Berätta vad? Varför?

Det finns ett citat av någon filosofisk människa vars namn jag inte minns. Personen som delgav mig detta citat (som jag vill minnas var min mor) minns inte heller vem som sagt eller skrivit det:

Människor och samhällen i tidigare epoker har strävat framåt, mot någonting bättre. Liberalisterna ville mot någonting nytt och bättre. Socialisterna ville mot något nytt och bättre. Till och med de politiska strömningarna i början av 1900-talet kan ses som rörelser mot någonting nytt. Sedan andra världskriget har vår kultur präglats av en strävan bort från något. Vi försöker inte längre sträva mot något bättre, vi försöker springa ifrån något dåligt.

Mängden tid jag lägger på att läsa eller lyssna på folk som vill bevara klassiska liberala värden är mot den bakgrunden deprimerande. Strävan tillbaka till klassiska liberala värden kan visserligen generöst ses som en strävan mot någonting vi inte längre har, men inte är det väl en strävan mot nya värden och förnyelse? Snarare är det en strävan bort från det vi har idag, tillbaka till någonting vi uppfattar det som att vi haft.

Jag kan sympatisera med Rasmus Fleischers studier i realliberalism även om jag inte håller med om att Piratpartiet i sin helhet representeras av strävan från och tillbaka till.

Sen fick jag tidigare under dagen äran att konfronteras med grundskolans eviga mantra att vi ska lära av historien. Om detta må ni berätta. Nej. Varför det? Jag vet inget exempel på historiska epoker av elände vi tagit lärdom av för att slippa nytt elände. Snarare tycker jag att det verkar som att eländesmanifestationerna främlingsfientlighet och nationalromantik har dykt upp igen. Alltså trots vår envisa strävan bort från båda samhällsströmningarna sedan 1945. Ännu märkligare är att strömningarna gör sig påminda i USA där 1945-frånsträvandet om möjligt är ännu mer uttryckligt.

Alla tider har haft nya problem, men vanligtvis är det nya problem. Utom de problem med främlingsfientlighet och nationalromantik vi har idag. De är samma problem som vi hade i början av 1900-talet. Hur ska man tolka det? Inte vet jag. Jag vet inte ens om jag har rätt. Så intresserad är jag inte av historia eftersom jag ser lärdomarna som går att dra som ytterst ointressanta. Jag vill hellre veta vad jag kan lära mig nu, för att komma lite längre fram.

Jaja. Jag kan i och för sig prata länge om Newton, Leibniz, Abel, Euler, Gauss och Sophie Germaine. Thomas Young tycker jag är cool också. Wolfram. Feynman. Jag gillar inte Einstein så mycket som jag gillar Niels Bohr. Jag gillar inte Fermat lika mycket som jag gillar Georg Cantor. Schrödinger och Heisenberg går dock ned ganska väl. Fast jag dras till Heisenbergs fyrkantiga mer än Schrödingers platta, och Georg Cantors mängder mer än Newtons geometri. Det kanske säger någonting om min personlighet mer än om matematik som exakt filosofisk vetenskap.

Med det i minnet gillar jag inte filosofi så mycket, och orkar inte leta upp länkar om närvarande politiska strömningar i Europa och USA. Jag nöjer mig med att säga ”Sverigedemokraterna.”

Stackarnas Portugal!

Jag ser att det publicerats en internetstudie från Akamai. Dessa utförs tydligen varje kvartal och kartlägger den internetsliga välfärden i länder runt om i världen.

Storbritannien ligger inte så bra till. Men det var väntat. Det här med att tillhandahålla de hastigheter man sålt till konsumenter är internetoperatörernas största gissel. Storbritanniens operatörer har just under stort uppdåd börjat tillhandahålla 100Mbit(ner)-uppkopplingar.

Inte heller Spanien gör särskilt bra ifrån sig. Faktiskt sämst i Europa. Jag har ju alltid ganska roligt när jag tittar på spanska IT-marknaden, även om jag också får tårar i ögonen inte bara av skrattet. Spanska och portugisiska telefonbolag vill sätta P för roamingavgifter, vilket förhoppningsvis hjälper spanjorerna för…

…Portugal har stigit i rang! Portugal har nu täckning och hastigheter på bredband motsvarande Sveriges! Sverige toppade för ett par år sedan tillsammans med Nederländerna internetvälfärdsrankingarna i världen tillsammans med de östasiatiska länderna Sydkorea och Japan enligt samma studie. Sydkorea och Japan ligger fortsatt i topp, Nederländerna ligger inom topp tio och Sverige har fallit efter. Med tanke på hur läget i Portugal såg ut för ett år sedan kan vi nog förvänta oss att ligga efter dem i nästa rapport.

