Arkiv
Värdet av perspektiv
Jag har på jobbet läst ”Värdet av läkemedel” som i slutet av hösten kom ut på SNS förlag. Det är en slutrapport från ett forskningsprogram vid SNS, finansierat av läkemedelsbolag och vårdrelaterade myndigheter. Det är också läkemedelsbolag och myndigheter som finns representerade i projektets referensgrupp, och det märks. Rapporten har genomgående perspektiv från myndigheter och läkemedelsbolag. Andra perspektiv från patientorganisationer och vårdpersonalens organisationer saknas. De är synd, för det är ett gediget jobb som lagts ner, och slutsatserna hade kunnat bli intressantare med fler perspektiv.
Industrihistoria
Rapporten börjar med en historisk överblick över hur den moderna, reglerade läkemedelsindustrin uppstod efter neurosedynskandalen. Sedan följer den utvecklingen, som bland annat inkluderar svensk läkemedelsindustris uppgång och fall.
Rapporten identifierar fyra viktiga faktorer i de länder där det byggdes upp en läkemedelsindustri (s26):
- De biokemiska vetenskapliga framstegen. Utan framstegen i grundforskningen hade det inte funnits någon grund för att ta fram så många nya läkemedel.
- Den ekonomiska tillväxten under efterkrigstiden. Hos gemene man, försäkringar och offentliga system ökade viljan och förmågan att betala för läkemedel. Det skadade inte heller att befolkningen var relativt ung och arbetsför.
- Organisatoriska framsteg. Läkemedelsbolagen integrerade forskning från olika discipliner med de resurser som krävdes för att leverera och sälja mediciner.
- Samarbete med reglerande myndigheter och sjukvården. Läkemedelsindustrin och reglerande myndigheter tog fram krav på nya läkemedel och de nödvändiga studierna genomfördes i samarbete med sjukvården.
Sverige är ett av de länder som bygger upp en läkemedelsindustri under denna tid.
Men de här faktorerna har ändrats över tiden. Författarna pekar inte ut någon brytpunkt, men runt 1990 verkar främst faktor ett och två förändrats (s29). Efterkrigstidens ekonomiska framgångssaga har avbrutits och betalningsviljan sjunkit. Samtidigt har det blivit svårare att ta fram storsäljare.
Banbrytande framsteg har redan gjorts där det var relativt enkelt som inom hjärt- och kärlsjukdomar. Där konkurrerar nya läkemedel med etablerade och behöver vara betydligt bättre för att motivera ett högre pris. Inom andra sektorer där nya läkemedel fortfarande är banbrytande, som inom cancervård är svårigheterna istället att riskerna att misslyckas är stora. De mediciner som når marknaden är i ökande grad riktade till små patientgrupper, och det är inte alltid klart att betalningarna kommer täcka kostnaderna för både de läkemedel som når marknaden, och de misslyckade projekten. Läkemedelsindustrin svarar på de ökade finansiella riskerna genom större och större företag som har lättare att slå ut alla misslyckanden på de få lyckade projekten. Sammanslagningarna drivs av behovet av finansiella stordriftsfördelar, inte forskningsmässiga (s44).
På kundsidan sker också förändringar. I takt med att nya mediciner används av färre patienter, och läkemedelsbolagen därför slår ut utvecklingskostnader på färre doser, blir nya mediciner dyrare. Besluten om betalning flyttas i hög grad från läkare och patienter till de organ som beslutar om finansiering. Det blir läkemedelsjättar i förhandling med subventionerande myndigheter som beslutar vilka mediciner som finns tillgängliga till ett överkomligt pris.
Det är också här svensk läkemedelsindustri slutar att vara särskilt svensk. Sverige är en liten marknad och de svenska bolagen blir uppköpta. Med tanke på hur mycket vikt rapporten lägger vid det handels- och industripolitiska värdet av att ha en läkemedelsindustri hade det varit bra om den processen hade belysts mer. Vi får i alla fall veta att den europeiska andelen av den globala läkemedelsforskningen sjunkit sedan 1990, framförallt till förmån för USA. Så långt industrihistoria.
Värde, kostnader och beslut
Bokens mitt spänner över hur värde och kostnader uppskattas idag, och de beslutprocesser som används för att besluta om läkemedel ska användas eller ej. Värt att notera är att strukturen är komplicerad, andra europeiska länder har annan men väsentligen lika komplicerad struktur och att det finns viss europeisk samordning genom European Medicines Agency. De perspektiv som syns är genomgående läkemedelbolagens intresse av att få betalt, sjukvårdsmyndigheternas intresse av att få tillgång till nya läkemedel, men samtidigt att betala så lite som möjligt samt slutligen det näringspolitiska intresset av mer forskning och tillverkning av läkemedel i Sverige.
