Hem > Allmänt > Ack, ock, upant

Ack, ock, upant

”You walk past those houses and you can’t believe that people live there,” sa han när vi diskuterade några av Edinburghs mindre välbemedlade kvarter. ”Plastic bags hanging out of the windows. Everything is dirty.”

*/–>

*///–>

”You walk past those houses and you can’t believe that people live there,” sa han när vi diskuterade några av Edinburghs mindre välbemedlade kvarter. ”Plastic bags hanging out of the windows. Everything is dirty.”

Det var min före detta sambo i Lund som i beundran tittade på Norra Fäladens hela lekplatser när han i september 2006 kom till Sverige första gången.

En av de första organisationerna jag gick med i när jag flyttade till min första egenbekostade bostad i Lund hösten 2006 var Hyresgästföreningen. De har sedan dess drivit en kampanj för ökat byggande av hyresbostäder. 260000 unga svenskar ska ut på bostadsmarknaden de kommande två åren. 6000 nya hyreslägenheter byggs per år, och antalet förväntas minska i proportion med minskade nybyggnadssubventioner.

Mitt första internationella uppdrag var som representant för Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer på World Urban Forum 2008 i Nanjing, Kina. Forumet föregicks av två dagars konferens om urbanisering av ungdomen. Billiga, tillgängliga bostäder utmålades som ett universellt problem: i vissa delar av världen syns problemet i slumkvarter, men även australiensare, européer och kanadensare beskrev ungdomars bostadssituation som pressad. Det byggs för lite. När det byggs, byggs det långt utanför de områden som ungdomar rimligtvis kan tänkas vilja bo i, bostäderna är för dyra. Billig, tillgänglig bostad antingen finns inte, eller har för långa kötider.

I Malmö är kötiden 3 år för hyresrätt i centrum. Det är kort i jämförelse med andra svenska storstadsområden. Studentlägenheter har något kortare väntetider men varje år i september ungefär rapporteras det om tältläger på universitetscampusarna. Här är första google-träffen på tältläger, om man vill ha lite proportion. Fler ungdomar bor kvar hos sina föräldrar allt längre. Var fjärde. När de väl får egna bostäder har deras föräldrar fått gå in som borgenärer (även för hyreskontrakt!). Icke-medelålders svenskar har idag ingen särskild autonomi i sin bostadssituation. Vi är helt beroende av våra föräldrars eventuella förmögenheter och bankernas förtroende för dem.

London, Amsterdam och Barcelona är ockupantscenernas huvudstäder. Gemensamt har städerna dyra bostäder av låg kvalitet och med långa väntetider. Även att dela bostad med kompisar kostar sin beskärda del av magra månadsinkomster, särskilt för unga.

Ockupanter driver freeshops, hackerföreningar, kulturcenter och fria universitet (mycket likt svenska studiecirklar men utan statliga subventioner!). De anordnar stora fester. Deras hus blir tillhåll för medelklassrebeller och papperslösa. Ibland drogmissbrukare och kriminella.

Jag kan erkänna att hela cirkusen är lite charmig. De underliggande anarkistiska idealen skapar en smältdegel av aktiviteter och människor från olika bakgrund och med olika förutsättningar och mål med sin vistelse. I grund och botten kan jag dock inte tycka det är lyckat att de ockuperade husen blivit ett alternativ till den fallerande bostadspolitiken. Charmig politisk ockupation: ta över Libyan Airs gamla högkvarter och öppna en butik där elektronikskräp säljs i mängder marknadsfört som avfall skickat tillbaka i tiden från våra framtida Marskolonier. Ocharmig ockupation: tre vänner har ingen bostad, föräldrarna har inga tillgångar och kan gå i borgen för vännerna och därför finns ingen bostad tillgänglig inom en timmes pendlingstid från vännernas jobb. De prioriterar därför att bo utan rinnande vatten och elektricitet för att slippa se livet passera förbi ögonen när de morgontrötta står upp på pendeltåget från Södertälje till Stockholm C.

4 timmar på pendeltåg om dagen utsätter man sig för om man är hårt arbetande japansk husfar, som när som helst kan drabbas av plötslig vuxendöd. Inte när man som, som mig till exempel, är ung, visionär, livskraftig 23-åring med andra mål i livet än hjärtattack och en stark plikt- eller till och med skam-känsla inför kollektivet. Bostadspolitiken behöver förändras.

260000 ungdomar kommer ut på bostadsmarknaden de kommande två åren. Vi bygger 6000 bostäder per år. 6000. Det saknas åtminstone en nolla.

DISCLAIMER: Självklart fattar jag att fler människor drabbas av bostadsbrist i tätortsområden än människor mellan 18-29. Det gör knappast saken bättre.

Kategorier:Allmänt
  1. Inga kommentarer ännu.
  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: