Archive

Archive for juni, 2011

Jag är vad jag äter?

Jag hade tänkt skriva någonting klokt om Danmark, Nederländerna, Sverige, EU, gränser och andra reaktionära saker som jag inte trodde fanns längre.

Det enda som får plats i huvudet på mig är dock

Yo dormiría así
Detrás de la montaña
Y tendría mil
Arañas colgadas
Hipopótamos
Rosados
hinchados

Yo dormiría así
De plástico fantástico

Olelo olé, olé el olor, olelo como lo huelo yo.

vilket betyder ungefär Jag skulle kunna sova så, bakom berget, med tusen spindlar som hänger över mig och tjocka, rosa flodhästar. Jag skulle kunna sova så, fantatiskt plastiskt, lukten hejar, heja lukten, heja mig så som jag luktar.

Låten heter Así och gjord av argentinska artisten Doris. Näst sista låten ur filmen Los Paranoicos av Gabriel Medina, en inte helt igenom vettig tidsinvestering som ändock har en del bra musik.

Idag har jag ätit zweedse broodjes (det namn under vilka skorpor marknadsförs i Belgien, bokstavlig innebörd svenska småbröd) och verse kaas samt en komposition av potatis och haricot verts. Vet inte om mitt sinnestillstånd är avhängigt detta. Kanske försöker Doris berätta för mig att klockan är 04:00 och att jag borde gå och lägga mig.

Kategorier:Personligt

Re nätneutralitet i Nederländerna

I takt med att rökförbud införs på fler och fler platser blir det viktigare att vi bevarar våra andra möjligheter till distanskommunikation, till exempel med nätneutralitetslagar som den som idag ska röstas igenom nederländska underhuset och således träda i laga kraft.

Vad som händer i Nederländerna idag är ännu inte säkerställt. Det som borde ha hänt igår var en omröstning om ett förslag på nätneutralitet som regeringen med innovationsminister Verhagen i spetsen lade fram för ungefär två veckor sedan. När förslaget presenterades var det en sensation – Verhagen representerar nämligen i regeringen det politiska partiet CDA, eller mainstream-kristdemokraterna (som i Nederländerna har ungefär samma status som moderaterna i Sverige), och regeringen är en koalition mellan CDA, VVD (högerliberaler, har ungefär samma status som moderaterna i Sverige) och PVV (Partij voor de Vrijheid, en del av den här konstiga, europeiska populist-xenofob-nationalist-libertarian-socialist-folkhems-rörelsen som i Sverige tar sitt uttryck i Sverigedemokraterna och i Norge som Fremskrittspartiet) varav de två förstnämnda är uttryckliga motståndare till nätneutralitetslagstiftning, i gott sällskap med nederländernas största operatörer och nätverkstillhandahållare.

Från högerliberala partiet VVD kommer Europakommissionens kommissionär med ansvar för telekommunikationsfrågor Neelie Kroes, aka Steely Neelie (känd från generaldirektoratet för konkurrensfrågor som Microsoftmonopolets fiende número uno under åren 2004-2009), vars inställning till nätneutralitet är att nätneutralitet visst är bra och önskvärt, men att det inte finns några uppenbara problem med frågan för närvarande och att reglering eller lagstiftning vore ”före sin tid”. Hon har kallat det nederländska förslaget ”förhastat”. I Nederländernas underhus (motsvarande svenska riksdagen) sitter också en föredetta KPN-lobbyist, nu VVD-politiker, som hårt motsatt sig nätneutraliteten. Hon har kritiserats hårt för jäv i frågan.

Det som först hände i Nederländerna med förslaget var att regering och tillhörande partiet var emot nätneutralitetsförslaget som stöddes av oppositionen. Plötsligt svängde regeringen, och den parlamentariska grupp som utgörs av PVV ställde sig också bakom förslaget, vilket gav parlamentsgruppen för nätneutralitet en majoritet. I Nederländerna har de dock ett två-kammarsystem. I överkammaren (Eerste kamer) satt en calvinistisk ledamot som representerar, tydligen, en valkrets i södra Nederländerna där många människor sällar sig till ganska strikta calvinistiska kriterier för leverne på och bortom internet. Där har det tydligen uppstått niche-operatörer vars främsta erbjudande till slutkonsumenterna är calvinistiskt-korrekt förcensurerade uppkopplingar.