DN, 5 januari: Sverige satsar på 4G. Wall Street Journal skriver att i veckan utbyggnaden av 4G/LTE i Sverige är bra för marknaden. Samtidigt skriver Ny teknik att bara en av tjugo tillhandahållare lyckas leverera de hastigheter de utlovat till konsumenter. Det är ju inte så annorlunda än bredbands- och fiberuppkopplingar då och kommer, från regeringens, KO:s och KV:s sida mötas med ungefär samma engagemang. Konsumentskyddslagarna tillåter att man säljer hastigheter upp till ett teoretiskt maximum man nästan aldrig uppnår. Att normalhastigheter anges i finstilt betyder inte att konsumenten inte har ett ansvar att informera sig….

Från Belgacom inget nytt.

Och jag vet att internet i Egypten ligger nere. Vodafone har erkänt att de kapat linorna. Alla internetoperatörer i Egypten verkar vara helt och delvis ägda av arabiska företag men det är oklart för mig vad andra arabiska länder har för intresse i att behålla den sekulära, egyptiska regimen. Telecomix-gänget har satt upp modemförbindeler över HAM-radio och letar efter fler sätt att få ut information om vad som händer i Egypten.

Vill man veta mer om detta Egyptens telekommunikation kan man i alla fall läsa på:
DN: 1, 2, 3, 4, 5.
SvD: 1, 2, 3.
Bloggar om Egypten (analys):
Copyriot om diktaturens historia.
opassande om värdet av realtiden.
In i skogen om den sista faraon.
Martin Moberg om att varken EU eller Sverige gör ett skapande skvatt (inte helt sant, EU-parlamantarikern Marietje Schaake har skrivit ett brev till Catherine Ashton).
Bloggar och nyheter om post-digital aktivism:
Telecomix: Sveriges radio (27 jan), GlobalVoices.org (28 jan), alt1040.com (28 jan: ”medios post-digitales” <– I like that formulation :)), Expressen (28 jan), ZDNet.co.uk (29 jan).
Anonymous: SVT, Switched, Forbes.
Den oundvikliga slutklämmen:
Två petitioner (avaaz.org och accesnow.org) och ett roligt test från DN om revolutioner (vilka kan du namnge?).

Jag tänker inte leta upp fler länkar utan överlämnar övningen till läsaren.

Mineraler III

Det är ganska kul att skriva om mineraler. Tack för all feedback!

Kanske en av de mest närvarande, men ändå bortglömda, metallerna i vår informationsinfrastruktur är kopparn. Koppar är på intet sätt lika sällsynt som de material som används i touchscreens, platt-tv, hårddiskar och mikrochip utan ligger ganska lättillgängligt i jordytan om man vill bryta det. Koppar har väldigt goda ledaregenskaper, det vill säga, koppar transporterar lätt elektricitet utan att energiförlusten blir för stor.

Det gör att koppar har använts i telefonkablar, fiberkablar och, ja, också i teknisk utrustning som ska dra minimalt med el. En vanlig elektricitetskabel har också koppar i sig, samt nätverkskablar.

Telefonnätet referas till och med som kopparnätet. I Belgien ägs hela kopparnätet av Bäälgacom, och i Sverige ägs kopparnätet av TeliaSonera Skanova Access. Medan det blivit populärt att ifrågasätta till exempel avgasutsläpp från bilar och transport har vi en tämligen lättjefull inställning till koppar. Det är konstigt, för vår koppar kommer ofta från gruvor med erkänt undermåliga arbetsförhållanden i Latinamerika.

De trettiotre gruvarbetare som stängdes in på 700 meters djup efter ett gruvras i höstas fick gott om uppmärksamhet. Tidningarna skapade dramatiska tidslinjer, Många tv-kanaler sände live från hela räddningsuppdraget, Operation Phoenix (24 timmars dramatiska rapporteringar om hur presidenten stod och klappade vid sidan om gråtande gruvarbetarfruar- och barn. Presidenten har nu stängt räddningsschaktet men nämnvärt inte gruvan trots flera år av kritik mot dess bristande säkerhetsåtgärder). Gruvarbetare i Chile tjänar dåligt med pengar och jobbar i undermåliga miljöer. Vår infrastruktur är beroende av koppar. Billig koppar. Kopparbolagens intresse av att minska vinsterna genom att öka säkerheten är ungefär lika stor som krigsherrarnas intresse av färre vapen för att koltanbrytarna i Kongo ska må bra. För att vara krass.

