Arkiv

Archive for oktober, 2010

Jag är inte intresserad av integritet

Jag är inte intresserad av integritet

När jag gick med våren 2006 var Piratpartiets huvudfråga fildelningen. Vi var intresserade av immaterialrätt, information och hade rötterna i internet. Det var vad som gjorde att jag gav mig in i fyra års engagemang för frågorna (snarare än att gå med i Centerpartiet eller Folkpartiet). Och det är vad som hållit mig kvar.

Då var integritetsfrågan (eller ”skyddat privatliv”, som vi kallade det då) fortfarande något vi kopplade till teknikutvecklingen. Det fanns ny teknik som möjliggjorde integritetskränkningar. Det gick fel för att politikerna inte förstod utvecklingen. Och integritetsfrågan kändes alltid som en effekt av vårt perspektiv, inte ett perspektiv i sig självt. Så såg jag åtminstone det då.

Sedan hände något. Kanske var det mellanvalsperioden. Retoriken hade alltid delvis förespråkat fildelning utifrån riskerna för ett övervakningssamhälle, men informationsfriheten och den fria kulturen hade alltid haft överhanden. Sakta byttes nu rollerna. Problemet med försöken att stoppa fildelning var i ökad utsträckning riskerna för ett övervakningssamhälle, snarare än att de hindrade det fria informationsflödet.

Så kom FRA-debatten. Jag slogs mot FRA som alla andra. Och FRA hade en tydlig koppling till både nätet och information – datorer! Det som jag varit intresserad av – och det som politikerna aldrig förstått.

Vi fick många nya medlemmar då. Men alla var inte lika intresserade av de gamla frågorna. Många var missnöjda medlemmar i den liberala diasporan. Och för dem var inte fildelningen huvudfrågan, utan integriteten. Och från integriteten är det lätt att förespråka att allt mer liberalt tankegods, såsom droger och sex, tas upp. För när integritet blir individualism är man redan inne i det liberala träsket.

Integritetsfrågan kan motiveras pragmatiskt. Det blir nästan alltid så. ”Vissa frågor är aktuella vid vissa tidpunkter”. Nu kan jag inte tala för andra, men själv driver jag hellre intressanta frågor undanskymt än påverkar i ointressanta frågor. Och dit integritetsfrågan ibland verkar vara på väg blir den allt mer sömnmedel och allt mindre IT-politik.

Jag fick min första dator när jag var sju. Sedan dess har jag spenderat mer tid framför den, och senare även framför nätet, än med något annat i mitt liv. Jag kan ägna varje timme av mitt vakna liv att försvara det fria nätet och teknikens framsteg – men jag lägger inte en minut på barnporr och sexliberalism.

Förresten: När jag valarbetade i Lund kom en person fram till mig och sade ”Ni bildades ju 2006 på grund av integritetsfrågan”. Den frasen har förföljt mig sedan dess.

Pandorna missförstår

HAX och Anna Troberg ondgör sig idag över människor med makt och deras relationer till omvärlden. Anna Troberg skriver att människor med verklig makt inte pratar om det, och citerar som stöd Margaret Thatcher: “Being powerful is like being a lady. If you have to tell people you are, you aren’t.”

Politikernas tafatthet beror, enligt mig, på att vi inte längre lever i demokratiska stater, utan i en post-demokratisk värld. Människorna med verklig makt inser inte ens att det är verklig makt de har, eller hur de utövar den. Politisk makt ligger kvar hos offentliga institutioner befolkade av tjänstemän som representerar t ex regeringsdepartment i organisationer som EU:s ministerråd. Deras uppdrag styrs av lösa riktlinjer, en naturlig del av förhandlingsarbetet, och improvisation lär vara en del av yrket – inte för att dessa människor eller våra regeringar eller EU:s maktstrukturer medvetet söker sig bort från demokratin, utan för att det helt enkelt vore omöjligt att driva en institution som ministerrådet utan att lämna över en viss del av den politiska makten till tjänstemännen. Varken tjänstemännen eller regeringen formulerar det som ett förskjutande av demokratisk makt till post-demokratiskt tjänstemannastyre. Det är inte ett blånekande av deras uppdragsutövning som gör att de inte ser förskjutningen. De uppfattar helt enkelt inte policy-improvisationen som någonting annat än en förlängning av de demokratiska institutionernas viljor. Och inser därför inte sin verkliga makt.