Denna ledamot tyckte inte att lagstiftningen som föreslogs (ofiltrerade uppkopplingar utan prisdifferentiering på innehåll) var bra och motsatte sig förslaget. Igår berättade någon att denna ledamot inte kan blockera förslaget så länge PVV fortfarande stödjer frågan i underhuset, men det spelar nog ändå en liten roll i den förvånande utveckling som utspelade sig igår:

Den omröstning om ny telekomlag som skulle ha utförts igår sköts upp! Tydligen efter att det framkommit att oppositionspartiet PvdA (Partij voor de Arbeider, socialdemokrater) röstat ja till ett motionsförslag de inte stödde, men som tydligen stöddes istället av SP (Socialistische Partij, socialdemokrater). Enligt @nlsp löd förslagetallows provider to hinder services when subscriber explicitly requests so on ideological grounds, giving no financial advantage”, vilket jag antar på något sätt är kopplat till calvinisten (Calvin, har jag lärt mig, är en av de två katolskkritiska 1500-talspräster vars inflytande spred sig över norra Europa – i Sverige var det Luthers kritik av katolska kyrkan som slog igenom). Tumult utbröt i underhuset. Ingen visste vad som hände. Omröstningen sköts upp till idag.

Lägg märke till att stödet för lagen som sådan inte har dalat. Det här är Europas första nätneutralitetslag och den har för närvarande starkt stöd i nederländska underhuset. Jag frågar mig när Sverige ska våga följa efter.

Nu väntar jag på att eftermiddagen ska inledas. Man kan följa eftermiddagens händelser i Nederländerna via t ex @bitsoffreedom (mest nederländska, lite engelska) eller @samirallioui (mest nederländska, engelska vid request). Jag kommer att twittra på svenska från @teirdes. Kan man nederländska och struntar i EU:s knäppa vidaresändningsregler live-sänds tydligen debatten på Tweede Kamer Live nu i eftermiddag (nederländska, inga undertexter).

Current news about my entering the parliament

Short version: There are transtition protocols that need to be signed before we can be MEPs. France and the UK may have almost signed by now. Belgium and Greece have still not signed. It is uncertain whether there may be additional delays until the French national elections in april 2012.

Current situation: Most member states appear to have signed. No clear info on Greece. Belgium is a mess. France is a wild-card but the UK appears to be sorting itself out!

Long version

:

”How does one become a parliamentarian when one is so young?” is a question I receive regularly. ”How does the European Parliament keep you from assuming your role as a publically elected official for so long?” is another.

They’re not keeping only me from assuming my role. There are a total of 18 Lisbon-seats, that is, seats added to the total size of the parliament (currently 736) by the Lisbon treaty, the new status of the Union (more or less), which entered into effect December 1 2009. In almost two years, many changes mandated by the treaty have not been implemented yet, among those the inauguration of the new MEPs. We come from a total of 12 European countries and represent political views from across the political spectrum in our various member states.

In spring 2010 I was contacted by L-MEP Josef Weidenholzer, an Austrian who is in the same precarious situation as myself. He suggested, and I agreed, that it was important that we collaborate to improve our situation and speed up the process of our ascension. Together with Maltese L-MEP Joseph Cuschieri (his webpage is in Maltese! one of the weirdest-looking but coolest languages of the union) we followed the first treatment of the implementation of Lisbon in the European Parliament in the Parliament constitutional committee.

It turned out that a domestic dispute in France, receiver of two additional seats according to the Lisbon treaty, regarding how they would name their extra MEPs (me, Josef and Joseph always ”knew” that when inauguration time came up, we would be representatives – France did not have specified people to fill the seats) created dissent and controversy in, of course, France, but also in the EP and the Council of Ministers – how to write the transition protocols (documents describing how the change from one treaty to the next would take place) in such a way that the French domestic dispute wouldn’t have to be solved at a European level? It took the parliament 6 months to figure this out, upon which a document called protocol 36, specifying the transition rules, started being circulated for signing and ratification by member state parliaments in summer of 2010.

