Arkiv

Archive for maj, 2011

Drakar och demoner

!!! Den här posten kommer kanske vara lite spoiler för människor som ännu inte spelat Dragon Age II så ni borde se upp för det (längst ner, fram tills ”ipkitten”-stycket är det clean) !!!

Efter att ha sett Emma Opassandes gästblogg hos Anna Troberg fattar jag plötsligt varför Dagens Arenas Anna Hedberg skrivit om moraldomstolen och ”politiker [som förr] hängdes ut för vidlyftigt taxiåkande på skattebetalarnas bekostnad [har bytts ut av] kokain som i dag får kvällspressen att slösa med trycksvärtan. [D]en som inte delar moralpaniken indirekt gör sig skyldig till knarkliberalism.

Eller…. Ondska!!

Drakar, i bemärkelsen tidningar och media, kan vara knepiga. Även om man kan ursäkta mycket av vad drakar skriver och rapporterar (om våld, om sex, om människors privatliv) med marknadsmekanismer (”vi publicerar vad folk vill läsa” och ”what’s in the public interest is not necessarily in the interest of the public” är två talande och ett smart citat om media, det senare hämtat från Terry Pratchetts bok The Truth där William de Worde far in i Ankh-Morpork med blottläggande av makten i sinnet) kan man säkert tänka sig att efterfrågan skulle se annorlunda ut om utbudet var annorlunda.

Medialagen i Ungern tidigare i år visar att medier är svåra att hantera politiskt – man vill inte förtrycka eller tysta någon, samtidigt som det är besvärligt och ett omak när någon sätter sig över rättssystemet genom att skapa ”moraldomstolar” eller på ett väldigt tydligt sätt markera att man inte alls respekterar någons lagstadgade rätt till privatliv. Eller, som de ungerska politikerna hävdade, ”orsaka rädsla genom snedvriden och överdriven rapportering om brottslighet och våld”. För så kan det ju visserligen vara, jfr Leif GW Perssons Sisyfoskamp mot våldsbrottsalarmismen.

Å andra sidan förbjöd Hugo Chavez bilder av döda kroppar i medier inför valet förra året och då verkade det ju som att Caracas med enkelhet var världens andra farligaste stad med ett mord per 1500 invånare.

IPKitten skrev här i veckan om utkomsten av fallet Mosley vs Media i Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter. Fallet gällde en ganska plågsam uthängning av en företagsledares sexuella experimenterande, och denne reagerade med att vilja ha ett notifieringstvång för tidningar som vill publicera grova saker om privatpersoner i strid mot deras rätt till privatliv. Det kommer även fortsättningsvis vara fullt möjligt för slingrande, vingklippta drakar att utan tillstånd publicera högst generande BDSM-videor, men

The conduct of The News of the World /…/ did come in for some ‘severe criticism’ from the Court (at [131]). In particular, the Court made reference to how the News of the World published photographs and video footage, obtained through clandestine recording, which undoubtedly had a far greater impact than the articles themselves. Further, the Court could see no possible additional contribution made by the video footage, which appeared to have been included merely to titillate the public and increase the embarrassment of Mr Mosley.

Själv har jag under ett par dagars spelande av Dragon Age II stött på ett annat infernaliskt problem som dock torde vara relaterat till någon form av demon: i ett av de första huvuduppdragen hittar man en statyett vars ursprung och egenskaper lämnas utan förklaring. Statyetten driver dvärgar till vansinne och har samma ursprung som världens förmodat enda Lugnade Dvärg. Den lugnade dvärgen är en självmotsägelse eftersom ”lugnandet” innebär bortkoppling från magivärlden som dvärgar av sin natur inte kan vara ihopkopplade med från början, men sitt lugn till trots lyckas han i samma underjordiska grotta som statyetten hittas förstena ett grottroll (jag vill minnas att någon kommenterade att försteningen inte kunnat åstadkommas med besvärjelseteknik).

