Reptiler som mår bra

Säg nej!

Ännu ingen Krita

Dom lever! Dom lever!

Jag hittar inga bevis alls på att den upphovsrättsindustri vi i dagligtal brukar referera till som dinosaurier varken 1) håller på att dö, eller 2) inte uppdaterar sina affärsmodeller. Snarare kommer det forskning varje vecka som berättar hur välmående industrin är, och upphovsrättsindustrin har också legat i framkant med att sluta affärsavtal som faktiskt inte alls har med lagar att göra utan den privata kontraktsrätten. Deras nya uppgift på marknaden ska dock inte ses som upphovsrättsprodukter utan informationskontroll, varesej den uppstår via kontrakt med ISPar eller hårdvarutillverkare (jfr Apple). Kanske borde vi i den snabbt utvecklande informationsekonomin istället referera till dom som björkmätare.

Med gymnastiken i minnet

Och sen säger dom att sport inte hör ihop med politik…

–Michael Wiehe

Nikolaj Andrianov, 1976

Gymnasten Nikolaj Andrianov har efter en lång tids sjukdom avlidit. Han kommer att minnas som en av de mest prisbelönta gymnasterna genom historien och under åren 1971-1980 kom han att erövra sju guldmedaljer, fem silvermedaljer och tre bronsmedaljer bara i olympiska spel. Totalt fick han under sin karriär inte mindre än 45 utmärkelser. Gott sällskap hade han under 1970-talet av rumänskan Nadia Comănecis perfekta tia som ändock inte lyckades nå upp till samma nivå i mått av medaljer som sin ryska medgymnast Larisa Latynina (18 medaljer).

Nadia Comăneci, 1976

Shawn Johnson, 2008

Närmare i tiden ligger det kinesiska herrlagets totala dominans under OS i Beijing 2008. De kunde gå av arenan med inte mindre än 7 guldmedaljer av totalt åtta tillgängliga och från alla grenar utom hopp. Beijing 2008 var de första olympiska spel som graderades efter den nya 15-poängiga skalan. Om man tidigare fått betyg uppåt beroende på utförande, utgår 15-poängssystemet ifrån en grundsvårighet som ger någon poäng mellan ett och femton, och sedan drar domarna av poäng för varje miss i rutinen de tycker sig se hos gymnasten. På damsidan blev Shawn Johnson alla grenars ständiga silvermedaljör, men med ett gott leende och fantastisk akrobatik (!!) kammade hon hem guld på bom. Tydligen ska man försöka införa högre krav på det artistiska framförande snarare än det akrobatiska till nästa OS, vilket jag i och för sig inte tycker är någon särskilt bra idé.

Cătălina Ponor, 2004

Det något kantiga framförandet på bom av Cătălina Ponor under OS i Athen 2004, som då gav henne guldmedalj, är enligt mig det mest stilrena framförandet jag någonsin sett och förmodligen blir det också det mest stilrena jag någonsin kommer se. Krav på artistiska framförande ger smala och små (med undantag långa) gymnaster med överrörliga leder. Shawn Johnson och Cătălina Ponor är i jämförelse rätt kraftfulla vilket man ju också ser på dem. Egentligen är bilder nog inte det bästa sättet att representera gymnastik, så jag har letat upp lite YouTube-videos med gymnasterna nämnda ovan.

Nikolaj Andrianov, fristående

Nadia Comăneci, bom

Li Xiaopeng, barr

Shawn Johnson, bom

Cătălina Ponor, bom

Vissa kommer säkert lägga märke till att jag verkar ha en förkärlek till både rumänska gymnaster och damgrenen bom.

Re Japan

En återvinnare blir till

Japanhistorien är besvärligare än den verkar. För ett par dagar sedan nämnde jag att elektronikexporten från Japan förväntas sjunka väsentligt de kommande månaderna. Tidigare har jag skrivit om den japanska elektronikindustrins beroende av sällsynta jordämnen som företrädelsevis exporteras från Kina.

De sällsynta jordämnena är alla miljövänners värsta vänner. De är svåra och naturovänliga att bryta, förekommer ofta i samma jordlager som radioaktiva ämnen, men utgör några av de viktigaste komponenterna i mycket miljövänlig teknologi som vindkraftverk och energisnåla bilar.

