Släpp läkemedlen fria!
Jag fick in en debattartikel i UNT, det är kul. För online-arkiveringens skull klistrar jag in den nedan, men debattera den gärna på unt:s sida, så når det fler.
—–
Vi anser att det inte är rimligt att patienter i Sverige idag ska nekas mediciner som finns tillgängliga, det är heller inte rimligt att läkare ska behöva göra budgetmässiga överväganden om vem vi har råd att vårda. Det är heller inte samhällsmässigt rimligt att avstå från att använda de bästa medicinerna.
När väl forskningen är gjord, testningen är klar och medicinerna är redo att användas har vi som samhälle redan tagit kostnaden. Om vi inte använder medicinerna så kan vi ändå inte få tillbaka det arbete som vi lagt ner. Det är ungefär lika dumt att forska fram nya mediciner och inte använda dem som att bygga en bro och inte använda den för att den var så dyr att bygga.
Men budgetarna då, de spricker ju om så dyra mediciner ska betalas? Ja, budgetar spricker med dagens system. Vi, och resten av Europa, finansierar idag vår läkemedelsforskning genom patent. Staterna ger ensamrätt till läkemedelsbolag, betalar ett ordentligt överpris per dos under 20-25 år, och läkemedelsbolagen använder en del av de intäkter det ger till forskning. Piratpartiet har länge kritiserat läkemedelspatenten för att de är ett ineffektivt sätt att finansiera forskning och för att de förvägrar mediciner till världens fattiga. Vi kan nu konstatera att till listan kan läggas att vi forskar fram mediciner som sedan vi i den rika världen knappt har råd med.
Vi föreslår istället att vi i Europa går över till att direktfinansiera forskningen och sedan släppa resultaten fria. Det finns en modell som kallas de-linkage som har diskuterats av Världshälsoorganisationen WHO. Det finns färdiga förslag som har stöd av många länder tredje världen, som till och med har erbjudit sig att betala en del av utvecklingskostnaderna ifall vi byter finansieringssystem. Men det finns också ett motstånd, inte minst från USA, och det finns försök att binda upp Europa på patentvägen, framförallt genom handelsavtal som ACTA och TTIP. ACTA har vi stoppat nu, men TTIP förhandlas fortfarande.
Om vi vill ha tillgång till mediciner för alla patienter, hjälpa resten av världen och rädda våra sjukvårdsbudgetar behöver vi gå över till direktfinansierad forskning av mediciner i EU. Allt som krävs är politisk vilja till förändring och vi kan alla påverka vad EU vill när vi röstar i Europaparlamentsvalet i maj.
Mårten Fjällström
Amelia Andersdotter
Stenskott 
Det här är så bra att bli påmind om! Jag hade glömt den här anledningen till att rösta på Piratpartiet till parlamentet.
Nu letar jag efter flattr-knappen. Var är den?
Ja, just det, det borde jag ju ha. :)
Ju mer jag ser av läkemedels-Sverige desto mer övertygad blir jag om att det behövs en ordentlig reform. Det är också roligt att den idéen börjar ta fäste på lite olika ställen.
Hur är det med logiken? Om den som satsar miljarder inte får betalt, varför skall han då satsa på att utveckla en ny medicin? Det utvecklas således inga nya mediciner för vare sig den rika eller fattiga världen.Någon måste betala utvecklingskostnaaden så medicinen blir int billigare med en annan finasieringsmodell. Det finns inga uthålliga höga vinster i läkemedelssvärlden, vilket alla nedläggningar visar – faktum är att svenska forskningen lever på riskmedel. Alla samhällsekonomiska kalkyler som gjorts visar entydigt att medicinpatenten är gynnsamma.
Självklart kan man satsa på ett planekonomiskt system för läkemedelsutveckling, men erfarenheten är inte god – Hur många orginalläkemedel utvecklades i Sovjetunionens 70 år?
För Sverige vore det en katastrof eftersom politikerna som fattar beslut om medelsfördelningen givetvis kommer att gynna den egna nationen. Sverige har idag tack vare riskkapitalet betydligt större forskning &Utveckling än vad som motsvarar vår BNP.
Visst måste systemet hela tiden utvecklas – så handlar det till exempel i dag inte enbart om patent utan myndigheterna ger marknadsexklusivitet för att få till stånd en önskvärd utveckling. Jag antar att även dessa stöd mekanismer också skall stoppas enligt piratpartiets princip om ett helt förstatligande.
Däremot är det helt korrekt att marknadsekonomin inte styr resurser till en icke betalande marknadsnischer (t.ex u-landsmedicin, mediciner med extremt hög kommersiell/teknisk risk)
Där kan planekonomiska grepp/ politiska direkta resursallokeringar vara nödvändiga som komplement.
Om nu piratpartiet på nytt skulle börja driva patentens avskaffande, vilket väljarna tar helt avständ ifrån, så kan man nog säga farväl till EU parlamentet. Detta ger inga röster!
Slälvmål
Hej Rutros, det var ett tag sen sist.
Läkemedelsmarknaden är en ganska speciell marknad, där slutkonsumenten – patienterna – har ganska lite att säga till om, och de avgörande besluten idag fattas mellan staten och respektive läkemedelsbolag. För att avgöra vilka läkemedel man ska köpa in – dvs i Sverige vilka som ska få finnas inom läkemedelsförmånen – använder man modeller. I Sverige är det TLV som räknar, och de använder en modell med QALY, Quality adjusted life years, för att räkna ut vilka läkemedel som staten kommer betala för. Andra länder har liknande modeller och läkemedelsföretagen har hälsoekonomer som räknar på vilka läkemedel som är lönsamma. Att ersätta den marknaden med att tex använda på förhand uppställda belöningar för nya läkemedel innebär en större transparens, men jag har svårt att se att det är ett större inslag av planekonomi än dagens marknad.