Death by Copper är inte alls ovanligt. I Europa dog tre polacker i en koppargruva förra året. För Chile har BBC gjort ett utmärkt stapeldiagram av relationen mellan kopparpris och gruvarbetardöd. Lägg märke till att tre chilenska koppargruvearbetare dog dryga sex veckor efter att de 33 hade räddats.

Man kan också dö lite mer utdraget, t ex av hälsoproblem. I en mexikansk gruva var arbetsmiljön påtagligt hälsofarlig 2007.

Alla länder som producerar koppar är beroende av exportmarknader, utom möjligtvis de amerikanska kopparreserverna som man får anta går till inhemskt bruk. Återvinning sker redan i ganska stor utsträckning men behovet av koppar ökar också snabbt (mängden elektronik och kablar som fortsätter vara i bruk blir till exempel större med tiden). Tillväxtsekonomier som Indien, Kina och Brasilien kommer säkert ta sitt av kopparn i framtiden. Koppar kan visserligen vara en av de bättre råvaror som finns att ta av, men uppenbarligen finns stora brister i hur vi får tag på kopparn.

En helt oproblematiserad relation till koppar, koppar i elektronik och koppargruvor bör man nog som informationsteknologisk entusiast inte ha.

Histori.es

Ángeles González-Sinde har tappat lite, lite stöd i regeringen. Anledningen är att Filmakademins (föredetta) ordförande Alex de la Iglesia anförde att lagen egentligen inte passar någon.

Det finns nu en utmärkt analys (på spanska) av Sinde-lagens historia, de inblandade ministrarna och lagens relation till USA:s 301-lista (värd att läsa! även med Google Translate). Nej, González-Sinde kommer inte gå till historien som en Spaniens populäraste kulturministrar.

Det verkar förresten vara en trend bland kulturministrarna i Zapateros Spanien. Före detta kulturminister Carmen Calvo tillträdde 2004 när Zapatero kom till makten och ägnade mycket tid och stora pengar på att utbilda spanjorerna om kopieringens nackdelar. När hon avgick i juli 2007 gladdes internauterna för en framgång för kulturen och den nya tekniken. Då hade Spanien på en hårsmån undvikit hennes förslag om bredbandsskatt. Om vilken senaten med avseende på lobby-trycket sagt att han aldrig trott att så starka påtryckningar kunnat åstadkommas publicisterna. Det kan vara ett slag av ironi att den domare sex månader senare förklarade att icke-kommersiell fildelning naturligtvis är lagligt. Samme Alex de la Iglesia som ovan tycker 2011 att fildelning till och med definierar nätet!

Den spanska kassettersättningen är ganska ny och tillkom som ett frivilligt avtal mellan blankmedieproducenter och intresseorganisationen SGAE 2003. När Zapatero tillträdde i april 2004 fanns ett hopp om att han sociala inställning till politiken (till skillnad från de konservativas marknadsdrivna) skulle leda till avskaffande av ersättningen. Istället utökades kassettersättningens omfång i december 2007 under nya kulturministern César Antonio Molinas styre. Antonio Molina lyckades 2008 kväka ur sig att terrorism och piratism är jämförbart skadliga för samhället.

Det här inlägget är egentligen skrivet som ett svar på en fråga från i onsdags då Piratpartiet skickade ut en pressrelease om Sindelagen. Missnöjet med Zapatero-regimens kultur- och teknologihantering har varit närvarande under båda Zapateros mandatperioder. Partido Populars live and let live hade förvisso inte avhjälpt problemet Telefónica särskilt mycket, men det har uppenbarligen inte Zapatero heller.

Spanien hamnade på 301-listorna första gången 2008 så Antonio Molina får antas inte ha haft det så lätt att undvika pirateri-motstånd. Samma sak lär, från den synvinkeln, också ha gällt hans efterträdare González-Sinde. Sinde lär ha drabbats av ett extra problem när streaming av broadcasting (eller hur ska man säga?) förklarades i enlighet med lagen i maj 2010, men med Barnier i rodret på DG Markt kan det vara så att broadcasters väljer den vägen istället.

Påminn mig om att ta reda på mer om broadcasting och streaming snart. Det susar i säven att frågan även behandlas i Council of Europe.

Stackars grej

DISCLAIMER: Det kan vara så att jag har missförstått allt, för jag är till skillnad från alla andra som delgivit mig information om nedanstående inte på något sätt erfaren nätverksadministratör, eller ens oerfaren sådan.

Två saker har förföljt mig idag: min brist på snus och ett citat av en nätverksadministratör, alias pojkvän.

What right do you have to be able to ping their servers?