Demoner tillhör magivärlden som dvärgar inte kan ha koppling till, men statyetten berör dvärgar så den lär ju inte vara demonisk. Hela statyettavsnittet i spelet är väldigt hastigt avverkat för att presenteras som en så pass central del av händelseförloppet och speluniversat (hela spelet är fyllt av små hintar och bitar av information, kommentarer från non-player characters, etc). Man hittar statyetten, dödar en stenmara, kommer hem. Pratar med en galen dvärg och upptäcker att övernaturlig ondska stannar i hans hus tills en sista bit statyett tagits därifrån. I slutstriden har statyetten, som till en början såg lite ut som ett horn, förvandlats till ett blodrött svärd som drivit en människa (<–!! människor också!!) till vansinne. Huvudkaraktären kommenterar på statyettens plötsliga skepnadsbyte men det utforskar inte närmare. Enligt en DA2-wikisida är det knight-commander Meredith själv som omformat statyetten till ett svärd.

Jag måste erkänna att jag blir lite irriterad på ett spel som presenterar en main plot utan att fullfölja den. Det är inte schyst. Små demoner vill jag också skicka till vem det än var som fick för sig att det är en bra idé att återanvända samma tre grottor i spelets samtliga grottuppdrag. Uppenbarligen är storyn tillräckligt bra för att jag ska bli lika statyettbesatt som dvärgar men… Nog känns det ganska taskigt att behöva peta sig igenom samma identiska kustlinjer 10 gånger, samma grottor ytterligare 25 och behöva använda samma fallucka 3 gånger fast under olika namn. Nejnejnej. Antingen leder den ned till kloakerna, eller till smugglarstranden eller är en hemlig passage till familjen Amells källare. Den kan inte vara alla tre på samma gång. Så svårt kan det inte vara att skapa tre falluckor på olika ställen.

Annonser
Kategorier:Allmänt

Samlarböcker

I nederländska Cosmopolitan anno april 2011 berättar Lies Visschedijk, nederländsk skådespelerska och tillika huvudrollsinnehavare i filmen Gooische vrouwen: de film att hon för allt i livet inte kan begripa hur det kommer sig att hon inte läst klassikern Wuthering Heights av Emily Brontë.

Jag vet förstås varför hon inte läst boken: den är tråkig. Från första sidan till den trettionde (vilket är ungefär så långt jag någonsin orkat ta mig in) är det enda man lyckas se framför sig ett någorlunda tråkigt brungrått fotografi av ett 1900-talsengland utan förlåtande egenskaper. Jämför då med Herman Mellville’s Moby Dick, också en tråkig bok, som i alla fall håller läsarens intresse vid liv med löften om enorma och brutala vita valar djupt under havsytan (kapitel 21: Om valens vithet var en av mina milstolpar, äntligen val, tänkte jag, men det visade sig handla om vågskum, snö och andra vita saker som likt valar kan vara skräckinjagande).

Nej, ska man läsa Brontë-böcker finns det ju faktiskt två till att välja mellan och de är båda bättre och mer underhållande än Emily.

Mer underhållande än engelskspråkiga klassiker alla tider är däremot Kalle Anka. Under en orelaterad händelse igår påmindes jag om finska Piratpartiets Joonas Mäkinens imponerande Kalle Anka-samling. Serien är insamlad från och med årtal 1976 och det äldsta exemplaret således runt elva år(!) äldre än både mig och Joonas.

Det längsta jag hunnit samla på ungdomsböcker är nog Animorphsserien som jag innehar 27 delar av eller så. Animorphs är en typisk 9-12-år-gammal-serie och lätt att tappa intresset för (jag avancerade till fantasy-litteratur). Alla böcker utgör variationer av samma äventyr (idoiten Visser III har hittat på ofog och måste stoppas). Kalle Anka, däremot, är en varierad och äventyrlig hjälte som lyckas ta sig runt inte bara till de mest skiftande fienderna utan också en bred variation av gåtor och problem.

För mig är dock den spanska, post-franquistiska science fiction-kiosklitteraturen den största gåtan av dem alla. I en behandling om spanska ungdomsromaner på temat science fiction skriver José Carlos Canalda Cámara i kapitel sex om vad som hände med ungdomsböckernas erotiska element efter censurens fall. Texten fick mig först att fundera på någonting John-Henri Holmberg en gång skrev i en ledare för Nova Science Fiction-tidskrift: en bild av kvinnor som dugliga äventyrare i 1950-talets nordamerikanska science fiction, men vars slutgiltiga syfte och målsättning i livet var att bli gift, få barn och bli hemmafru. De spanska sf-ungdomsböckerna begåvades tydligen med ett äktenskap var – några av karaktärerna ur Aznarsagan verkar till och med ha få gifta om sig (mot slutet av Francos regim, då censuren börjat lättats upp).