Hur ska nya läkemedel finansieras?
I kapitel sex kommer så man så till kärnfrågan, hur nya läkemedel ska finansieras. Här kommer man in på en fråga som borde vara central, nämligen vilken samhällsmässig nytta man når genom att neka patientgrupper tillgång till existerande läkemedel. Tiden som lagts ner på att ta fram och testa läkemedlet får man ju inte tillbaka, inte heller sänder det någon väsentlig marknadssignal då marknadsstrukturen med globala läkemedelsbolag finns där just för att framgångsrik forskning är så svår att förutsäga. Boken tar upp exemplet med Dupuits bro, där värdet av kollektiv nyttighet – som en bro eller ett läkemedel – blir som störst när så många som möjligt kan använda den. Sedan släpps den tråden och man går tillbaka till att granska nuvarande struktur. Här har man alltså en öppning till att det vore samhällsmässigt rationellare att ge tillgång till alla testade och säkra läkemedel. Jag tror att det hade varit svårare att bara släppa det om man hade haft med patientperspektivet.
Istället argumenterar författarna för behovet av prissättning på basis av tillfört värde. En argumentation som visserligen är intressant, men bara om man accepterar att den modell de presenterat som samhällsmässigt bäst tyst lämnas åt sidan. Eftersom det tillförda värdet varierar vill författarna ha en flexibel lösning där uppköpare och läkemedelsbolag gör upp om hemliga rabatter, något som i viss mån existerar idag i Sverige och som har gått framåt på andra håll i Europa. Författarna är rent negativa till referenspriser där länder är tydliga med vad de betalar, eftersom det förhindrar prisdiskriminering och pressar intäkterna för läkemedelsbolagen. Här är läkemedelsbolagens perspektiv uppenbart, medan myndigheterna har flera olika. Myndigheterna vill ha fram innovativa läkemedel, vill att Sverige ska ligga i framkant vad gäller utveckling, men de vill också inte betala för mycket så att budgetar kan hållas. Läkemedelsbolagens perspektiv dominerar därför föga förvånande denna bit, och de vill gärna ha hemliga avtal och stora intäkter.
Bokens förslag
Boken avslutas med slutsatser och fem förslag. Dessa speglar i hög grad de ingående perspektiven.
- Sjukvården bör ta större ansvar för registrering och sammanställning av data från klinisk praxis, som underlag för beslut.
- Analyser av regionala skillnader för att kartlägga anledningar till och konsekvenser av över- och underanvändning av läkemedel.
- Gemensamma beslut om pris och användning för sjukhus och apotek. På sikt även annat än läkemedel.
- Landstingen tar över kostnaden för apoteksläkemedel som staten har idag, istället skapas en statlig pott för nya innovativa läkemedel.
- Samordna resurser för värdering och införande av nya läkemedel till staten.
De två första förslagen är förslag för att ge sjukvårdsmyndigheter bättre beslutsunderlag, vilket är något som sjukvårdsmyndigheter naturligtvis vill ha. Men det innebär inte att det är en effektiv åtgärd för bättre vård. Jag var nyligen på ett intressant seminarium med Anders Ekholm, före detta chefsanalytiker på Socialdepartementet. En av hans poänger var att sjukvård i hög grad är hantverksmässig verksamhet. Det är lätt att påverka vilka blanketter personalen fyller i, men vården sker i mötet mellan vårdpersonalen och patienterna och de möten är svåra att påverka. Om det perspektivet hade funnits med, hade det funnits bättre underlag för om förslagen faktiskt skulle påverka vårdens kvalité.
De tre sista förslagen är en omfördelning av kostnader och ansvar mellan myndigheter. De ter sig vettiga, vilket säkert hänger ihop med de relevanta myndigheterna är representerade i referensgruppen.
Andra förslag är möjliga
Om vi utgår från de olika intressen som finns med men i en mindre framträdande roll, finns det flera potentiella förslag.
Handelspolitik
Det uttrycks en oro att Sveriges roll som stor läkemedelsexportör är under avveckling. Visserligen exporterar vi mycket mer än vi importerar men klyftan däremellan minskar. Eftersom vi har större makt över våra egna inköp än andra länders, skulle vi kunna centralisera inköpen av alla läkemedel och därmed förhandlingarna. Staten har rimligen en bättre förhandlingsposition än tjugotvå olika landsting, och genom att minska importkostnaderna kan vi öka handelsöverskottet på läkemedel.
