Archive

Archive for januari, 2012

Ungaria și Uniunea Europeană

This is an essay written by yours truly in Romanian about Hungary, to commemorate the debates in the European Parliament and international media of last week. It was actually originally written by me, but corrected by a native speaker who considered ”80% of the [original] text intelligible”. For Hungarian readers of this text, please see an interview with index.hu I made last year which is along these same lines. For non-Romanian and non-Hungarian speakers, essentially my concern is that the European Commission (in particular) avoids difficult issues about human rights for European citizens and focuses on administrative points because they are afraid of stepping on the toes of sovereignty of, in particular, founding member states (I’m thinking mostly about the non-critique of laws like LOPPSI, HADOPI, Sinde, etc).

Ungaria este o țară din Europa Centrală. Este membră a Uniunii Europene de peste 8 ani. În urmă cu mai puțin de un an, Parlamentul Ungariei a votat o nouă lege pentru mass-media care a redus libertățile jurnaliștilor. Anul trecut, Parlamentul European și-a exprimat nemulțumirea și îngrijorarea privind această nouă lege. Nici jurnaliștilor nu le place noua lege pentru că ea prezintă riscul cenzurii.

Îngrijorarea continuă și astăzi. Unora dintre parlamentarii europeni nu le place noua Constituție a Ungariei pentru că e foarte naționalistă. Guvernul Ungariei, care e susținut în Parlament de 67% dintre deputați (o ”majoritate absolută”), și-a propus întinerirea forțată a corpului de judecători. Lipsa de independență a Agenției Naționale pentru protecția datelor cu caracter personal a fost criticată.

La nivelul Comisiei Europene se critică noua lege prin care statul va avea mult control asupra Băncii Naționale a Ungariei.

Navracsics Tibor, vicepremierul Ungariei, a spus pentru Reuters că Guvernul Ungariei este dispus să schimbe legea privind protectia datelor personale, așa cum a modificat și legea media anul trecut.

Lipsa de independeță a agenției naționale nu este cea mai mare problemă, ci riscul cenzurii și păstrarea forțată a datelor. Cabluri de internet traversează Ungaria, mulți alți cetățeni europeni fiind dependenți de acestea. Cenzura din Ungaria poate afecta oameni din afara jurisdicției maghiare.

Sancțiunile propuse împotriva Ungariei sunt sancțiune financiare, iar critica privește doar aspectele administrative (ca și lipsa independenței Agenției).

Dacă nu s-ar limita la atât, Uniunea Europeană ar trebui să critice și alte legi din alte state membre care limitează libertatea informației și cea a comunicării, dar acest lucru ar încălca principiul suveranității naționale.

În Europa se construiește un ”internet of holes”, un ”internet al golurilor”.

Språkkommentarer:
lege referitoare la = lag som berör/rör
nici jurnaliștilor nu le place = journalister gillar inte heller (dubbel-negation och ett dativ(!))

Frihandelsavtal 3: Konfliktlösningsmekanismer

Innan man läser den här texten bör man ha knatat sig igenom Frihandelsavtal 1 och Frihandelsavtal 2, helt enkelt för att jag försöker lägga upp en struktur som förklarar för läsaren hur jag tänker kring frihandelsavtal och inom vilka referensramar jag tolkar frihandelsavtal. Jag har förresten beretts en plats i Europaparlamentets utskott för handelsavtal så det här kan till och med komma att bli relevant för min framtida politiska gärning.

Tolkning och giltighet av innehållet

Internationell rätt har den egenheten att den fungerar mestadels via konvention. Eftersom det inte finns någon världsregering finns det ju nämligen ingen som kan verka i egenskap av slutgiltig rättsskipare – om man bryter mot en avtalsförpliktelse finns det inget överhuvud som kan hålla en till svars för det lidande man eventuellt orsakat andra avtalsparter. Under ett avtal som GATT 1947, som byggde på frivilliga överenskommelser och frivillig implementering, gör det inte så mycket, men när man tänker sig andra större system, som Världshandelsorganisationen (WTO), som ju bygger på obligatoriska förpliktelser för de underskrivande staterna, kan det vara på plats med ett konfliktlösningssystem. En metod för avtalets parter att lösa konflikter om avtalets innehåll och tolkning sinsemellan utan att först behöva grubbla för mycket på inom vilken jurisdiktion en sådan konflikt ska lösas.