Toyota har försökt, och fortsätter att anstränga för att, minska mängden sällsynta jordämnen i sina bilbatterier. Tydligen försöker Japan också bygga upp en ny industriell gren kring återvinning av elektronik. Japan inte bara tillverkar mycket elektronik, de konsumerar också mycket elektronik. Dessutom ligger de förhållandevis nära Kina som tidigare varit en populär destination för elektronikavfall. Men naturvänlig återvinning, som i det tätbefolkade Japan nog måste ses som en nödvändighet, är inte självfallet energisnål. Den kräver också förhållandevis större expertis. Det innebär ett större energibehov och större behov av utbildad personal.

Vad gäller återvinning har jag för övrigt funderat på storföretagens återvinningserbjudanden. Metoden går till så att om man köpt en dator av ett visst märke, och lämnar tillbaka datorn för återvinning hos den specifika tillverkan, får man köpa en ny dator av samma märke för reducerat pris. För en slutkonsument kan det vara ett lockande, kanske till och med bra, erbjudande, men vilken effekt har det på inlåsning av hårdvara. Om man ska köpa och lämna tillbaka en dator till samma aktör, hur långt bort ligger man då från att enbart ha hyrt hårdvaran under hårdvarans fullständiga livstid?

Jag följer diskussionerna kring PS3:an och Kinect med stort intresse. PS3:or och Xbox:ar har inte fått modifierats med tillverkarnas goda minne. Kinect verkar än så länge tillåtas ha ett öppet community kring sig, men redan några veckor efter att apparaten släppts blockerades ett oönskat erotiskt spel.

ReUseManifesto är principiellt spännande men utgår ifrån att det finns ett ägarskap till att börja med. Många andra politiska diskussioner utgår också ifrån ägarskapet och rätten till ägande. Samtidigt är det förstås svårt att förneka att det är enklare för stora företag att vidta de inte nödvändigtvis billiga åtgärder som krävs för storskalig återvinning.

Det finns inte, så vitt jag har sett, egentligen något elektronikbolag som inte accepterar andra tillverkares hårdvara för återvinning, men det kostar ofta extra. Hur mindre återvinningscentraler, utan koppling till någon särskild tillverkare, står sig förtäljer inte historien. Om EU:s WEEE-direktiv gör det obligatoriskt för företag att se till att hela deras produktionslinje kommer tillbaka för återvinning har man också (just nu in)effektivt satt stopp för komponentåteranvändning, men hur kan direktiven tolkas av främst de privata aktörerna i framtiden? Att kontrollera sina skapelsers födelse, liv, och död går helt ihop med inlåsningsmekanismerna vi ser i informationsteknologierna i övrigt.

Ordskämt är usla

Beroende på läggning kan, till mångas förtret, hshare.net och andra uttryck av japansk… populärkultur ligga nära eller långt bort från människor som navigerar informationshavet. Nu ska dessa uttryck, och motsvarande västerländska uttryck, få en egen kontinent i form av .xxx-domänen. Jag har hört om .xxx att det måhända skulle kunna ge trovärdiga porrsidor ett sätt att enkelt skriva kontrakt med kreditkortsbolag och andra aktörer som underlättare betaltjänster. Eftersom domänen är en universell porrdomän är den dock i ännu högre grad ett sätt att enkelt begränsa risken att medborgare kommer i kontakt med oanständigt material. Och det är ju just det.

Att titta på porr är ingenting britterna vill ägna sig åt, eller i alla fall tycker deras regering att det inte borde vara någonting de vill ägna sig åt. En av de större mobiloperatörerna, O2, började fråga sina kunder, eller snarare tvinga kunderna att fråga, om de vill se naket bara för ungefär två veckor sedan.

Britternas förslag går nog lite bortom sexualmoral i och för sig. Ändamålsglidning mot fildelningssidor känns inte ens som den allvarligaste konsekvensen, utan det handlar ju egentligen om att otillgängliggöra allting smaklöst. Det finns många smaklösa saker man kan vilja rädda vuxna och barn från. Louis Vuitton. Smaklösa kändisar. Jag tänkte säga att jag kanske borde ingå i gruppen smaklösa offentliga personer men när jag tänker på det ser jag faktiskt rätt bra ut i Mad Max-rustning med axelvaddar.