Om man av någon anledning vill ha kvar patent inom det här området så går till och med det, då kan man införa tvångsinlösen och överföring till public domain av de patent som som belönas. Staterna betalar då en engångssumma, istället för att betala per piller, och man betalar precis som idag bara för de mediciner man anser uppfyller de planerade målsättningarna. Och man slipper de problem som är förknippade med att läkemedelsbolagen får betalt per piller.
Jag uppfattar De-linkage , som en pristävlan , där vinnaren tar hela potten och får betalt vare sig läkemedlet säljs eller inte. Jag tycker det är ett möjligt komplement för områden där marknaden trots patent eller marknadsexklusivitet inte vågar satsa.
Det finns dock en stor nackdel om dessa i vissa fall nödvädiga insatser skulle införas generellt och det är att incitamentet för vidareutveckling och att ta fram konkurrerande substanser försvinner. Enfald är aldrig bra.
Kanske är vi överens? om att det i den modellen inte finns något stöd för att som du säger att samhället skall direktfinansiera forskningen (läkemedelsutvecklingen).
Jag ser i och för sig inte den stora vitsen med att QALY beräkningen görs centralt innan prissumman sätts upp eller senare av landstingen. Jag tror till och med vi får fler läkemedel med dagens system så länge vi rör oss inom den normala marknaden.
Det viktiga för mig är att vi skiljer finansieringen av forskningen från tillverkningen. Proportionerna på hur mycket som är i förväg (och det finns en sådan del idag i form av universitetsforskning), och hur mycket som är i efterhand tror jag man kan diskutera vartefter. Jag misstänker att att de stora läkemedelsbolagen tillämpar planekonomi internt eftersom storföretag brukar göra det, och enligt Värdet av läkemedel (SNS förlag) är de stora framförallt på grund av svårigheterna att förutsäga framgångarna. Storleken ger en finansiella stordriftsfördelar och minimerar konkursrisken. Om det är interna planekonomier så är det mycket möjligt att det skulle ge mer resultat med annan fördelning på den statliga och den privata planekonomin. Men det är en senare fråga, det viktigaste just nu är att hindra att TTIP binder in oss i den existerande modellen.
När det gäller särläkemedel – dvs de mycket dyra läkemedel för små patientgrupper som min artikel tar avstamp i – så råder redan idag institutionaliserad enfald. Skyddet för särläkemedel täcker utöver patent också ett skydd mot konkurrerande läkemedel, om de inte är substantiellt bättre.
Om man är överens om hur man ska mäta så ser jag inte vad hindrena skulle vara för att på samma sätt ha priser för förbättringar.
1.’Man måste skilja mellan universitetsforskningen och den 100x mer resurskrävande läkemedelsutvecklingen. De finns inga möjligheter för företagen att räkna hem universitetsforskningen, därför måste samhället ta ansvar för den delen.
2. Förstår inte varför det är så viktigt att skilja mellan läkemedelsutvecklingen och produktionen. Det görs redan idag. För några veckor sedan introducerades ett sådant företag på börsen. En stor leverantör åt Astra m fl.
Övertrampen som jag ser det sker av marknadsföraren, som med varumärken osv lägger hinder för konkurrensen
3. Planekonomi inom företagen en total missuppfattning. Det finns inga absoluta budgetar utan dessa är endast en räkneövning. Försäljningen kan inte styras men påverkar allt upp eller ner. Väsensskilt från planekonomi
4. Stordriftsfördelar i detta fallet är främst en fråga om finansiell riskspridning och i viss omfattning marknadsföring. Det är inte alls som vid övrig industri, där man kan prisa ut konkurrenter. Staten behöver i sig ingen riskspridning, men anslagen till ett visst läkemedel kommer att vägas mot Akasa,skattesänkningar eller åldingsvården etc. Marknadsekonomisystemet har inga sådan begränsningar så länge kalkylen ser bra ut flödar kapitalet. Det är därför som vi har haft en sådan fantastisk utveckling i livskvalitet och livslängd
Visst är det så att marknadsexklusivitet med eller utan patent ger företagen en chans att räkna hem stora investeringar. Kan man inte det sä sker den inte. Allt baseras på en volym/pris bild. Blir volymen för liten eller priset för lågt så går företaget i konkurs. Det är också ganska kort tid ca 10 år som gäller innan allt blir fritt.
Dilemmat som du tar upp är att patienten/landstingen inte vill betala det pris som är nödvändigt för att det skall gå ihop. Det som kan tyckas orimligt, är att så fort läkemedlet finns så ändras förutsättningarna i och med att rörliga kostnaden för att behandla en tillkommande patient ganska marginell. Men observera att om landstingen hade finnansierat utvecklingen på egen hand hade behandlingskostnade blivit nära exakt lika hög (vinsten efter räntekostnader skiljer, men skall givetvis avvägas mot den betydligt lägre effektiviteten statlig verksamhet. Man kan ju inte blunda för vad marknadsekonomin medfört i Kina eller Ryssland). Man tvingas i vilket fall som helt prioritera mellan olika diagnoser.
Med detta sagt så är det utan tvekan så att för vissa områden räcker inte dagens incitamentsystem. Altrnativet att förlänga exklusiviteten för att bättra på kalkylen är en dålig lösning. Jag tror istället på priser De-linkage eller en upphandling på samma sätt som när staten utvecklar försvarsmaterial.
Det är synd att piratpartiet inte längre haar ett strukturerat forum, där man på djupet kan analysera frågeställningarna bortanför ytliga slagord med och där ocksåutomstående kan bidraga.