Näringspolitik
Behovet av läkemedelsutveckling i Sverige finns med som en av de röda trådarna. Författarna släpper den på slutet och konstaterar att det inte ligger inom uppdraget. Om vi ändå tittar på vad de säger kommer några intressanta saker fram. På några olika ställen framhålls vikten av att läkemedelsbolagen får betalt så att de kan forska, tex i diskussionen referenspriser, eller när de på sidan 90 fastställer vikten av ett fungerande patentsystem (utan att diskutera några alternativ). Men hur mycket bolagen får betalt är i författarnas egna analyser av underordnad betydelse för lokaliseringen i ett visst land.
Om man följer författarnas historik var betalningsvilja viktigt under perioden fram till 1990 då läkemedelsbolagen var nationella, men inte efter det. Då är det istället kombinationen av färre lönsamma läkemedel och betalning över lång tid från patent som driver fram den rådande strukturen med internationella läkemedelsjättar. I sin tur får man anta att dessa bolags interna beslutsstrukturer lokaliserar verksamhet, och det verkar inte bero på betalningsvilja.
Om man tittar på de kvarvarande faktorerna, så är organisatoriska framsteg inom bolagen inte något som borde påverka hur mycket verksamhet som sker i Sverige, nu när bolagen är internationella. Återstår samarbete med sjukvården och vetenskapliga framsteg. Här brukar svårigheterna för bolag att samarbeta med flera landsting framhållas. Det är säkert en realitet, frågan är hur stor effekt det har. Återstår vetenskapliga framsteg, dvs att öka den offentliga forskningen i hopp om framsteg. Det här är författarna inne och nosar på på sidan 30 där vi får veta att nya organisationsformer runt forskning med ”öppen innovation”. Tyvärr utvecklar de inte den tråden.
Optimera samhällsnytta, använd alla mediciner
Ett annat perspektiv författarna är inne på är att samhällsmässigt är det effektivaste att använda de mediciner som ger bäst verkan. Den egentliga kostnaden för samhället är inte räkningen till läkemedelsbolaget utan den tid, energi och material som lagts ner för att forska fram medicinerna. Detta skulle kunna avspeglas i att inte ha några gränser för hur många kvalitetsjusterade år per krona en medicin behöver ge, utan bara försöka använda de mediciner som ger bäst effekt. Fast risken för att budgetar spricker då? Ja, den finns där (även om Danmark verkar klara det genom att vara bättre på att använda billigaste alternativet på generika). Men än sen då, det här är forskning som föreslår ändring av strukturer. Om budgetar spricker på det samhällsmässigt bästa alternativet, då är det dags att se över strukturerna och allokeringen av budgetar, för då innebär dagens struktur att vi styrs till samhällsmässigt dåliga beslut på grund av dagens struktur.
Om vikten av att våga
När jag läste historia fick vi ett råd jag tog till mig, att alltid dra slutsatserna så långt man tror de bär och lite till, för då får man en intressant diskussion. Där tycker jag författarna fegar lite och ger de säkraste och tryggaste förslagen. De hade säkert brett stöd i referensgruppen, men den var ju som vi sett ganska begränsad i urval. Boken, förslagen och diskussionen hade blivit intressantare om författarna följt sina resonemang till mer radikala slutsatser, och det är synd för grundarbetet är gediget.
Yahoo flyttar från London till Dublin, brittisk minister klagar på bristen på övervakning
Kul perspektiv den brittiska staten har. Övervakningen av användarna underminerar stort företags affärsmodell. Stort företag flyttar till mindre övervakningsintensivt land. Och vad klagar regeringen på? Jo, att det blir svårare för den brittiska staten att övervaka dem då. Man skulle kunna tro att företaget redan förstått det, med tanke på att de flyttar.
Säg nej till kameror på Stora torget!
Jag och Amelia fick in en debattartikel på UNT webb för några dagar sedan, som i korthet handlar om varför övervakningskameror som filmar valstugorna och vilka som kommer och går där inte kommer hjälpa ett dugg mot politiskt våld.
Problem och lösning
Nu på morgonen läste jag en besynnerlig debattartikel. Besynnerlig eftersom den tar upp ett problem och presenterar en lösning, men lösningen och problemet är inte relaterade till varandra.
Kristdemokraternas ungdomsförbunds ordförande Aron Modig skrivit en artikel om hur man ska minska antalet proffspolitiker. Han menar att de flesta statsråd idag har relativt låg utbildningsnivå, liten eller ingen yrkeslivserfarenhet men däremot lång erfarenhet av politiskt heltidsarbete. Framväxandet av politikerklassen menar han kommer undergräva förtroendet för politiker.
Modigs reformförslag är helt obegripliga. Hans kritik riktar sig mot statsråd, det vill säga människor anställda i regeringens olika departement, medan hans reformförslag enbart rör riksdagen, som alltså inte är befolkad av statsråd utan av folkvalda politiker.