Jag misstänker att är någon IT-ingenjör som vill regga domänen http://ha.xxx som drivit igenom beslutet. Eller http://rela.xxx: ”Solig semester för hela familjen!” http://fa.xxx om man vill skicka in klagomål till Ryanair. http://avoidta.xxx om man vill manipulera Skatteverket eller IRS. Himlens portar öppnar sig för lustigkurrar som tidigare inte lyckats uttrycka sin förmåga att sprida ordskämt till allmänheten. Ordskämt brukar beskrivas i grader av uselhet.

Infrastrukturen brister i sömmarna

Det finns några nackdelar med att bo i informationsåldern. En är resursbrist, det vill säga, inte brist på resursen information annat än genom en ganska onödig restriktion av kommunikationsfrihet, utan snarare brist på råmaterial och infrastrukturen informationen bärs över. När FALCON-kabeln säckade ihop 2008 kavade också internettillgången i större delen av Mellanöstern och Indien. När Japan drabbas av naturkatastrofer kan vi förvänta oss elektronikbrist om ett par månader.

Tillgängligheten till uppkoppling är stor för svenskar men det finns ett behov fortsatta investeringar i infrastruktur som tydligen inte gynnas. Nya apparater är också en bristvara och i brist på iPad2-original på svenska marknaden har parallellimporten växt. Har man väl fått in apparaterna på marknaden finns dock ett problem med tullavgifter. Det är inte helt uppenbart för tulltjänstmännen vad iPadden egentligen är, i förhållande till tullavgifter alltså. Parallellimport grämer monopoliserande tillverkare, vilket ironiskt nog skapar ett problem vid tullen eftersom persondatorer (inga tullavgifter) vanligtvis anses vara programmeringsbara eller av användaren förändringsbara. Men även efter att tullavgifterna avgjorts tänker sig tjänstetillhandahållare att det då var attans med användningen. Brittiska ISP:ar vill ta olika betalt beroende på vilken typ av apparat kunderna använder. Personligen blir jag mycket grämd av Patrik Hiselius som, inspirerad av utländska kollegor, tycker att företag som inte etablerat sig på marknaden ska hållas tillbaka av Telia när de försöker ta sig ut på infrastruktur som ju egentligen från början finansierades av skattepengar. Tack för den.

När vågorna går som högst kring EU:s nya spektrumpolitik har amerikanska kongressen beslutat att dra in stödet för offentlig radio. Radio behöver förstås inte längre gå genom etern, jfr Signal, Frod.io, men spektrum ses generellt som en bristvara i informationsålderns infrastruktursatsningar.

Den för mobiltelefoniindustrin så viktiga GSM-branschen utgör väl i dagsläget också någon form av tills nyligen obehagligt sluten infrastruktur. Där ligger smarttelefontillverkarna dock före, eftersom det av slutenhet och inlåsning präglade Apple tänker sig mjukvarudrivna operatörsval istället. För den välberesta eurokraten kan det förvisso vara praktiskt med lättutbytta abonnemang, men huruvida två eller tre abonnemang kan köras samtidigt förtäljer ännu icke historien. Apples historia av valmöjligheter vad gäller operatörer kan knappast anses brista i sömmarna. Snarare är det någon form av strikt ihopsnävd tvångströja.

Svindel

Jag ska straffa dig, i Månens namn! Eller låta bli >:}

Mina favoritkonspirationer grundar sig alltid i rymdhistorier. Månen kommer, enligt DN, vålla kaos när den kommer närmare Jorden än den gjort på mycket länge. Som alla science fiction-entusiaster vet är Månen också bekämpningsbar med atomvapen. Däremot kommer Japans kärnkraftskriser inte vara största hotet mot börserna, utan Mellanöstern, olja och energivapen i allmänhet kommer istället spela en fortsatt stor roll med mäktiga resursinnehavare som inte räds att slå.

Råkar man vara innehavare av ett bankkort finns det dock fler resursproblem att oroa sig för. Välkonstruerade attacker mot uttagsautomater (skimming, mest). I september-oktober förra året kom finurliga indier på att även hands on-fastlimning av tangenter av uttagsautomaternas nummerbräda effektivt sätter användarna, inte automaterna ur spel. Detta följdes snabbt upp i USA. Försök åtgärda det med höjda avgifter för bankomatuttag, suckers!