Protocol 36 was signed and ratified by the Council of Ministers and the European Parliament, and because it constituted a change to the Lisbon Treaty (they had altered the wording of subparagraph c) in article 23, if I’m not mistakenly reminded) it needed re-approval by member state parliaments.

News from France uncertain and confusing. Sometimes contradictory.

This re-ratification was meant to be finished by December 1 2010. For us, it meant gathering forces and getting in touch with member state parliaments to find out when the member state parliaments were planning to treat the issue. Me and L-MEP Jens Nilsson ascertained that Sweden would ratify in October, Josef Weidenholzer and Joseph Cuschieri quickly got notifications of when ratification was to occur in Austria and Malta respectively.

Joseph Cuschieri collaborated intensively with the European Parliament local office in Malta and compiled an estimated time-frame for ratification in all member states – at this point we had some form of reference document to be used for when ”lobbying” efforts were required in which member state to speed up the process as much as possible.

At some point Josef Weidenholzer too the initiative of setting up an e-mailing list!

L-MEP Kārlis Šadurskis from Lithuanian Latvian started writing to the Lithuanian Latvian embassies of all member states to ask when or how things were moving along. (revised Jun 15 2011)

France was at this time a point of constant concern – the news from France were uncertain. What needed to happen in France for protocol 36 to be approved? There were rumours of conflicts between the French socialists and the French conservatives. Inside the European Parliament it appeared that the French socialists, currently the largest national faction inside the European socialist group S&D, were unwilling to have the European Parliament take a strong role for the installation of the new MEPs – it also seemed the Conservatives of the European Parliament (EPP) were unwilling to cross the socialists in this matter. Kārlis Šadurskis figured out that there was a constitutional change under-going and that it would be completed earliest by May 12 2011. After the constitutional change was arranged, the protocols could be treated and signed by the French president and national assembly.

At this time, when there was a more definite time-frame for France (who were always the most uncertain element in this – and still are!) the focus could be shifted again to other member states that didn’t yet sign: in April there was a number of them (Poland, Romania, Greece, UK, France, Belgium, and a few other ones).

L-MEP Anthea McIntyre provided continuous reports from the ratification processes in the UK. The road of protocol 36 in the various member states looks different depending on the parliamentary system in use: in the UK it passes between the Government, House of Commons and House of Lords and possibly someone else, where each step of the way is another cliff-hanger. The last news I’ve had from the UK are no news, which is good news – according to Anthea McIntyre the House of Lords could have objected to the ratification about 1,5 weeks ago but there have been no news of them using this privilege.

When Poland and Romania ratified about 3 weeks ago (mid-May 2011) we started talking again about trying to meet up with President Buzek from the European Parliament (whose role can be described a bit as ”spokesperson” in the Parliament – chairing plenary and representing the Parliament institutionally, not politically). L-MEP Tomasz Makowski assigned himself the Task, by virtue of also being from Poland. President Buzek was contacted on behalf of the Polish L-MEP Arkadiusz Bratkowski. (revised Oct 23 2011).

So where does that leave us?

Belgium has six parliaments. One of them has completed ratification, one of them has announced that they are currently dealing with the issue, and the status of ratification in the remaining four is unknown.

Currently, the UK process is undergoing but probably not entirely finished (to my knowledge). In France, the office of the president must still be signing the Lisbon Protocol 36 and this has yet to happen. The news from Greece are uncertain. In Belgium, all six national parliaments must sign (Brussels parliament, Flemmish parliament, Wallonian parliament, French-speaking Community parliament (apparently Wallonia minus the German-speakers plus the French speakers of Brussels), German-speaking Community (Wallonia minus the French-speakers), federal parlament), and currently we’ve found out only of the German-Speaking Community signing the protocols about 3 weeks ago, the Flemmish parliament starting preparations to sign the protocols about 2 weeks ago and from the remaining parliaments there are no words. Given the precarious political situation of Belgium at the moment, it’s slightly uncertain what will happen when the protocols pass all parliaments – will it still need to be dealt with at the executive (federal government) level and if so how?