^det är den där biten som plågat mig egentligen. jag har lite svårt att på moraliska eller juridiska grunder hävda att ett privat företag har några obligationer gentemot mig alls, så vida jag inte är kund i vilket fall deras förpliktelser nästan garanterat inte innehåller ping.

Jag använder ping mot google.se för att kolla att min uppkoppling fungerar. Det är rätt praktiskt. Google är alltid uppe, så kan man pinga google har man garanterat uppkoppling. VISA och Mastercard är inte alltid uppe (tydligen) och är därför mycket sämre att pinga om det nu är uppkopplingens stabilitet man vill testa.

ICMP är det protokoll pinget går över. Jag har aldrig tänkt på det, eftersom ping bara finns där. Så ock pong. Går att göra en avsiktligt vilseledande manöver för att få internetoperatören eller slutmottagaren av paketet att tro att datan har sänts någon annanstans ifrån än den faktiskt har. Det kan man tydligen åtgärda med packet inspection som granskar paketets header (nota bene inte paketets innehåll: deep packet inspection).

Ovanstående är ett förenklat och ganska nedkortat utdrag ur en konversation vi hade om nätneutralitet för ett tag sedan. Det är ganska lockande att förespråka total nätneutralitet och att allt innehåll ska behandlas helt lika. Det är naturligtvis rätt om man utgår ifrån vad en slutanvändare föreställer om internet. Men att politiskt förespråka idéen i en parlamentarisk miljö riskerar att slå tillbaka i form av lobbyister anställda av stora telekombolag (vars ultimata ondska representeras av Telefónica och César Alitario) som kommer att förklara för alla potentiella allierade (eller icke-allierade) att detta utsätter internetoperatören och slutkonsumenten för stora säkerhetsrisker. Till exempel DoS-attacker som väl kan jämföras med Massive Multiplayer Online Radical Ping Gorge (MMORPG). Min nuvarande teori är att det är acceptabelt att ISP:ar bryr sig om OSI-lagrena 1-3 men inte 4-7 (är visserligen i konflikt med min ICMP-teori ovan).

Någon gång under eternal september visade det sig att de flesta användare inte hanterar mejlservrar särskilt bra, så port 25 (utgående mejl) blockeras ofta av internetoperatörer för att hindra att en kunds dator kapas och blir en spam-maskin. Blockeringen tas tydligen bort om man frågar operatören om detta, och någon invände en gång att spammare väl kan använda andra portar istället. I en perfekt värld skulle jag hitta en beskrivning av detta som resulterar i förkortning MOPP, men jag lämnar det som en övning till läsaren.

Om man nu så vill: mer bandbredd, bättre sammankopplad bandbredd och bättre internationella relationer mellan ISPar är önskvärt. Så ock fler Tier 1-providers i Europa. Men för varje extra Mbit som tillfaller konsumenter, tillfaller en extra Mbit också DoS:aren.

Det är uppenbart att nätverksadministrarörer, men också internetoperatörer, här tar ett ansvar för att ”upplevelsen” av internet för kunderna ska bli så bra som som möjligt. Kan man verkligen skära i det ansvaret? Det är en annan typ av ansvar än det Netopia förespråkar, men lite ansvarstagande är det väl ändå?

Det är ganska lätt att bygga ideologiska visioner för vad det är man vill uppnå, men någonstans i ideologin kommer också det praktiska genomförandet in. Vad är önskvärt att reglera? Nätneutralitet är uppenbarligen det. Hur är det önskvärt att reglera? Ptja. Det kan man visserligen hyra in experter för att veta (det är överlag farligt att anse sig vara partiet som kan allt, som förstår allt, mycket bättre än alla andra). Eller känna experter för att veta. Jag känner (uppenbarligen) min pojkvän. Han är en pålitlig källa med samma intressen som mig, som har samma mål som mig, och vars åsikter eller insikter jag inte har några problem med att lita på direkt.

Andra då? En telekomlobbyist känns ju inte som den man vill lita på mest.

Men i det här fallet (kanske bara i det här fallet, eller i flera, vad vet jag) vore det bäst att göra det. Det skulle orsaka förgrymmelse hos mina bästa allierade, aktivister, och vara ett svek(?) mot mina väljare (som jag förvisso aldrig lovat att inte lyssna på lobbyist). Jag samma mål som både aktivister och väljare men känner mig obenägen att bara därför förespråka en förmodligen ganska naiv ståndpunkt utan chans att vinna brett politiskt stöd.