Men efter 1975, när censuren slutgiltigt tagits bort, uppstod inte mindre än två Harlequin-novels-in-space-serier. Följande textstycke kommer ur boken ”Rymdens nekropolis” som gavs ut första (och förmodligen enda) gången 1980 inom ramen för serien Rymdens erövring:

-Jag står inte ut med att se honom lida på det här sättet. Mitt hjärta blöder. Låt oss älska med varandra så att vi blir av med lite stress innan vi gör avfärd mot det där underliga stället, sa Mauren och började ta av sig klänningen.

Hennes bröst var fasta och fylliga med kanelfärgade vårtgårdar och utstickande bröstvårtor. En frestelse så svår som någon att motstå, men Sandro Quarrie visste hur han skulle spjärna sig. Häftigt drog han upp dragkedjan på hennes klänning igen och utropade:

-Det får vara nog, doktorn!

World is flat II

”If the public wants public culture, the public must be prepared to invest in public culture,” said James Love,

Jamie Love, KEI

as we were walking down a small street in central Barcelona after having evening tapas. It was October 2009 and we had just had a brief conversation about flatrates and blank media taxes.

Our conversation was held at a time when I was just trying to evaluate the voluntary collective licenses proposed by EFF, and supported by among others the Canadian Association of Songwriters and James Love’s association Knowledge Ecology International. It goes as follows: an internet subscriber chooses of his or her own free will to pay a fee to rights holder associations so as to be allowed to download, upload, remix and mix all the music they find like to online without being subjected to the threat of a lawsuit.

Jamie Love was the first person who in very direct terms confronted me with shared culture and information being, yes, socially important and valuable, but also having an economic value. In the sense that culture needs an economic influx.

Piratpartiet

Incidentally, my viewpoint at the time was that collective licenses in general were an evil to be avoided, much in line with the then and current policies of Piratpartiet.

Who should be paid what, why and how?” being the catchy, and quite sensible, lead motif of Piratpartiet had led me to believe that there was reason whatsoever to distribute any money in any way which wasn’t entirely fair, and that all such efforts should therefore be abandoned. As I grow older (I love saying that, I’m 23 years old so technically I’m only barely half-way middle-age) I realize that the concept of ”fairness” is quite subjective – just because an action risks being unfair, does not mean that the lack of that action automatically becomes more so – and the question (or four questions) is wrongly stated: obviously the relevant questions for a society to ask itself are ”What do we want from whom, why and how?” Public sponsorship of culture needs to put the benefits to society first, not the receiver of the sponsorship.

Philippe Aigrain

The EFF proposal is meant to be a ”peaceful” solution to the conflicts around copyrighted music online. Philippe Aigrain from French NGO LQDN objects, rightfully and I agree with him, that a voluntary flatrate can never amend this situation. For how do you legally then handle all the people who didn’t subscribe? Presumably by precisely that type of legislation we want to avoid.

Philippe Aigrain advocates a different form of collective license, a politically governed flatrate on broadband connections, that is mandatory for all citizens inside the jurisidiction of those politicians and that would end to all legal complications around the up- and downloading as well as the remixing and mixing. Since all people inside the territory of this law, by virtue of being inside the jurisidiction, would pay the flatrate, there wouldn’t be a need for a law of enforcement at all – the idea of the flatrate is to remove the need for enforcement. The idea of Aigrain is, much like what Love said to me, that the public has an interest and a responsibility to invest in its own cultural heritage and future.

Eva Lichtenberger

In the Green Group in the European Parliament, Piratpartiet has long stood up against collective licenses as a solution to any kind of copyright plight. Austrian parliamentarian Eva Lichtenberger though, once told me she believes it is a politically feasible solution.