WTO:s konfliktlösningssystem heter Dispute Settlement Body (DSB). Denna institution tillsätter så kallade arbitration panels, eller skiljenämnder, som består av internationellt erkända experter i internationell handel som enligt stadgan ska vara av varierat geografiskt ursprung (i WTO:s början, och fortfarande, fanns och finns det dock en dominans av experter från USA och andra länder på norra halvklotet eftersom vi helt enkelt har en längre tradition av studier i ämnet än i många utvecklingsländer).

De parter som driver processer mot varandra i WTO:s skiljenämnder är länder. Till exempel har Ecuador och USA gemensamt drivit process mot Europeiska gemenskapen/EU för att åstadkomma en förändring i hur EU definierar importtullar på bananimporter (det här var en av mina första erfarenheter med skiljenämnder i WTO, och jag är svenska Geneverepresentationen evigt tacksam för deras koncisa förklaring av bakgrundshistorien). Canada och USA har också drivit process mot EU för att få till stånd en förändring i EU:s regelverk för import av kycklingkött (dock inom ramen för ett avtal om fytosanitära åtgärder, som är ett sånt där plurilateralt avtal jag nämnde i förra bloggposten). I normalfallet är det ett företag i någon av de klagande länderna som till den nationalstat i vilken den har hemvist tagit ett klagomål om orättvis behandling från den svarande nationalstatens sida som i detta fall, då en guatemalansk betongtillverkare för sin regering påtalat orättvisa kontraktsvillkor i Mexiko, i strid mot avtalet.

Det är idag förhållandevis vanligt att omfattande frihandelsavtal innefattar interna mekanismer för konfliktlösning, det vill säga konfliktlösningsmetoder som är definierade inom avtalet självt. Alternativet hade ju annars varit att man vid konflikt om avtalets införande eller faktiska innehåll hade gjort antingen ingenting eller att de stridande parterna (företaget och svarandelandet) fått mötas i någon redan befintlig domstol som ju i så fall skulle kunna misstänkas för att vara jävigt till fördel för den part som har sin hemvist i landet i fråga. För lite mindre omfattande handelsavtal händer det ibland att man anger DSB som konfliktlösningsmekanism, det vill säga, hänvisar stridande parter till en redan befintlig organisation men som ändock är definierad och upprättad på internationell nivå, i teorin utan inblandning från avtalsparterna. Skiljenämnder är för övrigt också vanliga vid större handelsavtal mellan helt privata parter, det vill säga avtal där ingen nationalstat är inblandad. Det har att delvis att göra med att man vill säkerställa sig om en opartisk process, men också för att man vill hålla konflikten utanför det offentliga (jämför med DSB:s skiljenämnder som jobbar helt öppet) samt spara tid (det tar nämligen tid att vänta på det allmänna rättsväsendet).

Sydkoreaavtalets kapitel 14 definierar ramverket för konfliktlösning inom avtalet. Det är baserat på WTO-avtalets DSB-processer. ACTA-avtalets kapitel 5 definierar till exempel en kommitté som ska övervaka de undertecknande staternas uppfyllande av avtalets villkor och föreslå eventuella förbättringar de kan komma på. En egentlig konfliktlösningsmekanism är det inte och skulle det bli faktisk konflikt lär man fortfarande behöva vända sig till domstol. En övervaknings- och konfliktlösningsmekanism liknande den i ACTA kan man hitta i EU:s avtal med Japan om samarbete i tullfrågor från 2008 (artikel 21). Det kan vara värt att lägga märke till att ACTA-avtalets övervakande kommitté har fått fler befogenheter än den EU-japanska, bland annat möjligheten att självständigt inhämta expertutlåtanden och göra förändringar i avtalet. Min gissning är att det har att göra med dels att USA varit part i ACTA, och USA har en längre tradition av att driva politik genom handelsförhandlingar än EU (som ju egentligen inte haft administrativ befogenhet att driva handelsförhandlingar på den här nivån särskilt länge), men också att ACTA är ett avtal mellan fler parter än två vilket gör att utvärdering och uppdatering av avtalet är en svårare och mer tidsödande process. Det är ju fler parter än två som ska komma överens och precis som över allt annars i samhället är det svårare att enas kring samma mål ju fler man är – man försöker gardera sig mot situationen att en konflikt om en petitess skulle uppstå utan att man har möjlighet att snabbt korrigera petitessen.

