Arkiv

Archive for oktober, 2010

Informationsflöden och makt

Under ett par dagar har jag och Simon Rosenqvist diskuterat kort- eller kontantbetalningar här på bloggen. Simons argument är att förespråkande av anonyma betalningsmetoder som kontanter är teknikfientliga och skriver vidare:

En möjlig variant för att både understödja utvecklingen mot mer kortbetalningar och förbättra integritetsaspekten är att göra om det nationella ID-kortet till det enda kortet vi har (se det som en sorts infrastruktur) samt låta en statlig myndighet kostnadsfritt tillhandahålla tjänsten för medborgare och företag (skattefinansierat, precis som tryckningen av sedlar och mynt idag).

Sedan kan myndigheten läggas på höga krav på såväl mjukvara (ska vara öppen och möjlig att kontrollera) samt hantering (datainspektionen får i uppdrag att regelbundet inspektera myndighetens arbete). Myndigheten kan sedan anonymisera uppgifter gentemot företag och organisationer som kopplat in sig på ID-kortet.

Jag är, förstås, mycket skeptisk mot denna centraliseringsidé, och det misstänker jag att många andra piratpartister också är. Jag hänvisar gärna vidare till ACTA eller mina teorier om post-representativ demokrati.

Informationspolitik handlar inte om att staten ska bygga tekniska lösningar. Informationspolitik handlar om vad som händer med informationen, privatpersoner och företagande när informations- och kommunikationsteknik har blivit allstädes närvarande. Den handlar om vilken roll staten bör ha i informationshanteringen.

Uppenbarligen hjälper inte oregerliga regelverk teknologiutvecklingen. Tvärtom. Innovation stannar ofta och gärna när den överregleras, jämför patentlagstiftningen och dess åtföljande privata kontraktsrätt. Staten skapar inte teknologi. Staten kan tillhandahålla infrastruktur som underlättar innovation och ny teknologi – t ex kopparnät, basstationer, järnvägsnät, motorvägar eller optisk fiberkablar. Gärna utbildning och forskning på grundnivå också.

Uppenbarligen hjälper oregerliga regelverk heller inte privatpersoner att hantera sina informationsflöden effektivt. I informationssamhället utgörs privatpersoners deltagande i samhället primärt av deras förmåga att skicka ut och ta emot information, vore det om vart vi reser, vad vi säger, vem vi ringer eller om vi fildelar. Vi har ett visst grundläggande skydd av våra informationsflöden via dataskyddsdirektivet, ehandelsdirektivet och europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, men de har centraliserat makten över vår information till centrala organisationer. Information är makt. Den information vi sänder ut skickas till centrala organisatione, det skydd vi erhåller mot detta är också centraliserat. Den makt som återstår för informationens subjekt är alltså mycket liten när det kommer till kritan.

Jag har skrivit om datautstrålning, informationskontroll och individens rättigheter till desamma i Information for Social Change Journal i somras. Staten, och tydligen också vissa element i Piratpartiet, har fel idé om statens roll i informationshanteringen. Staten bör inte vara en garanti för informationshanteringens centralisering eller informationssamhällets centralmakt, utan för informationshanteringens decentralisering och informationssamhällets decentralmakt. Det innebär att statens främsta roll är att stödja och uppmuntra innovation på individnivå, mångfald i tillgängliga system, och ja, rättigheter och friheter såsom kommunikationsfrihet, anonymitet, applikationsvalfrihet och informationsanvändbarhet.

Lite exempel på centralisering av informationsflödeskontroll som vi kanske inte vill inspireras av utan motarbeta, kanske till och med genom att förespråka decentralisering:

I Sydkorea får man inte ladda upp saker på nätet utan att identifiera sig med personnummer, adress och namn.

I Indien får man inte använda Blackberries så länge staten inte kan avkryptera och läsa användarens kommunikation.

Regering ville ha säkrare bilar: hackare nu med kontroll över förares fordon på avstånd.

Regering ville ha säkrare identifikationssystem: hackare stal identitet.

Schneier, ett urval:
Is Perfect Access Control Possible? (Nej)
The Failure of Cryptography to Secure Modern Networks

Bruce Schneier är en av världens mest kända säkerhetsforskare.

När man gjort något idiotsäkert, kan man vara säker på att Gud skapar bättre idioter.

Jag är i Berlin på Berlinpiraternas halvårliga kongress (valförberedande). Man kan följa den på hashtaggen #lmvb. Nu har vi stängt för dagen och öppnar åter 10:00 imorgon bitti. Därför hinner jag inte skriva mer även om jag givetvis inte uttömt ovanstående ämne.