De riksdagsledamöter som är uppväxta i politikerklassen är företrädelsevis unga människor, medan människor som haft andra yrken företrädelsevis är lite äldre. Varför? Jag skulle gissa tidsbrist. Det tar tid att bygga upp förtroende hos sina medmänniskor och om man vid sidan av sitt politiska arbete ska ha ett heltidsjobb i en helt annan sektor måste man helt enkelt sprida ut den tiden över ett mycket större antal år än om man bereds möjligheten att på heltid jobba upp sitt förtroendekapital. Ett sådant förtroende förvärvar man dels hos partikamrater, och dels hos väljare och det bästa sättet att förvärva förtroende är att träffa folk i egen hög person. Sådant tar tid.
Jag får utgå ifrån att Aron Modig, likt resten av världen, tycker att det är bra att även unga människor kan bli representanter i folkvalda församlingar. Jag har i sådana fall ett motförslag: vi bör genast avstyra en stor mängd statliga forskningspengar till uppfinnandet av teleportörer. Medan mötet med medmänniskorna för den samhällsengagerade medborgaren naturligtvis fortfarande kommer att ta tid, kan vi när teleportörerna blivit samhällets huvudsakliga transportmedel i alla fall kraftigt begränsa den mängd tid människor behöver lägga på att transportera sig mellan sådana möten.
Drakar och demoner
!!! Den här posten kommer kanske vara lite spoiler för människor som ännu inte spelat Dragon Age II så ni borde se upp för det (längst ner, fram tills ”ipkitten”-stycket är det clean) !!!
Efter att ha sett Emma Opassandes gästblogg hos Anna Troberg fattar jag plötsligt varför Dagens Arenas Anna Hedberg skrivit om moraldomstolen och ”politiker [som förr] hängdes ut för vidlyftigt taxiåkande på skattebetalarnas bekostnad [har bytts ut av] kokain som i dag får kvällspressen att slösa med trycksvärtan. [D]en som inte delar moralpaniken indirekt gör sig skyldig till knarkliberalism.”
Eller…. Ondska!!
Drakar, i bemärkelsen tidningar och media, kan vara knepiga. Även om man kan ursäkta mycket av vad drakar skriver och rapporterar (om våld, om sex, om människors privatliv) med marknadsmekanismer (”vi publicerar vad folk vill läsa” och ”what’s in the public interest is not necessarily in the interest of the public” är två talande och ett smart citat om media, det senare hämtat från Terry Pratchetts bok The Truth där William de Worde far in i Ankh-Morpork med blottläggande av makten i sinnet) kan man säkert tänka sig att efterfrågan skulle se annorlunda ut om utbudet var annorlunda.
Medialagen i Ungern tidigare i år visar att medier är svåra att hantera politiskt – man vill inte förtrycka eller tysta någon, samtidigt som det är besvärligt och ett omak när någon sätter sig över rättssystemet genom att skapa ”moraldomstolar” eller på ett väldigt tydligt sätt markera att man inte alls respekterar någons lagstadgade rätt till privatliv. Eller, som de ungerska politikerna hävdade, ”orsaka rädsla genom snedvriden och överdriven rapportering om brottslighet och våld”. För så kan det ju visserligen vara, jfr Leif GW Perssons Sisyfoskamp mot våldsbrottsalarmismen.
Å andra sidan förbjöd Hugo Chavez bilder av döda kroppar i medier inför valet förra året och då verkade det ju som att Caracas med enkelhet var världens andra farligaste stad med ett mord per 1500 invånare.
IPKitten skrev här i veckan om utkomsten av fallet Mosley vs Media i Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter. Fallet gällde en ganska plågsam uthängning av en företagsledares sexuella experimenterande, och denne reagerade med att vilja ha ett notifieringstvång för tidningar som vill publicera grova saker om privatpersoner i strid mot deras rätt till privatliv. Det kommer även fortsättningsvis vara fullt möjligt för slingrande, vingklippta drakar att utan tillstånd publicera högst generande BDSM-videor, men
The conduct of The News of the World /…/ did come in for some ‘severe criticism’ from the Court (at [131]). In particular, the Court made reference to how the News of the World published photographs and video footage, obtained through clandestine recording, which undoubtedly had a far greater impact than the articles themselves. Further, the Court could see no possible additional contribution made by the video footage, which appeared to have been included merely to titillate the public and increase the embarrassment of Mr Mosley.
