vem och hur datan sparas) och att implementationen i vilket fall är dålig i flertalet medlemsstater (rörandes mängd sparad data och/eller tidsperiod under vilken datan lagras).

Med andra ord kommer svenska regeringen att lägga ett lagförslag som med stor sannolikhet om bara ett halvår inte kommer stödjas av Europeiska kommissionen. De kommer också om ett par år bli ställda till svars av Viviane Reding (s. 7, kolumn 2) för att ha för snabbt accepterat dåligt utredda förslag från kommissionen.

Vi är redan 4 år sena med implementeringen och det lär knappast göra någon skillnad om vi väntar sex månader på att den första utvärderingsrundan ska bli färdig innan vi beslutar oss för hur vi som nation ska agera. Uppenbarligen har kommissionens expertgrupp redan hittat många och betydande problem med direktivets utformning, och substantiella förändringar i dess lydelser är nästan oundvikliga. Är svenska regeringen verkligen villig att kasta bort två lagutredningsrundor på detta, och är det i sådana fall inte ett oansvarigt förhållningssätt till lagstiftningsproceduren? Farmor Gun skriver att Johan Linander under Internetdagarna sagt att vi borde protesterat 2004. Pyttsan. Jag protesterar å det ljudligaste åt att regeringen planerar att trava iväg utan att först invänta kommissionens utredning.

Här är lite andra skriverier om datalagringsdirektivet, ingen av vilken (så vitt jag kan se) invänder mot att regeringen förhastat vill ge oss dålig lagstiftning utan att invänta en utredning från kommissionen som skulle spara oss pengar att invänta, och dessutom troligtvis ge oss bättre förutsättning att inte skapa en massövervakningsapparat eftersom expertgruppen ändå, så vitt jag vet, har varit mycket kritisk till direktivets utförande och möjlighet att uppnå sina mål: MiNiMaliteter – Piratpartiets talesperson om datalagring; Klamberg; Daniel Gustafsson; Lake; Full Metal Straightjacket; Datalagring på steroider – Falkvinge.

Insiktsfulla mediaanalyser: Datalagring blir vapen mot fildelning (DN); Rätten till privatliv på nätet är hotad (Aftonbladet); Lättare få uppgifter om fildelare (SvD).

UPPDATERAT: Farmuren Gun har nu blivit en ”farmor” så som Gud avsåg henne att vara. ;)

Korea I (eng)

Last week I was in Seoul, Republic of Korea. I had been invited by two representatives of the Korean NGO IPLeft to discuss and talk about the Pirate Party, our role in European governance and the possibilities or outlooks for an Asian Pirate Party movement along the lines of what we see in Europe.

Korea is a quite different place from Europe. Real name registration (providing your real name, social security number and address) when uploading content to an online portal is mandatory, for one. In Europe, the closest counterpart I can think of is the Hungarian proposal to impose mandatory registration of blogs. And while Korea, as Japan, separated the infrastructure owning from the service provision for both mobile phone operators and broadband (fibre), the Korean government has had no qualms about prohibiting non-licensed VoIP providers. ”Three strikes” repercussions or threats thereof are no longer uncommon after the South Korea/US free trade agreement. The Korean situation with regards to ISP liability has even been of concern to European citizens, who fear the EU/South Korea agreement may interfere with the commonly accepted principle of non-liability applied here. OpenWeb.or.kr focuses on making Korean public institutions provide platform independent homepages. Internet Explorer essentially constitutes a monopoly on the Korean market.

I met up with JinBoNet representatives, who run hosting and web services for social movements in Korea. JinBoNet is listed as having been involved with some protests around information society laws around 2000 by Kyoto Journal, and I heard in Seoul that around this time many Koreans were very upset about the then suggested changes in copyright law that would have brought Korea en par with the TRIPS agreement. The JinBoNet logs are in Korean, though, so I can’t browse their archives too efficiently (someone else?). Also met with Creative Commons Korea and listened to a music performance, no doubt unlicensed, by a choir and musicians from a local youth community.

During the Creative Commons meeting, and at talks at Korea University and Hanshin University I heard several times that young people in Korea download without thinking about copyright. An equal number of times I said that that seems very reasonable considering the way human beings in general relate to culture or the sharing of the same (see copyriot.se 2010-10-12 for a brief account of music bloggers not thinking about copyright either). I found Korean young people feel they have a lot to fight for, and see a lot of things they find wrong but without, perhaps, having a place through which to channel their skepticism of the copyright dogmatism and resistance to openness of the web. I would argue that a political party with targetted campaigns and as much fun as we have in Sweden is a way of standing up against the political establishment. If we’re looking at a way of changing the current policy streams, we’re essentially going to have to show that there is a broad lack of support for the currently enforced policies. I said as much.

I had some media in Korea. And an interview with a journalist from political parody magazine Ddanzi, which is bound to be up any day now!