Deras improvisation resulterar i mycket detaljerade beslut. Pengar allokeras, marknadssystem definieras, lagar och regleringar skrivs med krav som motsvarar nationell lag. Detta sker inte längre bara på EU-nivå, utan också i internationella handelsavtal som TRIPS, ACTA, EU:s mer än 70 bilaterala förbindelser och ett antal handelsavtal under fjärde annexet eller GATS under WTO-ramverket. Improvisationen skriver lagen. Parlament exekverar improvisationens resultat. Improvisatörerna ser det dock inte som en naturlig följd av deras verkliga makt, utan ser parlamenten som arbetsgivare.

Den nederländska Europaparlamentariken Sophie in’t Veld lär ha sagt att europarl är den enda folkvalda institution som kan säga nej till ACTA. Under vissa villkor är det sant. Europaparlamentet har den unika situation att EU:s ramfördrag just givit dem en massa extra makt. De kommande fyra åren kan parlamentet definiera vad denna maktförskjutning innebär: den kan innebära större inflytande för folket och deras representanter i internationella lagstiftande förhandlingar, och den kan innebära att parlamentet fortsatt låter tjänstemännen förhandla å våra vägnar utan att lida nämnvärd inblandning av folkvalda institutioner. En ansvarstagande folkvald institution bör i det här läget välja att ta tillbaka makten från oinsiktsfulla improvisatörer och det system som skapar dem.

Med risk för att röra diskussionerna om makten tillbaka till G8-protesterna i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet är det ändå viktigt att inse tjänstemannafieringen av global makt. Inte som konspiratorisk ondska, utan som självförverkligande system. Det är effektivt att fatta beslut via tjänstemän. Det minskar arbetsbördan för varje folkvald representant. Inom en viss kontext skapar det möjligheter för samarbete som annars inte skulle finnas. Demokrati är det emellertid inte.

Kategorier:Piratfrågor

Mediahaverikommissionen

Jag är en (pervers) politiker och borde hålla mig på god fot med medierna. Men jag ids inte.

Svensk media går… Jag vill inte säga utför, men den är knappast mycket mer värd än de tusentals bloggare som duktiga skribenter underhåller världen över. Den professionella tyckaren Lisa Magnusson skriver ned Per Gudmundsson på sin blogg, som i alla fall den är skriven förmodat obetalt. Per Gudmundsson, å sin sida, är en av förmodat fem ledarbloggare (och tidningsledarskrivare över lag) samt 30 kolumnister som arbetar betalt åt Svenska dagbladet på regelbunden basis. Jag vägrar undersöka läget på Aftonbladet för jag skulle säkert bara känna mig missmodig.

Det ledsamma är att tidningar är värda sitt namn som nyhetsfilter. Jag litar på min dagstidning att ge mig ett varierat sortiment av opartiska nyheter om inrikes och utrikes händelser av relevans. Jag läser bloggar om jag vill ha allmän opinion om vad tidningarna rapporterar. Jag behöver inte Svenska dagbladets tre tyckarsidor att kommentera på vad andra tyckare har sagt eller vad de anser om dagens, gårdagens eller någon annan dags nyheter. Jag vill inte läsa vad Per Gudmundsson råkade komma att tänka på när han åt sin morgonmuffin (och det gör jag för övrigt inte heller! Jag tycker att hans skriverier är extremt ointressant!). Jag förlitar mig på att jag ska kunna plocka upp relevanta och intressanta händelser från höger- och vänstermedia i förhoppningen om att två vinklingar ska ge mig möjlighet att extrapolera vad som faktiskt hänt.

Men tyckarna har infiltrerat alla tidningar. Tyckarna tycker till och får bra betalt för tyckerierna. De har tyckt sig in i nyhetsbyråerna, expanderat tyckarsidorna i ledande tidningar med sina övervägda, beslutsamma och kraftfulla ställningstaganden, tyckt sig in på nyhetsplats och på SVTs morgonsoffa.

Dessa åsikter om tyckare är tyckta alldeles gratis. Jag har dragit åsikterna ur arslet (precis som alla andra tyckare) och inte gjort ett enda försök till grävjobb, förväntar mig inte att få betalt för jobbet och tycker att åsiktsstinna ledarskribenter borde ge lite av sin lön till journalister som till skillnad från mig vill gräva i Stockholms landtings fullmäktigebeslutsprotokoll eller regeringens budgetförslag.

Kategorier:Allmänt