Själv har jag under ett par dagars spelande av Dragon Age II stött på ett annat infernaliskt problem som dock torde vara relaterat till någon form av demon: i ett av de första huvuduppdragen hittar man en statyett vars ursprung och egenskaper lämnas utan förklaring. Statyetten driver dvärgar till vansinne och har samma ursprung som världens förmodat enda Lugnade Dvärg. Den lugnade dvärgen är en självmotsägelse eftersom ”lugnandet” innebär bortkoppling från magivärlden som dvärgar av sin natur inte kan vara ihopkopplade med från början, men sitt lugn till trots lyckas han i samma underjordiska grotta som statyetten hittas förstena ett grottroll (jag vill minnas att någon kommenterade att försteningen inte kunnat åstadkommas med besvärjelseteknik).
Demoner tillhör magivärlden som dvärgar inte kan ha koppling till, men statyetten berör dvärgar så den lär ju inte vara demonisk. Hela statyettavsnittet i spelet är väldigt hastigt avverkat för att presenteras som en så pass central del av händelseförloppet och speluniversat (hela spelet är fyllt av små hintar och bitar av information, kommentarer från non-player characters, etc). Man hittar statyetten, dödar en stenmara, kommer hem. Pratar med en galen dvärg och upptäcker att övernaturlig ondska stannar i hans hus tills en sista bit statyett tagits därifrån. I slutstriden har statyetten, som till en början såg lite ut som ett horn, förvandlats till ett blodrött svärd som drivit en människa (<–!! människor också!!) till vansinne. Huvudkaraktären kommenterar på statyettens plötsliga skepnadsbyte men det utforskar inte närmare. Enligt en DA2-wikisida är det knight-commander Meredith själv som omformat statyetten till ett svärd.
Jag måste erkänna att jag blir lite irriterad på ett spel som presenterar en main plot utan att fullfölja den. Det är inte schyst. Små demoner vill jag också skicka till vem det än var som fick för sig att det är en bra idé att återanvända samma tre grottor i spelets samtliga grottuppdrag. Uppenbarligen är storyn tillräckligt bra för att jag ska bli lika statyettbesatt som dvärgar men… Nog känns det ganska taskigt att behöva peta sig igenom samma identiska kustlinjer 10 gånger, samma grottor ytterligare 25 och behöva använda samma fallucka 3 gånger fast under olika namn. Nejnejnej. Antingen leder den ned till kloakerna, eller till smugglarstranden eller är en hemlig passage till familjen Amells källare. Den kan inte vara alla tre på samma gång. Så svårt kan det inte vara att skapa tre falluckor på olika ställen.
Samlarböcker
I nederländska Cosmopolitan anno april 2011 berättar Lies Visschedijk, nederländsk skådespelerska och tillika huvudrollsinnehavare i filmen Gooische vrouwen: de film att hon för allt i livet inte kan begripa hur det kommer sig att hon inte läst klassikern Wuthering Heights av Emily Brontë.
Jag vet förstås varför hon inte läst boken: den är tråkig. Från första sidan till den trettionde (vilket är ungefär så långt jag någonsin orkat ta mig in) är det enda man lyckas se framför sig ett någorlunda tråkigt brungrått fotografi av ett 1900-talsengland utan förlåtande egenskaper. Jämför då med Herman Mellville’s Moby Dick, också en tråkig bok, som i alla fall håller läsarens intresse vid liv med löften om enorma och brutala vita valar djupt under havsytan (kapitel 21: Om valens vithet var en av mina milstolpar, äntligen val, tänkte jag, men det visade sig handla om vågskum, snö och andra vita saker som likt valar kan vara skräckinjagande).
Nej, ska man läsa Brontë-böcker finns det ju faktiskt två till att välja mellan och de är båda bättre och mer underhållande än Emily.
Mer underhållande än engelskspråkiga klassiker alla tider är däremot Kalle Anka. Under en orelaterad händelse igår påmindes jag om finska Piratpartiets Joonas Mäkinens imponerande Kalle Anka-samling. Serien är insamlad från och med årtal 1976 och det äldsta exemplaret således runt elva år(!) äldre än både mig och Joonas.
Det längsta jag hunnit samla på ungdomsböcker är nog Animorphsserien som jag innehar 27 delar av eller så. Animorphs är en typisk 9-12-år-gammal-serie och lätt att tappa intresset för (jag avancerade till fantasy-litteratur). Alla böcker utgör variationer av samma äventyr (idoiten Visser III har hittat på ofog och måste stoppas). Kalle Anka, däremot, är en varierad och äventyrlig hjälte som lyckas ta sig runt inte bara till de mest skiftande fienderna utan också en bred variation av gåtor och problem.