If the Piratpartiet modus operandi is that ”the revolution is just around the corner so if we only wait for another few years surely the entire system will collapse”, I’m guessing Eva Lichtenberger means that it might be possible to act sooner. And since we know for a fact that we have a problem with a dwindling public domain and that methods for distributing knowledge and culture (like the bittorrent protocol) are being pushed back because of copyright (actually not only copyright, but for a part) issues

Amelia and Volker

(in favour of filehosting pages nonetheless – they are incredibly inconvenient and this trend should be stopped now or preferably yesterday! away with ye, http!) and that these are problems now, waiting for the revolution seems to me a very bad option.

Confirming the suspicions of Eva Lichtenberger, at least partly, is the Brazilian proposal for a flatrate on internet connections advocated by among others Volker Grassmuck. The Brazilian Ministry of Culture, and by extension former president Lula, supported the general idea of a low-cost flatrate on internet connections in Brazil, the revenues from which would go to remuneration of artistic efforts. Other people that supported the Brazilian proposal included Brazilian artists, including free culture artists. At the mature age of 23, I’ve realized that the flatrates appear to have some support with artists in, say, Canada and Brazil, whereas waiting for the revolution appears to be torturing, say, librarians. A public, collective license needs to solve two things: the situation for librarians and archivers with respect to contemporary and historical information; the enablement of continued advances in information spreading technologies. We have an interest and a responsibility to invest in our freedom and present, and with investment I mean here some form of monetary transaction – I did not make the economic system, I do not run it, but I acknowledge its general existence.

As it were, the new Brazilian president Dilma Roussef appointed a Minister of Culture not as keen on flatrates, meaning not that the new minister is waiting for the revolution, but that the new minister is more eager to follow the stricter enforcement model. Why? Well, presumably because the (political) flatrate solution as proposed in Brazil would have put a potentially huge amount of power of financiation of culture in the hands of the public, rather than in the hands of private interests.

For what we want, as a public, is most likely something along the lines of public culture. We want it from the artists and seeing as many (mind you not all) cultural activities require some form of money spending, we presumably want there to be money to be spend on such activities. And we want it because we value culture, we value the public domain, we value knowledge, information, music, films and collaboration, interaction, sociability, etc.

I suggested to Aigrain and Grassmuck at the conference that the collective license, or flatrate, on internet connections to end the onslaught of repressive legislation be modelled on the Swedish rules for library remuneration. This public fund is governed by the state (law) and replenished with public money through indirect taxes (money does not go from the reader to the fund, but from the tax payer to the state and then to the fund) when books (by Swedish authors) are loaned from the library. Money goes out from the fund in the form of direct remuneration to authors if their books have been read by a large audience (remuneration level based on number of loans) and stipends. The clever part about the fund, though, is that it restricts the amount of payout to an individual author after the total amount of pay that author receives in a year is approaching something that can be considered ”an average annual income”. Oh me.

The what in the case of the library fund was quite clear: we wanted books for our libraries. Why? So that people could read and learn. The who was not unclear: authors. The how was also quite defined: through something similar to a wage that would allow those authors to work full-time with their endeavours.

Returning to the political viability of collective licenses as assessed by Eva Lichtenberger – I’m not sure that the very sensible approach to public remunerations of artistic efforts a la Swedish library remuneration is part of what is ”politically feasible” but the idea of keeping the political solution political (as in, keeping such a flatrate politcally governed) certainly is. Both the Philippe Aigrain and Volker Grassmuck proposals included preliminary caps on remuneration levels to ensure maximum spread and benefit of the public funding. Public sponsorship of culture, needless to say, must put the benefits to the public first rather than the receiver of the sponsorship.

But if it were politically feasible, what would be the time scope for such a political action?

In Europe it is, as always, hinging on the European Commission and ultimately on the European Council. Activist groups and political groups (like, say, the Greens) in Europe are relatively fractured when it comes to the issue of flatrates – country of origin seems to play a large part in the activist or politician relation to flatrates and blank media taxes. One of my primary concerns with collective licenses in Europe is the installment of extended collective licenses such that libraries and archives can digitize and make publically available online their collections without risking lawsuits. One way of financing such a license could be a flatrate. Another, also primary, concern, is to get any kind of copyright issue out of the political debate – there are many aspects of information management that are very fundamentally wrong, most of them completely unrelated to copyright, but having that kind of copyright menace hanging over our heads is an obstacle to finding solutions for a general information accessibility.