Samtidigt, i den riktiga världen, har en 19-åring hamnat i fängelse för att ha drivit ett forum för bankdatasamlare. Ansamlandet, via virus, av bankkundsdata till stora databaser (100’000 element) som sedan bjuds ut till försäljning tycker jag är sjukt imponerande. Jag är nästan säker på att man inte borde bli fascinerad av likaledes 100’000 svindlade dollar. Men de är ju så ambitiösa, och kommer ändå inte i närheten av bankchefer. Ett sånt bittert öde för så mycket jobb.

Jag grubblar också på hur den underjordiska bankcyberbrottsligheten förhåller sig till de insitutionaliserade brotten mot internationella avtal. För här: i det första fallet kan vi, i alla fall i teorin, spåra och straffa de inblandade. I det andra fallet kan vi få en (eller två) parlamentariker med slokande öron tala ut i De Spiegel. Och se här! Banker använder RSA-teknologi för att autentisera identitet! RSA har blivit hackat!

Summan av kardemumman är att oavsett slokande öron är vi, som cyberhavets bankkunder, ändå inte säkra från superskillade databasförsäljare. Fascinerande!

Det som irriterar mig är att samhällets fullständiga resurser under flera flera år lagts ned på att spåra upp dessa ondsinta svindlare, samtidigt som det tog typ, Islands, Greklands, Irlands, Spaniens och Italiens ekonomiska kollaps och att halva USA förlorade sina hem innan någon fick för sig att göra något – nämligen investera ännu mer av allmänhetens pengar för att rädda bankcheferna! Var är Sailor Moon när man behöver henne?

Put’em on a pole

[Courtesy of sandb]: The post has been given a substantial plastic surgery. There is nothing as weird as Vlad III the Impaler going on.

Apart from having become more civilized, why don’t we hang pirates anymore? Well. It’s cruel, of course. There are many good reasons for why not to hang people, and at that, many good reasons for not having a death penalty at all.

In 2008 the issue of what to do with, or how to punish, pirates caught in the Red Sea was, according to WSJ, uncertain. Now, they shall die! Horribly! They shall now be put in American prisons. For a life time. By American hands! That is certainly [a very] certain [sentence].

South Korea applies very capital measures against pirates. Which may or may not be worse, of course.

put'em on a pole

India, gracefully, just arrests 61 of them. A Seychelle courts has sent some to jail. European countries, it appears, also sentence pirates to jail.

Pirates have previously been sent to neighbouring country Kenya for trials. Kenya is now over-crowded with piracy cases and El País notes that talks of international courts in the UN Security Council are at the same time accompanied by criticism of calling this a war on piracy. They are wrong. Wars are very trendy.

Not only can you impose on Somalis capital measures. You can also capitalise on Somalis.

With recent American measures against African conmen, I wonder quietly what will happen with the Nigerian 410 scammers recently caught in Californa. Although they seem to have ran their operations from the US.

My hearts are extended to the losses for Pirate Families.

Lessence

Jag lyssnar alltså på Brother Louie av Modern Talking just nu, på väldigt hög volum. De har en egen kanal på Youtube där man i alla fall som belgare kan lyssna på alla deras låtar inklusive de lite sämre 90-talsversionerna. Jag kan inte länka dessa till nederländare. Till Frankrike borde jag kunna länka för där finns en kollektivlicens med Youtube sedan förra året.

Andra påtvingade licenser gentemot allmänheten finns också i offentlig upphandling, skriver MMN-o. Han menar kommuner och landsting inte rimligtvis kan gå in och låsa sig mot bara en tillverkare och deras möjligheter att utföra support och underhåll. Det skrev jag om igår relaterandes till Microsoft och Sydkorea. Men som MMN-o skriver finns också ett problem i styrkeförhållande. Eftersom Umeå kommun är en förhållandevis liten aktör, och den slutna mjukvaran egentligen inte är ett problem på grund av upphovsrätt utan på grund av avtalsrätt är det lika lätt att se att Umeå inte kan ta sig runt leverantörens standardavtal som det är begripligt att flygresenärer inte har något val annat än gå med på standardavtal.

International Federation of Librarians and Archivers (IFLA) har varnat för förflyttningen av upphovsrätt till avtals- och kontraktsrätt under några år. Det går visserligen att som besökare på ett bibliotek att ta sig runt begränsningar bibliotek och licensgivare satt upp, men för biblioteket självt är det svårare att ta sig runt begränsningar motparten ställer upp. Sverige har givit väldigt stort ansvar åt kommunerna i upphandlingsfrågor vilket i teorin då ger bättre anpassningsförmåga för varje kommun. I praktiken betyder det att varje kommun är en svagare förhandlingspart gentemot alla aktörer en kommun skulle kunna tänkas vilja köpa tjänster av. MMN-o föreslår att kollektivtrafiksaktörerna ska gå ihop. De-decentralisering. Centralisering har ett oförtjänt dåligt rykte.