Annonser

Kontant eller kort?

Lyfter fram en kommentar på en av mina inlägg (från Amelia här på bloggen) och mitt svar.

Som svar på mitt påstående att motstånd mot handel med kort var teknikfientligt skrev Amelia:

Simon: Det är väl ändå ganska vitt hållet att elektroniska system inte kan göras helt anonyma, och att inga elektroniska databehandlingssystem kan göras helt säkra mot intrång eller missbruk. Kontanter är ett helt anonymt sätt att betala, undantaget risken att bli fångad på kamera (oftast ingående i ett elektroniskt databehandlingssystem!).

De hackare, tekniker och kryptografer som förstår detta (det kan t ex vara lärorikt att läsa Bruce Schneier, schneier.com) har istället teoretiserat mycket om alternativa produktions- eller betalningsmedel, se t ex Telekommunisten eller The Future of Money av Bernard A Lietaer (www.propertytalk.com/forum/showthread.php?t=18728) som var väldigt populär bland techies för några år sedan (den har gått ur tryck nu, förresten, men tydligen är ny upplaga på väg!). P2P-foundation listar en del olika alternativa betalningssätt.

Fick tips om att Partido Pirata Argentinas medlem Rubén Raveres arbetar med och förespråkar olika former av mikromarknader (http://www.youtube.com/watch?v=biiHRNzOYAI).

Vill påpeka att möjligheten att vara anonym och ospårbar är en viktig del av informationssamhället: anonymitet ger oss mer makt att kontrollera våra informationsflöden, kryptering ger oss makt att kontrollera våra informationsflöden. Är viktiga aspekter att försvara.


Mitt svar till Amelia:

Amelia: Kontanter är inte alls anonymt, exempelvis kan en person se på transaktionen, iaktta hur mycket pengar som överförs och sedan föra ner detta på ett papper.

Visst kan inte alla system göras säkra. Men dels finns det en avvägning att göra mellan integritet och effektivitet (det är likt kärnkraftverk eller flygplan, vid vissa marginaler blir riskerna så små att de är värda att utsättas för). Dels gäller detta såväl system med kontanter som med digitala betalningsmedel.

En möjlig variant för att både understödja utvecklingen mot mer kortbetalningar och förbättra integritetsaspekten är att göra om det nationella ID-kortet till det enda kortet vi har (se det som en sorts infrastruktur) samt låta en statlig myndighet kostnadsfritt tillhandahålla tjänsten för medborgare och företag (skattefinansierat, precis som tryckningen av sedlar och mynt idag).

Sedan kan myndigheten läggas på höga krav på såväl mjukvara (ska vara öppen och möjlig att kontrollera) samt hantering (datainspektionen får i uppdrag att regelbundet inspektera myndighetens arbete). Myndigheten kan sedan anonymisera uppgifter gentemot företag och organisationer som kopplat in sig på ID-kortet.

Vad tycker du?

Bananas

I’ve always felt that a key point in understanding the European Union’s bilateral relations with third world countries, is knowing the Bananas I-III conflicts at the WTO (World Trade Organisation Dispute Settlement Body). In essence, Ecuador and the US felt that the EU was discriminating their bananas by applying favourable terms for banana imports from former colonial areas. They were right, and the EU admitted, and afterwards 13 years of conflicts over the size of damages have ensued. Right now, there is again conflict since the EU failed to conclude new agreements which would have allowed for the preferential treatment with their former satellites. Why? Well, in many cases it is because former commissioner for trade Peter Mandelsson pushed a line in those negotiations that was slightly too favourable towards intellectual property rights holder. The SADCs refuse to be co-operative, for instance, and I would wager the reason might be that the agreement the EU has proposed to SADC resembles the CARIFORUM agreement signed last year. As opposed to the CARIFORUM states, the SADCs aren’t really dependent on tourism from the EU so perhaps they are not as dependent on making concessions.

Anyway, I thought of this today since a Swedish filmmaker may end up permanently unable to release a movie in the US concerning bananas because of a defamation case filed against him by banana distributor Dole. It is, of course, unrelated to international trade, but very related to international relations. The Icelandic Modern Media Initiative touches on the issue of use of libel/defamation laws to limit freedom of speech or expressing opinions. Libel/defamation/general lies claims are very common methods of oppressing freedom of speech all over the world. I haven’t seen the Swedish Pirate Party touch the issue yet (and am right now uncertain of whether or not it wants to), perhaps because there is no need to in Sweden: it is quite difficult to make frivolous lawsuits in Sweden. Except when it comes to copyright, of course. But PP is working to change that, at least.