Vill man ha effektiv konfliktlösning kan ett sådant system i plurilaterala avtal vara bra. För insyn och demokratisk påverkan är det dåligt.

Ansvarsutkrävande och prejudikat

När en skiljenämnd definierad i ett handelsavtal gjort ett utlåtande om avtalets tolkning är det i teorin bindande för de underskrivande parterna. I verkligheten går det naturligtvis att bortse från utlåtandet om man är en så pass stark aktör ekonomiskt att de andra parterna inte har råd att utkräva sanktioner (det här är det huvudsakliga problemet med bilaterala avtal – den starkare avtalsparten är i regel så överlägsen sin medundertecknare att den senare inte har någon möjlighet att utkräva ansvar även om den först nämnda parten skulle felat), men låt oss ändå anta att dessa skiljenämnder faktiskt är en form av domstol, utanför våra vanliga juridiska system och bortkopplade från statsapparaten men som kan skapa bindande juridiska dokument som påverkar våra relationer med omvärlden och vår politiska handlingsfrihet.

En mer ortodoxt marknadsliberal person kanske i denna situation skulle hävda att det ju är bra att kontrollen över marknaden fråntas politiker på nationell nivå och att man inte kan jämställa saker som välfärdspolitik, skattepolitik och införsel av varor på marknaden med varandra. Men Kanadas och USA:s vinst över EU om kycklingköttet på fytosanitära grunder visar att så inte är fallet – EU måste acceptera importer av kanadensiska och amerikanska klorbehandlade kycklingar, eftersom EU inte lyckats bevisa att sådant kött skulle kunna vara skadligt för människor. Eftersom klorbehandling av köttet efter det att kycklingen slaktats gör att det blir mindre viktigt att hålla kycklingen vid god hälsa under själva uppfödningsprocessen går beslutet alltså emot EU:s djurskyddslagar.

Problem och lösning

Nu på morgonen läste jag en besynnerlig debattartikel. Besynnerlig eftersom den tar upp ett problem och presenterar en lösning, men lösningen och problemet är inte relaterade till varandra.

Kristdemokraternas ungdomsförbunds ordförande Aron Modig skrivit en artikel om hur man ska minska antalet proffspolitiker. Han menar att de flesta statsråd idag har relativt låg utbildningsnivå, liten eller ingen yrkeslivserfarenhet men däremot lång erfarenhet av politiskt heltidsarbete. Framväxandet av politikerklassen menar han kommer undergräva förtroendet för politiker.

Modigs reformförslag är helt obegripliga. Hans kritik riktar sig mot statsråd, det vill säga människor anställda i regeringens olika departement, medan hans reformförslag enbart rör riksdagen, som alltså inte är befolkad av statsråd utan av folkvalda politiker.

De riksdagsledamöter som är uppväxta i politikerklassen är företrädelsevis unga människor, medan människor som haft andra yrken företrädelsevis är lite äldre. Varför? Jag skulle gissa tidsbrist. Det tar tid att bygga upp förtroende hos sina medmänniskor och om man vid sidan av sitt politiska arbete ska ha ett heltidsjobb i en helt annan sektor måste man helt enkelt sprida ut den tiden över ett mycket större antal år än om man bereds möjligheten att på heltid jobba upp sitt förtroendekapital. Ett sådant förtroende förvärvar man dels hos partikamrater, och dels hos väljare och det bästa sättet att förvärva förtroende är att träffa folk i egen hög person. Sådant tar tid.

Jag får utgå ifrån att Aron Modig, likt resten av världen, tycker att det är bra att även unga människor kan bli representanter i folkvalda församlingar. Jag har i sådana fall ett motförslag: vi bör genast avstyra en stor mängd statliga forskningspengar till uppfinnandet av teleportörer. Medan mötet med medmänniskorna för den samhällsengagerade medborgaren naturligtvis fortfarande kommer att ta tid, kan vi när teleportörerna blivit samhällets huvudsakliga transportmedel i alla fall kraftigt begränsa den mängd tid människor behöver lägga på att transportera sig mellan sådana möten.