Plågsamt

Tydligen ska regeringen lägga proposition om svensk implementering av datalagringsdirektivet ganska snart. Det vore ju lite dumt eftersom kommissionen förväntas släppa en utredning om direktivet nästa år, vari de med sannolikhet kommer dra slutsatsen att många delar av direktivet är illa definierade (var, när, vem och hur datan sparas) och att implementationen i vilket fall är dålig i flertalet medlemsstater (rörandes mängd sparad data och/eller tidsperiod under vilken datan lagras).

Jag hittar inte tillräckligt med information på DG Justices hemsida om fortskridandet av utvärderingen (ovan länkade dokument är informativa men knappast konklusiva), men har väl att göra med Article 4.7, expertgruppsregleringen: The Commission may publish, in the original language of the doument concerned, any summary, conclusion, or partial conclusion or working document of the group. Nej fan, full disclosure.

Berlin I

Jag är i Nederländerna efter att ha varit på Berlinpiraternas andra årsmöte och förberedande session inför federalstatsvalen nästa år.

Deras hemsida listar resultatet av mödorna.

Jag gillade särskilt deras påtänkta valslogan: Du är värdefull, du är fri, du är inte ensam.

Kärnan i budskapet är vi som individer ingår i ett sammanhang, ett samhälle, där vi gemensamt vakar över allas rättigheter att vara fria och skydda våra värden som människor – till exempel autonomitet, självständighet och anonymitet.

Till skillnad från svenska pirater fokuserar de tyska väldigt mycket på anonymitetsrätt och informationssäkerhet. Många aktiva piratpartister i Berlin har på olika sätt kopplingar till en av världens äldsta och största hackerföreningar Chaos Computer Club (startad 1981, runt 4000 medlemmar i tyskspråkiga länder) och är väl, av den anledningen, på olika sätt personligt involverade i informationssäkerhetens många fallgropar och brister.

På dagordningen återfann jag allt från migrationspolitik (och ett antal sidodiskussioner i baren om gränsövervakningssystem, identifikationssystem samt trafficking i relation till europeisk asylpolitik) till Berlins administrativa infrastruktur.

Jag träffade Katharina Kühnel från Sachsen som gjort det till ett av sina uppdrag att besöka piratkongresser över hela Tyskland. Hon utvärderade kongressen som att den var välstrukturerad och effektiv, vilket var skönt för deltagarna och minskade trollande och ändlösa eller fruktlösa diskussioner. Samtidigt trodde hon att Berlinpiraternas metod att föra långa diskussioner i Berlins LiquidFeedback system också ibland kunde utesluta några av de galnaste idéerna och debatterna ur kongressens dagordning vilket kan vara hämmande för den politiska kreativiteten. Också Emanuel Kotzian från Nürnberg var där (visserligen ett tag sedan nu, men han anordnade förra året ett välbesökt evenemang i Nürnberg där Christian Engström deltog), men han verkar resa lite varstans eftersom jag också träffat på honom i Bryssel och Tjeckien (inför kommunvalen för ett par veckor sedan!) nu under hösten.

Med en så lyckad partikongress i färskt minne, i kombination två tyska pirater som ofta och gärna besöker sina partikamrater, blev jag förstås extra glad när Lars Johansson från Ung Pirat skickat ett mejl till mig om Ung Pirats nästa förbundskongress som går av stapeln 25-27 mars 2011. Våra förbundskongresser brukar förstås också vara välorganiserade och fyllda av konstruktiva debatter, vilket jag tror att den här bloggen berört lite grann de senaste två veckorna.

Dryg

Utdrag ur XMPP-chatt via Pidgin-klienten om motion till Ung Pirats förbundskongress om användning av öppen mjukvara och hårdvara på förbundets kansli:

(06:39:54 PM) teirdes: jag kan tänka mig en massa saker som är mer användbara för oss att lägga pengar på än att tvinga våra arvoderade att använda viss mjuk och hårdvara.
(06:40:15 PM) teirdes: jag förväntar mig att förbundskongressen är tillräckligt sansad och välinformerad för att inte välja personer med oansvarig inställning till öppen information.
(06:40:24 PM) teirdes: det vore olyckligt om jag hade fel.

Den som hänger med vet säkert att jag förra året stödde motioner till både Ung Pirats kongress och Piratpartiets kongress om användning av fri och öppen mjukvara och hårdvara inom organisationernas verksamhet. I dagsläget håller Ung Pirat Lund på att kicka igång ett projekt som syftar hjälpa ungdomar gå över till Linux/Ubuntu på sina skoldatorer och sedan gratis tillhandahåller teknisk support. Båda våra arvoderade har ställt sig positiva till användning av fri och öppen mjukvara i sitt dagliga arbete och brukar sådan mjukvara på fritiden. I Piratpartiet går fler och fler över till XMPP-klienterna istället för att använda Piratpartiets traditionella kommunikationsmedel Skype (som ju i vilket fall är ett otyg). Kort sagt går organisationen på många sätt åt rätt håll, och både aktivister och ledning har en mer ansvarstagande inställning till den fria och öppna mjukvaran nu än de tidigare haft. Genom konsekventa påtryckningar från oss som tror på framtiden, öppenhet och informationsflödeskontroll kan vi nog få till och med Piratpartiet att använda informationsvänliga alternativ.