De som inte har samma mål som aktivister och mina väljare utan istället anser att internet är en plågsam ondska? De har inte samma kontaktnät som mig. De träffar lobbyister litar mer på dem än på min pojkvän (knasigt, jag vet). Kostym och nyckelformad USB-sticka med information som ingen kommer läsa eller bry sig om ftw! De skulle säkert gärna inte bara se att regleringen uteblir utan att reglering skapas inom vilken Telefónica tillåts gå bärsärkagång med rödonda ögon och helvetets grymma svavelos bakom sig genom internetanvändarnas informationsflöden.

Jag är alldeles säker på att det sitter någon annan nätverksadministratör där ute som kommer att rätta mig obönhörligt om jag misslyckats med någon teknisk detalj här. Link layer är för övrigt den lägsta nivån i TCP/IP-stacken, och motsvarar ungefär de tre lästa lagren i OSI-modellen (som är physical layer (massa saker), data link layer (PPP/Ethernet?) och network layer (IP); TCP, UDP, ICMP=transport layer; lagret mellan session layer (???) och application layer (HTML) heter presentation layer och har… SSL och TSL? Repetition är kunskapens moder, etc.).

Konkurrenskraft

Om datalagring har jag tidigare skrivit att det är exceptionellt dumt av regeringen att inte invänta kommissionens förmodat kritiska rapport som kommer att släppas i mars (efter att ha skjutits upp två gånger tidigare) av Cecilia Malmströms direktorat.

Det finns andra aspekter av datalagringsdirektivet man kan kritisera. Bahnhof säger att det kommer kosta extra för kunderna att bli datalagrade efter att, eller om, lagen träder i kraft. Bahnhof har tidigare kritiserat datalagringsdirektivet för att skapa extra kostnader för internetoperatörer. Så jag undrar vilken effekt det här har på nyuppstartade internetoperatörer (lägger märke till att ingen av operatörerna jag aldrig hört talas om inte har billigare specialerbjudanden)? Det kostar extra för mig att få en VPN-tunnel, hur är det för internetoperatörer?

Idag har Sverige med sina stadsnät en utmärkt grogrund för nya internetoperatörer och har därför också en av Europas mest konkurrensmässiga telekommarknader. Den enda telekommarknad som egentligen är hårt utsatt för oligopol är mobilbranschen där de flesta nät (så klart) ägs av stora företag och de flesta virtuella operatörer (så klart) också ägs av någon av de företag som äger näten. Sverige är det europeiska land som klarat avregleringen av telekommonopolet bäst. Den som tänker klaga på Telia nu, uppskattar inte tillräckligt PTS och Konkurrensverkets mycket ambitiösa försök att hålla Telias konkurrensbegränsande åtgärder i schack.

Kan det vara därför Labs2 experimenterar med Europas snabbaste wifi-nätverk (världens?) i Lund? Eller att PirateISP kunde starta sin verksamhet i Lund förra året? Det kan vara anledningen att Bahnhof kunde starta sin verksamhet 1994. Fler exempel på Sveriges allmänna överlägsenhet mottas gärna!

Jag har inte alls undersökt hur direktivet påverkar webbhotell, men det susar i säven att de drabbades negativt i Nederländerna. Duktigt, EU. Här skapar vi lagstiftning som gynnar Telefónica och Belgacom.

Värre för nätanvändare än att deras politiker försöker bekämpa någon form av luddig ondska, som dessutom går att bekämpa ganska bra utan datalagring (titta på det här terroristspårandeexemplet från Schweiz) är att låsta marknader inte ger varken operatörer eller användare något annat alternativ än att lägga sig platt. Jag känner till ett exempel i Europa där data hade lyckats försvinna från British Telecoms servrar innan advokater (utan att förfoga över upphovsrätten?) lyckades kräva ut abonnentuppgifter 90 dagar efter att de tagit sig för att anmäla brottet. Ett. Inga andra fall. Och det räknas knappast ens som brottsbekämpning, definitivt inte som brottsförebyggande.

Så duktiga är försvarsadvokater, ekonomer och statsvetare på att analysera brottsbekämpning. Duktigt.

Nej, jag har fortfarande inte läst mineralrapporterna. Jag får återkomma. :P

Mineraler II

Jag fick lyckligtvis bra feedback på sista blogginlägget. Jag har alltså inte riktigt klart för mig hur alla mineralfrågor hänger ihop.

Mårten Fjällström sammanfattar frågorna kring sällsynta jordarter. Försöker mig på att följa råden, även fast jag förstås hakar upp mig på fyran. :P

Luleås tekniska högskola och Boliden (tydligen inte geografiskt område) LKAB tittar tydligen på vilka möjligheter som finns att utvinna sällsynta mineraler i gruvavfall. Likt Mårten tror jag att långsiktig planering är bättre. Man borde rikta in sig på att skapa självförsörjning av strategiska mineraler, framför allt i Europa. Riskerna är också att mineralerna i den vanliga avfallshanterna skapar oåterkalleliga läckor, att mineralerna omvandlas eller legeras till ett stadium av otillgänglighet.