Kategorier:Allmänt, Svensk politik

Mitt stöd för Schibbye och Persson

Svenska journalistförbundet har startat ett upprop för journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. Så här såg mitt brev till regeringen ut.

Förutsättningarna för journalister i världen har blivit sämre de senaste åren, varnar rapport efter rapport. Alldeles nyligen har två svenska journalister, Martin Schibbye och Johan Persson, dömts till elva års fängelse i Etiopien för olaglig inresa och förberedelse för terrorbrott. När svenska regeringen nu, efter många vändor, slutligen bestämt sig för att deras uppdrag i Etiopien faktiskt varit journalistiskt och att deras frigivande är av hög prioritet är det också läge att lägga handling bakom orden.

Journalisternas verksamhet är nämligen inte bara hotad i krigsutsatta områden som Etiopien. Även på hemmaplan här i Europa minskar journalisternas rörlighet och möjligheter till kritisk granskning, bäst representerat av händelseutvecklingen i Ungern under det senaste året. Inte bara av utrikespolitiska skäl, utan även inrikespolitiska, är det extra viktigt att Sverige tydligt markerar att detta är en utveckling vi inte vill se.

Därför är det helt avgörande att regeringen gör allt i sin makt för att se till att dessa journalister kommer tillbaka till Sverige som fria medborgare så fort som möjligt.

Jag är övertygad om att Sverige kan ta bättre vara på sitt arv och rykte som förespråkare för mänskliga rättigheter och demokratiska friheter. När jag reser i världen konfronteras jag ständigt med bilden av Sverige som ett land som står upp för journalisters friheter, självbestämmanderätt och självförverkliganderätt. Även om jag är besviken på regeringens saktfärdiga respons i den här frågan, och gärna släpper både en och annan syrlig kommentar om hur pass välförtjänt Sveriges rykte egentligen är nu för tiden, vill jag gärna tro att regeringen har en massa krut att lägga på journalistiska rättigheter och att de faktiskt kommer göra det också.

Referensramar 2: att använda slang i media

Gott nytt år alla. Här kommer en anekdot.

Det måste ha varit någon gång under hösten 2008 som jag började titta mig omkring på nätet efter spanskspråkig science fiction. Jag hade just börjat läsa första kursen i spanska på Lunds universitet (SOL-centrum, institutionen för romanska språk) och tänkte att det kunde vara ett lättsamt och roande sätt att ta till sig mer av det spanska språket. Science fiction domineras väldigt, i Sverige och i resten av världen, av den nordamerikanska pulp-traditionen, men jag
tänkte ändå att jag kanske skulle hitta någonting intressant.

Jag hittade La gran historia de novelas de a duro av José Carlos Canalda, en valenciansk kemist tillika science fiction-fan som skrivit en bok om spansk kiosklitteratur i science fiction-äventyrens förtecken publicerad under Franco-diktaturens 1950- till 70-tal.

José Carlos Canalda beskriver sin egen relation till science fiction under sin uppväxt, så väl som science fiction-böckernas roll och identitet i ett moraliskt censurerande samhälle. Han beskriver böcker, författare, omslag, och hur handlingarna styrdes dels av hur regeringens censurmyndigheter dikterade, men dels efter hur förlagen trodde att böckerna bäst skulle marknadsföras (man kan skriva mycket om detta och jag har redan tidigare lyckats arbeta in några av
Canaldas observationer i bloggposter). I en särskild del av boken hittade jag ordet ”nosotros benjamines”, vilket betyder ungefär ”vi unga pojkar” (egentligen ”vi som var sistfödda i våra respektive familjer”). ”Benjamí­n” i det här fallet kommer från Bibeln, närmare bestämt Första Mosebok 35:18 och bibelkaraktären Jakob (Benjamin är dennes yngste son från äktenskapet med Rakel). Samma referens går att återfinna i den amerikanska rapparen Lauryn Hills låt Doo-Wop (That Thing) från 1998.