One last word of caution: undoubtedly it is very positive that only four member states have still to sign, two of which (UK and France) seem to only have to undertake a pure formality, but I heard in the grapevine that France may possibly want to wait with inaugurating the Lisbon-MEPs until the time that they can fill their additional two seats in the national elections next year, 2012, in April. Whether it’s within the scope of what France can or cannot do to accomplish this I don’t know. Technically, the European Parliament could have made the bureaucratic decision to include the L-MEPs as observers (a special transition-status for MEPs) last year in September (2010) but decided against after opposition from what I understood to be French politicians.

Pommes de t’Eire

"You would not believe it, but we are very protected by various intellectual property rights - geographical indications, plant variety rights and patents can all be used to keep us from proliferating and you from growing or selling potatos."

Yesterday I briefly commented on the differences between conservatism in Sweden and on Ireland (some discussions that are no longer current in Sweden may be in Ireland and vice versa, was my argument). And when talking about Ireland, how can one not be reminded of the tragic potato monoculture incident that led up to the potato famine of 1845? Close to my heart and related to potatos and monocultures are plant breeders’ rights, a type of intellectual property right that is close to patent rights but applicable only to plants varieties (”varieties” like the ones illustrated below). The right entails a 20 or 25 year long protection ”term” within which you are the only plant breeder who are allowed to retail your particular type of plant variety. Just as patents, it protects the rights holder from having other people continue ”breeding” on their particular plant variety for commercial purposes.

The association to the on-going potato war of Belgium and ensuing intellectual property details are also not far from my mind. Dramatic headlines and democratic musings ensue as a field of potatoes outside Gent University Agricultural Department was liberated, or vandalized, by a group of activists disagreeing with the covert cultivation of GMO crops on open fields (no control over where the crops spread) in a privately-funded research project where the proceeds of the research was to fall in into the hands of the funder. The university calls the potato liberation ”a scientific catastrophe and a sign that democracy is not working well” (my translation). I am of the firm belief that the democratic deficit, and the tragedies to science, agriculture and society to be found herein, lie in the circumstance that the crops are destined to fall subject to an intellecual property right that can have an impact on people who’ve mistakenly become associated with aforementioned crop.

As much as I respect research, since the mid-1990s there have been worrying tendencies at the European Patent Office to include plants within what’s considered patentable matter. The plant variety rights are somewhat ”adapted” for agriculture in so far as you’re allowed to save seeds, basically (a patent right would require you to renew your license/buy new seeds for each year you want to continue industrial application of the crop). There is not really any good way of telling which type of right the private investor in the Gentsian potato field was planning to go for at the end of the research project.

But say the university and their sponsors opt for getting the ”weaker” right (which is the plant breeders’ right in this case).In the origins of plant variety rights I seem to recall potato farmers in the UK protested loudly their fears that the sudden emergence of an intellecual property right in the field would cause a big ownership concentration in the seed providers. Their fears turned out to be entirely justified – the market for providing original seeds is currently very centralized and intellectual property rights encourage further centralization of originators. Certainly there are reasons to criticize the university of Gent for this project, even if they label it research?

Plant breeders’ rights are typically pushed by large seed enterprises (Monsanto springs to mind, but they’re by no means the only actor on this market) in regions of the world where patent offices feel disinclined to include plants in the patentable subject matter, namely Latin America (who appear to be having quite a lot of unique potatos per country/region). Thus it is that most Latin American countries seem to have updated or strengthened their plant variety protection laws in the last five years. Particularly in Chile, these actions were criticized for benefiting primarily foreign investors. I would hate it for my university to be able to avoid responsibility for participating in the perpetuation of such market strategies by vague alusions to democracy and science.

Below is a sign naming various forms of potatos and the characteristic looks of each sort (list of older varieties here, pre-1960s). The rumour goes that Asterix is slowly disappearing from the market after it was discovered to be weak against a particular type of pest or mould. I like Columbo and Ostara, eat Blue Congo because it looks cool (it’s dark blue!) and would like to try ”Matilda”. The most common sorts of potatos found in Swedish supermarkets are King Edward and Asterix.
On a side-note, it appears Spain is leading the development for climate-change-resistant potatoes.

Superpolitiska Svenskan

Svenska dagbladet har en ny ledarskribent, ingen av vars ledare jag läst för jag tycker att de verkar ointressanta. Jag tycker heller inte att det verkar särskilt intressant att opponera sig mot dem, på det sätt t ex Lisa Magnusson eller Johan Norberg har gjort. Den sortens superkonservativa åsiktsbildning går inte riktigt att säga någonting om.