Jag är inte intresserad av integritet

Jag är inte intresserad av integritet

När jag gick med våren 2006 var Piratpartiets huvudfråga fildelningen. Vi var intresserade av immaterialrätt, information och hade rötterna i internet. Det var vad som gjorde att jag gav mig in i fyra års engagemang för frågorna (snarare än att gå med i Centerpartiet eller Folkpartiet). Och det är vad som hållit mig kvar.

Då var integritetsfrågan (eller ”skyddat privatliv”, som vi kallade det då) fortfarande något vi kopplade till teknikutvecklingen. Det fanns ny teknik som möjliggjorde integritetskränkningar. Det gick fel för att politikerna inte förstod utvecklingen. Och integritetsfrågan kändes alltid som en effekt av vårt perspektiv, inte ett perspektiv i sig självt. Så såg jag åtminstone det då.

Sedan hände något. Kanske var det mellanvalsperioden. Retoriken hade alltid delvis förespråkat fildelning utifrån riskerna för ett övervakningssamhälle, men informationsfriheten och den fria kulturen hade alltid haft överhanden. Sakta byttes nu rollerna. Problemet med försöken att stoppa fildelning var i ökad utsträckning riskerna för ett övervakningssamhälle, snarare än att de hindrade det fria informationsflödet.

Så kom FRA-debatten. Jag slogs mot FRA som alla andra. Och FRA hade en tydlig koppling till både nätet och information – datorer! Det som jag varit intresserad av – och det som politikerna aldrig förstått.

Vi fick många nya medlemmar då. Men alla var inte lika intresserade av de gamla frågorna. Många var missnöjda medlemmar i den liberala diasporan. Och för dem var inte fildelningen huvudfrågan, utan integriteten. Och från integriteten är det lätt att förespråka att allt mer liberalt tankegods, såsom droger och sex, tas upp. För när integritet blir individualism är man redan inne i det liberala träsket.

Integritetsfrågan kan motiveras pragmatiskt. Det blir nästan alltid så. ”Vissa frågor är aktuella vid vissa tidpunkter”. Nu kan jag inte tala för andra, men själv driver jag hellre intressanta frågor undanskymt än påverkar i ointressanta frågor. Och dit integritetsfrågan ibland verkar vara på väg blir den allt mer sömnmedel och allt mindre IT-politik.

Jag fick min första dator när jag var sju. Sedan dess har jag spenderat mer tid framför den, och senare även framför nätet, än med något annat i mitt liv. Jag kan ägna varje timme av mitt vakna liv att försvara det fria nätet och teknikens framsteg – men jag lägger inte en minut på barnporr och sexliberalism.

Förresten: När jag valarbetade i Lund kom en person fram till mig och sade ”Ni bildades ju 2006 på grund av integritetsfrågan”. Den frasen har förföljt mig sedan dess.

Pandorna missförstår

HAX och Anna Troberg ondgör sig idag över människor med makt och deras relationer till omvärlden. Anna Troberg skriver att människor med verklig makt inte pratar om det, och citerar som stöd Margaret Thatcher: “Being powerful is like being a lady. If you have to tell people you are, you aren’t.”

Politikernas tafatthet beror, enligt mig, på att vi inte längre lever i demokratiska stater, utan i en post-demokratisk värld. Människorna med verklig makt inser inte ens att det är verklig makt de har, eller hur de utövar den. Politisk makt ligger kvar hos offentliga institutioner befolkade av tjänstemän som representerar t ex regeringsdepartment i organisationer som EU:s ministerråd. Deras uppdrag styrs av lösa riktlinjer, en naturlig del av förhandlingsarbetet, och improvisation lär vara en del av yrket – inte för att dessa människor eller våra regeringar eller EU:s maktstrukturer medvetet söker sig bort från demokratin, utan för att det helt enkelt vore omöjligt att driva en institution som ministerrådet utan att lämna över en viss del av den politiska makten till tjänstemännen. Varken tjänstemännen eller regeringen formulerar det som ett förskjutande av demokratisk makt till post-demokratiskt tjänstemannastyre. Det är inte ett blånekande av deras uppdragsutövning som gör att de inte ser förskjutningen. De uppfattar helt enkelt inte policy-improvisationen som någonting annat än en förlängning av de demokratiska institutionernas viljor. Och inser därför inte sin verkliga makt.