I wrote about non-rights based distribution models before: 2010-11-12

And I’ve written about flatrates before as well: 2011-03-11

One might say it’s an ongoing endeavour to define potential public problems and adjacent potential public solutions.

Kipkipkupkupkapkapkappade uppkopplingar

AT&T har nedladdningsbegränsningar! Det har också Belgacom, Telenet och alla dominerande belgiska aktörer på den belgiska bredbandsmarknaden för i Belgien bryr man sig om hur kunderna upplever tjänsterna. Ilska, frustration och raseri är bara några exempel på typiska kundupplevelser belgiska operatörer bryr sig om på daglig basis.

I Sverige har vi begränsningar på våra mobila uppkopplingar (trafikbegränsningar) liksom i större delen av Europa. I Storbritannien har Telefónicas vänliga dotterbolag O2 till och med frälst användarna med en opt-out porr-blockering så att de inte av misstag ska förledas se så mycket naket att någon ska bli tvungen att ta ansvar för höga/dyra telefonräkningar (det här är en referens till en komedishow av Magnus Betnér om Aftonbladet, telefonräkningar och ansvar).

Ett lågt, men kanske inte oförväntat, drag från Telia här om månaden var att plötsligt börja skjuta in små referenser till att ta extra betalt för ”innehåll” som ”VoIP-tjänster”.

Nu nämnde en vän för mig här om dagen att om man redan har infrastruktur, som t ex Belgacom (äger 100% av all belgisk koppar), Telenet (äger 100% av all belgisk kabel) eller Telia (äger 53% av all svensk fiber, vill jag minnas) så finns det ju bara en begränsad mängd saker man kan göra med den infrastrukturen: man kan sälja uppkopplingar till fler personer, och man kan underhålla infrastrukturen. Eftersom alla företag måste få konkurrera på infrastrukturen (Tele2 måste beredas plats även på Telias kablar), och det bara finns ett begränsat antal medborgare på ytan inom vilken man äger infrastruktur kan man bara expandera antalet uppkopplingskontrakt så långt, och underhåll är givetvis bara löpande uppgifter. Så vad gör man när företaget, i sann marknadsanda, ändå måste växa? Någonstans tar förmågan att växa ekonomiskt via infrastruktur- och uppkopplingstillhandahållande slut. Man kan då vidga verksamheten till webbhosting (vilket jag tror Bahnhof gör, förmodligen andra också), eller skapa en modell där den befintliga verksamheten kan ge ännu mer pengar. Som att ha trafikbegränsningar eller att ta extra betalt för olika typer av ”innehåll”.

Aldrig har det verkar så vettigt för mig som just nu att totalt och obönhörligt dela upp marknaderna för infrastruktur och tjänstetillhandahållande inom telekommunikationsbranschen. De ska över huvud taget inte ha med varandra att göra.

Därför vill jag slå ett slag för den sydostasiatiska operatörslicenseringsmodell som innebär att marknaden för tjänstetillhandahållande blir en de facto virtuell marknad. En operatör som samtidigt innehar infrastruktur tvingas nämligen, för att få agera på marknaden som operatör, hålla sin roll som infrastrukturägare och sin roll som operatör strikt isär. Med ett sådant system undviker man peering-kostnader, roaming-kostnader och praktiskt applicerbart på Sverige skulle det innebära att Tele2, Telia och 3 inte skulle ha olika mycket täckning på olika ställen, utan solidariskt behöva dela på samtliga, goda, fullständiga täckning överallt och därigenom också kunna fokusera på sin kärnverksamhet vilket då, enligt mig, inte är att tillhandahålla tre separata infrastrukturer för basstationer.

I Hongkong har de en infrastruktur och ett otal virtuella operatörer. Ge oss, konkurrensverket!

Om man inte hajjar referensen i rubriken bör man kolla upp ”Skiffel i skafferi” av Grodan Boll.