– Förresten, såna här moderna tilltag som evolutionsläran, det tror inte jag på.
– Nähä?
– Nej.
– Varför det då?
– Jag upplever mig själv och mitt andliga liv som för komplicerat för att ha kunnat uppstå av godtyckligt, naturligt urval.
– Jaha….

Vad ska man säga liksom? Antingen upplever man sig själv som för komplicerad och unik för att kunna vara en del av ett ekosystem, eller så gör man inte det. Resultatet av att argumentera emot blir dessutom ointressant.

– Vissa människor är helt enkelt desajnade så att de blir bättre än andra.
– Nej, det är de inte.
– Jo, det är de.
– Nej, det är de inte.
– Jo, det är de.

Svårbegripligast blir resonemangen när man försöker dra in vetenskapen i en diskussion som faktiskt inte alls har med vetenskap att göra.

– Det är bra att välfärdssystemen gör att just kvinnor uppmanas att vara hemma med barnen länge för de har ett särskilt hormon som gör att de blir bra mammor.
– Men hela samhället är ju byggt så att den som har pengar på fickan är den som kan utöva inflytande över sitt eget liv?
– Nej, att ha inflytande över hemmet, vilket kvinnor ofta har, är också ett inflytande som man inte ska förringa.
– Om man är en kvinna som vill ha inflytande utanför hemmet då?
– Ja, men föreställ dig hur tråkig världen skulle bli om vi inte hade några barn!

Jag blir däremot lite ställd inför att vi behöver ta debatten mot superkonservatismen i Sverige. Igen. Efter 150 år eller så. För det var faktiskt en hel del årtionden sedan de här riktigt reaktionära politiska debatterna fortfarande fanns. Svenska dagbladet har nu återinfört ”reaktionär” som viktig, politisk strömning i svenska samhället som om att den var det – det är den väl inte? Hur många reaktionärer känner jag? Du?

Genom mitt arbete i Piratpartiet har jag lärt känna en hel del personer från olika länder och olika politiska ideologier. Men väldigt, väldigt sällan träffar jag europeiska reaktionärer. Om jag någon gång beklagar mig över konservativa, så är de ju konservativa inom sitt geografiska område (en konservativ irländare vill t ex bevara abortförbudet på Irland, i Sverige måste man per definition vara reaktionär för att vilja ha abortförbud eftersom vi har haft fri abort i 30 år) men mycket, mycket sällan hittar man tongivande reaktionärer i den offentliga debatten.

Jag kan inte annat än dra tolkningen att Svenska dagbladet försöker importera den amerikanska och anglosaxiska konservativa debatten – som ju är konservativ i sitt geografiska område (USA, Storbritannien) men helt igenom reaktionär här (eftersom vi i de frågorna redan tidigare rört oss mot en förändring åt ett annat håll). Kanske för att den uppfattas som populär och attraktiv? Eller har det att göra med att Fredrik Reinfeldts fru Filippa sitter i Svenska dagbladets ägarstyrelse? Kan vi då per analogi dra slutsatser om åt vilket håll Moderaterna tänker sig sin politik i framtiden? Sverige – det nya Irland!

Eftersom Svenska dagbladet anställer så många som 36 personer på hel- eller deltid för att Tycka Till om samhällets diverse problem och svårigheter kan man nog inte kalla detta för en tendens i den politiska debatten än. En enskild redaktion har valt att göra någonting kontroversiellt i förhoppning om att skapa uppmärksamhet. Men det är också ett tecken på att de pejlar efter en ny publik – tada! Reaktionärerna gör intåg i den politiska debatten. Hur lång tid kommer det ta innan DN:s redaktion av 30-något-tyckare utökas med en liknande personlighet?

Bilden av tagen från serien Boogie el Aceitoso av Roberto Fontanarrosa, en argentinsk skämtstripp som gör sig lustig över den framförallt amerikansk-konservativa inställningen att samhället och samvaron är någonting som händer andra människor. Ett utmärkt exempel på resonemang som hittills hört till svenska historien men som tydligen nu försöker göras rumsrent igen.

Kategorier:Medier