Deras improvisation resulterar i mycket detaljerade beslut. Pengar allokeras, marknadssystem definieras, lagar och regleringar skrivs med krav som motsvarar nationell lag. Detta sker inte längre bara på EU-nivå, utan också i internationella handelsavtal som TRIPS, ACTA, EU:s mer än 70 bilaterala förbindelser och ett antal handelsavtal under fjärde annexet eller GATS under WTO-ramverket. Improvisationen skriver lagen. Parlament exekverar improvisationens resultat. Improvisatörerna ser det dock inte som en naturlig följd av deras verkliga makt, utan ser parlamenten som arbetsgivare.

Den nederländska Europaparlamentariken Sophie in’t Veld lär ha sagt att europarl är den enda folkvalda institution som kan säga nej till ACTA. Under vissa villkor är det sant. Europaparlamentet har den unika situation att EU:s ramfördrag just givit dem en massa extra makt. De kommande fyra åren kan parlamentet definiera vad denna maktförskjutning innebär: den kan innebära större inflytande för folket och deras representanter i internationella lagstiftande förhandlingar, och den kan innebära att parlamentet fortsatt låter tjänstemännen förhandla å våra vägnar utan att lida nämnvärd inblandning av folkvalda institutioner. En ansvarstagande folkvald institution bör i det här läget välja att ta tillbaka makten från oinsiktsfulla improvisatörer och det system som skapar dem.

Med risk för att röra diskussionerna om makten tillbaka till G8-protesterna i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet är det ändå viktigt att inse tjänstemannafieringen av global makt. Inte som konspiratorisk ondska, utan som självförverkligande system. Det är effektivt att fatta beslut via tjänstemän. Det minskar arbetsbördan för varje folkvald representant. Inom en viss kontext skapar det möjligheter för samarbete som annars inte skulle finnas. Demokrati är det emellertid inte.

Kategorier:Piratfrågor

Mediahaverikommissionen

Jag är en (pervers) politiker och borde hålla mig på god fot med medierna. Men jag ids inte.

Svensk media går… Jag vill inte säga utför, men den är knappast mycket mer värd än de tusentals bloggare som duktiga skribenter underhåller världen över. Den professionella tyckaren Lisa Magnusson skriver ned Per Gudmundsson på sin blogg, som i alla fall den är skriven förmodat obetalt. Per Gudmundsson, å sin sida, är en av förmodat fem ledarbloggare (och tidningsledarskrivare över lag) samt 30 kolumnister som arbetar betalt åt Svenska dagbladet på regelbunden basis. Jag vägrar undersöka läget på Aftonbladet för jag skulle säkert bara känna mig missmodig.

Det ledsamma är att tidningar är värda sitt namn som nyhetsfilter. Jag litar på min dagstidning att ge mig ett varierat sortiment av opartiska nyheter om inrikes och utrikes händelser av relevans. Jag läser bloggar om jag vill ha allmän opinion om vad tidningarna rapporterar. Jag behöver inte Svenska dagbladets tre tyckarsidor att kommentera på vad andra tyckare har sagt eller vad de anser om dagens, gårdagens eller någon annan dags nyheter. Jag vill inte läsa vad Per Gudmundsson råkade komma att tänka på när han åt sin morgonmuffin (och det gör jag för övrigt inte heller! Jag tycker att hans skriverier är extremt ointressant!). Jag förlitar mig på att jag ska kunna plocka upp relevanta och intressanta händelser från höger- och vänstermedia i förhoppningen om att två vinklingar ska ge mig möjlighet att extrapolera vad som faktiskt hänt.

Men tyckarna har infiltrerat alla tidningar. Tyckarna tycker till och får bra betalt för tyckerierna. De har tyckt sig in i nyhetsbyråerna, expanderat tyckarsidorna i ledande tidningar med sina övervägda, beslutsamma och kraftfulla ställningstaganden, tyckt sig in på nyhetsplats och på SVTs morgonsoffa.

Dessa åsikter om tyckare är tyckta alldeles gratis. Jag har dragit åsikterna ur arslet (precis som alla andra tyckare) och inte gjort ett enda försök till grävjobb, förväntar mig inte att få betalt för jobbet och tycker att åsiktsstinna ledarskribenter borde ge lite av sin lön till journalister som till skillnad från mig vill gräva i Stockholms landtings fullmäktigebeslutsprotokoll eller regeringens budgetförslag.

Kategorier:Allmänt