Vindkraftverk har listats av Kina som anledning till begränsningen av exporter. Den kinesiska medvetenheten om tillgång till hållbar energi och miljövänlig teknologi är hög. De vill försörja en stor befolkning och siktar på långsiktig planering. Men befolkningen är mycket stor och växer. Jag får utgå ifrån att kemisterna från förra inlägget tagit den tillväxten i beaktan. >_<

Japans bilindustrins bekymmer är att Kina helt blockerat export av sällsynta jordarter till Japan efter en gränsdispyt. Nu hoppas Japan istället på handel med Indien. Det verkar också svårt att skilja på laglig och olaglig export. Mineralerna hamnar ofta i tillsammns vid transport. Sydostasien gör alltså en annan källa för den japanska industrin som mestadels tillverkar produkter innehållandes stora mängder mineraler.

New York Times har skrivit om brytningen av jordarterna i Kina. De bryts ofta olagligt i södra delen av Kina och transporteras sedan till sydostasiatiska länder från vilka de kan skickas vidare. Den här brytningen rör sig inte bara om låga löner för gruvarbetare, utan i lika stor utsträckning om de inte behöver uppfylla några krav på att bevara miljön eller ta hänsyn till gruvarbetarnas arbetsförhållanden.

Får återkomma om amerikansk och europeisk medvetenhet om sitt mineralberoende.

Mineraler I

Sällsynta jordämnen är ganska stort område som jag via olika källor kommit i kontakt med. Men jag finner det svårt att kartlägga och jag ska försöka hålla mig inom ramar som jag definitivt vet. Det här är ett typexempel på en bloggpost jag skulle uppskatta rättning på :-)

RSC har listat ett antal grundämnen som används i vanlig elektronik och gjort en karta över hur sällsynta eller överanvända dessa är. Artikeln är en god referens för hållbarhet i produktion och användning just nu, om man bortser från förhållanden under vilka jordämnena bryts (jämför konfliktjordämnen):

Det finns ett grundämne som heter dysprosium. Dysprosium har i vissa kombinationer med andra grundämnen väldigt goda antiferromagnetiska egenskaper, det vill säga, den kan användas för att vrida magnetfält i ett sådant sätt att resistensen metallen som används för elektrisk transport blir så låg som möjligt (jämför goda ledaregenskaper i koppar). Detta kallas ”gigantisk magnetoresistens” och går att läsa om på Wikipedia och förmodligen också i alla möjliga specialiserade böcker om kondenserade material.

Dysprosium-terbium-järn-legeringar har den lägsta resistensen vid rumstemperatur av alla kända kemiska kombinationer. Det gör att dysprosium legeringar är mycket populära för datachip storlek mindre. Dysprosium är nu inte en särskilt tillgänglig metall. Atomvärdet är högt, och koncentrationen i jordskorpan är mycket ojämn. De största tillgängliga resurserna finns i Kina, och det är också i Kina som de flesta av världens sällsynta jordämnen bryts (tidigare bröts sällsynta jordämnen också i Kanada, USA och Australien, men det visade sig efter Kinas intåg på marknaden snabbt vara kostnadsineffektivt).

Ett annat grundämne som är väldigt vanligt i elektronik är neodymium. Neodymium har goda magnetiska egenskaper och används därför i i stort sett alla lagringsmedier. Neodymium är, ptja, ett ganska svårbrutet ämne. Neodymium kan användas för att göra mindre lagringsmedier mer effektiva. Hållbarheten vet jag inget om, men neodymium är tydligen mycket känsligt för syre och oxidering så jag är lur på hållbarhet.

Europium och terbium verkar användas i TV-skärmar och CRT-skärmar för att skapa rött resp. grönt ljus. Indium är en mycket vanlig komponent i LCD-skärmar, touchscreens och platt-TV-apparater. Ingen av dessa grundämnen är särskilt vanliga och brytningsprocessen oftast svår.