De senaste dagarna har jag haft anledning att fundera på hur man ska uttrycka sig, och vad man signalerar när man uttrycker sig på vissa sätt. I Canaldas och Hills fall lär los benjamínes ha att göra med deras bakgrund i religiösa grupperingar (både Spanien och USA har mycket starkare kristna traditioner än till exempel Sverige). För mig ligger kopplingen mellan en enstaka namnreferens och en biblisk personlighet väldigt långt borta.

Uttryck som ”fett fail” (uruselt, dåligt), ”ce tare” (coolt, häftigt), ”chido”/”guay” (coolt, häftigt) och ”voor de lol” (för att det är kul) lär säkerligen för andra vara likaledes främmande. Det har jag inte haft för anledning att grubbla på för mycket de senaste ären. Jag är själv något av en mem-motståndare: jag gör inga frivilliga eller konsekventa referenser till Caturday eller longcat. Nyan-cat framstår för mig som vilken annan repetativ pop-muzak som helst (Muzak var ett amerikanskt bolag som gjorde hissmusik, alltså musik ämnad att sätta bakgrundsstämningar snarare än att lyssnas på direkt. De har gått i konkurs nu, men meningen med referensen i det här fallet är alltså att det många populärmusikaliska låtar går att lyssna till passivt i bakgrunden – de är inte tillräckligt störande för att man ska söka sig bort från dem, men inte tillräckligt bra för att man ska söka sig till dem. Valfri populärmusikalisk radiostation utgör bra exempel).

Jag gör alltså en resa mellan en miljö där jag har varit hopplöst efter och o-cool, som vägrar ta till mig alla dessa moderna 4chan-uttryck, till en miljö där ett uttryck jag själv trodde var väl rotat i det svenska språket sedan åtminstone mitten av 1990-talet (superlativet fett) tydligen är alltför informellt. Samtidigt ihärdar många i att det är mycket viktigt att uttrycka min personlighet och inte framstå som talare av kanslisvenska. Jag är inte vald för att vara byråkrat, och jag är inte vald för att ursäkta min brist på handling med att jag genomlevt ett genomförandeunderskott under föregående verksamhetsår. Det är viktigt att vara ung och ha personlighet/stil (jodå, jag minns nog hur svenska ledarsidor prisade min hockeyfrilla anno 2009) för det finns en sån brist på människor med personlighet och karaktär och ungdom i folkvalda församlingar. Jag har fått nya perspektiv på mina rädslor och orosmoln från sommaren 2009 då jag i en debattartikel i Expressen snarare verkade bekymra mig för hur man väljer rätt gafflar vid middagsbordet (den yttersta först).

Kanske tar det tid att landa i en mediapersonlighet eller för den delen social karaktär i förhållande till nya kollegor med ny bakgrund. När jag under en social middag med förtjusning försökte förklara att jag hittat Rumäniens svar på bash.org (det svenska svaret på bash.org heter för övrigt warpdrive.se — de är citatdatabaser där människor har gjort dråpliga, roliga eller pinsamma uttalanden som sedan förevigas av deras chattkamrater) möttes jag av frågetecken och en vänligt menad ironiskt kommentar om min överdrivna nördighet från en av mina arbetskamrater. Kanske var rumänsk science fiction inte rätt kulturella referens att göra i SVT, utan jag skulle ha nöjt mig med att diskutera Mircea Cărtărescus verk (som översatts till svenska och hyllats i svenska medier) och hur de mottas, och hur den svenska publikens mottagande av hans böcker mottas, i rumänsk kulturpress (Dilemateca finns inte online, men andra kommentarer kan man hitta här). Kanske är det bäst att låtsas som att mitt kulturella universum kretsar kring Sverige, Hassans busringningar från 1990-talet och Imperiets fantastiska låt Jag kan inte leva utan dig och att anledningen till att jag hoppas kunna arbeta med kulturfrågor i EU är att jag sätter Sverige i centrum. Författarfonden och biblioteksersättningen, potentiella svenska kompromisser på export till ett av upphovsrättskonflikter plågat europeiskt biblioteksväsende?

En döv man satt vid en vägkorsning och täljde skaft till yxor. Då en resenär anländer till korsningen stannar han och frågar den döve mannen vilken av vägarna som bär till Motala. Men då mannen inget hör utgår han ifrån att resenären istället frågat vad han håller på med, och svarar ”Goddag, yxskaft.”