A right not to be offended

You do not have the right not to be offended. — Flemming Rose

We had a dinner table conversation about the freedom of press and the special Swedish construction of responsible editors yesterday at my house. A responsible editor basically takes the fall (juridically speaking) in the case that the newspaper (as a whole) has published something that was false, slandered someone or otherwise upset the harmony of the world at large. An individual journalist (or cartoonist) is not held accountable in Sweden. On the whole, it’s not entirely insane, but is under review for two reasons: a) it’s not a very common way of allocating responsibility inside a news corporation in Europe, and b) the way our law protecting press is currently written, it’s not technology neutral. But anyway.

We touched upon the subject of insulting police officers. In Germany and Belgium this is apparently very illegal and fineable, in Sweden it’s not. Swedish blogger Viktualiebrodern comments that when European police operations become harmonised this is bound to lead to conflicts. ”Ihr habt ja nichts im Koppe” (Your heads are empty) = €500 fine (DE); ”Era jävla as, jag hatar er, era jävla fascistjävlar” (Fucking cadavers, I hate you, fucking fascist bastards) = cased dismissed (SE). A Swedish court reasons that in the heat of the moment, people say stupid things and while people should not say stupid things it is not news worthy or punishable that people nevertheless do, and unfortunately even quite often.

Swedish politician Fredrick Federley was exposed to harsh, spontaneous words and felt subsequently offended in 2008 when disconcerted voters protested his positions on surveillance and copyright. Similarly, Enrique Cereza at the Spanish association for maintaining audiovisual producers’ rights, feels that Spanish minister of culture Ángelez González-Sinde has been persecuted for what is essentially a decent copyright law protecting hardworking people (see series of previous posts on Ley Sinde which, for the reference, is all but decent).

In a Swedish state investigative report from 2006 (SOU 2006:46 Jakten på makten) the investigators reach the conclusion that elected officials often feel subjected to threats and insensitive comments from (usually) dissatisfied voters and that there often are no ways for politicians to protect themselves against this.

To my knowledge you still can’t be punished for having insulted or even threatened a politician in Sweden. What the situation is in other member states I do not know.

Personally, the best insult that I have ever received, and still receive on a regular basis in a calm, sometimes cold and calculative, presentation on behaf of the offending party, is ”You will make a good politician”, even if that probably has more to do with me knowing exactly what people mean to insinuate by saying just that.

If the top quote is slightly cryptic, a Flemming Rose editorial in Washington Post may cast further light on offensive language, imagery or the feeling of violation.

Hasta […] siempre

Only one. Be quick.

The Peruvian Congress has declared free and unrestricted internet access a human right. Free as in gratuito, not as in libre, apparently, and in Spanish there can be no mistake as to whether that concerns beer or speech. The suggestion comes from the center-left party Apra, but is supported by the left government. The President of the Transport Commission Yaneth Cajahuanca says that gratuito should not be interpreted as a future disappearance of rental agreements (monthly fees paid by consumers to get internet access provided), but as the public not making downpayments on infrastructure.

This sounds to me as if the public will not have to invest in infrastructure, which to me appears not too much different from anywhere else. I have yet to determine whether the law also includes a method different from public investment to reach the objective of higher broadband access (currently at 3% of the population).

Further down the gratuito-road is a warning from largest Perúvian telecommunications operator Telefońica dated 2001: AT&T wanted to use Telefonica infrastructure for free (gratuitamente).

As for the unrestricted access part though, the way it’s presented it seems suitably unconditional(!!) and in Perú desperately needed. I wrote in December last year that Telefónica being the hero of the day has both GB download limits and simultaneous connections limits per household in Perú. Download caps were at the time set to between 20 and 60GB/month, and number of simultaneous TCP-connections to 200. I asked around a bit about this, but have as yet not found out whether or not 200 TCP-connections per moment could also be made to apply to UDP. It depends on how the amount of connections are monitored, apparently.

Peru has just came out of their 2011 elections (April 11). Apparently a left coalition has won (far left) the elections for the second time in a row (they now have leftists in power since 2006), and there will be a stand-off between left candidate Ollanta Humala and right candidate Keiko Fujimori on June 5th.

I am cautiously optimistic. Remember that Chile approved a net neutrality law last year that conditioned the unrestricted access on ”legal activities”.