Under de senaste åren har Kina stått för ungefär 99,7% av världens brytning och export av sällsynta jordämnen. Därför är det, produceringsmässigt, ganska jobbigt när Kina plötsligt bestämmer sig för att minska exporten av grundämnena för att de behöver dessa för sin växande inhemska industri. Microchip, skärmar, tv-apparater, lagringsmedier. Vi pratar inte om småskalig påverkan på våra liv här. Många sällsynta metaller används också i bilbatterier, elbilar, elektroniska komponenter i bilar. Där rök GPS:en, musikspelaren och automatisk upprullning och nedrullning av bilrutorna. Om jag tidigare skrivit om elektronik i bilar och hur de lägger över riskfaktorer på allt annat än föraren (vilket jag fortfarande tycker är dåligt – jag vill inte att makten över bilarna ska hamna hos personer föraren inte kan hantera eller göra någonting åt. Detta må vara önskvärt om man sitter och superhackar som hobby på kvällarna, men alla superhackare där ute får faktiskt respektera att andra människor har andra fritidsintressen) verkar jag inte behöva oroa mig alltför mycket över det. Toyotas projekt för sällsynt jordämnes-oberoende bilar handlar om att få ett mindre beroende av sällsynta jordämnen, inte att utrota det helt. De är viktiga i miljövänliga teknologier som vindkraftverk, vilket ytterligare ökar vårt nuvarande beroende av metallerna.

Brytning av sällsynta jordämnen planeras nu att startas upp igen i USA, Kanada och ett kanadensiskt företag önskar också prospektera ett område söder om Jokkmokk som tydligen är rikt på pergamit.

Ett problem med jordämnena är förstås att vi inte varit tillräckligt bra på att återvinna jordämnen som finns i befintlig elektronik. Rättvis elektronik har till exempel skrivit om den bekymmersamma användningen av silver. Men det har heller inte varit nödvändigt att återvänna jordämnena eftersom billigt brytning i Kina skapat ett så stort inflöde att det inte varit kostnadseffektivt.

Så vitt jag förstår pågår mycket forskning just nu om hur man kan skapa alternativ till de vanliga legeringarnas och komponenternas egenskaper, men forskningen går, om något, långsamt och lär inte vara något industriellt tillämpbart på många år.

Historien är lång och knepig. Jag återkommer med mer information senare.

Activities

About five or six years ago, I read a book by Ted Chiang. An anthology of his collected works (eight shortstories, all of them brilliant). This particular blogpost is a reference to the short story Understand, which everyone should read because it is truly a masterpiece and deserves every bit of attention it can get.

I had a comment the other day about people not finding out enough about what Samir Allioui does. I do quite a lot with Samir, well, quite often. I don’t really like writing so much about what I do with Samir (stop smirking). He is also boyfriend. But we do do a lot together, like, go around all over the place, sit around using laptops, have coffee and talk or reach conclusions (which, surprisingly often, are along the same lines). Demonstrating however, is not something we do together.

I’ve been abandoned three or four times last autumn for demonstrations and manifestations outdoors. Personally, I don’t like them. It is cold, wet, your socks adapt accordingly and the wind whips your frozen hair against your cracked cheeks. For some reason Samir likes going to these events and always comes back having had a good time. I’m technically happy for him, but I’m admittedly equally puzzled.

We went together to an E-Commons conference in Amsterdam in… October? We listened to a lot of seminars and people, he met the people behind dyndy.net and talked to them for a bit. I am sure that he’s read up on the entire project by now and knows everything by heart because he’s… Like that. I can’t remember what I read this afternoon. It was something about giant magnetoresistance but I can’t remember what separates it from normal MR, or colossal MR. Two hours ago I was introduced to nuclear MR, which, again, is a thing I need to read up on (this relates to something I talked about with S once: superconductivity at room temperature – apparently you can get quite close to this with dysprosium and antiferromagnetization and the effects of this on the microness of microchips (quite micro). The original Lord Kelvin conductivity experiment with iron should not be too difficult to set up, although it is obviously not as efficient).

There was a seminar about the origins of property and a number of other seminars. One was about film remixing and an archive for films set up in the Netherlands. I liked the film archives (because the tedious paperwork involved in finding copyright holders to a large number of films is – as a friend of mine expressed it – not a pain you would expose a bureaucrat to if you are a friend of bureaucrats, which, after 2.5 years at Lund University, I am).

At around the first Anonymous protests against Visa and Mastercard, Samir participated in a debate in Amsterdam along with a person he knows but I don’t but whose first name is Arnoud. They both have experiences running servers and ISPs. To the extent these things are not a mystery to me, it is probably because of Samir (f*kn TCP/IP-stack).