För mig är dock den spanska, post-franquistiska science fiction-kiosklitteraturen den största gåtan av dem alla. I en behandling om spanska ungdomsromaner på temat science fiction skriver José Carlos Canalda Cámara i kapitel sex om vad som hände med ungdomsböckernas erotiska element efter censurens fall. Texten fick mig först att fundera på någonting John-Henri Holmberg en gång skrev i en ledare för Nova Science Fiction-tidskrift: en bild av kvinnor som dugliga äventyrare i 1950-talets nordamerikanska science fiction, men vars slutgiltiga syfte och målsättning i livet var att bli gift, få barn och bli hemmafru. De spanska sf-ungdomsböckerna begåvades tydligen med ett äktenskap var – några av karaktärerna ur Aznarsagan verkar till och med ha få gifta om sig (mot slutet av Francos regim, då censuren börjat lättats upp).
Men efter 1975, när censuren slutgiltigt tagits bort, uppstod inte mindre än två Harlequin-novels-in-space-serier. Följande textstycke kommer ur boken ”Rymdens nekropolis” som gavs ut första (och förmodligen enda) gången 1980 inom ramen för serien Rymdens erövring:
-Jag står inte ut med att se honom lida på det här sättet. Mitt hjärta blöder. Låt oss älska med varandra så att vi blir av med lite stress innan vi gör avfärd mot det där underliga stället, sa Mauren och började ta av sig klänningen.
Hennes bröst var fasta och fylliga med kanelfärgade vårtgårdar och utstickande bröstvårtor. En frestelse så svår som någon att motstå, men Sandro Quarrie visste hur han skulle spjärna sig. Häftigt drog han upp dragkedjan på hennes klänning igen och utropade:
-Det får vara nog, doktorn!
Med gymnastiken i minnet
Och sen säger dom att sport inte hör ihop med politik…
–Michael Wiehe
Nikolaj Andrianov, 1976
Gymnasten Nikolaj Andrianov har efter en lång tids sjukdom avlidit. Han kommer att minnas som en av de mest prisbelönta gymnasterna genom historien och under åren 1971-1980 kom han att erövra sju guldmedaljer, fem silvermedaljer och tre bronsmedaljer bara i olympiska spel. Totalt fick han under sin karriär inte mindre än 45 utmärkelser. Gott sällskap hade han under 1970-talet av rumänskan Nadia Comănecis perfekta tia som ändock inte lyckades nå upp till samma nivå i mått av medaljer som sin ryska medgymnast Larisa Latynina (18 medaljer).
Nadia Comăneci, 1976
Shawn Johnson, 2008
Cătălina Ponor, 2004
Vissa kommer säkert lägga märke till att jag verkar ha en förkärlek till både rumänska gymnaster och damgrenen bom.
Ser inte, får inte, läsa
Jag väljer att hålla mig lite utanför diskussionerna om datalagringsdirektivet, som ju ändå i vilket fall bordlags ett år nu. Det känns som FRA 2008! Ja!
I Europakommissionen tycker kommissionären för den inre marknaden herr Michel Barnier inte att blinda ska få läsa. Världsorganisationen för blinda har tillsammans med Knowledge Ecology International och Trans-Atlantic Consumer Dialogue arbetat i flera år, i Geneve, i Bryssel och i Washington för att få till ett avtal om undantag i licensrätterna för blinda så att tillgängligheten för böcker anpassade för synskadade ska bli mer lättillgängliga. USA och EU har vägrat i sten, gruppen av afrikanska länder i WIPO har varit skeptiska eftersom de tycker att undantagen borde utsträckas till alla former av licenser, och den 26 februari har så Världsorganisationen för blinda slutligen dragit sig ur diskussionerna efter de inte kommer någon vart.
Europaparlamentet har visserligen försökt gå till kamp för blindas rättigheter. David Hammerstein från TACD har arbetat länge med avtalet och anordnat flera konferenser om vikten av tillgång till böcker för blinda. Världsorganisationen för blinda säger att de kommer att fortsätta kämpa för ett avtal som stödjer deras medlemmars rätt till kultur.
Det är lite deprimerande, hela det här boktillgänglighetsprojektet. En man vid namn Mopski [sic!] anser att Google i sin digitalisering av världskulturen inte tar vara på visuella artisters intressen. Vidare är Googles digitaliseringsprojekt inte uppskattat i Frankrike.
Men, materialet går i alla fall att få tag på. Jag läste någonstans, någon gång, att blinda i Uruguay har totalt 19 böcker de kan läsa. I Nicaragua har de 48 böcker. Att dela med sig av böckerna över nationsgränserna går inte för då får man licenseringsproblem. Vill minnas att Norge inte var lika dogmatiska som Europeiska unionen, och EU var i sin tur inte lika dogmatiska som USA. Många länder lät bli att stödja Treaty for the Blind av principskäl för de tycker de har väldigt stora problem med upphovsrätt överlag och behöver bredare undantag. Det är förvisso sant, men det ska man inte använda som skäl att missgynna blinda. BRIC-länderna har i alla fall inte ställt sig helt ogina till avtalet, vilket alltid är nåt, men de är inte ensamma kapabla att driva igenom avtalet. Europaparlamentets ställningstagande kan förhoppningsvis leda till en förändring av EU:s ståndpunkt. Vi får se.