Informationsflöden och makt

Under ett par dagar har jag och Simon Rosenqvist diskuterat kort- eller kontantbetalningar här på bloggen. Simons argument är att förespråkande av anonyma betalningsmetoder som kontanter är teknikfientliga och skriver vidare:

En möjlig variant för att både understödja utvecklingen mot mer kortbetalningar och förbättra integritetsaspekten är att göra om det nationella ID-kortet till det enda kortet vi har (se det som en sorts infrastruktur) samt låta en statlig myndighet kostnadsfritt tillhandahålla tjänsten för medborgare och företag (skattefinansierat, precis som tryckningen av sedlar och mynt idag).

Sedan kan myndigheten läggas på höga krav på såväl mjukvara (ska vara öppen och möjlig att kontrollera) samt hantering (datainspektionen får i uppdrag att regelbundet inspektera myndighetens arbete). Myndigheten kan sedan anonymisera uppgifter gentemot företag och organisationer som kopplat in sig på ID-kortet.

Jag är, förstås, mycket skeptisk mot denna centraliseringsidé, och det misstänker jag att många andra piratpartister också är. Jag hänvisar gärna vidare till ACTA eller mina teorier om post-representativ demokrati.

Informationspolitik handlar inte om att staten ska bygga tekniska lösningar. Informationspolitik handlar om vad som händer med informationen, privatpersoner och företagande när informations- och kommunikationsteknik har blivit allstädes närvarande. Den handlar om vilken roll staten bör ha i informationshanteringen.

Uppenbarligen hjälper inte oregerliga regelverk teknologiutvecklingen. Tvärtom. Innovation stannar ofta och gärna när den överregleras, jämför patentlagstiftningen och dess åtföljande privata kontraktsrätt. Staten skapar inte teknologi. Staten kan tillhandahålla infrastruktur som underlättar innovation och ny teknologi – t ex kopparnät, basstationer, järnvägsnät, motorvägar eller optisk fiberkablar. Gärna utbildning och forskning på grundnivå också.

Uppenbarligen hjälper oregerliga regelverk heller inte privatpersoner att hantera sina informationsflöden effektivt. I informationssamhället utgörs privatpersoners deltagande i samhället primärt av deras förmåga att skicka ut och ta emot information, vore det om vart vi reser, vad vi säger, vem vi ringer eller om vi fildelar. Vi har ett visst grundläggande skydd av våra informationsflöden via dataskyddsdirektivet, ehandelsdirektivet och europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, men de har centraliserat makten över vår information till centrala organisationer. Information är makt. Den information vi sänder ut skickas till centrala organisatione, det skydd vi erhåller mot detta är också centraliserat. Den makt som återstår för informationens subjekt är alltså mycket liten när det kommer till kritan.

Jag har skrivit om datautstrålning, informationskontroll och individens rättigheter till desamma i Information for Social Change Journal i somras. Staten, och tydligen också vissa element i Piratpartiet, har fel idé om statens roll i informationshanteringen. Staten bör inte vara en garanti för informationshanteringens centralisering eller informationssamhällets centralmakt, utan för informationshanteringens decentralisering och informationssamhällets decentralmakt. Det innebär att statens främsta roll är att stödja och uppmuntra innovation på individnivå, mångfald i tillgängliga system, och ja, rättigheter och friheter såsom kommunikationsfrihet, anonymitet, applikationsvalfrihet och informationsanvändbarhet.

Lite exempel på centralisering av informationsflödeskontroll som vi kanske inte vill inspireras av utan motarbeta, kanske till och med genom att förespråka decentralisering:

I Sydkorea får man inte ladda upp saker på nätet utan att identifiera sig med personnummer, adress och namn.

I Indien får man inte använda Blackberries så länge staten inte kan avkryptera och läsa användarens kommunikation.

Regering ville ha säkrare bilar: hackare nu med kontroll över förares fordon på avstånd.

Regering ville ha säkrare identifikationssystem: hackare stal identitet.

Schneier, ett urval:
Is Perfect Access Control Possible? (Nej)
The Failure of Cryptography to Secure Modern Networks

Bruce Schneier är en av världens mest kända säkerhetsforskare.

När man gjort något idiotsäkert, kan man vara säker på att Gud skapar bättre idioter.