Anyway, I was later the recipient of a compliment on his performance, albeit with the reservation that Samir knows too much and his debates hold a level far higher than is normally viable. The exact wording was ”He is ten years ahead of his time.” I forwarded this. He did not really accept so well. But ten years ahead? I can believe that. I have always imagined Samir as a background mastermind who pulls strings with huge knowledge and understanding and so manages to thwart the entire debate to his advantage. In Sweden, a comparable individual would be Per Schlingmann, whose greatest achievement so far is turning the previously very unpopular conservative party (Moderaterna) into the currently largest political party in Sweden (35% of voters in polls as opposed to 25% support for Socialdemokraterna. In the land of perpetual social democracy!! As much as I dislike conservative politics, I do admire Schlingmann). Anyway, Samir would be like that except definitely not conservative (bearing in mind that one conservative swede was previously against net neutrality, and that another conservative swede is now condoning extra-territorial application of European union trademark law).

He is also doing paperwork for people running for local elections. He helps filling in small charts of questions about pirate policies in various local issues (how do we feel about motorways? building houses? new industrial areas?). This once ate about an hour of my visiting time at his house on a day we were going to go for a walk.

I wont mention the stuff he did around Tunisia again, I guess. Anyway, despite me, he organised a demonstration in The Hague outside the Peace Palace for Dutch Tunisians. He was invited as a speaker. So was Marietje Schaake from D66. Marietje attended the event, Samir did not. I suspect this is very much because of me (I couldn’t really afford going to the Hague and I was at his house and coupled with my suspicions of demonstrations you can see where it goes…), but probably a bit for other reasons as well..

He achieves disturbingly much for being a person whose comrade in arms can say that nobody really knows how much he’s doing. When I sit around and try to accomplish things in general, he threatens me with testing me on the OSI-model at a later date (this date has not yet occured, which is probably good because I can’t remember what the the layer between the session layer and the application layer is called (alternatively it’s the one that’s below both of them). The bottom of a TCP/IP stack is the link layer). Also, we barely ever have time for walks (I sound really cheesy now).

Anyway. I am still impressed, and perplexed, sometimes even annoyed, by the amount of times he has went towards demonstrations and wet socks. Also I haven’t mentioned the amount of people he manages to meet every week at meet-ups for member of Piratenpartij. He reminds me of Rick Falkvinge in that respect and I remember with guilt (given, not very much guilt) that I had problems going to any meeting further away from me than 30 minutes with public transport.

PS. If you made it this far, surely you also have the time to read the short story Understand by Ted Chiang as I adviced you to do at the beginning of the blogpost.

Internautrapporter.es

Såhär under jullovet såg jag lite rapportering i El País om Chaos Communication Congress. Deras utsända korrespondent Patricia Sevilla skrev under tre dagar i princip bara positiva saker om social samvaro, hackandets etik och vad hackande innebär.

I en liknande artikelserie senaste veckan har El País tagit sig an rörelsen Anonymous. Artiklarna är inte negtiva. Men de lämnar lite upp till läsaren att bestämma om protesterna är kloka eller inte. En av artiklarna är intervju-baserad!

Jag har gnällt lite över att PSOE-vänliga El País inte rapporterat så mycket om Sindelagen innan, men det får jag väl äta upp nu. Förlåt!

Konservativa partiet Partido Popular håller fast vid linjen att emedan det är viktigt att hålla efter piratkopieringen på nätet är också skyddet för medborgares rättigheter viktigt. Àngeles-Sinde, den socialdemokratiska regeringens kulturminister, vill samtidigt framhålla att Spaniens lagar faktiskt inte har uppdaterats alls sedan internet började användas i stor skala världen över. Hon ser detta som ett misstag.

Eftersom Sindelagen snart ska debatteras i spanska parlamentet har Universal sparkat 40% av sin personalkår på grund av piratkopieringen. Med detta i åtanke undrar jag förstås hur många andra individer som sparkats i USA för att pressa politiker att godkänna lagar för att ”rädda jobb” (vet någon? det intressanta är stora avskedningar som skett innan ett lagförslag ska upp till debatt i kongressen).

I vilket fall var det det katalanska partiet CiU som räddade lagen undan en odemokratisk godkännandeprocedur i december 2010. Motståndet då rörde att lagens upphovsrättsdelar inte kunde separeras och omröstas fristående från lagens andra delar (som berör miljövänliga industrier och andra hållbara ekonomiska åtgärder).

Den spanska skådespelerskan Pilar anser sig vara internaut utan att för den delen tycka att det är dåligt att blockera spridning av kultur på nätet. Denna naiva inställning (som bland kulturpersoner i Sverige lyckligtvis inte finns) om de knäppa konsekvenser begränsningar i informationsfriheten kan få kanske Pilar kan komma över genom att läsa den här artikeln om Partido Populars förslag att personliga data om spanjorer inte ska få lagras utomlands. Förhoppningsvis är det ju inte den vägen vi alla ska vandra :-/