Religiösa upplevelser
Ibland är mitt liv lite bättre än jag tror.
Jag har just läst ikapp på min El Reg-feed som jag i en månad noggrannt hållit mig borta ifrån. Med min nyfunna energi upptäckte jag omedelbart att det ökända hackerkollektivet Anonymous har hacketihackat Westboro Baptists. Tydligen misstänker nu några av medlemmarna att aktionen egentligen var en fälla uppsatt av församlingen i syfte att spåra IP-adresser som har använts av bedrägliga individer som brukat det likaledes ökända LOIC-verktyget. Ironiskt nog har den portugisiska regeringen nyligen brukat liknande tarvliga fällor för att spåra användare av den jävulusiska fildelningsteknologin. Åtminstone, får man anta, IP-adresser till användare som inte anonymiserar sitt ondsinta uppsåt.
Medan den luriga busen Jester tar åt sig äran för denna illvilliga antibaptistiska handling kan jag inte hjälpa att undra om det här är ett nogsamt planerat ironiskt skämt. I ljuset av mina skriverier om Jesu nekande av demonen Legions frestelser med åtföljande förening med heliga ande under ett dop utfört av Johannes Döparen, väljer jag att leva i tro. Givet att Kristdemokraterna är Sveriges mesta upphovsrättsförespråkare förstärks mitt hopp än mer.
Jag tycker dock fortfarande att Piratpartiet och dess nya evangelistiska linje kräver en baptistisk motvikt. Har man någon som pratar behöver man någon som agerar. Och ja, jag tycker att IT-industrins användning av ordet ”evangelist” för att beskriva en industrisponsrad reklamare är olämplig. Och ja, jag tycker att det är olämpligt att ordet inkluderas i politiken som benämning för politiska förespråkare.
Politik, vidareutveckling av
Blev tipsad om det här inlägget som är ett förslag på utveckling av just Vänsterpartiets informationspolitik Jag har ganska många åsikter om just politikutveckling så jag tänkte copy-pasta mitt svar. Det här helt länkfritt för jag är lat, och vill man ifrågasätta det kan man slå på mig i kommentarerna, leta igenom min länksamling eller helt enkelt rota runt bland inläggen här på bloggen (de är delvis dåligt taggade, jag ber om ursäkt för det också).
Hejhej. Kul att se en sån här post! Jag har kommenterat på var rubrik för sig, så som den tagit upp frgåro och lagt till frågaställningar där jag tyckte att det behövts. Jag har ofta ett europeiskt perspektiv på frågorna vilket gör att mina ansatser till problemen är annorlunda än vad de varit om jag varit Sverigefokuserad (det vill jag understryka eftersom det gör att min inställning avviker från vad som borde eller kan diskuteras i Sverige). Den är tyvärr lite lång :( Förlåt.
Tre samlande begrepp
· AnvändarfrihetKonsumenträtt: konsumenträtten som den ser ut idag är inte särskilt dålig, men det man borde trycka på (tycker jag) är nog att den starka konsumenträtt vi har i Sverige (och hela EU) måste a) tillämpas och b) är tillräcklig för att ifrågasätta de egendomsstrukturer som uppstår kring varumärken (<— jag tror att det är jätteviktigt, för eftersom varumärken "tillhör" företag kan företag trakassera konsumenter med egendomsrätt istället för att hjälpa konsumenter uppfatta deras varor som högkvalitativa).
Information är flyktig, men klibbig: att få fullständig datakontroll för användare som användarna själva valt att lägga ut offentligt (alltså där andra användare kan få tag på den, jfr Facebook, Twitter, bloggar, etc) är i princip omöjligt. Däremot kan man vara proaktiv för skydd från kommersiella aktörer, icke-offentlig information, och möjligheten till privata rum (t ex via kryptering som borde införas i datorkunskapen i skolan :P ).
· Artificiell fattigdom
Som jag uppfattar artificiell egendom är den en direkt konsekvens av att vi behöver tillväxt men inte har ”tillräckligt” med egendom inom t ex Europa eller USA för att skapa sådan tillväxt. Man har det dåligt ställt med egendom i andra delar av världen också. Till exempel i Mexiko, Afrika och Latinamerika. Särskilt Afrika har några av världens främsta skräckexempel på immaterialrätt, vilket säkert kommer som en överraskning för många.