Jag är i Berlin på Berlinpiraternas halvårliga kongress (valförberedande). Man kan följa den på hashtaggen #lmvb. Nu har vi stängt för dagen och öppnar åter 10:00 imorgon bitti. Därför hinner jag inte skriva mer även om jag givetvis inte uttömt ovanstående ämne.

Kontant eller kort?

Lyfter fram en kommentar på en av mina inlägg (från Amelia här på bloggen) och mitt svar.
–

Som svar på mitt påstående att motstånd mot handel med kort var teknikfientligt skrev Amelia:

Simon: Det är väl ändå ganska vitt hållet att elektroniska system inte kan göras helt anonyma, och att inga elektroniska databehandlingssystem kan göras helt säkra mot intrång eller missbruk. Kontanter är ett helt anonymt sätt att betala, undantaget risken att bli fångad på kamera (oftast ingående i ett elektroniskt databehandlingssystem!).

De hackare, tekniker och kryptografer som förstår detta (det kan t ex vara lärorikt att läsa Bruce Schneier, schneier.com) har istället teoretiserat mycket om alternativa produktions- eller betalningsmedel, se t ex Telekommunisten eller The Future of Money av Bernard A Lietaer (www.propertytalk.com/forum/showthread.php?t=18728) som var väldigt populär bland techies för några år sedan (den har gått ur tryck nu, förresten, men tydligen är ny upplaga på väg!). P2P-foundation listar en del olika alternativa betalningssätt.

Fick tips om att Partido Pirata Argentinas medlem Rubén Raveres arbetar med och förespråkar olika former av mikromarknader (http://www.youtube.com/watch?v=biiHRNzOYAI).

Vill påpeka att möjligheten att vara anonym och ospårbar är en viktig del av informationssamhället: anonymitet ger oss mer makt att kontrollera våra informationsflöden, kryptering ger oss makt att kontrollera våra informationsflöden. Är viktiga aspekter att försvara.

–
Mitt svar till Amelia:

Amelia: Kontanter är inte alls anonymt, exempelvis kan en person se på transaktionen, iaktta hur mycket pengar som överförs och sedan föra ner detta på ett papper.

Visst kan inte alla system göras säkra. Men dels finns det en avvägning att göra mellan integritet och effektivitet (det är likt kärnkraftverk eller flygplan, vid vissa marginaler blir riskerna så små att de är värda att utsättas för). Dels gäller detta såväl system med kontanter som med digitala betalningsmedel.

En möjlig variant för att både understödja utvecklingen mot mer kortbetalningar och förbättra integritetsaspekten är att göra om det nationella ID-kortet till det enda kortet vi har (se det som en sorts infrastruktur) samt låta en statlig myndighet kostnadsfritt tillhandahålla tjänsten för medborgare och företag (skattefinansierat, precis som tryckningen av sedlar och mynt idag).

Sedan kan myndigheten läggas på höga krav på såväl mjukvara (ska vara öppen och möjlig att kontrollera) samt hantering (datainspektionen får i uppdrag att regelbundet inspektera myndighetens arbete). Myndigheten kan sedan anonymisera uppgifter gentemot företag och organisationer som kopplat in sig på ID-kortet.

Vad tycker du?

Bananas

I’ve always felt that a key point in understanding the European Union’s bilateral relations with third world countries, is knowing the Bananas I-III conflicts at the WTO (World Trade Organisation Dispute Settlement Body). In essence, Ecuador and the US felt that the EU was discriminating their bananas by applying favourable terms for banana imports from former colonial areas. They were right, and the EU admitted, and afterwards 13 years of conflicts over the size of damages have ensued. Right now, there is again conflict since the EU failed to conclude new agreements which would have allowed for the preferential treatment with their former satellites. Why? Well, in many cases it is because former commissioner for trade Peter Mandelsson pushed a line in those negotiations that was slightly too favourable towards intellectual property rights holder. The SADCs refuse to be co-operative, for instance, and I would wager the reason might be that the agreement the EU has proposed to SADC resembles the CARIFORUM agreement signed last year. As opposed to the CARIFORUM states, the SADCs aren’t really dependent on tourism from the EU so perhaps they are not as dependent on making concessions.

Anyway, I thought of this today since a Swedish filmmaker may end up permanently unable to release a movie in the US concerning bananas because of a defamation case filed against him by banana distributor Dole. It is, of course, unrelated to international trade, but very related to international relations. The Icelandic Modern Media Initiative touches on the issue of use of libel/defamation laws to limit freedom of speech or expressing opinions. Libel/defamation/general lies claims are very common methods of oppressing freedom of speech all over the world. I haven’t seen the Swedish Pirate Party touch the issue yet (and am right now uncertain of whether or not it wants to), perhaps because there is no need to in Sweden: it is quite difficult to make frivolous lawsuits in Sweden. Except when it comes to copyright, of course. But PP is working to change that, at least.