I licensförhandlingar, som i alla andra situationer, är det styrkan hos de förhandlande parterna som avgör utgången. Det är därför immaterialrätterna är så starkt sammankopplade med konkurrensrätten, men till och med konkurrensrätten har sina begränsningar. Kan man utnyttja sin position som dominerande aktör i TV-branschen för matlagningsprogram när det finns så många olika tillverkare av matlagningsprogram? Varför går inte licenstagaren till någon annan? Vad gör man som rättighetsförvaltare om man ska förhandla med NewsCorp, världens största mediakonglomerat (för övrigt rättighetsförvaltarnas största bekymmer med konkurrensutsatt förvaltarmarknad och uppbrutna monopol)? Vad gör man som privatperson när biblioteken inte kan komma överens med rättighetsinnehavare eller när ens bibliotek blir stämt? Eller som elektronikbransch? Eller som tillhandahållare av mobila tjänster som vill ha ett kontrakt med Apple?

Knepigaste licensresonemanget senaste veckan är: om GPL och Apple inte är kompatibla, men det finns så många användare av iPhones som också är användare av mediaspelaren VLC, finns det någon poäng med att straffa användare för att de köpt en produkt som i övrigt uppfyller alla deras förväntningar?

Ja, visst, kan man så klart svara. Men det är ju inte Apple som lider. Snarare mår de bara bra av att deras användare låses in ännu mer till deras egen mjukvara. Apple är stort. VLC litet.

Ser inte, får inte, läsa

Jag väljer att hålla mig lite utanför diskussionerna om datalagringsdirektivet, som ju ändå i vilket fall bordlags ett år nu. Det känns som FRA 2008! Ja!

I Europakommissionen tycker kommissionären för den inre marknaden herr Michel Barnier inte att blinda ska få läsa. Världsorganisationen för blinda har tillsammans med Knowledge Ecology International och Trans-Atlantic Consumer Dialogue arbetat i flera år, i Geneve, i Bryssel och i Washington för att få till ett avtal om undantag i licensrätterna för blinda så att tillgängligheten för böcker anpassade för synskadade ska bli mer lättillgängliga. USA och EU har vägrat i sten, gruppen av afrikanska länder i WIPO har varit skeptiska eftersom de tycker att undantagen borde utsträckas till alla former av licenser, och den 26 februari har så Världsorganisationen för blinda slutligen dragit sig ur diskussionerna efter de inte kommer någon vart.

Europaparlamentet har visserligen försökt gå till kamp för blindas rättigheter. David Hammerstein från TACD har arbetat länge med avtalet och anordnat flera konferenser om vikten av tillgång till böcker för blinda. Världsorganisationen för blinda säger att de kommer att fortsätta kämpa för ett avtal som stödjer deras medlemmars rätt till kultur.

Det är lite deprimerande, hela det här boktillgänglighetsprojektet. En man vid namn Mopski [sic!] anser att Google i sin digitalisering av världskulturen inte tar vara på visuella artisters intressen. Vidare är Googles digitaliseringsprojekt inte uppskattat i Frankrike.

Men, materialet går i alla fall att få tag på. Jag läste någonstans, någon gång, att blinda i Uruguay har totalt 19 böcker de kan läsa. I Nicaragua har de 48 böcker. Att dela med sig av böckerna över nationsgränserna går inte för då får man licenseringsproblem. Vill minnas att Norge inte var lika dogmatiska som Europeiska unionen, och EU var i sin tur inte lika dogmatiska som USA. Många länder lät bli att stödja Treaty for the Blind av principskäl för de tycker de har väldigt stora problem med upphovsrätt överlag och behöver bredare undantag. Det är förvisso sant, men det ska man inte använda som skäl att missgynna blinda. BRIC-länderna har i alla fall inte ställt sig helt ogina till avtalet, vilket alltid är nåt, men de är inte ensamma kapabla att driva igenom avtalet. Europaparlamentets ställningstagande kan förhoppningsvis leda till en förändring av EU:s ståndpunkt. Vi får se.