· Fri information
Ingen kommentar :)
Sakfrågor·
EU beslagtar läkemedel producerade i t ex Indien, i strid med internationell rätt. Jordbruksutvecklingen hejdas av helt orimliga patent.
Varumärkesrätt och växtförädlingsskydd är här större problem. Faktiskt. De flesta länder erkännar inte patent på jordbruksprodukter men är bundna av WIPO:s avtal om växtförädling (UPOV). Att beslagta mediciner ”in-transit”, det vill säga när varor mellanlandar vid en europeisk hamn eller flygplats utan att vara ämnad för den europeiska marknaden är en konsekvens av varumärkesrätten. Patenträtten innebär främst ett problem (så vitt jag sett från de fall som rapporterats av diverse intresseorgansationer, även sådana som inte jobbar med läkemedel!!) när produkten är tänkt att marknadsföras inom unionen.
· Acta-avtalet
Bilaterala avtal!!! Med Sydkora, Indien, Karibien, Colombia, Peru, Argentina, Australien, Vietnam, Kanada, Kina och 60 andra länder. Investeringsavtal!! <– det där borde någon med stor ekonomisk kännedom och juridik titta närmare på i förhållande till immaterialrätt. Jag har gjort några försök men lider av någon anledning av tidsbrist för ett sånt stort uppdrag :-\\
· Fri forskning
Här tycker jag nog att man kan lägga till public-private partnerships. Det är offentligt finansierad privat företagsamhet gömt under rubriken forskningsprojekt som därför inte ligger under nuvarande konsumenträtt eller företagsrätt. Det innebär också att den privata partnern i forskningssyfte kan skapa en affärsmodell som till exempel strider mot dataskyddslagar, antifiltreringslagar eller nätneutralitetsskydd med motiveringen ”forskning”, och när forskningsprojektet sedan avslutats har man ju redan en etablerad afärsmodell som därför blir mycket svår att bli av med. Projekten finansieras av DG Infso i unionen (oftast), och bör vara av mycket hög prioritet. Öppenhet hjälper nämligen inte här, eftersom forskningsarbetet per definition redan är riktar och marknadsfört till allmänheten.
· Fria offentliga data
Diskutera hur det går att stödja Creative Commons politiskt.
Det här tycker jag är en dålig idé. Istället borde Vänsterpartiet satsa på Telekommunistens Copyfarleft-licens. Återfinns på telekommunisten.net (alt telekomunisten.net för jag inns inte hur det stavas på tyska och är överlag i denna kommentar lat med länkning. man kan ju hata mig lite på min egen blogg stenskott.wordpress.com om man känner sig upprörd över detta).
· Öppna trådlösa nätverk
Fantastisk idé. Inspireras av guifi.net, feuerfunk, freifunk och inte minst det av österrikiska socialdemokrater offentligsponsrade projektet i Linz!!
· Filterfrågan
Analysen av det läckta svenska barnporrfiltret visar att det behövs en kritisk översyn.
Inget land med barnpornografifilter har någonsin rapporterats uppdaga en barnpornografihärva på egen hand. Det sker istället konskevent med hjälp av tips från icke-filtrerande länder.
· Konsumenträtt
DRM-frågan: Jag tror att det behövs fokus också på kontraktsrätten. En brist på teknologiska skyddsmekanismer innebär inte att man som slutkonsument (eller företag) inte kan hållas ansvarig i rättstvister vid eventuellt kontraktsbrott. Kontraktsrätt är över huvud taget ett problem också inom upphovsrätt, licensiering osv
· Integritet i arbetslivet
\o/ :) Ja! Men det här är bättre som en facklig konflikt än som en partipolitisk konflikt (tror jag). Kontakt med TCO, SACO, LO, SAC osv (särskilt LO, faktiskt, och Handels) vore mycket bra.
· Digitala bibliotek
Här kan det finnas anledning att titta närmare på de redan befintliga modellerna förespråkade av internationella bibliotekarie/arkivarie-förbund. EFLA/IFLA vill t ex ha utökade kollektivalicenser på europeisk nivå för att förhindra storskaliga stämningar. Det här är ju inte en debatt på svensk nivå, eftersom vi dels redan har de här licenserna, men också faktiskt har en väldigt mogen allmänlicensieringsdebatt. I många länder i Europa är situationen mer kritisk och kräver (tror jag) en annorlunda approach (vilket man måste vara öppen med!!) eller annars riskera att resten av Europa faller i onda klor, och därmed också Sverige (via harmonisering). Detta är en verklighet man får leva med.
Mårten Fjällström
Amelia Andersdotter
Stenskott 
Kommentarer